måndag 24 juli 2017

Sökes: Censurmotståndare i Botkyrka med bibliotekskort! Behöver hjälp inför JO-anmälan


Skulle någon vänlig själ vilja pröva att låna några av Stina Wirséns bilderböcker med den svarta Lilla Hjärtat-figuren på något av kommunens folkbibliotek? Till exempel Hej! (2010), Bang! (2011), Aj! (2012), Gul! (2012) eller Sov! (2013). Samt sedan ge mig svaret (vilket ju kan ske anonymt), i form av en kommentar till det senaste inlägget (oavsett vad detta inlägg handlar om) på min blogg barnisten.blogspot.se 

Skälet är att jag planerar att JO-anmäla Bibliotek Botkyrka för dess kommunala censur av skönlitterära barnböcker. Förutom Wirséns böcker, två andra bilderböcker av Pernilla Stalfelt respektive Lisa Bjärbo, samt – givetvis – Pippi Långstrump i Söderhavet.

Den 20 december 2012 kunde medierna berätta att... 

Lilla Hjärtat portas från Botkyrkas bibliotek


Andra formuleringar talade om att ”Botkyrka plockar bort Lilla Hjärtat” eller ”plockar bort Lilla Hjärtat från hyllorna”. I några tidningar stod det ”rensas bort”. 

Jag undrar nu om detta ”plockar/rensar” bort innebar att böckerna kasserades helt, eller om de bara plockades bort från hyllorna och placerades i något mörkt magasin. Det vill säga var utom synhåll för låntagare, men ändå fanns till utlåning av den som eventuellt efterfrågade dem.

Finns för övrigt Pernilla Stalfelts Färgerna och Lisa Bjärbos Eddie får en lillebror att låna på (något/några av) kommunens sex bibliotek?


Tacksam för svar!
Margareta

Vuxnas rasistiska kränkningar av pojklagsspelare – ett uttryck för konkurrenssamhället


”Alla vill vi det bästa för våra barn”, sägs det. Rent av ”ge dem ett försprång i livet”… Men vilka har möjlighet att förverkliga detta? Kan alla uppnå det bästa? De bästa fotbollsfärdig-heterna? De bästa betygen? Ska man verkligen med alla tillgängliga medel se till att skaffa de egna barnen ett gynnsammare utgångsläge, jämfört med andras? Är inte det liktydigt med idrottens tjuvstart? 

Kort sagt: Är det etiskt försvarbart att vilja att ens egna barn ska få försprång framför andras? Om det så ska krävas rasistiska glåpord mot pojklagsspelare?

Ska man uppmuntra och pusha den egna telningen, även när det innebär att sätta krokben för andras barn? Helgar verkligen ändamålet medlen? Bryr man sig inte om de andra barnen, som man samtidigt underförstått inte bara missgynnar utan i realiteten gör det ännu svårare för? Vem ger en rätten till det?

Jag ställde mig dessa frågor i samband med nyheterna (17-18/7-17) om att pojklagsspelare i fotboll utsätts för rasism av somliga av motståndarlagets spelares föräldrar. Ingen tycks visserligen sätta det hela i samband med somligas förgivettagna privilegier, såsom följderna av det ”fria” skolvalet som gynnar de barn som redan har det förspänt, eller alla kurser som välbeställdas barn skickas på. 

Men är det etiskt försvarbart att se till att det egna barnet får alla tänkbara fördelar? I värsta fall ta till rasistiska tillmälen till 11-12-åriga fotbollsspelare? Ifrågasätta att de överlägsna invandrarspelarna verkligen är av samma ålder som det egna, förlorande lagets?

I veckan har medierna ånyo rapporterat om vuxnas rasistiska tillmälen mot 9-12-åriga pojkfotbollsspelare. Diskussionen sattes denna gång på agendan av Göteborgs-Posten.


Så utsätts unga för rasism av ”svenska föräldrar”


Göteborgs-Posten (17/7-17):

”GP har ringt till tio barnlag från invandrartäta områden i Göteborg och frågat tränare till barn i åldern 9-12 år hur vanligt det är med rasistiska kränkningar inom barnfotbollen.

Åtta av tio lag svarade att det förekommer. Nästan alltid är det föräldrar i motståndarlagen som ligger bakom påhoppen.” […] ”Oftast handlar det om enskilda föräldrar i motståndarlagen som blir aggressiva för att de förlorat matcherna”. [..] 

”Svenska föräldrar bakom påhoppen”, lyder en rubrik: ”De flesta menar att de rasistiska påhoppen kommer från lag där få barn med invandrarbakgrund spelar.”


Sveriges radios P1-Morgon tog också upp saken dagen därpå (18/7), i inslaget ”Varför kränker föräldrar barn på fotbollsplanen?”, om ”kränkningar som nästan uteslutande kommer från föräldrar. Varför är det så här och vad är lösningen?”


Rasism sägs förvisso inte vara den enda orsaken, utan ”den generella hetsen inom barnidrott och barnfotboll när 10-11-åringar spelar”, menar en intervjuad tränare i Hisingsbacka IF. Troligen avser han med ”hetsen” konkurrenstänkandet, syftar kanske kanske till och med på föräldrars drömmar om framtida proffskontrakt för telningen. Det hela förblir dock aningen oklart…

Ordföranden i Göteborgs fotbollförbund skyller på en allt vanligare ”jargong” och att ”samhället tuffar till sig”. Föräldrarna borde portas eller förvisas från planen, tycker tränaren. Ordföranden tror dock att förslaget vore svårt att genomföra. Bättre vore enligt honom tillsägelser som kom från åskådare med civilkurage, som vågade säga ifrån till den intill dem som kränker barnen. 


Varför så inlindad kritik av osund konkurrens?


