onsdag 28 september 2016

VARNING! Inlägget propagerar för tolerans med hjälp av toleranta SIMPSONS’ ibland intoleranta stereotyper. Del 1: Homofobi

Som jag tog upp i blogginlägget 23 mars-16 (”Normkritik – inte toleranspedagogik, utan vad?”), hävdar de normkritiska pedagogerna att tolerans gentemot dem som skiljer sig från en själv beträffande etnicitet, hudfärg, sexuell läggning, ålder, klass, olika minoriteter, etc egentligen bara är en form av intolerans…  Jag invände då, att det som normkritikerna tar avstånd från inte alls handlar om att ”på nåder tåla någon/något som man egentligen ogillar”. Det rör sig visserligen om att ogilla, men trots det söka förstå.

Jag anser fortfarande att tolerans handlar om att inte bara acceptera olikhet, utan fullt ut respektera existensen av denna, och kännetecknar den som ger uttryck för en uppriktig och rationellt grundad insikt. Nämligen att man inte kan pracka på andra sina egna preferenser, åsikter eller värderingar – bara argumentera för dem. Därtill insikten att man själv från den andres perspektiv troligen ter sig annorlunda och kanske rent av underlig. Tolerans som motsatsen till intolerans är enligt min mening ett gott värde. Med tolerans menas här alltså avsaknad av – eller åtminstone minimala och stadigt minskande – negativa attityder till olika grupper, exempelvis invandrade och homosexuella. Helt enkelt: att vi inte behandlar varan-dra illa, trots skillnader eller meningsskiljaktigheter.

Nu kommer förstås den vida spridda (och ofta ordagrant lydande…) invändningen med innebörden, att genom att vi visar tolerans visavi människor som är annorlunda vad hudfärg, sexuell läggning, religion eller kultur anbelangar, har vi samtidigt påpekat att de är just annorlunda och inte riktigt hör hemma hos oss. Är de verkligen så annorlunda, torde detta inte behöva påpekas ytterligare eller vara okänt för någon. Att vi samtidigt skulle visa att ”de inte hör hemma hos oss” är, förutom en ologisk slutsats, ett moment 22. Även när vi inte beter oss intolerant, är vi egentligen intoleranta! Så vad är egentligen lösningen?



Tolerans är inte enkelriktad utan fråga om social ömsesidighet


Normkritiker har en standardinvändning mot tolerans av typen ”Vad säger det om ens värde som människa, att vara någon som ska ’tolereras’?”. ”Bara den som är i maktöverläge har lyxen att tolerera eller inte tolerera någon annan.” Mitt svar blir då att toleransbegreppet bara uttalar sig om den människa som är, eller strävar efter att vara, tolerant. Det rör sig om ett etiskt gott värde hos denna person. Alla människor är dock av och till i maktöverläge. 

Tolerans är inte något privilegium förbehållet individer som tillhör dominerande grupper eller majoritetssamhället. Också minoriteter är inte sällan intoleranta, både vertikalt och horisontellt, och i behov av att rannsaka sig själva. Som någon klok person uttryckt saken: tolerans handlar om social ömsesidighet, överenskommelsen att ingen människa ska dömas utifrån exempelvis grupptillhörighet eller fördomsfulla generaliseringar.

Givetvis sätts toleransen på hårdare prov om vi ogillar en annan människas eller grupps åsikter eller värderingar väldigt starkt, men så länge dessa ej övergår i omänskliga hand-lingar eller går ut över någon svagare person borde toleranstestet inte vara så svårt att klara. Har man överhuvudtaget valet att inte ”tolerera” dem av annan ålder, hudfärg, kön, nationa-litet, sexualitet etc än ens egen? Man får självfallet heller inte diskriminera dem, eller begränsa deras liv på andra sätt. Man kan ändå få skämta om och med grupper som är annorlunda än den egna och trots det visa tolerans. Kanske är just skämtandet om ”de Andra” det som allra tydligast ”säger något måltavlans värde som människa”.

Ty som med allt udda eller avvikande som upprepas i övermått, blir både den egna och andra gruppens ständiga omtagningar och tydligast särskiljande tecken lätt löjeväckande. Således utmärkta ämnen för humor! Kan kanske till och med en satirisk tecknad tv-serie som bygger sin humor på att driva med stereotyper och visar upp vissa karaktärers intolerans främja sådan tolerans? 

Tv-serien Simpsons kan det i vart fall, enligt min mening. I den serien gör man sig lustig över dem som man vanligtvis inte brukar få skämta om, då det anses politiskt inkorrekt. Här skonas dock inga annorlundaheter. Fast människorna som uppvisar dem förlöjligas inte, utan det drivs bara med egenheterna och egenskaperna som individerna anses dela med sin grupp. Utseendet hör uppenbarligen inte dit.

