onsdag 22 februari 2017

Varför tror man att WALL-E är en ”han” och EVE en ”hon”? Har robotar kön? Binära genus?


Det har gjorts stor affär de senaste åren av det nya svenska könsneutrala personliga pronomenet ”hen”. Att det skulle vara ett uttryck för normkritik, håller jag förstås inte med om (se mina inlägg om detta 23/3-16 och 22/8-16), men nyskapelsen kan för den skull vara användbar i vissa sammanhang. Jag har dock ännu ej hört någon använda ordet om antro-pomorfiserade, d.v.s. ”förmänskligade”, filmrobotar såsom Wall-E. 

Maskiner och bogserbåtar brukar tillskrivas manligt kön, medan en segelbåt tydligen är en ”hon”. I berättelser, särskilt de som handlar om relationer, är robotar antingen givna namn som antyder han- eller honkön, eller så läser filmhörskådaren eller läsaren in en mans- eller kvinnoidentitet i genusambivalenta figurer. Publiken får dock av berättelsen hjälp att göra just det, i och med olika könsmärkta ledtrådar. Vilka kan dessa då vara? Det är ämnet för nedan text.

Filmhistorien innehåller en hel del robotar på vuxen- och ungdomssidan, men färre huvud-karaktärer av plåt och plast i filmer riktade till barn. Wall-E är en sådan, och en som nästan alla recensenter benämner ”han”. Detsamma gäller för exempelvis Järnjätten/The Iron Giant (1999, Brad Bird), Jimmy Neutron: Boy Genius (2001, John Davis), ”han” i Robotar/Robots (2005, Carlos Saldanha & Chris Wedge) och nu senast den uppblåsbara jätteroboten Baymax i Big Hero 6 (2014, Don Hall & Chris Williams). Finns det några robothonor också?

kritiker.se beskriver handlingen i Wall-E på detta könsbestämmande sätt: 

”Vi befinner oss långt in i framtiden och människan har sedan länge flytt jorden i väntan på besked att kunna återvända. Kvar finns bara en flitig liten robot vid namn Wall-E. Ensam har han fortsatt göra det han en gång i tiden byggdes för, nämligen att städa upp och packa ihop skrot. Och efter att ha gjort det varje dag i flera hundra år har han blivit en mästare på sitt jobb! Men det är ensamt, så när robotsonden EVA plötsligt dyker upp blir Wall-E helt trollbunden. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Vad gör hon på jorden? Svaren får Wall-E då han bestämmer sig för att följa efter EVA på ett oväntat och spännande äventyr genom världsrymden.”


Minst 90 procent av alla recensenter skriver också ”han” om Wall-E och ”hon” om EVE. Detta trots att ingen karaktär i filmen använder det könsidentifierande pronomenet ”han” eller ”hon” om dem. Exempelvis Jeanette Gentele (SvD 4/9-08), som gav filmen 6 av 6 möjliga på sin tärning: 

”Men en dag får han oväntat besök (för Wall E är en han) av en supermodern robot nedstigen ur en rymdraket – och blir naturligtvis kär i Eva, som den vita uppen-barelsen heter. Tillsammans flyr de gråa dammstormar, flyter på svarta dyfloder och njuter av metallfärgade solnedgångar. En vackrare miljöförstöring har man sällan skådat.”

Uttalar sig filmen verkligen om de bägge huvudkaraktärernas kön? Är robotar överhuvud-taget könsbestämda ens i framtiden? Hur får de sina genus? Jag ska här hävda att Wall-E och EVE i Wall-E båda mycket väl kan vara av samma kön och växelvis tillskrivas samma genus.


Ambivalenta kön och genusageranden


Vad talar då för att titelkaraktären i PIXARs datoranimerade science fiction-film Wall-E (2008, Andrew Stanton) skulle vara av hankön? Det ”faktum” att EVE ”är” av ”komple-mentärt” honkön? Eller av ”kontrasterande”? Hur ”vet” man i så fall det? Vad talar för och emot? Låt oss titta på flera möjliga tolkningar, vad gäller de båda robotarnas kön, genus och sexualitet. 

