fredag 3 november 2023

Barnläkarföreningens ”nya riktlinjer” om barns ”skärmtid” är bara samma gamla (ideologiskt färgade) rekommendationer…

 

Åtminstone alltsedan 2002 har Svenska Barnläkarföreningen företrädd av Hugo Lagercrantz, senior professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet, varnat för de allra yngstas tittande på tv/DVD/datorskärmar/Ipads – numera allmänt inkluderande mobiler och ihopklumpat till ”skärmanvändning” eller ”skärmtid”. Som om det (likt ”arbetstid”) vore fråga om en sammanhållen användning, i stället för som i realiteten: en stund då och då som adderas ihop. 


DN Debatt har varit mer än villig att släppa fram professorn, trots att empirisk grund för åsikterna i själva verket saknats (DN 15/4-02, 13/12-05, 18/6-06). Våren 2015 var det dags för en ny kampanj, då om om ”paddorna”, men fortsatt i form av spekulationer utifrån (väl valda) forskningsresultat om barns tv- och dvd-/videotittande. Budskapet säljer ju uppenbarligen, inte minst till DN:s stamkunder. Sedan har professorn dykt upp då och då, bland annat 2019.


Lagercrantzs´ främsta argument har varit att den unga hjärnan inte är utvecklad nog för att klara av ”snabbt föränderliga bilder” – som om detta skulle ha kännetecknat Baby Mozart, Teletubbies eller merparten av dagens lek-appar för de yngsta. Hjärnan är förstås inte ”gjord för” att läsa bokstäver eller annan skrift heller, som ju bara existerat i sisådär 6 000 år. Det vill säga alldeles för kort tid för att kunna ge effekter på hjärnstrukturen.


Lagercrantz har, utan belägg, påstått att barn under 2 år tydligen ser tv-program och videor innehållande snabba klipp. Han kan aldrig ha sett t.ex. Teletubbies. Det är ofta inte ens ett klipp i minuten… Det är hastigare ”klipp” när man vänder en boksida. Medieinnehållet för de allra yngsta under 2 år de senaste 25 åren är alls inget ljud- och bildbombardemang.



Samma gamla visa…


År 2023 företräds föreningen istället av Ulrika Ådén, professor i barnmedicin och barnläkare vid Karolinska universitetssjukhuset, samt ordförande för Barnläkarföreningen. Ny ordförande kräver förstås ny kampanj. De senaste dagarna har först Dagens Nyheter (31/10-23) och sedan nästan alla andra medier utbasunerat att föreningen i DN gått ut med de första nationella ”helt nya” riktlinjerna. Det stämmer ju inte, ty de är vaken riktlinjer eller nya, utan snarare rekommendationer och åtminstone 4 år gamla råd, som går ut på att barn under två år inte ska använda ”skärmar” alls. Samma gamla visa, alltså…


Liksom tidigare bygger man helt och hållet på rekommendationer från den amerikanska motsvarigheten till Barnläkarföreningen. Den har dock inte visat sig vara så värst mycket att lita på, då dess återkommande rekommendationer  blivit allt mer tillåtande för varje gång en ny rekommendation med några års mellanrum publicerats (den senaste från 2019). Den medieanvändning som ansågs var illavarslande i närmast föregående rapport har relativiserats i nästa, när det nyss ”farliga” rent av blivit ”OK”.


Svenska barnläkarföreningen hänvisar också till Världshälsoorganisationen/WHO:s råd (likaså från 2019), som man ger sken av är ”nyaste nytt”. De yngstas medieanvändning motsvarar dock i dess rapport närmast en bisats, eftersom den egentligen handlar om vikten för barn av att röra sig. Titeln innehåller inte ens någon referens till barns mediebruk eller ”skärmanvändning”: WHO guidelines on physical activity, sedentary behaviour and sleep for children under 5 years of age (Geneva: 2019).



”Kvalitets-stilla-sittande-tid” – mer fysiskt rörlig? Bara mentalt?