De flesta anser att negativa såväl som positiva stereotyper är en styggelse och i alla samman-hang ska bort. Jag är av annan åsikt, åtminstone när det gäller populärkulturprodukter, inte minst de för barn. Simpsons har i ett flertal studier och enkäter (Prommer m.fl. 2003; Rönn-berg 2006) visat sig vara 9-10-åringars mest sedda program och var t.ex. enligt Medierådets enkät (2005:23) favoritserie för en tredjedel av 10-åringarna. Förutom att det är en omöjlig-het att utrota stereotyper, eftersom människor är sociala varelser som vill efterlikna andra, och vi skulle förlora humor och komedi, menar jag att stereotyper behövs för att snabbt få fram ett tydligt budskap på kort tid eller liten plats. Dessutom är stereotyper mycket enklare att upptäcka och ifrågasätta än vad mer insmugna fördomar och förenklingar är.

Stereotyper uttalar sig inte om individer, utan om grupper. Idag menar allt fler att dessa inte går att hålla isär och inte heller fiktiva figurer från reella mottagare: att verklighetens indivi-der tillhöriga den grupp som i media fiktionaliseras på ett satiriserande sätt indirekt kränks – genom att helt enkelt känna igen sig? Eller genom att inte göra det? Fast visst går det åtskilja dem, om man vill, både för producenter och mottagare typ tv-tittare. Programmakarna bakom den nu 27 år gamla serien vill. Ibland behöver onekligen vissa gruppers stereotypa inställningar till andra stereotyper ifrågasättas.


Satir som visar hur löjliga stereotyper och fördomar är


Få populära serier främjar så som The Simpsons tolerans och just genom att satiriseringen sker i ett tecknat format blir t.ex. rasism och homofobi extra effektivt förlöjligade. Budska-pet blir att vi alla är lika i detta att vara olika och ibland till och med löjligt annorlunda. Allra löjligast är dock okunnighet, men bara från den som försöker pracka på den på andra. Det viktigaste är emellertid att vara en bra människa, med hjärtat på rätta stället, framhåller serien. 

Inte minst pappa Homer gestaltas som en god, men aningslös, människa med fördomar och stereotypa föreställningar. Att det av karaktärerna oftast är Lisa och mamma Marge som står för den verbalt uttalade toleransen, och Bart och Homer som behöver tillrättavisas, är givet-vis också stereotypt. Men en ”god” stereotyp som få kvinnor mig veterligt kritiserat…

Humor och komedi går nästan inte att åstadkomma utan stereotyper. Här skämtas det med allt och (nästan) alla: stereotyper såsom de om vit arbetarklass, hetlevrade skottar, godtrogna norrmän, virriga och griniga åldringar, enfaldiga typ Homer, skolljus som exemplariska Lisa, odågor som Bart, obegripligt lojala och präktiga ”hemmafruar” som Marge – så tålmo-dig och förträfflig att hon gränsar till dåraktig. 

Därtill gycklas det med byråkrater, gymnastiklärare, vegetarianer, alkoholister, företagsle-dare, kapitalister, präster, advokater, långtradarchaufförer, föräldralösa, hillbillies, ”övervik-tiga”, etc, osv. Dessutom drivs det med inställningen till indier, muslimer och homosexuella, men förvånansvärt sällan med judar eller svarta, varken inom eller utom ovan grupper. 

Drift med etniciteter och rasstereotyper är inte nödvändigtvis rasistisk, men befaras fortfa-rande nästan alltid vara det, eller åtminstone icke-PK. Den som sammanblandar rasstereo-typ och rasistisk stereotyp gör enligt min mening den antirasistiska kampen en björntjänst. Simpsons väjer annars inte för att skämta med stereotyper, för att kunna ägna sig åt vänster-liberal politisk aktivism.


Hyper-stereotyper med kritiska avsikter


Inte sällan ska nämligen dagens ”hyper-stereotyper” (Gray 2012:64) i själva verket uttrycka något kritiskt om dem som betonar andra gruppers stereotypa drag: kommentera skämtarna eller dem som tror på beskrivningarna av de ”andra” som annat än ytterst partiella karakte-riseringar. Ingen människa är bara en stereotyp utan oftast minst tre-fyra stycken, men där-till så oerhört mycket mer. Jonathan Gray ser den tecknade seriens framställning av indiern Apu och skotten Willie, liksom av länder som Japan, Israel, Australien, Kanada, Brasilien etc som just hyper-stereotyper (2012:64). Syftet är emellertid att indirekt säga något om vissa infödda amerikaner: vita amerikaner och amerikanska turister utomlands, till exempel. 