Men först: vilka egenskaper har de båda huvudaktörerna givits, vad sysslar de med och vilka handlingar utför de? Jag inleder med denna förenklande jämförande tabell, för att senare gå in på detaljer:

                          
Wall-E                            EVE
av mycket äldre modell av senaste modell
fyrkantig                           oval, äggformad, kurvig
rostig och sliten skinande slät och elegant
djupare & lägre ”röst” ljuder i högre tonhöjd
”undermålig” modell senaste teknologiska under
kortare än EVE längre än Wall-E
brunfärgad och brun- bländande vit med blå
  ögd = rasmarkör?                    ögon = rasmarkör?
smutsig städare = skinande ren rekognoserare =
   arbetarklass                              medelklass eller högre      
från Jorden, d.v.s. för oss från yttre rymden, det okända,
   = hemma, välkänt                   = främmande
varm och vänlig                 kylig, misstänksam, fientlig
relationsorienterad fokuserar helt arbetet
sentimental (initialt) känslobefriad
komiskt klumpig gracilt svävande
mänskligare än EVE mer robotartad än Wall-E
kärlekstörstande okunnig i kärleksspelet
huslig ingen ”hemmafru”
romantisk rationell, oromantisk (initialt)
vårdar & räddar EVE (vårdar &) räddar oftare Wall-E
fredlig                              tuff, militärisk, skjutgalen
vårdar blomman/livet               blir livgivande, ”moderlig”
följaren av lägre status ledaren av högre status
i maktunderläge        har maktöverläge
emotionellt överlägsen emotionellt underlägsen


Som synes är ovan polariserade beskrivningar inte helt entydigt hemmahörande i något stereotypt motsatsställande av manligt kontra kvinnligt, utan stereotypgränser korsas av och till i bägge riktningarna av båda två. Om vi nu ska tro att robotar har kön och andra om människor påminnande identitetsskärvor: ska Wall-E i själva verket kanske föreställa en svart medelålders arbetarkvinna och EVE en vit ung medelklassman? Eller är bägge möjli-gen homosexuella kvinnor, alternativt båda två gay män, som till sist finner varandra? Eller kanhända prepubertala barn av samma eller skilda kön?

Robotarnas benämningar har förvisso av många tagits som en vink om deras ”könstillhörig-het”, då Wally sägs vara ett pojknamn och Eve ett flicknamn. Men benämningarna är inga förnamn. En av dem betecknas ju Wall-E, en akronym av Waste Allocation Load Lifter: Earth Class. EVE är likaledes en initialförkortning av robotens arbetsuppgift i form av Extraterrestrial Vegetation Evaluator – utomjordisk växtlighetsutvärderare. Förvisso kan tankarna ändå gå till förnamn. Wallie är emellertid ett flicknamn som uttalas likadant som Wally (och även flickor har för övrigt döpts till Wally), men bägge uttalas utan ”andnings-paus” före e-et jämfört med vad fallet är för filmens uttal av Wall-E. 

Wall-Es upphovsmän vad gäller manus och regi har förvisso hävdat att detta är en boy-meets-girl-historia, men vad vet de?! De har i vart fall inget tolkningsföreträde och kan vara lika blinda som många andra. Eller diplomatiska och svävande, av publicitetsskäl.


Genusstereotyp eller genustänjande?


Vad talar då eventuellt för att Wall-E skulle vara av hankön? Då brukar bland annat (äldre) ålder, (fulare eller ovidkommande) utseende, (större) storlek/längd, (mörkare) röst, (akti-vare) handlingar och (karga eller ensidiga) egenskaper sägas vara karakteristiska. Wall-E har onekligen aningen djupare, mörkare ”datorröst”, likaså ett mindre tilltalande estetiskt yttre, är smutsig och väderbiten. Denna gamla robot är stark och utför kroppsarbete, men är inte lika avancerad som smarta, analytiska EVE som dessutom är aggressiv och våldsam. 

I relationer mellan man och kvinna brukar vidare på filmduken mannen precis som städaren här vara äldre än kvinnan. Att Wall-E är positionerad i rollen som filmens bärande subjekt kan också antyda manskön, då filmers protagonist i 85 procent av fallen brukar vara män. Filmen är ju uppkallad efter den skrotiga städaren i den bärande huvudrollen. Att städ-roboten i vissa situationer är komiskt klumpig, kan eventuellt också tala för tolkningen ”han-kön", då filmer mer sällan vågar skämta med individer av honkön.

Mot att Wall-E skulle vara en hanne, talar – sett utifrån traditionella stereotyper – dels robotens kortare längd jämfört med EVE , förutsatt att EVE nu tolkas som av honkön. Dels att städroboten är så huslig, vårdande, varmhjärtad, sentimental, kärlekstörstande och romantisk, inte minst framhävt genom besattheten av videosnutten från musikalen Hello Dolly! (1969, Gene Kelly). Inte heller är Wall-E den som utför berättelsens avslutande hjält(inn)eräddning, utan det gör EVE.


Erotisering av EVE?