Det WHO egentligen varnar för är vissa typer av stillasittande, inklusive merparten av stillasittandet framför/över en skärm. Däremot inga farhågor inför andra typer av medierat stillasittande eller mera vuxen ”skärmtid”. Det sägs visserligen att barn i åldern 2-4 år inte bör tillbringa mer än en timme framför/över en skärm. All stillasittande skärmtid är dock tydligen inte jämlik… Utan ideologisk.


En av WHO-experterna, Dr Juana Willumsen, har i medieintervjuer talat om att göra stillasittande skärmtid till ”kvalitetsstillasittande tid”, ägnad åt interaktiva icke skärmbaserade aktiviteter tillsamman med vuxna.

https://thesector.com.au/2019/04/26/sit-less-play-more-who-releases-guidelines-for-children-under-five/

 


Här särskiljs nämligen merparten ”stillasittande skärmtid” från viss rörlig ”skärmtid”, såväl som från lika ”stillasittande – men påstått bra – skärmtid”. Att titta på ett animerat tv-serieavsnitt eller på videosnuttar på YouTube anses vara dålig skärmtid, medan att lika stillasittande facetajma med far- eller morföräldrar på avlägset håll tydligen är bra skärmtid.


Att tillsammans med en förälder stillasittande – och således ”passivt”? – ta till sig en berättelse på iPaden eller som e-bok är tydligen också ”bra” stillasittande. Att lägga pussel eller teckna på paddan är däremot påstått dålig skärmtid, medan att pussla med små träbitar och att rita eller färglägga på papper är en förment bra form av stillasittande… Sitta stilla över en bilderbok, lyssna på musik eller bygga med klossar verkar visst också vara bra och tydligen mindre fettbildande.


Den enda i Sverige som jag upptäckt (förutom jag själv) varit kritisk till WHO:s riktlinjer är den alltid lika kloka och uppfriskande professorn Agnes Wold (på Twitter 25/4-19). Wold vänder sig mot WHO:s ”omvända bevisföring”. WHO-experterna medger öppet att det i mångt och mycket saknas forskningsbelägg för deras rekommendationer, men eftersom det heller inte finns belägg för att deras råd är skadliga, ges ändå rekommendationerna:


”Så här går det alltså till när myndighetsråd uppstår. Nu kommer WHO:s råd, som bygger på löst tyckande, att sila ned genom tusentals myndigheter i hundratals länder. De kommer att dyka upp i en BVC-broschyr i Sundsvall och läras ut till barnsköterskor världen över. Rådet, som tagits fram på en höft, kommer att cirkulera i 40 år, för så sega är strukturerna inom vård och myndigheter.


Att WHO kan hitta på råd utan ordentligt underlag beror på att ingen finns som företräder motsatt ståndpunkt. Ingen stridbar grupp kräver att barn ska få sitta stilla hela dagen eller att ettåringar måste få ha sin padda. Ni kan ju tänka er om WHO sagt att medelålders män måste röra sig minst en timme om dagen och inte får glo för mycket på en skärm. Nej, det kan ni inte, för det skulle aldrig hända.”


(Detta mitt inlägg i dag bygger på alla de inlägg som jag tidigare skrivit här på min blogg mot de, enligt min mening obefogade, varningarna om ”mediefaran”. Kolla till exempel sökordet ”Hugo Lagercrantz” i korridoren här till höger! Se även mitt kapitel ”Hur upplever barn i åldern 1,5–2,5 år tv?”, sid.147–186 i min bok Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll, Uppsala 2008)




”Ny forskning visar: Att äta kan vara farligt för barn under 2 år!”