Själva processen att stereotypisera – snarare än de fiktiva människor som används som representationer av egenheten, men bara är statister som föremål för skämtandet – utgör enligt Gray måltavlan. Seriens skapare vill få tv-tittaren att tänka till och inse hur befängda stereotyperna egentligen är också, eller särskilt, i vardagsverkligheten. Nästan vartenda avsnitt av serien propagerar enligt min mening för tolerans. Ibland måste stereotypen upp-förstoras in absurdum, för att det onormala i att själv tro sig vara ”normal” ska framgå. I 10-12-årsåldern börjar detta bli allt mer uppenbart. Här talar jag visserligen om mental och inte kronologisk ålder.

De stereotyper som tas upp hånar alltså inte den grupp som stereotypiseras, utan driver med eller ironiserar över dem som ger uttryck åt stereotypen eller tror på den. Hela vi-dom-tänkandet förlöjligas överlag. Det kan vara fråga om den fördomsfulla eller förenklande synen på immigranter, homosexuella, kvinnor eller fransmän, eller så hittar serieskaparna på helt nya egna stereotyper. 

Här ska i två separata inlägg främst seriens problematisering av tre slags förenklande före-ställningar och fördomar tas upp: idag sexuella (homofobi), på onsdag etniska (framför allt via bengalindiern Apu) och religiösa stereotyper (om hinduer, judar och islamofobi). Det hade även varit möjligt att välja fördomar om ”andra” nationaliteter generellt, klass eller ålder som föremål för analys, även om dessa inte är lika iögonfallande. Gestaltningen ger ofta upphov till skratt, men inga skämt går ut över de många homosexuella männen eller (de i jämförelse få) lesbiska i Springfield, eller över t.ex. immigranten Abu. Publiken uppmanas i de lyckade inslagen se politiken, snarare än skämtet, i stereotypiseringen.


Sexuell läggning och homofobi: ”Det är OK att vara gay!”


När Simpsons-serien först kom 1989 var homofobi ännu inget i vida kretsar omdebatterat ämne. Runt millennieskiftet togs temat emellertid upp ett antal gånger i olika avsnitt, ibland bara i förbifarten eller ytterst subtilt, men andra gånger i uttalad fokus. Homer är inlednings-vis homofob när han (i Homer's Phobia, 1997) förstår att familjens nya vän är homosexuell. Han räds att sonen Bart ska ”smittas” och försöker därför ”göra man av” denne, men miss-lyckas förstås kapitalt med allt han föresatt sig. Tv-kanalen Fox ville först inte sända avsnittet, men efter personalens protester visades det. Avsnittet tilldelades senare utmärkel-sen Emmy, precis som episoden Three Gays of the Condo (2003), varav en av dessa ”tre” är Homer…

Den tyske historikern med inriktning mot homosexualitetshistoria, Erwin In het Panhuis, har skrivit en bok om det queera i Simpsons. I Hinter den schwulen Lachern. Schwule und Lesben bei den Simpsons/≈”Bakom de homosexuella skämten. Bögar och lesbiska i Simp-sons” (2013) analyserar han seriens 70 HBTQ-karaktärer, stora nog att ha talroller, och 490 scener med gay-tema eller åtminstone anspelningar på homosexualitet i de 500 första avsnitten (av idag snart 600). Waylon Smithers och dennes nu 27 år långa smäktande efter chefen Mr. Burns (seriens ondaste karaktär) får till och med ett eget kapitel, eftersom det är ”en mycket komplicerad relation full av rädsla, obesvarad kärlek men även ömma stunder”, som författaren uttrycker saken. 

Deras ”relation” är så omfattande och långvarig, att den inte heller här går att redogöra för på ett begränsat utrymme. Andra relativt framträdande gayexempel är figurerna Patty, Julio och John, medan Carl och Lenny kanske är bisexuella. Jag ska här av dessa fem bara beröra Patty mer utförligt. (Merparten av nedan karaktärsteckning och värdering av seriens HBTQ-figurer bygger i hög grad på denne historiker.)

In het Panhuis anser att Simpsons uppmuntrat homosexuella att ”komma ut”, tack vare att episoderna haft en sympatisk inställning till homosexualitet och behandlat den som någon-ting helt naturligt, ja, alldagligt. Serien är enligt honom genom sitt sätt att gestalta framför allt bögar en banbrytande vägvisare för andra serier och acceptans även i verkligheten. Han hävdar att serien trots sina klichéer nästan alltid ger en intelligent och rättvisande bild av homosexualitet. Genom sitt ”oamerikanska” förhållningssätt till temat och miljonpubliken har Simpsons ofta provocerat, men samtidigt satt ingångshöjden för andra tecknade seriers och situationskomediers senare behandling av ämnet.