Men vad betyder egentligen dessa rätt diffusa förklaringar – ”hetsen inom barnfotbollen” och att ”samhället tuffar till sig”? Saknas det idag gångbara ord som i klartext säger vad konkurrenssamhället gör med (inte bara) barn, i skolan såväl som på fotbollsplanen? Har ord som ”livspusslet” och ”anställningsbarhet” träng undan gamla värderingar? Varför svarar fotbollsledarna inte tydligare i termer av ”skadlig konkurrens”? 

Visst, sport handlar om konkurrens men även om samspel och fair play. Kunde man inte också betona exempelvis vikten av att, som vissa lag redan gjort, förbjuda och bestraffa den inom det egna laget som filmar sig till en fördel? Åtminstone bestraffa i form av dåligt samvete, snarare än ryggdunkningar. 

Är det hela fråga om en barnvariant av påståenden som att ”invandrarna tar ’våra’ jobb” + ”det går allt lägre ned i åldrarna” = ”nu tar invandrarbarnen ’våra’ barns plats i startelvan också”? Ska kanske ”friskolor” snart kombineras med ”invandrarfria” fotbollslag?” 

Rasismen som förklaring, behöver väl i sig också sin förklaring… Liksom att tjejlagen inte tycks omges av denna avart till ”uppmuntran”. Är det ett positivt tecken, eller ett uttryck för att flickor är oviktigare?

Söker man på Google med sökordet ”konkurrensskolan” får man ynka 22 träffar och ”konkurrenssamhället” ger 1 280 träffar, medan till exempel ”valfrihetsreformen” kommer upp i 8 840…


Mer fair play inom fotbollen än i övriga samhället?


Som jag ser det är de rasistiska påhoppen i grunden fråga om ett ovanligt olustigt uttryck för rådande konkurrenstänkande generellt: ett sätt att ge det egna barnet och dess lag fördelar, som kan leda till vinst, bortförklara en förlust eller åtminstone sänka motståndarens själv-känsla. I det långa loppet handlar det uppenbarligen om att se till att barnet har ett försprång, som ju alltid innebär att någon annan får en oförtjänt nackdel och med berått mod placeras på efterkälken. Det är ju som sagt ett ”tufft” samhällsklimat…


Inte lär man i vart fall det egna barnet fair play precis, men i samhället straffas förstås fouls och filmningar mindre än inom fotbollen.

Slutsats? Gör barnsporten till en arena fredad från direkt föräldrapåverkan, en föräldrafri zon! Detsamma gäller givetvis skolan.



söndag 23 juli 2017

”Janne Josefssons avslöjande” avslöjades 2 år tidigare av Jesús Alcalá… Vad stämmer egentligen i fallet med Sommar i P1 – och P1:s Medierna?


Det som kommit att kallas för ”Janne Josefssons avslöjande” om Bibliotek Botkyrkas interkulturella censurpolicy avslöjades i själva verket redan i augusti 2015. En artikel av Jesús Alcalá publicerades den 22 augusti 2015 i såväl Ystads Allehanda som Kristian-stadsbladet, bägge med samma rubrik. Fyra månader senare förekom även en aningen reviderad version i den norska tidskriften Samtiden (nr.4/2015). Jag skrev själv om detta på denna blogg den 8 februari 2016. Senast tog jag upp ämnet även i bloggen av den 15/7-17.

Uppgifterna går isär och Bibliotek Botkyrka vill idag inte stå för sitt ideologiska beslut, utan kommer med undanflykter. Senast i Dagens Nyheter (22/7) och radions medieprogram Medierna (22/7). 

Alcalá bygger däremot på samtida dokument, hade läst mötesprotokoll samt via mail ställt frågor och fått svar från biblioteksledningen i Botkyrka. Jag ska nedan citera ett antal passager ur den mycket långa artikeln, nämligen avsnitt som direkt rör skälen till den kommunala censuren av barnböcker som sägs handla om kolonialismen hos Pippi och förment kränkande färger och leksaksutrustning i två svenska bilderböcker som också tagits bort.


Bibliotekschefens undanflykter i medierna och P1:s Medierna


Först dock några rader om vad Botkyrkas bibliotekschef Anja Dahlstedt har att säga i sakfrågan. Reportern Jonna Westin i P1:s Medierna sammanfattar först Botkyrkas/Dahl-stedts ståndpunkt:


”Kommunen ägnar sig inte åt att bränna böcker, utan dom har gallrat ut vissa äldre utgåvor som innehåller föråldrade uttryck som kan uppfattas som rasistiska.”


Anja Dahlstedt säger sedan själv: 

”Han [Janne Josefsson] framställde det på ett sätt som att det var nästan en symbolisk handling att bränna Pippi-böcker. […] Att vi hanterat Astrid Lindgrens böcker på ett särskilt sätt… Att vi nästan roade oss med att bränna böcker, vilket ju så klart inte är fallet. Jag kan i alla fall tala för mig själv… jag är inte en sån som tycker om att bränna böcker. Nää. […] Ett urval behöver göras från olika perspektiv och JO:s beslut tydliggör hur biblioteken ska göra de urvalen…”


Hur var det då med själva brännandet? Dahlstedt säger sig inte veta exakt hur kasserandet i fallet med Pippi Långstrump i Söderhavet gick till… Det var ju några år sedan… Om böckerna inte är smutsiga, går de till försäljning… Andra slängs som grovsopor som sedan bränns, eller så återvinns pappret… Dahlstedt vill tona ned det aktuella fallet: 

”Vi gallrar böcker och det är en del av av våra ordinarie arbetsuppgifter och sen så tar vårt återvinningsföretag hand om resten.”





Vad sa Janne Josefsson i Sommar i P1?


”Hotet mot yttrandefriheten kommer idag från flera håll. […] Visste ni att man idag bränner böcker i Sverige? I Botkyrka kommun bland annat, där man har en s.k. interkulturell policy för att, som det heter, kurera bokbeståndet av ideologiska skäl. 
Jag ringde bibliotekschefen och frågade efter Pippi i Söderhavet och flera andra barnböcker. Vad händer dem? Ligger de i nåt magasin i källaren, eller var? Det tog tid innan jag fick besked, men böckerna går till sophanteringen och bränns. Och det är inget konstigt, säger den ansvarige. Det är för barnens skull. 