Så kallade masskommunikationsforskare mätte länge faror i termer av tid: antal minuter tv-tittande per dag. Detsamma gäller många av dagens pediatriker, men nu applicerat på de yngstas användning av nyare medier. Som om barn satt och tittade på en tom ruta/skärm! Man struntade, precis som dagens Svenska barnläkarförening tycks göra, i vilket innehåll som lockar barnen. I vad barnen såg/ser för program eller vad de väljer att göra med sin surfplatta eller föräldrarnas pekskärmsmobil… Man bryr sig inte om att ta reda på vad som kännetecknar de valda programmen eller apparna, VARFÖR barnen är tilltalade. Nu 2023 förordar man visserligen ”innehåll av hög kvalitet”, men inser tydligen inte att denna ”kvalitet” (som vanligt) är vuxendefinierad och dessutom ideologisk…



Förhoppningsvis skulle väl Dagens Nyheter inte publicera en debattartikel med ovan rubrik? En som handlar om att amerikanska forskare i ”ny forskning” funnit, att äter en liten människa mer än 0,4 kg mat per dag, riskerar hon att bli fet och dö före 30 års ålder. (OBS! Bara ett tankeexperiment! Än så länge…)


I det fallet skulle nog alla fatta att det faktiskt spelar roll vad slag mat barnet äter: om det rör sig om 0,4 kilo wienerbröd eller 0,4 kilo broccoli. Det senare kanske heller inte direkt är att rekommendera, men läsaren förstår nog jämförelsen.


vad slags aktivitet rör det sig om framför/på skärmen? Vad slags program, filmsnuttar eller spel? Gör barnet ballongdjur, är det en pekbok, en Teletubbies-app, ska man hitta clownens borttappade näsa, panga ballonger, duscha katter och hundar, färglägga blommor – eller är det fråga om en vuxenfilm? Brukar det vara särskilt lätt att annars få 2-åringar att göra sådant som de inte begriper, gillar och får ut något av? Och vilka reella, förment bättre, alternativ har barnet just då?


Dessutom handlar nyhetsrubrikerna alltid om ”amerikanska forskares” pressreleaser om ”nyaste nytt”, ofta innan forskningen ännu ens publicerats. När detta väl skett, och kan nagelfaras, är det inte längre någon nyhet värd att ta upp i DN – och hur som helst alltför komplicerat att begripa.…



Vem vågar ifrågasätta kognitionsforskare/f.d. barn!


Kognitionsforskaren Sissela Nutley redogör i boken Skärmhjärnan för olika utländska studier som sägs ha visat den mängd oönskade effekter som kan uppträda hos de uppenbarligen socialt underprivilegierade barn som är yngre än 1 år, men som tydligen regelbundet tittat på tv i 2 timmar (i en tv-apparat)! Dessa spädbarn får problem med känsloregleringen, försenad språkutveckling, fetma – kanske också synfel om de länge fäster blicken på en skärm nära ögonen, enligt Nutley (2019:31–32). Vilket givetvis handlar om att ytterst få barn yngre än 1 år lär ha gjort på mobilen eller paddan, eftersom studierna är genomförda före dessa dyra apparaters stora genomslag. 


Personligen misstänker jag många andra bidragande orsaker till denna sorgliga barnfattigdom, konstaterad i de huvudsakligen amerikanska studier som åberopas. Studier av något äldre barn i åldern 2-4 år, i ett land t.ex. utan tillgång till kvalitativ offentlig barnomsorg för de många fattiga, går ju inte att rakt av överföra på svenska förhållanden, med i det närmaste obligatorisk förskola. Ändå sker det.


Skälet till tidsrestriktionerna brukar vara av den typ som inom medieforskningen i decennier benämnts ”undanträngningseffekten”. Det vill säga (det troligen omotiverade) antagandet om allt det förmodat nyttigare som skärmanvändningen tros stjäla tid från. Svenska barnläkarföreningen, de svenska kognitionsforskarna på modet, såväl som föregångaren Hugo Lagercrantz (i åtskilliga DN-debattartiklar) verkar ta för givet att exempelvis den sammanlagda timmen digital tidsstöld från barn under 1,5 år annars skulle ersättas av föräldrarnas pedagogiska skolförberedande språkundervisning eller andra tveklöst givande interaktion. Tillåt mig tvivla!