In het Panhuis menar att Homer oftast framställs som heterosexuell, ibland som som homofob, men andra gånger som bög. Herr Simpson har i serien genom åren kysst män på munnen över 50 gånger (oftast Ned Flanders, Homers kristne fundamentalist till granne), men är onekligen lyckligt gift med Marge. Hon har för sin del kysst Lady Gaga, eller snarare blivit kysst av gay-rights-förespråkaren, visserligen som tröst (Lisa Goes Gaga, 2012). En homofob Homer förkommer dock enbart för att skämta med rädslan för bögar och super-toleranta Marge avslöjas ibland som hycklare.

I motsats till andra tecknade tv-serier såsom Family Guy, som sticker ut genom sin inflation i kontextlös användning av ordet ”bög” eller invektiv enbart avsedda att förolämpa, handlar det för skaparna av Simpsons inte bara om upprepning av gamla klichéer, anser In het Panhuis. Han har ändå vissa kritiska invändningar, eftersom inte alla homofoba yttranden är integrerade i en kritisk kontext eller framställda som felaktiga. Mobbaren Nelson Muntz borde till exempel då och då få kvarsittning eller extraläxa för sina homofoba repliker. Dessutom förekommer alltför få lesbiska karaktärer, jämfört med det stora antalet bögar, anser han.


Homer – bisexuellt nyfiken?


I serien finns flera karaktärer med rätt flexibel sexuell orientering. Homer kan sägas vara en av dessa. I åtskilliga episoder tangeras familjefaderns kluvenhet och motstridiga känslor. Han är onekligen en ”riktig karlakarl” i det att han älskar amerikansk football, öl, kött och att slöa i soffan. Hans kärlek till Marge och att han attraheras av andra kvinnor såsom grannfrun Maude Flanders, ska belägga hans heterosexualitet. Homer är stereotypen för den enkle mannen: obildad, ärkerepublikan, men politiskt okunnig och naiv, då han tror på allt han hör. I ett avsnitt går han med i vapenlobbyn NRA (The Cartridge Family, 1997) och väljer mot Marges vilja vapen framför familjens säkerhet. I vissa avsnitt har denna mans-stereotyp emellertid utmanats av egna homosexuella och cross-dressing-tendenser. 

Den amerikanska universitetsläraren Denise Du Vernay, som tillsammans med Karma Waltonen skrivit en bok om Simpsons för skolbruk (2010), kallar hans hållning för ”bi-nyfikenhet”. Homer låter sig bli distraherad av Ned Flanders bak i tighta skidbyxor, när han åker utförsskidor bakom denne och ursäktar att han glömmer skidlärarens säkerhetsinstruk-tioner p.g.a. “stupid sexy Flanders” (Little Big Mom, 2000). Fastän Homer själv piercade örat när han var en ung grabb, blir han misstänksamt förskräckt när Bart också gjort det (Simpson Tide, 1998). 

I The Grift of the Magi (1999) kommer Homer på Bart och dennes bäste kompis Milhouse med att klä ut sig i tjejkläder, varvid Homer kräver en ”icke-gay förklaring”. När kompisen säger att killarna är ”berusade, jättefulla”, är Homer lättad. Han föredrar alltså berusning hos fjärdeklassarna, framför pojkarnas intresse för peruker och kvinnokläder. Homer har även oroat sig över sina egna  transvestittendenser. I The Springfield Connection (1995) känner han sig omanlig, efter att Marge blivit polis: ”But Marge, you being a cop makes you the man. Which makes me the woman. And I have no interest in that. Besides occasionally wearing the underwear, which, as we discussed, is strictly a comfort thing.”


Homer – en homofob hjälte?


I Homer’s Phobia (1997) lär han känna John (röstskådespelad av den öppet homosexuelle regissören John Waters), som Homer till en början gillar. När Marge berättar att John är gay, påminner Homers reaktion om panik: “Oh my God! Oh my God! Oh my God! Oh my God! I danced with a gay! Marge, Lisa, promise me you won’t tell anyone. Promise me!” Marge undrar varför han reagerar på detta vis och får svaret “It’s not usual. If there was a law, it would be against it”. Marge och Lisa, som i serien representerar förnuftet, tar det hela med ro och avsnittet tangerar lekfullt bögstereotyper, på ett sätt som visar att episoden sänder ett anti-homofobt budskap. 

John blir vän med Bart, men när sonen börjar ha Hawaii-skjortor och dansa i kvinnoperuker, misstänker Homer att Bart är gay. Fadern tänker nu ”göra man av” sonen genom att visa bilder på lättklädda kvinnor, ta honom ut på hjortjakt (hittar bara jultomtens ren) och ta med Bart till ett stålverk fullt av muskulösa arbetare, för att visa hur riktiga män ser ut. Arbetarna brister emellertid ut i ett gay-disconummer à la Village People. Inslaget ”the simpsons Gay steel mill” kan ses på YouTube på


De straighta männen i avsnittet, Homer, Barney och Moe, är patetiskt fega jämfört med bögen John, som hjältemodigt räddar dem undan jultomtens attackerande ren. Johns insats får homofoberna att framstå som löjliga. Detta understryks när Moe, som tidigare i avsnittet kommit med flera nedsättande kommentarer om homosexuella, efter att faran är över säger att han gör vadhelst John vill, och upprepar orden ”vad som helst”. 