Danskan Marie Storm Dalby (2014) tolkar EVE som en endast skenbart progressiv karak-tär: en kvinna som agerar enligt den maskulina normen. På detta sätt döljs enligt Storm Dalby i själva verket en bakomliggande struktur. EVE undgår förvisso karikerade köns-markörer, har en central position i berättelsen och agerar – betraktat med stereotypa glas-ögon – ”maskulint”. Den ”starka, handlingskraftiga kvinnan” sägs här såväl som i liknande filmer med en ”otraditionell” tuff kvinnoroll ändå skapa problem för filmens överordnade könsuttryck. 

Storm Dalby menar nämligen att EVE är den enda robot som identifieras som kvinna och en av filmens ynka två kvinnokaraktärer. Det vill säga: fortfarande ett undantag, vilket indike-rar att hennes kön här endast är en funktion som ska främja filmens explicit heterosexuella kärlekshistoria. EVE undkommer inte erotisering, vilket upprätthåller den ”naturliga skill-naden” mellan det manliga subjektet och det kvinnliga sekundära objektet. 

Den ”starka kvinnan” ska vara skön att beskåda och ”sexig”, för att väcka heterosexuellt begär hos en manskaraktär såväl som hos åskådande män i publiken. EVE och andra ”starka kvinnokaraktärer” kan uppträda maskulint, men bara så länge att det inte råder något tvivel om figurens biologiska kön eller sexuella läggning. Det skulle nämligen utgöra en fara för heterosexualiteten. Storm Dalbys resonemang förutsätter alltså dels att Wall-E ska föreställa en hanne, dels en heterosexuell sådan.

Andra skribenter anser emellertid att EVE:s biologiska kön inte alls är klarlagt. EVE har onekligen ett mer estetiskt skönt yttre och är förvisso glänsande vit. Det behöver dock inte betyda att denna rekognoseringsrobot ”likt kvinnor” månar om sitt utseende, utan helt enkelt att modellen är ny och hundra robotår yngre. Fokuseringen på det yttre, snarare än på EVE:s handlingar, säger dessutom mer om de företrädesvis kvinnliga bedömarnas egen utseende-fixering än om EVE. Ty är kanske också EVE av hankön? Rationell, helt fokuserad på job-bet, inte alls på kärleksrelationer… Våldsam och skjutgalen… Av högre rang och ”sam-hällsklass”.

Hur som helst ”måste” väl Wall-E och EVE vara av motsatta kön, ifall filmen till hälften ska kunna bli en kärlekshistoria för barn? Eller?


Wall-E: ”feminin” heteroman, ”feminin” bög eller lesbisk femme?

Fast varför vore det omöjligt med en romantisk film om två genusneutrala robotar, eller robotar av samma kön? Är berättelsen nödvändigtvis fråga om en (sexuell) hetero-romans? Helt säkert om en relation mellan vuxna – dessutom av motsatta kön? EVE har som sagt fler stereotypt ”manliga” markörer än ”kvinnliga”. Wall-E har också många ”feminina”. Bägge har precis som alla människor multigenus och cirka 25 procent anses vara bisexuella. 

En heterosexuell tolkning framhäver till exempel ”befruktningsscenen”, när EVE förvarar den av Wall-E givna plantan inom sig och går i ett slags havandeskapside, ur vilket Wall-E inte kan väcka skönheten. Påminner om att Adam här bokstavligen planterar säd i Eva och att nytt liv på detta vis skapas på jorden?

En heterosexuell tolkning fokuserar även den scen som betraktats som ett åtalbart sexuellt övergrepp av Wall-E gentemot EVE, när den sistnämnda är ”medvetslös”. Somliga kallar rent av detta för en ”våldtäktsscen”, men åtminstone skulle det i Sverige rubriceras som sexuellt ofredande. Wall-E försöker utan framgång väcka EVE och ”utnyttjar” då EVE:s okontaktbara tillstånd till att ta EVE på en ”date”: Wall-E placerar blondinen på en bänk och bänder upp EVE:s arm, så att städaren kan hålla den vackra robotens hand. EVE har tidigare inte velat hålla hand, när Wall-E gjort ett par misslyckade försök. 

Fast om bägge istället tolkas som av hankön: Är Wall-E då gay? Eller är det ”feminina” hos städroboten bara fråga om omkastade traditionella stereotyper, för att verka ”progressivt”? Wall-E som ”Den Nye Mannen”? Det förekommer ju i filmen ofta traditionellt genus-agerande annars påstått reserverat för ettdera könet, men dessa handlingar och symboler är nu utlagda på det motsatta könet? (Jo, jag menar att han- och honkön är motsatta, även om det därutöver kan finnas ”sidokön”.)