Betydligt troligare är att barnet bara skulle sitta i sin dörrgunga, barnstol, barnbilstol, barnsele, barnhage, gåstol, barnvagn och titta på den närmaste omgivningen, när vuxna utför sina sysslor eller bilar och landskap susar förbi barnvagnen. Behöver då inte dessa aktiviteter också regleras? Ingen förälder orkar aktivera sitt barn alla dess vakna timmar, troligen inte ens hjärnforskare. Det torde inte ens vara önskvärt, utan tvärtom överstimulera barnet. Varför är det så lätt att glömma eller negligera alla de övriga av barnets vakna timmar? 



Var inte hjärnforskarnas egen barnhjärna också "utsatt"?


Visst är hjärnforskare insatta i hjärnans delar och funktioner, men dagens barns ”skärmhjärna” är väl i stort sett samma slags hjärna som författarna själva utvecklade under sin tidiga barndom? Detta med tanke på de flesta småbarns ”bakgrundstittande”, när mamma/föräldern alltsedan 60-talet själv tittade på tv? Det vill säga när småbarnen mest troligt lade ner lika lång tid på tv-tittande som dagens barn gör, fast idag fördelat på fler medier och på innehåll skapat just för åldersgruppen ifråga? Hjärnforskarnas babyhjärna var väl heller inte skapad för tv-program, eller för den delen redan förberedd för bokstäver? 


Ty jag vågar påstå att i stort sett alla (blivande) läkare som idag uttalar sig i ämnet (förutom Hugo Lagercrantz, som var alltför gammal) själva som förskolebarn i lika hög grad ägnade sig åt ”skärmanvändning” som dagens förskolegenerationer gör, eftersom tv-tittandet bland barn – efterhand inklusive videotittande – i vårt land alltsedan 1969 fram till slutet av 80-talet konstant låg på 2–2,5 timmar dagligen. Delar av detta tv- och videotittande har senare avlösts av flera ”nyare” medier, som idag sammantaget upptar lika lång tid som tv gjorde för 50 år sedan. Det är dessutom ersatt av ett innehåll som idag är direkt anpassat för åldersgruppen ifråga.


Men som Agnes Wold uttryckte saken:


Rådet, som tagits fram på en höft, kommer att cirkulera i 40 år, för så sega är strukturerna inom vård och myndigheter.



fredag 21 juli 2023

torsdag 12 januari 2023

Min spoiler av HÄNDELSER VID VATTEN

 

Sängliggande med influensa, sträckläste jag under ett dygn 1994 Kerstin Ekmans fantastiska roman ”Händelser vid vatten”.


Under pandemin lyssnade jag intensivt på Rolf Lassgårds uppläsning av berättelsen, vilket stärkte mig i min tolkning.


Läste idag den första och enda recension av berättelsen som jag tagit del av. Nu ett förhandsomdöme om den nya tv-serie som imorgon kommer som en födelsedagspresent på min 75-årsdag. Jag ska förstås med stort intresse också följa filmmakarnas tolkning.  


Svt:s recensent menar att "det inte finns [någon] självklar antagonist – för så är inte livet”. Jag skulle vilja påstå raka motsatsen: att antagonisten är så välkänd och självupplevd, att man i förstone kanske inte lägger märke till vedersakaren.


https://www.svt.se/kultur/recension-handelser-vid-vatten-i-regi-av-mikael-marcimain 



Men varför tar jag upp denna vuxenroman i ett forum för barnkultur? Jag anser den har relevans för väldigt mycket i – och om – kulturprodukter för barn: missriktad moderskärlek eller fatalt överbeskydd, i kombination med avsaknad av uppriktig kommunikation mellan generationerna. 


Som jag nu kommer ihåg det, har berättelsens samtliga mödrar goda avsikter, med katastrofala konsekvenser. Detta gäller även en central ”moderlig”, barnlös karaktär av mankön…


Men hör gärna av dig med din egen tolkning!


Hälsningar

Margareta

söndag 18 december 2022

Varför tror 4-åringar på jultomten, men ej på Harry Potter eller på ett liv efter detta?