Three Gays of The Condo (2003) har visserligen homosexualitet enbart som ett sidotema, men efter ett bråk med Marge flyttar Homer ut och delar istället lägenhet med ett manligt homosexuellt par, Julio och Grady. Han initieras i flera stereotypa sidor av en gay livsstil, t.ex. hur man vaxar benen och bär runt på en liten knähund. Istället för att träffa Marge för en försoningsmiddag, väljer han att stanna hemma och dricka med sina bögvänner. Han försvarar sig inför Marge med att “the velvet mafia made me a margarita I couldn’t refuse”. Man bör här veta att ”the Velvet Mafia” är en nedsättande benämning om homosexuella. När Homer upptäcker att Grady är förälskad i honom, hoppar han ut genom fönstret och beger sig till baren, vilket resulterar i alkoholförgiftning. För andra gången. Avsnittet är som så ofta motsägelsefullt och öppet för tolkningar. Reflektion är nästan alltid att rekommendera. (Undantaget? För en måltjuv i straffområdet!)


Framställningen av lesbiska


I de 500 första avsnitten av Simpsons förekommer enligt In het Panhuis 50-60 lesbiska karaktärer, de flesta emellertid utan talroll. Det kan röra sig om ”vanliga” bibliotekarier eller mödrar som kysser varandra, men även starka amazoner, butches och andra typiska klichéer. Lesbiska grupper ses främst på discon, i gayrättsdemonstrationer och på de lesbiska spring-fieldkvinnornas bar She She Lounge. Gästerna där är föga uppseendeväckande och det för-medlas en avspänd och trevlig atmosfär. 

I många fall framställs, om än indirekt och skämtsamt, ett samband mellan aversioner mot män och lesbisk läggning. En lesbisk kvinna kan när hon ser den halvnakne Homer säga ”Jag trodde inte det var möjligt, men när jag ser honom blir jag ännu mer lesbisk”. Och när Marge homosexuella syster Patty ser Homer naken gå genom lägenheten, utropar hon ”Den sköra tråd som min heterosexualitet hängde på har brustit!”. In het Panhuis har inget annat att invända mot serien i denna fråga, än att det är så få lesbiska i framträdande roller. 

En sådan är dock Marges syster Patty. Hennes homosexualitet framträdde till en början knappt, men utvecklades under seriens gång gradvis. Hennes ”manhaftighet” var visserligen tidigt ett stående skämt, men hennes tvillingsyster Selma är lika ”maskulin”, utan att för den skull framställas som homosexuell. Därmed likställs inte maskulinitet och detta att vara lesbisk, en stereotyp som det således bryts emot. Först säsong 16 outar sig Patty och därefter är hon seriens viktigaste lesbiska karaktär. Hon avskyr Homer, är en tuff, kedjerökande och högljudd kvinna, direkt men inte bufflig, ärlig, uppriktig, men cynisk. Hon utgör en tydlig kontrast till seriens mer alldagliga och färglösa lesbiska bifigurer.  

Säsong 16, i avsnittet kallat There's Something About Marrying (2005), som helt och hållet är ägnat åt homoäktenskap, är Patty i färd med att gifta sig med sin väninna. När denna Veronica i själva verket visar sig vara en man, blir det inget bröllop. Detta var första gången som en animerad serie ägnade en hel episod åt gayäktenskap och kom bara nio månader efter att sådana hade godkänts i Massachusetts. Vi ser en tecknad tidningsrubrik ur en av statens tidningar med rubriken ”Homoäktenskap är OK”. En bild av skärselden kontras med budskapet att jorden för den skull inte kommer att gå under. 

Åttaåriga Lisa är för HBTQ-rättigheter och det är hennes förslag att Springfield ska legali-sera samkönade äktenskap för att locka turister. Homer är först emot tanken, men när stadens präst vägrar bli vigselförrättare, ser Homer sin chans och tar en Internetkurs för att kunna löpande-bandet-viga homosexuella för 200 dollar paret. För Homer är det sedan lång tid tillbaka ingen nyhet att Patty är lesbisk, ”inte mer en nyhet än att han själv gillar öl”. Fastän Patty ogillar svågern, ber hon honom viga henne och hennes partner.