Vi bränner alltså böcker av Astrid Lindgren i Sverige, numera. Vet vi vad vi gör? Ska vi bränna Bang och Jolo och andra samtida författare också? Alla tre var visserligen anti-rasister, men använde dåtidens ord, ord som är olämpliga idag.

Visst, vi vill förhindra rasism och barbari, men vet vi att vi gör rätt?” (Sommar i P1 9/7-17)


Associationerna till nazistiska bokbål är således lyssnarens/läsarens egen, men Janne Josefsson är förstås en slipad journalist… Han talar alltså inte om någon ”symbolisk” handling utan om något mycket allvarligare: en ideologisk handling. Josefsson hade med andra ord helt rätt.


Ingen ”ordinarie gallring”, inget ”urval”...


Beslutet rörde sig inte om någon ”ordinarie gallring” av söndriga böcker, inte  heller om något ”urval” vilket sker vid inköp, utan Söderhavsboken hanterades de facto visst på ett särskilt sätt… Nämligen vid ett ledningsgruppsmöte för de sex biblioteken i Botkyrka kommun i oktober 2014, året innan någon ny Söderhavsutgåva kom ut. (Se nedan!) Just Anja Dahlstedt har det yttersta ansvaret för att Pippi Långstrump i Söderhavet bränts, även om ingen någonsin sagt eller trott att chefsbibliotekarierna, verksamhetsutvecklare eller verksamhetschefen själv roade värmt sig runt brasan. 

Men hur skulle man kunna undkomma allmänhetens ogillande av uttryck som ”gallra”? Man insåg att det hade negativ klang att gallra ut, särskilt i fallet med en Lindgren-bok. … Man fann eufemismen ”urval”! Det behövdes en vägledande mall för bibliotekarierna. De skulle ju inte ens tillåta fjärrlån av boken. 

Numera sker detta dock, men på många bibliotek – såsom här i Visby – kostar det att fjärr-låna och ”vanliga” låntagare får här inte fjärrlåna barnböcker (forskare får dock). Konse-kvensen blir således odemokratisk.

Läs alltså protokoll och dokument, även om det kan låta tråkigt!




UTDRAG UR:

Jesús Alcalá i Ystads Allehanda 22 augusti 2015 (uppdaterad 24 augusti 2015)

Rasifiering – en svår fråga för kulturen



[…]
”I oktober 2014 beslutar ledningsgruppen för de sex biblioteken i Botkyrka kommun att gallra bort och kassera Astrid Lindgrens ’Pippi Långstrump i Söderhavet’. Förekommer berättelsen som del i någon samlingsutgåva ska också samlingen förstöras.

Alla chefsbibliotekarier har deltagit i bedömningen av boken. Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare och ansvarig för utformningen av Botkyrkas biblioteksplan, sammanfattar sina intryck: ’Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ’kurrekurredutterna’ tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.’

Kollegerna instämmer. Alla är överens om att ’Pippi Långstrump i Söderhavet’ är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s barnkonvention. (Uppgifterna är hämtade från mejl och protokoll maj, augusti och oktober 2014).

Under mindre än två år har Botkyrkas bibliotek på liknande grunder rensat ut nio titlar. Sex av dessa nio är skrivna och tecknade av Stina Wirsén och tillhör serien om Lilla Hjärtat. Två andra utrensade böcker är Pernilla Stalfelts ’Färgerna’ och Lisa Bjärbos ’Eddie får en lillebror’. ’Färgerna’ därför att boken ’innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd’ och för att där finns mycket ’problematik på normkritisk nivå’. Stalfelt skriver ’skär som en bebismage’, något som biblioteket kommenterar; ’alla bebisar är inte rosa’. (Från mejl augusti 2013 och protokoll september 2013.)

Lisa Bjärbos ’Eddie får en lillebror’ döms ut därför att innehållet är ’stereotypt’ och alltigenom ’stötande’ ur rasifierades perspektiv. Till grund för beslutet ligger den analys som barnbibliotekarien Laura Purdy gjort. Purdy menar att boken genomgående innehåller ett mycket stötande element, nämligen att huvudkaraktären Eddie uppträder blackface (eller mer specifikt, ’indianface’) och leker ’indian’ iklädd ’indiandräkt’. I en bok för småbarn anammas därmed ett historiskt sätt att förminska och dehumanisera ursprungsfolk genom att framställa deras kulturella och religiösa yttringar som vilda och primitiva. Ursprungsfolkens språk förlöjligas som obegripliga nonsensläten, som ’WOA-OA-OA’.

Purdy finner det stötande att Eddie, iklädd ceremoniell indiandräkt, beter sig som en vilding. En sådan indiandräkt är en parodi på den religiösa klädsel som varit en viktig symbol för somliga nordamerikanska ursprungsfolks kamp mot kolonialismens tvångskonvertering och identitetsförvrängning. Att använda vitala nationer av levande, kämpande människor till fantasigestalter som inte längre existerar är ett sätt för nykolonialister att oskadliggöra motståndare och urholkar deras nutidsidentitet. Purdy påminner om att Sverige har ett eget kolonialt arv av ockupation och kulturella övergrepp gentemot samerna.”

[…]

”Stina Wirséns böcker med Lilla Hjärtat gallras bort och förstörs efter ett beslut den 28 november 2012. Biblioteksledningen själv talar inte om kassering och förstörelse, inte förrän jag direkt frågar vad biblioteket gjort med de bortgallrade böckerna. Biblioteket vill hellre kalla det ’urval’.

Biblioteksledningen själv talar inte om kassering och förstörelse, inte förrän jag direkt frågar vad biblioteket gjort med de bortgallrade böckerna. Biblioteket vill hellre kalla det ’urval’.