Ja, varför tror 4-åringar på jultomten, men inte på Harry Potter eller på ett liv efter detta? 


Vuxna hävdar ofta att förskolebarn inte kan skilja mellan fantasivärldar och verkligheten, eller mellan fiktiva väsen och vardagens människor och djur. I själva verket visar sig små barn ofta vara mer skeptiska till föreställda världar än vad äldre barn och vuxna är. Senast i 3-årsåldern kan barn skilja mellan på låtsas/på lek och faktiskt menat, mellan fantasier och verkligt, mellan leksaker och de föremål som dessa representerar. I 5-6-årsåldern förnekar barn kategoriskt att sjöjungfrur, monster såväl som Harry Potter existerar.


Fyraåringar verkar till och med vara mindre godtrogna än 6-åringar och vuxna, vad övernaturliga föreställningar anbelangar, såsom beträffande vad som händer med människan efter döden (se Astuti & Harris 2008). De studerade vezofolket på Madagascar och fann då att 4-5-åringar tycks se döden som en biologisk slutstation, medan mer metafysiska 8-åringar är mer lika de vuxna på ön och oftare kan tänka sig en mental fortlevnad efter döden.



Varför tror barn på jultomten, men inte på Harry Potter?


Men om nu de yngsta är så skeptiska, varför tror de då längre på tomten än på Harry Potter? Magiska inslag signalerar direkt overkligt i Harry Potters fall: ”Man kan inte ha ett magiskt svärd som alltid skyddar en.” Ansley Tullos & Jacqueline Woolley (2009) har i en studie omfattande 20 barn av vardera ålder från 4 till 8 år (summa 98 barn) visat hur tron på tomten inte upphörde förrän i 7-årsåldern och att så många som en tredjedel av de studerade 9-åringarna fortfarande hävdade att jultomten var på riktigt/real. Faktum är att fler 5-åringar än 3-åringar i en angränsande undersökning (Boerger m.fl. 2009) påstod detsamma. 


Hur går detta att förklara? De som inte trodde på tomten trodde heller inte på andra figurer som de aldrig sett, till exempel på ”sopsamlarna”. Nej, förklaringen var inte att 5-åringarna varit längre utsatta för tomteidén. Även när forskarna hittade på en helt ny fantasifigur som de kallade Godishäxan, menade fler 5-åringar än 3-åringar att denna karaktär var verklig. 


Att tro på det som andra säger är en grundläggande del av människans sätt att lära sig saker och ting. Merparten av det vi vet har vi ju inte fått via förstahandsupplevelser. Vem ska man då lita på? I 3-4-årsåldern väljer barnen ännu ytterst noga vem de ska lyssna på. De litar mer på människor som de känner, eller på dem som genom sina handlingar verkar vara experter (Einav & Robinson 2011). De väger in hur rätt vederbörande tidigare haft i liknande fall. Tre-fyraåringar bryr sig även om sammanhanget som figuren agerar inom: figurer som agerar i världar där det kan hända omöjliga saker, eller karaktärer som kan utföra omöjliga handlingar (sjöjungfrur, monster eller Harry Potter), anses som overkliga. 


Däremot tror de på existensen av figurer vars handlingar resulterar i faktiska, fysiska effekter på världen såsom Tandfen, som ju bevisligen ger en slant för tappad tand… Baciller typ bakterier har också reella effekter, så dessa är verkliga fastän barnen ej ser dem. ”Tjejbaciller” tror förskolebarnen däremot inte på, ty de ser inga fysiska följder av dem. Femåringar vars Halloween-godis av Godishäxan – alltså en av forskarna helt påhittad karaktär – nästa morgon hade ersatts av en leksak, trodde betydligt mer på denna ”häxa” än de jämnåriga som bara fick höra berättas om figuren (Boerger m.fl. 2009).