Marge som aldrig förstått att systern är lesbisk, utan hävdat att Patty valt att leva i celibat, är till en början för idén med samkönade vigslar, men när Patty ”kommer ut ur garderoben” ändrar sig Marge. Då hon upptäckt att Pattys tilltänkta i själva verket är en man, håller Marge ett tag tyst om det och går med på äktenskapet. Hon inser dock till sist att en Patty förd bakom ljuset skulle bli olycklig och berättar om ”Veronicas” könstillhörighet. 

Avsnittet visar hur ”i princip liberala” Marge byter fot, när det hela blir en mer personlig fråga. Här är Homer till synes mer ”tolerant” mot homosexuella, men av tvivelaktiga skäl. Han har nog ej verkligen ändrat sig sedan Homer’s Phobia. Såväl här som i andra avsnitt ironiserar Simpsons över oron för homoäktenskap. Mig veterligt har Patty aldrig i något senare avsnitt dejtat, varken kvinnor eller män. Här satiriseras det till och med över oreflekterad tolerans, som blir till välförtjänt måltavla för skämten.


Kritik från både lesbiskt och transhåll


En del homosexuella har förvisso kritiserat avsnittet för att förolämpa lesbiska, som fram-ställs som i avsaknad av intimitet och ej skulle lägga märke till mannens stora adamsäpple (vilket Marge gör), eller gifta sig med varandra utan hum om den andras övriga anatomi. Trots emancipatoriska drag, saknas ett tydligt politiskt ställningstagande, menar man också. Äktenskapsförsöket framställs bara som en privat angelägenhet, inte som något viktigt politiskt statement. 

”Ville verkligen programmet stödja gayäktenskap, borde väl lesbiska framställas positivt?”, har de kritiska menat. Gör man ett avsnitt om att homoäktenskap är lika OK som hetero-äktenskap, borde man ha skildrat ett par som åtminstone innan bröllopet kastat ett öga på varandras kroppar… Åter andra gays menar dock att det är fel att av avsnittet enbart för-vänta sig ett politiskt ställningstagande och ansett att skämt med homosexuella också bör vara välkomna. 

”Veronica", eller snarare den heterosexuelle golfspelaren Leslie Robin Swisher, förklarar att han låtsades vara kvinna för att ta sig in på Ladies Professional Golf Associations tour. Programidén sägs bygga på ett reellt fall i Australien ett år tidigare, när en transkvinna började spela professionell golf. Denna Mianne Bagger klädde emellertid inte ut sig till kvinna och försökte inte ljuga sig in i damtävlingen. Hon var öppen och hade Internationella Olympiska kommitténs och olika golfförbunds godkännande att delta. Trots de viktiga skillnaderna har Simpsons-avsnittnet med golfkillen fått kritik även från transvestithåll för att vara transfobisk. Leslie kan svårligen benämnas transvestit.

Transinslag förekommer dock i andra avsnitt, exempelvis i Flaming Moe (2011), som även outar springfieldbor såsom musikläraren Mr. Largo och furry Bee Man, han med spansk accent. Smithers blir inte insläppt på en fashionabel gaynattklubb, eftersom han inte anses moderiktigt klädd. Han övertalar då Moe att göra om sin bar till en gaybar för mer ”vanliga” homosexuella som han. Inte heller här säger Smithers rakt ut ordet ”gay”, utan viskar det bara i Moes öra. Moe ser de möjliga intäktsfördelarna och låtsas till och med själv vara bög, men Smithers hotar efter ett tag att outa bedragaren som heterosexuell, så Moe bekänner själv. 

Precis som i episoden med Pattys golfkille ”Veronica”, ges här sken av att ”homosexuella” bara låtsas vara det för ekonomisk vinnings skull. Scenen är intressant på många sätt och ”Moe's gay?” kan ses på YouTube (kunde åtminstone i slutet av augusti).


I detta avsnitt förekommer även en handfull köns- och genusambivalenta figurer: en trans-sexuell och en högväxt dragqueen, samt ett par transgenuskvinnor eller crossdressers, som misstar Marges faradibafrisyr för en peruk. Varken håret eller Marges röst anses enligt dem vara övertygande kvinnoimitation nog, för att kunna passera som kvinna… Scenen kan tolkas som både pro och anti transpersoner, då dessa framställs som klädfascister och bedömer varandra hårt, när Marge inte anses ”duga” eller vara trovärdig. En av dem har dessutom en ytterst illasittande peruk, en annan svänger mellan ljusare ”kvinno-” och mörkare ”mans-”röst, men de representeras trots allt för ovanlighetens skull. Någon trans-man syns emellertid inte till.