Manliga homosexuella är enligt stereotypen precis som Wall-E intresserade av Hollywood-musikaler. I filmen framgår härmed tydligt att genus enbart är en performance. Romantik är ”normalt” någonting inlärt av kvinnor, ett heteronormativt agerande som kvinnor vanligtvis tagit på sig. Detsamma gäller för mäns inlärda stridande och försvar medels vapen, nu överfört på EVE. Wall-E lär först sig själv agera ”romantiskt” och lär sedan EVE ”agera feminint” och ”romantiskt” genom att visa en scen ur Hallo Dolly! på video. Aldrig uttalat är dock om Wall-E ser sig själv i detta kärleksnummers manlige eller kvinnliga karaktär.


EVE – en ”maskulin” hetero-kvinna eller lesbisk butch?


Fast Wall-E städar ju och städdille är som alla ”vet” en ”kvinnlig egenskap”… Så vad händer om vi tolkar bägge som av honkön och dessutom lesbiska. Får vi då en kärleks-historia mellan en stilig butch, EVE, vars handlingar och yttre attribut annars associeras med män, respektive en mjuk femme, Wall-E, som uttrycker sin könsidentitet och sexualitet med hjälp av vissa ”feminina” symboler och intressen? 

Filmer har, som en av sina klichéer, att en man som offrar sig för kärleks skull är heroisk och romantisk, medan en kvinna som gör samma sak däremot är patetisk och osjälvständig. Scenen där Wall-E desperat ropar ”EVE!!!” och klänger sig fast utanpå raketen som ska till att fara iväg med EVE skulle ha ogillats, eller rent av föraktats, av en stor del av publiken, ifall en tydligt ”feminint” genusmärkt kvinnokaraktär gjort på detta vis. Det gör åskådaren mig veterligt inte här…

EVE framställs inte som feminin i sitt agerande, även om åskådaren som så önskar kan läsa in en ”kvinnlig”, bländande snygg yta och ögon som gnistrar vackert. Fast karaktären är ju skapad sådan och ses aldrig själv snygga till sig. EVE är förvisso äggformad och figurens uppgift på jorden är att finna tecken på liv, vilket kan föra tankarna till Moder Jord. EVE är samtidig aggressiv, stark och mäktig – således en butch (?) – medan Wall-E är en timid och känslosam femme? 

Eller är det tvärtom, så som Kate Bornstein (2008) menar, att den lojale och beskyddande Wall-E är butchen och EVE en femme? När man väl betraktat Wall-E och EVE som butch respektive femme – snarare än av han- respektive honkön – kan de tillskrivas valfria kön, menar Bornstein. Exempelvis se Wall-E som en butch-tjej med ett hjärta av guld.

Är ”butch” alltså inte bara en roll, utan ytterligare ett genus? Ett genus som även Wall-E, tolkad såsom varande av manskön, kan inta? Det menar den ofta citerade Kate Bornstein (a a), som även skriver att den delvis ”maskulint” agerande EVE kunde vara av kvinnokön och även ”femme”: ”I think the answer is that WALL•E is butch, and EVE is femme, two genders defined by the expression of strong, respectful, sexual desire.”

Femme/butch sägs nu även i människovärlden helt och hållet handla om att relatera till varandra såsom damer och herrar, oavsett genitalier. En butch kan enligt Bornstein vara både dominerande och undergiven, både stark och svag, rättskaffens och en förrädare – precis som en femme kan – och ingen är 100 procent det ena eller andra (a a).


Fortfarande binär uppdelning…


Min invändning blir då att detta sätt att tänka fortfarande påminner om samma gamla binära uppdelning, om än med en ny benämning för aktiviteter förr separerade för man/kvinna, maskulin/feminin. Om samma komplementaritet, som dessutom säger att endera är mer ”naturligt” eller att föredra. Min andra invändning är att även genusen maskulinitet och femininet ju är roller. Varför skulle ”genusen” butch och femme i så fall låna så många signaler, ja, merparten, från mer entydigt binära genus: från ”maskulint” respektive ”feminint” genus? Istället för att framhäva och döpa egna? 

Jag hamnar personligen i tolkningen av Bornsteins nytolkning av butch såväl som femme att dessa främst är tydligare markörer för sexualitet, d.v.s. för lesbiskas såväl som bögars sexuella rollspel. Och att denna tydlighet behövs just därför att antagandet annars alltid är heteronormativt. 

Någon lesbisk figur eller bög som väljer att inleda en sexuell relation med en annan ”kvinna” respektive ”man” finns dock inte i denna film, troligen eftersom det är en barnfilm eller ”familjefilm” (dessutom av Disneys/PIXARS ”hälsosamma” märke). Detta förutsatt att man med ”sexualitet” inte avser Världshälsoorganisationens (WHO:s) vida definition. Sexualitet, enligt WHO, ”finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet och uttrycks i vad vi känner, hur vi rör oss, hur vi rör vid andra och själva tar emot beröring (smekningar). Sexualiteten påverkar våra tankar, känslor, handlingar och gensvar, och genom detta vår fysiska, psykiska, sociala och existentiella hälsa” (Folkhälsomyndig-heten: Sex, hälsa och välbefinnande 2012:7). 