Barnens sanningsfilter är otillräckliga beträffande Jultomten 


Just i fallet med Jultomten har barnen det av två skäl således svårare. Dels är det föräldrarna som barnet litar på, som påstår att det är Jultomten som kommit med paketen eller ätit upp den utsatta julgröten. Dels har ju barnen alltså fysiska belägg i form av verkliga effekter av tomtens påstådda handlingar: paketen finns där och gröten är onekligen borta. Eller så ser och hör de ju tomten när han delar ut klapparna. Dessutom backar hela närmiljön, ja, hela samhället, upp myten att Jultomten finns. Hen sitter i veckor i galleriorna och i tv och arbetet inför julklappsdistributionen kan följas på Nätet.


Är det då bra om föräldrarna vidareför denna folklore och tradition? Förlorar deras barn på detta vis inte förtroendet för dem? Se mitt blogginlägg från 5/12-16:



Fortsätt "ljuga" för era barn om jultomten! 


Det finns ingen studie som visat på någon skada av detta agerande.


De som försvarar ”ljugandet” menar till exempel, att vore ”lögnen” verkligen så förödande, skulle väl nästan alla föräldrar själva ha en skadad relation till barnets mor- och farföräldrar? Så tycks fallet sällan vara. Andra framhåller att barn inte alls förlorar tilltron till föräldrarna, utan att det bara är bra när barnen så sakteliga inser att föräldrarna inte är ofelbara eller vet allt. 


Dessutom kan barnen snarare än förkrossade känna sig smarta, när de börjar lista ut hur det egentligen förhåller sig. Och lurendrejeri som ger fördelar som godis och leksaker är lätta att uthärda, för den som själv inte kan kontrollera sin ekonomi. Man låtsades länge tro på tomten, för att få mer julklappar. Det var som en låtsaslek, med den fördelen att vuxna för en gångs skull lekte med.


Andra säger att de som barn såg likheter mellan hur Gud förklarats för dem: ungefär som vuxnas Jultomte. Det vill säga: figurer som vissa trodde på, men andra inte och som bägge kunde användas till att motivera gott uppförande hos det annars ”olydiga” barnet. 



Jultomten är jämförbar med vuxnas tro på Gud…


Åter andra menar, att detta med tro och tvivel på Jultomten just är jämförbart med tron på Gud. Vissa unga har hävdat att de var mer förgrymmade på föräldrarna när de till sist själva luskade ut att Gud inte finns, än de var beträffande vilseförandet om Jultomtens icke-existens. Vatten som förvandlas till vin är alltför otrolig magi, några få fiskar kan heller inte mätta en massa människor och havet kan i verkligheten inte dela sig i två delar. Figurerna i den berättelsen måste vara på låtsas (Corriveau m.fl. 2015).


Men är det då inte någon skillnad mellan barn till religiösa respektive icke-religiösa föräldrar? Jo, och här har vi återigen frågan om huruvida vuxna ska pådyvla sina barn berättelser som inte bevisats vara sanna. Barn ska ju enligt FN:s konvention om barnets rättigheter tillförsäkras rätten till sin (alltså inte till föräldrarnas) religion eller rättigheten att inte omfatta någon religiös ideologi alls. 


Corriveau m.fl. (2015) drar av sina studier slutsatsen att barn inte är födda troende eller härbärgerar någon religiös instinkt, utan att 5-6-åringar genom sin religiösa fostran i hemmet lärs att tro på vanligtvis omöjliga företeelser. I avsaknad av sådan fostran är barn i samma ålder skeptiska och betraktar Bibelns berättelser som fiktion. Sexåringar med religiös uppväxt betraktar protagonister i berättelser med mirakulösa händelser som verkliga personer, medan ”sekulära” barn ser karaktärerna ifråga som fiktiva.




Noter


Dessa bägge texter är en omtagning av två av mina blogginlägg från 2016: den 19/12 respektive 5/12 -16


Inlägget bygger i hög grad på utvecklingspsykologen Nathalia Gjersoes artikel i The Guardian luciadagen 2013.