Ett budskap sänds om det meningslösa i att söka dra en skiljelinje mellan vilka som kan ”passera” och inte. Om en kvinna som inte är en transperson inte godtas som ”riktig kvinna”, hur rimligt är det då att ifrågasätta någons äkthet? Alla tycks vi vara tvungna att leva upp till någon oföränderlig måttstock för kvinna respektive man. Scenen driver med genusstereotyper och poängterar att det finns en stor variation av kvinnotyper. Till och med systrar som Marge och Patty kan vara löjligt godhjärtade respektive aggressiva.

Just genom att det är transpersonerna som får vara intoleranta och felaktigt anta att Marge är transgenus, blir skämtet mindre kränkande än om något liknande hade sagts av en icke-transperson om transgenuskaraktärer. Scenen vill uppenbarligen plädera för genusmångfald och säga att vem som helst kan gå till en gaybar och den som vill släppas igenom som kvinna också bör. Episoden ”Moe´s Gay Bar” finns på


Har Waylon Smithers äntligen officiellt fått ”komma ut”?


I 27 år har nästan alla i Springfield utom hans ondskefulle chef, kärnkraftsverksägaren Montgomery Burns, vetat att dennes assistent Waylon Smithers är homosexuell och föräl-skad i honom. Redan 1991 (i Homer Defined) kysser chefens höra hand sin ålderstigne boss på munnen, efter att ha yttrat ”Oh, what the hell!”. Smithers tror i denna scen visserligen att en härdsmälta med katastrofala följder är nära förestående, p.g.a. Homers slarv. Handlingen bortförklaras dessutom senare som "merely a sign of my respect”.

Inför årets omgång användes denna obesvarade kärlekssaga i PR-kampanjer om att ”någon” snart skulle outas som gay. Spekulationerna tog genast fart och intresset för serien ökade. I våras (april 2016), i avsnittet The Burns Cage, får Smithers åtminstone sjunga en sång om sin unilaterala kärlek till chefen. Många kritiker och fans var besvikna över att det skedde så indirekt och inte i ord direkt riktade till föremålet. Varför fick Waylon inte säga ”jag är gay?”. Personligen tycker jag att avsnittet är sinnrikt konstruerat.

Efter att ha räddat livet på sin fallskärmshoppande chef utan fallskärm, försöker Smithers (med regnbågsfärgad fallskärm)  förklara Burns sin kärlek, men blir givetvis avbruten av denne otacksamme, självupptagne skitgubbe. I en serie full med stereotyper om stereotyper får Smithers därefter komma ut på det mest bögstereotypa sättet möjligt: i ett musikalnummer om den i kärlek olyckliges kluvna känslor, med referenser till kärnkraftens sammansmältningar, halveringstider och härdsmältor. “Can’t you see the fire/burning in my core?” “Is there a half life for hope?/I know the answer is ’Nope'”. “I’ve failed at my mission/no fusion, just fission.” 

Arbetskamraterna Homer, Lenny och Carl hör Smithers sång om sin hjärtesorg och beslutar sig för att ”hitta en kvinna… som kan finna en man åt Smithers”. De fixar ett bögparty och Waylon visar sig – givetvis – gilla den mest klichéfyllda typen: seriens eldige läspande Latino, bartendern Julio. De ses bl.a lyckliga fiska tillsammans och åker på förälskelse-semester till bartenderns hemland Kuba, men Smithers har fortfarande Burns i sina tankar. Hemma igen nöjer sig en resignerad Waylon med att äntligen få beröm av Burns för sin utmärkta arbetsinsats. Det är de första vänliga ord assistenten någonsin fått från chefen.

Smithers får mot avsnittets slut förklara sin smärta – och självinsikt – för den likaledes, av Lisa, försmådde 10-åringen Milhouse: “What keeps you going is the thrill of the chase, the possibility that one day you might get what you want …Even though the reality is, you probably never will.”

Just genom att inte ge Smithers känslor ett lyckligt slut, utan bara utmynna i den nedslagnes acceptans av läget, visar avsnittet att det inte är något speciellt med homosexuell förälskelse, som kan vara lika olycklig som all annan kärlek. Här är temat inte att det just är en bög som är försmådd, utan episoden fokuserar helt enkelt en olycklig människa.

Simpsons exekutive producent och manusförfattare, Al Jean, med ansvar för storyöverblick, har i Entertainment Weekly (Snierson 8/4-16) gett intressanta svar på frågan varför serien alltid låter Burns avbryta Smithers, när denne vill berätta hur han känner för sin boss: 

”Burns will never quite get it, and the point of the episode is not because of who he is but because of who he loves — i.e. Burns — Smithers is doomed to some unhappiness. But in life that happens sometimes: What we want isn’t exactly what will make us happy. […Smithers] would have been in a happier relationship probably with Julio, but it’s not what he wanted. And sometimes what makes us happy isn’t what we really want.” 