Myndigheten använder sig av RFSL:s uppspaltning i bi-, hetero- och homosexualitet när en person blir förälskad i eller attraherad av både kvinnor och män, eller antingen inriktar sig på kvinnor eller på män. Enligt RFSL består sexuell läggning dock ”av delarna praktik, identi-tet och preferens, som inte var för sig utgör den sexuella läggningen” (a a:19, min kursiv). Kvarstår gör då hur pass ”sexuell” denna praktik – eller hur ”starkt begäret” – behöver vara, men i Wall-E saknas i vart fall datorsäng och kyssar. Åtminstone barnpubliken lär främst inregistrera att de båda huvudkaraktärerna till slut håller varandras hand.



Medieberättelsers roll för genusstereotypt eller genustänjande


Filmen handlar onekligen om en övervägande ”maskulin” figur som möter en huvudsakligen ”feminin” karaktär, men säger ingenting om huruvida de bägge protagonisterna är av hankön eller honkön. Det vill säga: Wall-E anger inga biologiska belägg för robotarnas kön, efter-som robotar rimligen inte har kön. Vad genus anbelangar är bägge förvisso en ”blandning”, precis som verklighetens individer. 

Med andra ord uppvisar de båda ”egenskaper”, handlingar och symboler som ansetts som stereotypt ”feminina” såväl sådan som påståtts vara stereotypt ”maskulina”. Berättelsen säger heller ingenting explicit om protagonisternas eventuella sexuella läggning eller avsak-nad därav, men vuxna åskådare kan läsa in olika sexualiteter utifrån sig själva och från andra medieberättelser.

Även Carol Bernard (2011) ifrågasätter att Wall-E:s romans nödvändigtvis skulle vara heterosexuell, men just romantikdelen möjliggör enligt henne en demonstration av den performativa sidan hos genus. Filmen handlar således om hur både genus och romantik är ”performed” och om hur en queer romans mellan två robotar av samma kön kan göras om till att verka ”straight” (a a:54). Robotarna får visserligen sina stereotypa idéer om romantik bytta med varandra och i Wall-E:s fall med anspelning på bögars musikalintresse. Berättel-sen visar via den tydliga inlärningen från musikalen Hello Dolly! att romantik inte är någon-ting naturligt, inget medfött utan inlärt och att både Wall-E och EVE måste öva för att kunna utföra det hela ”rätt”.
Bernard ser ett queer begär mellan två inledningsvis okönade robotar och trots att filmen sedan, som hon ser det, framställer Wall-E som en ”hanne” och EVE som en ”hona”, förblir robotarna av samma ”blandgenus” (a a:54). Romantiken gör dock att karaktärerna ”måste” anta mer entydiga genus och handla om maskulint respektive feminint, eftersom detta är de enda romantikmanus som de flesta åskådare har att tolka dem utifrån. 

Filmen visar att genusmärkt agerande är en form av ”mediepåverkan” och att robotarna enbart agerar som de gör på grund av att de tittat på Hello Dolly!. Musikalsnutten som återkommer ett flertal gånger skapar för Wall-E både genus och romantik, genom att den – för att citera Judith Butler (1990:40) – bildar en ”stiliserad repetition av spelade handlingar”. Bägge är bara performance, en typ av handlingar som även kännetecknar könens inbördes vardagsskådespeleri. 

Men Wall-E är attraherad av EVE redan när han först upptäcker figuren. Det rör sig då om en attraktion mellan likar, mellan robot och robot, är således inte fråga om någon maskulin attraherad av en feminin, eftersom EVE då ännu inte lärt sig femininet via VHS-snutten och Wall-E:s lektion i handhållande, menar Bernard (2011:57). Två varelser, som initialt inte har något kön, blir till sist könsidentifierade som av olika kön och dessutom som av olika genus (a a:62-63). Trots att filmen vill ge en bild av en heterosexuell relation, behöver denna inte alls vara det utan fråga om queer romantik.


”Budskap”?


Så är Wall-E en romantisk science fiction-historia om två lesbiska kvinnor? Om två bögar? Eller en berättelse som förutom sitt miljöbudskap handlar om en heterosexuell pojkrobot som förälskar sig i en heterosexuell flickrobot? Bägge aningen okonventionella och otradi-tionella, förvisso? Svaret beror i hög grad på åskådarens egen tolkning och på vem veder-börande själv är, vad kön, genus, ”ras”, ålder och sexualitet anbelangar. 