Från början var böckerna om Lilla Hjärtat – i Botkyrka liksom i resten av landet – populära och ofta utlånade. Men i samband med filmen om Lilla Hjärtat uppstod en debatt i media och nu börjar böckerna gallras ut för att ”alla ska känna sig välkomna på biblioteken i Botkyrka, inte minst svarta barn och föräldrar till svarta barn” (Biblioteksledningens formulering). Tvärtemot tidigare erfarenheter antas nu mörkhyade barn och deras föräldrar känna sig ovälkomna om böckerna om Lilla Hjärtat finns på biblioteket. Om någon person vill forska om rasstereotyper i barnlitteraturen hänvisar Botkyrka bibliotek till Kungliga Biblioteket.

Dock, ute på biblioteksfilialerna finns personal som är bekymrad över hur man för låntagarna ska förklara bortgallringen.

Biblioteksledningen beslutar då att utarbeta en mall för att ’personalen ska känna sig trygga att svara på frågor’. Innan mallen slutligen formuleras har många intrikata spörsmål avhandlats: ’Kan man skriva: Varför vi inte behöver ha Lilla Hjärtat i biblioteken. Eller Varför vi tar bort Lilla Hjärtat /…/. Ordet ’gallra’ är ok som fackord i biblioteken.  Men för allmänhetens öron har det fel klang. Nästan lika illa som ’portar’ /.../. En annan punkt som är viktig externt är att varje folkbibliotek alltid gör ett urval, inte har allt /…/.'

’Kan man skriva: Varför vi inte behöver ha Lilla Hjärtat i biblioteken. Eller Varför vi tar bort Lilla Hjärtat /…/. Ordet ’gallra’ är ok som fackord i biblioteken.  Men för allmänhetens öron har det fel klang. Nästan lika illa som ’portar’ /.../. En annan punkt som är viktig externt är att varje folkbibliotek alltid gör ett urval, inte har allt /…/.’ 

I den slutliga och vägledande mallen står att biblioteket ska säga nej till att fjärrlåna, det vill säga att för låntagares räkning låna in från bibliotek i annan kommun

I den slutliga och vägledande mallen står att biblioteket ska säga nej till att fjärrlåna, det vill säga att för låntagares räkning låna in från bibliotek i annan kommun, Lilla Hjärtat eftersom ”enligt våra riktlinjer för fjärrlån lånar vi inte barnlitteratur”. Huvudargumentet för att Lilla Hjärtat inte finns på Botkyrka bibliotek måste till syvende och sidst vara att det är utifrån barnperspektivet man inte anser sig behöva tillhandahålla böckerna i serien.

Någon månad efter beslutet skriver två av bibliotekarierna i ledningsgruppen, Margareta Berg och Marie Johansen, i tidskriften Bibliotek i Samhället om skälen till ’urvalet’. Avståndstagandet till Stina Wirséns böcker är nu definitivt. Man är nu övertygad om att Wirsén brutit mot FN:s barnkonvention: ’Sällan har vi sett ett lika tydligt fall där man så enkelt kan svara på konventionen’. Minst två av bestämmelserna i FN:s barnkonvention har överträtts – bestämmelserna om förbudet mot diskriminering och principen om alla människors lika värde.

Det är onekligen förvånande att – om brottet mot FN:s barnkonvention är så uppenbart – de fyra bibliotekscheferna aldrig tidigare haft minsta invändning mot Wirséns böcker!” (Alcalá, Ystads Allehanda 22/8-15).


Artikeln, den kanske längsta på en svensk lokaltidnings kultursida, fortsätter sedan några spaltdecimeter och kan som sagt läsas i dess helhet på





Referenser/källor



Alcalá, Jesús: Rasifiering – en svår fråga för kulturen, Ystads Allehanda 22/8-15

(Artikeln publicerades även samma dag i Kristianstadsbladet, med samma rubrik)

Alcalá, Jesús: Advarsel – rasefare, Samtiden nr.4 för 2015, s.72-80






onsdag 19 juli 2017

Är det bra eller dåligt att så få barn söker brottsskadeersättning? Några ord till min kära Syster, som jag har (flera av)


I måndags morse (17/7-17) hörde jag i P1:s nyhetsmorgon att få barn söker ersättning från Brottsoffermyndigheten. ”Få” sett mot bakgrund av att uppemot 10 procent, motsvarande minst 100 000, någon gång under uppväxten drabbas. Som det står på Sveriges radios nyhetssajt:

”I tio år har det varit möjligt för barn som bevittnat våld mot närstående att få en statlig brottsskadeersättning. Men få söker. Det är Brottsoffermyndigheten som tar emot ansökningar om och betalar ut brottsskadeersättning.

Barn som inte själva är brottsoffer men som sett eller hört våld mot en närstående kan få ersättningen. […] – Barnen som bevittnar ses inte som brottsoffer i den vanliga rättspro-cessen så de kan aldrig få skadestånd bara för bevittnandet. Det här är en exklusiv möjlighet för de här barnen att få någon form av kompensation och upprättelse som staten står för.”


Nyhetsinslaget fick mig att fundera kring huruvida de få ansökningarna är att betrakta som något positivt eller beklagligt. Det fick mig av någon anledning även att tänka på en av de få diktrader jag minns från min gymnasietid för 50 år sedan. År 1798 skrev Anna Maria Lenngren dikten "Några ord till min kära Dotter, ifall jag hade någon”. I den är det en mor som delar med sig av sina levnadsregler till sin tänkta dotter:

"Med läsning öd ej tiden borrt
Vårt Kön så föga det behöfver
Och skal du läsa, gör det korrt
At saucen ej må fräsa öfver."

De lärde har disputerat huruvida dessa råd av Lenngren var ironiskt menade eller inte, vilket sett med dagens ögon upplevs som självklart. Även om jag själv inte sällan är syrlig, är jag dock inte alls sarkastisk i detta blogginlägg. 