Referenser


Astuti, Rita & Harris, Paul: Understanding mortality and the life of the ancestors in rural Madagascar, Cognitive Science 32 (2008):4, s.713-740 


Boerger, Elizabeth, Tullos, Ansley & Woolley, Jacqueline: Return of the Candy Witch: Individual differences in acceptance and stability of belief in a novel fantastical being, British Journal of Developmental Psychology 27 (2009):4, s.953-970 


Corriveau, Kathleen, Chen, Eva & Harris, Paul: Judgments about fact and fiction by children from religious and nonreligious backgrounds, Cognitive Science 39 (2015):2, s.353–382 


Einav, Shiri & Robinson, Elizabeth: When being right is not enough. Four-year-olds distinguish knowledgeable informants from merely accurate informants, Psychological Science 22 (2011):10, s.1250-1253  


Gjersoe, Nathalia: Why do children believe in Santa but not Harry Potter?, The Guardian 13/12-13


Tullos, Ansley & Woolley, Jacqueline: The Development of children’s ability to use evidence to infer reality status, Child Development 80 (2009):1, s.101-114


söndag 3 juli 2022

Några lästips om barnkultur för er i hängmattor, hammockar och på kvällsverandor.

 

Vi börjar med lite lätt uppvärmning…



# Vi föds alla som ateister! Fast varför tror 4-åringar på jultomten, men ej på Harry Potter eller ett liv efter detta?


http://barnisten.blogspot.com/2016/12/vi-fods-alla-som-ateister-fast-varfor.html 



# Läsa på papper eller skärm – vilket är ”bäst” för barn? Fast bäst till vad? Vad säger Svenska Barnboksinstitutet?


http://barnisten.blogspot.se/2017/04/lasa-pa-papper-eller-skarm-vilket-ar.html



# Barn blir inte alls smartare av musik – men glada och lekfulla! Mozarteffekten är en myt…


http://barnisten.blogspot.se/2017/10/barn-blir-inte-alls-smartare-av-musik.html



# Dags för barnens ”we too”-rörelse? Barn ska förstås själva ha rösträtt i alla val!


http://barnisten.blogspot.com/2018/05/dags-for-barnens-we-too-rorelse-barn.html 





Redo att ge dig på lite mer ansträngande hjärngympa?!


# HUR lär sig 2-åringar egentligen att förstå film- och tv-berättelser?! Ny avhandling ger intressanta svar 


http://barnisten.blogspot.se/2018/05/hur-lar-sig-2-aringar-egentligen-att.html



# Är barns kreativitet säsongsbunden – och uttråkning en förutsättning? "Marshmallow-testet" tyder på raka motsatsen!


http://barnisten.blogspot.se/2017/06/ar-barns-kreativitet-sasongsbunden-och.html 



# All kreativitet är ”kognitiv” (också) – dessutom kollektiv! Inte minst barns…


http://barnisten.blogspot.se/2018/04/all-kreativitet-ar-kognitiv-ocksa.html 



# LEGO-filmen och dess vidgade kreativitetsbegrepp. Om kampen mellan tre slags nyskapande


https://barnisten.blogspot.com/2018/05/lego-filmen-och-dess-vidgade.html



# Går det att minnas sin barndoms lek med LEGO? Och varför studeras aldrig barns lek med klossarna ”live”?


http://barnisten.blogspot.se/2017/05/gar-det-att-minnas-sin-barndoms-lek-med.html 



# Främjade LEGO-byggsatserna barns kreativitet mer ”förr”? Och borde kanske reklamanalyser i undervisningen förbjudas?!


http://barnisten.blogspot.se/2017/05/framjade-lego-byggsatserna-barns.html 



# Så skapar barnen själva kön och genus!


http://barnisten.blogspot.com/2016/08/sa-skapar-barnen-sjalva-kon-och-genus.html 



# Den största skandalen i svensk barnkulturhistoria: när 20 personer lyckades förblinda Kultursverige  


https://barnisten.blogspot.com/2016/01/den-storsta-skandalen-i-svensk.html