Är det, som danskan Storm Dalby ovan tycks mena, fråga om en heterosexuell förälskelse? Och att mannen som vanligt intar den främsta rollen och anses universellt igenkännbar och ”generaliserbar”, ungefär som vita? Medan kvinnan EVE likt alla kvinnor och svarta är partikulära, d.v.s. enbart äger något som deras respektive grupp kan relatera till? Filmen heter trots allt inte EVE, utan denna sonderingsrobot legitimerar i själva verket kanske kvinnors andrarangens status? Vilket här ”bekräftas” exempelvis av att det är Wall-E som måste lära EVE både romantik och att revoltera mot systemet. ”Han” är fortfarande läromästaren, även om ”hon” får utföra mycket av jobbet? Stereotypt x 2?

Eller är filmens ärende snarare mer i linje med vad Bornstein och Bernard verkar hävda. Att Wall-E  är en illustration av Judith Butlers teori om performativitet? ”Budskapet” tycks i vart fall vara att både Wall-E och EVE uppvisar kännetecken som är genusstereotypa såväl som kännemärken som bryter mot sådana, genom att byta förmenta kännetecken med var-andra. Kanske inte ”progressivt” nog, men ibland är det enda sättet att förändra en stereotyp att använda den på eget vis, som här med den ”Krigiska Amazon-Kvinnan” EVE. 

Men för att visa kvinnors förmågor, måste man åtminstone ha med en kvinna. Hur kan man sedan förevisa denna kvinnas duglighet i en kritisk överlevnadssituation? På ett sätt som dessutom är begripligt också för barn? Jo, man anknyter till det välkända mönstret från mansberättelser, exempelvis dem om ”räddaren i nöden”. Här är det som sagt EVE som slutligen räddar Wall-E. 

Men om kvinnor kan vara stereotypt en sak och stereotypt det rakt motsatta, vad menar vi då när vi säger ”kvinna” och ”kvinnlig” eller ”femininitet”? Den fråga filmen ställer till åskådaren är alltså denna: Om nu motsatta påståenden om vad som utgör ”en kvinna” kan vara lika sanna och accepteras lika lätt, är ”kvinna” då verkligen en särskiljande kategori? Är denna blandvarelse också det som barnåskådare tar till sig? Det vet vi onekligen föga om.


Barns reception och tolkningar?


Jag har bara anekdotiska belägg för att en dryg handfull barn mellan 5 och 8 år tolkar figurerna i enlighet med sitt eget kön: flera flickor ser Wall-E som tjej, medan ett par pojkar uppfattar Wall-E som kille. De verkar åtminstone i denna ålder dessutom bara se (eller i vart fall: bara uttala sig om) huvudfigurernas vänskap, säger således inget direkt om kärlek. 

Robotarnas androgyna karaktär kan kanske få karaktärernas känslor att framstå som mer ”oskuldsfulla”. För aningen äldre barn kan det möjligen även vara fråga om att de i de bägge protagonisterna ser en prepubertal ”asexuell” kärlekshistoria mellan tonåringar. 

Du kan kanske ta reda på hur det egentligen förhåller sig med barns reception av filmen? Du får i så fall hemskt gärna återkomma till mig med dina fynd.



Referenser


Bernard, A Carol: “Performing Gender, Performing Romance: Pixar’s WALL-E”, sid. 53-63 i R C Neighbors & Sandy Rankin (red): The Galaxy is rated G. Essays on Children's Science Fiction Film and Television, Jefferson, NC: McFarland 2011 

Bornstein, Kate: Wall-E: A Butch/Femme Love Story… or Silly Rabbit! Robots Have No Gender, July 09, 2009

Butler, Judith: Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity, New York: Routledge 1990

Dalby, Marie Storm: Sløjfer, lasers og manglende mangfoldighed, Friktion magasin for køn, krop & kultur, 1/6-14


måndag 20 februari 2017

Den vite mannens privilegium – förklarat som ett rollspel på lägsta svårighetsnivå


Många vita heterosexuella män värjer sig mot påståendet att just de skulle vara privilegie-rade. Ordet i sig upplevs som frånstötande. De hävdar att det inte alls är på grund av denna medfödda grupptillhörighet som de har fördelar, utan överläget beror enbart på individuella egenskaper och egna meriter.

Huruvida det är möjligt att verkligen få dem att inse hur livet fungerar enklare för deras grupp, får vara osagt. Man kanske istället ska börja med de unga? Rent av rikta sig till de yngsta? Men är intersektionella analytiska hjälpmedel begripliga för barn, ifall man nu vill förklara maktordningar? Finns det andra sätt att nå fram med tanken om privilegiet, utan att använda ordet? 