Att bara 300-350 ansökningar per år kommit in till Brottsoffermyndigheten kan väl dels bero på att få känner till möjligheten, dels på otillräckliga polisutredningar, dels på myndighetens namn, tänker jag. Få föreställer sig nog fortfarande ”åskådare” som offer. 


Vem är det som ansöker om ersättning?


Vem är det som ansöker? Oftast någon misshandlad förälder i barnets namn, verkar det som. En förälder som dessförinnan måste ha genomlevt domstolsförhandling och i de flesta fall bevisats själv vara brottsoffer… Kanske även en tonåring som sett sin mamma misshandla eller grovt hota ett syskon? Nej, barn under 18 år får inte själva ansöka om brottsskade-ersättning. 

Men kanske är redan ordet ”brottsoffer” frånstötande. Det talas idag visserligen mycket om att många av oss är ”offer”, offer för än det ena, än det andra. Sker det numera rent av alltför ofta? Blir kanske reaktionen på offerinflationen att allt färre vill se sig som sådana stackare? Även om de barn som kan komma ifråga för skadestånd inte betraktas som reguljära brotts-offer, återfinns informationen om brottsskadeersättning i Brottsoffermyndighetens broschyr Barn och unga som brottsoffer

Jag tror personligen att etiketten ”offer” kan få negativa konsekvenser för blivande mask-rosbarn decennier senare. Min ”dikt”, som alls inte kan mäta sig med Lenngrens, börjar där-för aningen haltande:

”Med offertänkande ödsla ej livet bort
Vårt Kön så föga det behöver
Och skall du gråta, gör det kort
Så bitterheten ej tar över”

Men gäller detta verkligen bara människor av honkön, frågar du? Nej, men pojkar och män verkar, mera hälsosamt, bli aggressiva snarare än bittra.


Är en identitet som ”offer” verkligen uppbygglig?


Det är väl känt att barndomsupplevelser som innebar att man in på bara kroppen upplevde eller blev vittne till föräldravåld, eller själv blev försummad eller negligerad, avsätter spår för livet. Hur dessa tar sig uttryck, kan man dock faktiskt påverka. Lika ofta som många idag talar om sig själva som offer, talar personen ifråga då mest om sina känslor – och talas det allmänt just om vederbörandes känslor. Som om dessa ”känslor” inte vore nära förbundna med högst rationella tankar och tolkningar av den kännande. Känslor är inte alls irrationella, frånsett möjligen äckel.

Den senaste emotionsforskningen tyder på att känslor inte hindrar, utan organiserar, rationellt tänkande. Traditionellt har västerländskt tänkande utgått från att emotioner är förnuftets fiender. Tvärtom, har forskare visat (Ekman & Keltner, New York Times 3/7-15), vägleder känslor människors upplevelser av omgivningen, våra minnen av det förflutna och till och med våra moraliska omdömen om rätt och fel. 

Inte minst ilska medför att vi är ytterst ”känsliga” mot det som är orättfärdigt, vilket driver fram agerande för att rätta till orättvisor. Forskare har kommit fram till att det är just ilska, och inte politiska ideologier, som uppmanar till handling mot missförhållanden (a a).

Många av oss har på skilda sätt misshandlats som barn, men det betyder inte att vi måste förbli offer för livet. Vi får förvisso i hög grad vår identitet från andras behandling av och syn på oss, men vi besitter ändå möjligheten och rätten att i slutändan avgöra om de har rätt eller fel. ”Jag är huvudrollsinnehavaren i mitt livs historia! Dom var ju inte med då, på den tiden!”; ”Jag vet väl bäst vem jag är!” (Olika slags terapeuter må förvisso tro sig veta bättre. Det är ju deras inkomstkälla.)

Prata således med dig själv och kom med invändningar mot alla ”dom”! Offertänkande leder bara till rundgång och stampande på fläcken. Negativt ältande gör oss maktlösa och får oss att tro att vi helt saknar kontroll över vårt eget liv, vilket inte stämmer i de flesta avseenden – särskilt inte beträffande våra tankar. Vi har alltid valet att tänka som vi vill. Rådet är dock inte liktydigt med uppmaningar av typen ”tänk positivt!”. Snarare ”tänk aggressivt!”. Aggressivitet är inte detsamma som våldsamhet, behöver jag troligen tillägga.  

Särskilt döda föräldrar kan inte göra oss till offer nu, eller föreviga barndomens offerstatus. Inte ens vuxna till ännu levande föräldrar är längre barn i denna maktlösa mening, utan överlevare. ”Överlevare” är ju idag ett av andra hyllat epitet. ”Överlevarbelöning” från staten skulle sända andra signaler…


Ilska är hälsosam och inte detsamma som våld!


Har man upplevt våld i samband med ilska, tror man dock lätt att ilska är oönskad eller farlig. Så är det alltså inte. Vad som däremot är skadligt är återhållen ilska och passivitet.

Så gråt lagom, bli inte bitter, därför att det riktas bara mot dig själv och det som en gång var. Det förflutna kan ingen göra något åt. Bli istället förbannad över dåtiden, men framför allt över liknande och andra övergrepp idag, när de riktas mot barn i likartade såväl som mindre grova situationer. Och säg till dig själv att jag bestämmer över vem jag idag vill se mig som. Jag är inget försummat eller misshandlat barn, utan en vuxen som själv bäst vet vem jag är.


Och var inte så himla ”trevlig” hela tiden! Bli arg, upprorisk, ironisk, satirisk, polemisk! Säg alltid ifrån, när du ser småfolket utsättas för orättvisor och förtryck! Bli visselblåsare! Det ger dig betydligt mer än 5 000-10 000 kronor från Brottsoffermyndigheten. 


måndag 17 juli 2017

Läsarens roll och förlagsredaktörernas ansvar – är det kanske i läsningen man finner ”rasisten”?