Vi såg i mitt förrförra blogginlägg (13/2) hur Jämställ.nu subtraherar från ”normgruppen” män de män som inte är norm inom gruppen:

”Om män är norm i samhället, och generellt har bäst positioner, är frågan om alla män har bra positioner? Är alla män norm? Lyft diskrimineringsgrunderna etnisk bakgrund, religion, ålder, sexuell läggning, könsidentitet/könsuttryck och funktionsnedsättning. Poängtera att gruppen män har inbördes olika positioner och dessa inverkar på möjligheten att exempelvis få arbete. Fråga gruppen: Vilka är inte norm inom gruppen män? Vilka har dålig position på exempelvis arbetsmarknaden och ses som särskilda grupper?”


Istället för att intersektionellt jobba med minus, vore det kanske bättre att till kön addera exempelvis etnicitet/ras och sexuell läggning. Den vite, heterosexuelle mannen och science fiction-författaren John Scalzi har föreslagit detta tillvägagångssätt, visserligen riktat till vuxna män.


Livet som rollspel (John Scalzi) 


”Grabbar: föreställ er livet som ett massivt rollspel, ungefär som World of Warcraft fast skrämmande vardagligt, där de flesta uppdrag innebär att skaffa pengar, mobiltelefoner och donuts, om än inte alltid på samma gång. Låt oss kalla spelet Den verkliga världen. Du har installerat Den verkliga världen på din dator och ska till att börja spela, men först välja svårighetsgrad. I rollspelet Den verkliga världen är ”heterosexuell vit man” den lägsta svårighetsgrad som finns.

Detta innebär att standardbeteendena för nästan alla icke-spelbara karaktärer i spelet är snällare mot dig än de annars skulle vara. Standardhindren för slutförande av uppdragen är lägre. Trösklarna för att kvalificera sig för högre svårighetsgrad likaså. Du får utan vidare tillträde till vissa delar av kartan, som andra måste arbeta hårt för. Spelet är automatiskt lättare att spela och när du behöver hjälp är det enklare att få.

Nu när du har valt svårighetsgrad för Den verkliga världen har du fortfarande kvar att skapa en karaktär. Och hur många poäng du får börja med – samt hur dessa fördelas – kommer att göra stor skillnad. Initialt kommer datorn att bestämma hur många poäng du får och hur de fördelas. Om du börjar med 25 poäng, och din dump stat är Rikedom/Förmögenhet (= klass-aspekten), ja, då är det mer eller mindre kört. Om du börjar med 250 poäng och din dump stat är Utstrålning, ja, då går det förmodligen bra för dig. Var medveten om att datorn gör det svårt att börja med mer än 30 poäng. Spelare på högre svårighetsnivå börjar i allmänhet med ännu färre.

Under spelets gång är ditt mål att få poäng, fördela dem klokt, och avancera till högre nivå. Om du börjar med färre poäng och få i viktiga statuskategorier, eller väljer illa vad gäller färdigheterna för att nå högre, kommer spelet fortfarande att vara svårt för dig. Men efter-som du spelar med svårighetsgraden ”Heterosexuell vit man”, kommer det att få belöningar och avancera till nästa nivå fortfarande automatiskt vara lättare, allt annat lika, än för en spelare med en högre svårighetsnivå.

Det är förvisso möjligt att någon som spelar med högre svårighetsgrad gör framsteg snab-bare än du, eftersom datorn inledningsvis gav denne fler poäng och/eller att deras högsta stat är Rikedom, Intelligens och Fysik och/eller att vederbörande helt enkelt spelar spelet bättre än vad du gör. Det ändrar inte det faktum att du fortfarande spelar med den lägsta svårig-hetsgraden.

Du kan förlora med lägsta svårighetsgrad, men den är fortfarande den enklaste att vinna på. Spelaren som istället spelar "Homosexuell Kvinna av Minoritetshärkomst” får det däremot extremt svårt.

Kanske säger du nu, ”men jag gillar utmaningar, jag vill ändra min svårighetsgrad!”? Men så här är det: I Den verkliga världen förtjänar du inte några belöningar och får du inte någon fördel för att du spelar med högre svårighetsgrad. Spelet är bara svårare och eventuellt mycket mindre roligt. Fast du säger kanske ”men vad händer om jag vill spela spelet senare, med högre svårighetsnivå, bara för att se hur det är?”. 

Tja, här är en annan egenskap hos Den verkliga världen: Du får bara spela en enda gång. Så varför göra det svårare än det behöver vara? Ditt mål är att vinna spelet, inte att göra det svårt.