Anklagelserna om rasism i framför allt bilderböcker, eller farhågorna därom, rör som framgått av mina många föregående blogginlägg inte bara 65-85 år gamla böcker. Redan efter så kort tid som 2-6 år tycks det ibland krävas omvärdering av tidigare tagna utgivningsbeslut, som tydligen gjordes under en fjärran oupplyst litterär medeltid, ännu 2002-2012. Runt år 2010 verkar emellertid den nya tideräkningen börja: den Andra Upplysningstiden.

Man kan givetvis undra om det verkligen gjordes några överväganden alls vid den ursprungliga utgivningen, ifall nu verken förment åldras så oerhört snabbt. Åtminstone jag anser att debatten förbigått läsarens roll i hela detta ärende. Inte bara de barn, föräldrar och recensenter som varit böckernas slutdestination. Till läsare hör givetvis också forskare såväl som de lektörer, redaktörer och chefer på förlagen som tog publiceringsbesluten. Vilken kompetens och ansvarskänsla besitter de egentligen? 

Ty hur är det möjligt att en bok som man nu plötsligt ber om ursäkt för och, likt barn förr i tiden, lovar ”aldrig ska göra så mer”, för 2-11 år sedan var helt oproblematisk och fick strålande kritik? Många s.k. litterära chefer verkar inte vara särskilt litterära. Och de traditionella experterna i form av kritiker och forskare verkar inte heller längre vara några auktoriteter.

Till läsarna borde dock som sagt även de direkt inblandade på förlagen liksom texternas rättighetsinnehavare räknas, som tydligen nu till sist sett mörkret och funnit rasism i texterna. Huruvida de nu verkligen har det, eller bara gör en pudel inför den massiva kritiken för att ”få arbetsro”, är förstås omöjligt att veta. Ro till att ge ut nya ”rasistiska” verk, som i sin tur måste återkallas om ett par år?

Den enda som trots massivt tryck står för sitt ursprungliga beslut och backar upp författaren är förläggaren på förlaget Kabusa Böcker, som 2002 gav ut Mustafas kiosk och andra rim för barn. Hon beklagar visserligen 11 år senare att somliga uppfattat den som rasistisk. Förläggaren Kerstin Aronsson framhåller också att tiderna förändras: ”Det är många år sedan. Det här var en bok som kommit ut i många länder, och som om jag minns rätt fått priser. Ingen uppfattade den på det sättet då. Det kan vara så att samhällsdebatten och kunskapen har förändrats under de här åren, säger hon till SVT.”

Förläggaren gör dock ingen pudel, tar inte avstånd från utgivningen eller författaren och hon gillar fortfarande boken. Jag ska i ett separat inlägg ta upp skillnaderna i synen på boken i den svenska respektive danska offentligheten.


Förläggares omvändelse under galgen 


Åren 2010-2012 gav Stina Wirséns förlag Bonnier Carlsen ut sex stycken av hennes bilderböcker med en svart mullvadsliknande figur. I november 2012 upphör försäljningen av böckerna där denna Lilla Hjärtat förekommit, uppenbarligen på författarens eget initiativ. Ingen ansvarig, utan ”förlaget” skriver på dess Facebook-sida (22/11-12): ”Vi på Bonnier Carlsen är väldigt ledsna över situationen, men stöttar naturligtvis Stina Wirsén till fullo i hennes beslut.” Något stöd i tolkningen av de förment ”rasistiska” bilderna hade hon uppenbarligen inte fått de föregående två åren. 

Även om initiativet till indragning och makulering av de sex böckerna eventuellt kom från upphovskvinnan själv, kunde förlaget ändå ha gått ut offentligt och vädjat till Wirsén om att inte dra tillbaka dem, eftersom man inte höll med om att figuren var rasistisk. Nu tyckte man möjligen det… Har någon enda kritiserat förlaget, när en förläggare i praktiken på detta sätt tar avstånd från författaren? Genom att ge efter för påtryckningar, visar ju förlagsfolket i realiteten också sin bristande tilltro till förlagets egna kompetens och bedömningar om utgivning gjorda så sent som året innan! Men Bonnier Carlsen ”lärde” sig tydligen något till Jan Lööf-saken fyra år senare. 

Bokförlaget Rabén & Sjögrens förlagschef påminner 2014 om att boken Färgerna av Pernilla Stalfelt utkom 2008, alltså under den barnlitterära medeltiden, och häpnar själv över den naivitet som – för endast sex år sedan – rådde på förlaget. Boken finns 2014 inte längre till försäljning, och om Rabén & Sjögren skulle ge ut den igen skulle bilden bytas ut, säger förlagschefen (DN 9/10-14).

Förstapriset i avbönsklassen går emellertid till Bonnier Carlsen, som samma år som man gett ut en bok tvingas krypa till korset. I stort sett direkt efter nyutgivningen av Den stora boken om Barna Hedenhös lovar förlaget att i kommande samlingsutgåvor ta bort ett kapitel kallat ”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” och i den redan tryckta upplagan lägga in en brasklapp. Det blir ett följebrev undertecknat av Bonnier Carlsens litterära chef Eva Dahlin, i vilket förlaget uppmanar föräldrarna att för barnen förklara tidsandan i början av 50-talet.

År 2016 har som tidigare berörts Bonnier Carlsens redaktörer och chefer blivit mer upplysta och vill därför mota Olle i grind. Eller Janne, snarare, i fallet med eventuell nyutgivning av Jan Lööfs bägge bilderböcker Morfar är sjörövare (1966) och Ta fast Fabian (1997). Förlaget hade senast gett ur Morfar-boken i en ny upplaga 2005, utan att då ana oråd, men var nu 11 år senare uppenbarligen förskräckt inför möjligheten att än en gång råka ut för en kampanj. Man ber därför illustratören göra några mer ”respektfulla” etniska stereotyper. Denne vägrar nu.