En sak till: Minns du att jag sa att du kan välja svårighetsgrad i Den verkliga världen? Jag ljög. I själva verket väljer datorn nivå åt dig. Du har inget val. Du får bara den som ges dig i början av spelet och sedan måste du ta itu med den.

Sådan är alltså ”Heterosexuell Vit Man” för dig i Den verkliga världen (och även i den verkliga världen): Den lägsta svårighetsgrad som finns. Allt annat lika, och även när så inte är fallet: ifall datorn – eller livet – tilldelar dig svårighetsgraden ”Heterosexuell Vit Man”, ja, då kompis, har du haft tur” (min översättning).



Så långt John Scalzi i  min tolkning.



Inte likartat utgångsläge, men medfödd fördelaktig startposition


Identitetskonstruktionen i det verkliga livet är förvisso delvis fråga om en reflekterande process, i vilken individen medvetet tar ställning till hur vederbörande vill vara. Men detta val gäller inte för medfött kön, medfödd sexuell läggning eller medfödd hudfärg.

Spelliknelsen säger alltså inte att alla vita, heterosexuella män är lika varandra, eller att de alla har ett likartat utgångsläge. Däremot att samtliga har ett mer gynnsamt – d.v.s. privile-gierat – startläge än exempelvis vita, homosexuella män/kvinnor och än svarta heterosexu-ella såväl som homosexuella män/kvinnor.

Vilka vita heterosexuella män lär då invända mot rollspelsmetaforen? Främst en del från arbetarklass eller underklass, som inte vill medge att deras liv utspelar sig på en i grunden lägre svårighetsgrad än många andras – enklare än för dem som inte är vita, inte hetero-sexuella eller män. Därmed inte sagt att de vita heterosexuella arbetarklassmännens liv blir enkelt, däremot enklare än om de inte ägde dessa tre medföddheter.

Klasstillhörighet är onekligen också oftast avhängig av ens föräldrar, men kan till skillnad från dessa tre förändras utifrån egna handlingar. Man kan numera visserligen inte bara byta klass utan även byta kön, men här talar vi om fler än 99,9 procent av alla vita heterosexuella män. Inte om de få undantagen från regeln. 

Olika slags kvotering då, av till exempel kvinnor och rasifierade? Visst, de kan absolut göra det svårare för vissa manliga individer, i vissa avseenden. Men inte för denna grupp och inte i alla sammanhang. Detta mansspel handlar heller inte om att makt enbart skulle bero av kön, hudfärg eller sexuell läggning utan att dessa tre tillsammans utgör en startposition långt framför de andra medtävlarna i livsloppet. 

Men hallå, ropar du nu: vita, heterosexuella män som önskar ägna sig åt yrken inom barn-omsorgen har väl inget fördelaktigt utgångsläge jämfört med kvinnor av alla etniciteter, hudfärger och läggningar? Är det då för att detta inte är något område som det är möjligt att utöva någon vidare makt på? Eller är själva bortstötningen av männen just fråga om makt-utövning? Ja, vad tror du? 

Denna spelanalogi handlar inte heller om beskylla män för något, allra minst för att de är födda, utan bara om att förklara sakernas tillstånd. Nämligen uppenbara automatiska initiala fördelar för en specifik grupp på de allra flesta områden. Sedan kan speltillverkare och/eller spelare göra eller bidra till ett annat spel. 



Överförbart på vita, heterosexuella pojkar?


Vore det möjligt att använda sig av denna metafor även riktat till barn? Göra tv-serier eller datorspel med denna liknelse som ögonöppnande grund? Inte bara leta genusstereotyper i reklam och leksaker, eller bruka intersektionell teori och analys i vuxna akademiska sam-manhang? Det gick ju (i inlägget 20/4-16) att använda kritisk teori av typen intersektionali-tet till att undersöka hur olika former av diskriminerande maktordningar i Dora utforskaren faktiskt tycks utsättas för moteld från vanligtvis underordnade barn, av flickkön och icke-vit etnicitet i kombination. Ung ålder är annars alltid bortglömd även i denna teori, men inte minst makt av typen åldersmaktordning bör förstås också den ifrågasättas.


Alltså: kan intersektionell teori överhuvudtaget användas i positiva sammanhang, för möj-ligheter till att gestalta en förändringspotential, eller bara om begränsningar och förtryck? För rekommendationer av vissa normbrytande serier (såsom SvampBob Fyrkant, se blogginlägget 1/2-17, och Dora utforskaren) eller som tips för nya produktioner. Eller enbart för kritik av medieinnehåll?



Referens/Källa


Scalzi, John: Straight White Male: The Lowest Difficulty Setting There Is, May 15, 2012