Tredje gången gillt? Bonnier Carlsens litterära chef, Eva Dahlin, förnekade visserligen att man blivit ängsligare efter Lilla hjärtat-drevet. Oron berodde inte alls på påtryckningar från ”sociala medier”… Man säger sig numera äga större medvetenhet om problematiken, enligt Dahlin. ”Vi har fått reaktioner från läsare på hans böcker, men det är inget som vi har påverkats av.” ”Det här handlar snarare om en medvetenhet och en respektfullhet inför våra yngre läsare […] om hur vi på ett respektfullt sätt kan ta hänsyn till samtida värderingar och samtidigt förvalta ett kulturarv” (DN 8/5-16).



Facebook-grupper – den nya kritikereliten?


Flera av dessa ögonöppnande debatter initierades och drevs av Facebook-grupper. Det gäller förstås Tintin, Wirséns böcker och Mustafas kiosk, men även Färgerna och i någon mån Barna Hedenhös. Förlagen var inte ensamma om sin blindhet, vad etniska stereotyper anbelangar. Den läsfrämjande organisationen Läsrörelsen hade i samarbete med McDonald’s Happy Meals 2006 distribuerat 100 000 kopior av Lööfs Morfar är sjörövare till en specifik uteätande svensk allmänhet och 2010 lika många av densammes Ta fast Fabian. Böckerna valdes ut av barnboksexperten Marianne von Baumgarten Lindberg, som sitter i Läsrörel-sens styrelse och tillika är en av två redaktörer för barnlitteraturtidskriften Opsis barn-kulturDenna von Baumgarten Lindberg missade tydligen, trots sin förmenta expertis, det ”rasistiska” så sent som för 7 år sedan.

Andra barnboksexperter har också missat påstådd rasism, senare påpekad av Facebook-grupper. Ej heller litteraturprofessorn Lena Kåreland, med barnböcker som sin specialise-ring, hade lagt märke till något blackface i Wirséns Lilla Hjärtat, enligt professorns recension av två av böckerna i Svenska Dagbladet (2/8-11). Ingen annan barnlitteratur-forskare hade heller slagit larm. 

Ett av grunddragen i det mänskliga tänkandet tycks vara ”rasistiskt”, om jag rätt tolkar Aftonbladets bilderboksrecensent, Magnus William-Olsson, när han Läser årets bästa bilderböcker: Imponerande! (AB 11/12-08):

Pernilla Stalfelts bok i år heter Färgerna och är en illustration av hur färgbegreppen strukturerar vår föreställningsvärd. Fråga någon ”Vad tänker du på om jag säger rött?”, så får du en rad annars helt disparata föremål och föreställningar till svar. Hjärta, tuppkam, tomat och läppar förstås, men också kanske; röda byxor, rödmyror eller en rödsjuk hund. Det är, som så många av Stalfelts böcker, en subtil antropologisk studie som rör vid ett grunddrag i det mänskliga tänkandet.”

Och under rubriken ”DN:s kritiker tipsar: barn- och ungdomsböcker”, gjordes 2003 PR bland annat för Bertil Almqvists Den stora boken om Barna Hedenhös (från 1997): ”Ett oemotståndligt sätt att förvanska historien för både barn och vuxna” (DN 24/2-03). Tänk att de med livslång yrkesmässig sakkunskap kan vara så in i norden okunniga! Fast det var förstås för 10 år sedan… Rena stenåldern.


Barnläsarna, då? Och deras föräldrar?


Böckernas slutadressater och läsarnas betydelse har också skjutits i bakgrunden i debatten om Pippiböckerna och om andra verk anklagade för rasistiska direktverkningar. Exempelvis Eske Wollrad (se det förra blogginlägget) talar om ett tydligen i själva boken inneboende gift, en drog som tycks leda till att berättelsen får direkta effekter på barnhörskådaren eller barnläsaren. 

Das Gift der frühen Jahre, d.v.s. ”De tidiga årens gift”, är titeln på hennes bok från 2012. Tanken rör sig om en förlegad rest från 60-talet, då den s.k. injektionsspruteteorin föreställde sig en direktverkan från berättelsen rakt in i mottagarens hjärna, utan något som helst mellankommande reflekterande filter, eller konkurrenter om sanningshalten i form av andra röster. Någon sådan direktverkande litteraturdrog finns i vart fall inte belagd i forskningen.

Att förutsätta en påverkan kommen direkt ur texten har inte minst fått legitimera s.k. kritiska innehållsanalyser, utan att man behövt undersöka och belägga några sådana effekter hos faktiska, livs levande mottagare. Det förment så ”självklara” i att ett rasistiskt språk får specifika konsekvenser gör det ”onödigt” att komma med argument och belägg. Men trots allt sentida tal om att ”språket konstruerar verkligheten”, sitter rasismen inte i texten utan hur denna läses och tolkas. Även om Pippi-böckerna ursprungligen var avsedda för 7-10-åringar läses de idag ibland, särskilt av dem som kritiserar dem, för 4-5-åringar. 

Det läggs alltför stor vikt vid vad barnet läser eller får sig uppläst, istället för hur. Vad ska föräldern då göra, när N-ordet vid högläsning dyker upp? Det beror på om barnet hakar upp sig och vill förstå det. Om inte: läs bara vidare! Snubblar ett äldre barn däremot på ordet, är detta ett bra tillfälle att förklara beteckningen historiskt och att det idag inte bara är tabubelagt, utan oschysst att använda det mot dagens människor. Inte ens utbildningen på Bibliotekshögskolan tycks dock rusta föräldrar för ett sådant samtal: 

”Anna-Stina Takala är bibliotekarie och arbetar som verksamhetsutvecklare för it och kommunikation på Botkyrka bibliotek. När debatten om ”Lilla hjärtat” var på tapeten hösten 2012 skrev hon en debattartikel om ämnet, dels i egenskap av bibliotekarie, och dels i egenskap av förälder till sin dotter som är afrosvensk. Hon väljer bort kultur som hon anser vara för stereotyp.
– Vissa böcker läser vi inte hemma, Pippi i Söderhavet till exempel. Det finns inget sätt för mig att förklara för min 7-åring varför de svarta barnen underkastar sig de vita i boken. Det blir så bisarrt , säger hon.”

Ett förslag vore att till exempel betona att varken Astrid Lindgren eller Pippi heller gillar de svarta barnens knäfall. Den ”obegripliga anledningen” är ju heller inte helt omöjlig att förklara… Barn är dessutom klokare än många vuxna tror och ”köper” verkligen inte alla de sjörövarhistorier som Pippi berättar, t.ex. om svartmålning av vit hud, svartmålningen av svart hud, eller att svart skinn skulle vara smutsigt. Eller om att människor i Afrika alltid skulle ljuga. Men man måste känna till rasism, för att upptäcka rasism i ett ord eller en bild. Det gör vanligtvis inte förskolebarn.

Att ett förr neutralt ord NU har negativa konnotationer är heller inte skäl nog till att byta ut det. Istället ger det anledning till jämförelser och funderingar. Tror man inte barnet om att klara detta, eller är man själv oförmögen att förklara den historiska skillnaden, väntar man helt enkelt till dess barnet och/eller man själv är det. Vad nyutkomna böckers ord och bilder anbelangar, borde föräldern först läsa igenom berättelsen som ju sällan är särskilt lång eller tidskrävande. Upptäcks då något som man ogillar eller inte kan reda ut, struntar man helt enkelt i att läsa boken för sitt barn. Har man köpt boken, bör man få pengarna åter från förlaget, efter att ha givit goda argument för det som man upplevt såsom olämpligt. 


En ny sanningsparadox – ”lögnens” sanningsfrämjande effekt


Genren inom vilken en berättelse inryms är också viktig. Pippi-trilogin är inte någon faktaspäckad lärobok eller dokumenterande reseberättelse. Både författaren och Pippi ”ljuger”. ”Ljugandet", det vill säga författandet av ironisk fiktion och fabulerandet i form av skrönor, har emellertid också de viktiga funktioner. När Pippi ”ljuger” om absurda företeelser i främmande länder, kommenterar hon indirekt ”svenskhet”. Lindgren gör det bland annat via sin karaktär möjligt att ställa sig frågande till inslag i det svenska samhället. Författaren vill något genom toppningen av stereotyper: att barnläsaren likt Pippi ska ifrågasätta ett orättvist system och de lögner som ”normalt” kallas för ”självklarheter”. 

Pippis skrönor tränar barnläsarnas lögnometer och påpekar övertydligt att det är viktigt att fråga sig när det ljugs respektive inte. Lindgren visar att fantiserande och dagdrömmeri är någonting bra. Som Tommy förklarar för Annika i Pippi Långstrump går ombord: ”Pippi ljuger inte på riktigt, hon ljuger bara på låts, hon hittar på.” Författaren lär emellertid också barnläsarna att man inte ska tro allt vad folk säger. En flicka som undrar om Pippi sett hennes pappa gå förbi blir utsatt för ett nonsensförhör och idiotiska påståenden, men svarar sedan ändå nekande på Pippis fråga, om hon tror att storlögnerskan ljuger. Pippis svar: ”Jag ljuger, så tungan svartnar på mig, hör du inte det? Tror du verkligen, att en unge kan leva utan mat från maj till oktober? […] Du får inte låta folk inbilla dig vad som helst” (Lindgren 1945:68). Här talar Astrid direkt till de läsande och hörskådande barnen ännu 70 år senare.

Det finns alltså både utvecklande och skadliga ”lögner”.


Är civilisering av det förflutna verkligen något önskvärt?


Hade böckerna om Pippi skrivits idag och skildrat livet de senaste 40 åren, skulle jag givetvis ha använt min beryktade rödpenna och strukit över N-ordet med grova streck. Det gör nu inte ett mästerverk som Pippi-trilogin. 

Inte bara i jämförelse med de filmer som Astrid Lindgren såg i sin ungdom är gestaltningen i Pippi-böckerna ett under av humanism. Filmforskaren Tommy Gustafsson visar i sin avhandling (2007) om bl.a. rasstereotyper i 1920-talets svenska filmkultur, hur det i svensk stumfilm fullkomligt kryllade av rasstereotyper och västerländsk hegemoni. I spelfilmerna var svarta människor förlöjligande jämförda med djur, eller gestaltade som något slags lata och outvecklade ”undermänniskor” (a a:218). Ännu tydligare framgår det koloniala rastänkandet i dokumentärfilmerna, i vilka de svenska expeditionerna för med sig det vita, manligt kodade, vetandet till den ociviliserade naturen” (a a:220).

Idag, menar jag, är det internationella upptäcktsresandet digitalt och snarare ett svart, kvinnligt kodat vetande som försöker civilisera det förflutna. De anglocentriska översätt-ningarna av Pippi-böckerna har tyvärr getts tolkningsföreträde, inte bara i många andra länders översättningar, utan till sist även i den svenska samlingsutgåvan till Pippis 70-årsdag. Den vitmenade, av-rasifierade versionen från 2015 tycks nu troget ha rättat sig efter dessa 57-66 år gamla anglofona ”översättningars” förskönande omskrivningar, undan-manövrer och uteslutningar av det mesta med anspelning på de(t) svarta. Det rör sig dock inte om några översättningar, utan om ideologiskt färgade tolkningar – ibland rent av om förfalskningar.

Det hela utmynnar i ett slags retroaktiv kulturimperialism, som till och med riskerar att göra trilogin mer ”rasistisk”. Frågan huruvida de förment rasistiska böckerna är problematiska eller inte, utmynnar i en ny undran, om det inte är dagens läsare som är problematiska?



Referenser


Gustafsson, Tommy: En fiende till civilisationen: manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet, Lund: Sekel Bokförlag, Diss. 2007

Wollrad, Eske: Das Gift der frühen Jahre: Rassismus und Weiße Dominanz in Kinderbüchern, Münster: Unrast Verlag 2012