Homosexualitet – no big deal! Hellre ett homo-gent liv!


Programmakarna låter som sagt aldrig Smithers vara enbart garderobbög, utan han framställs åtminstone efter de första fem säsongerna som en typisk springfieldbo. Även om han inte offentligt inför Burns yppat ordet, är hans läggning för stadens invånare väl känd och behandlad som ”no big deal”. Därmed stärks också mainstreamingen av bögar och lesbiska i den verkliga världen. Särskilt i och med att Waylon får leva ett homogent, homo-gent liv inklusive alla sedvanliga bakslag och smärtor. 

Fördomar är förutfattade meningar, medan stereotyper är generaliseringar som bygger på samspelet mellan en fördom och selektiva erfarenheter som upplevs stödja fördomen. Nya erfarenheter, även de erhållna från en tecknad komediserie, kan antingen ge ytterligare stöd för fördomen eller utmana den. Som jag och alla forskare som specialstuderat serien upp-fattar den, ifrågasätter Simpson åtskilliga fördomar. 

Serien både uppvisar traditionella heterosexuella familjevärden och ställer dessa under debatt. Att Homer kysst 50 män har inte lett till någon djupare insikt, utan han tenderar fortfarande att oreflekterat använda sig av homofob humor. Den slår dock nästan alltid tillbaka mot honom själv. Inte sällan driver serien med hans – och tv-tittarnas – förutfattade meningar, som i avsnittet Fear of Flying (1994). Homer råkar gå in på en lesbisk bar och flippar ur. Många tror nog att det handlar om gaypanik, men han har upptäckt att det inte finns någon nödutgång i lokalen. Skämtet går inte ut över de lesbiska, utan över förvänt-ningarna eller antagandet att Homer ska reagera homofobt. Kanske rent av tv-tittaren själv avslöjas?

Springfields homosexuella är sällan uppseendeväckande läderbögar eller butches, utan högst vardagliga vem-som-helst, fast ofta mer framgångsrika socialt och ekonomiskt än genom-snittsmedborgaren. I serien skattar man med dem, inte åt dem. Används klichéer som figurer med lealösa handleder, är det bara för att demaskera en förväntad fördomsfull föreställning. Homosexuella är iögonenfallande positivt beskrivna, anser även Erwin In Het Panhuis (2013). Visas en homo- och heterosexuell gränsvakt bredvid varandra, går de ej särskilja till det yttre. Bägge är ”vanliga”. Det vanliga, vardagliga sticker inte ut, till skillnad från det skrikiga och överdrivna i gayparader som kan skrämma bort homofoba. Det rör sig om en mer långsamt verkande framställning i Simpsons. Man kunde kanske till och med tala om ”normalisering”, om man då ej riskerade att missförstås med invändningar om ”onormalt” vs ”normalt”.

Inte minst har serien nött ned tabut och motviljan mot att i rutan se män och pojkar kyssas. För Milhouse (The Way We Weren’t, 2004), Moe (Springfield Up, 2007) såväl som Homer (Eternal Moonshine of the Simpson Mind, 2007) ses deras första kyssande i livet vara med någon av samma kön, påpekar In Het Panhuis (2013).


”Alla seriens manusförfattare är eller blir bögar"


Serien har dock genomgående fått kämpa mot den amerikanska tv-censuren, som avgör vilka ord bilder som får förekomma och ett par gånger har enstaka bilder förbjudits. Efter Janet Jacksons s.k. bröstvårteskandal får t.ex. numera inga tecknade nakna bakar visas. Bögar har heller aldrig förevisats i sovrummet så som fallet däremot ofta är med herr och fru Simpson. Homosexuella existerar bara i offentliga rum, förutom i tv-tittarnas tv-rum. Av-snittet There's Something About Marrying (2005), med lesbiska Pattys inställda bröllop, var tvunget att föregås av varningen "This episode contains discussions of same-sex marriage. Parental discretion is advised”. Det borde väl snarare varnas för sådana ”försiktiga” föräld-rar?

Seriens pappa Matt Groening är själv inte homosexuell, även om många trott det, efter att hans eget namn förekom allra först i en snabbscrollad lista med namnen på 18 (förment) homosexuella män, uppläst av en nyhetsuppläsare i Bart’s Comet (1995) om outning. Alla 18 jobbade med programmet och bara om man spelade filmen i slow motion gick namnen att avläsa. Alla seriens manusförfattare sades vara bögar och ”var de ej det när de började, så i vart fall när de slutade”… 

Denna typ av självironi är typisk för Simpsons subversiva satir. Femton faktiskt homo-sexuella kändisar har emellertid förekommit som gästfigurer i serien och själva gjort den motsvarande tecknade karaktärens röst (Ellen DeGeneres, Anne Heche, Elton John, John Waters). Bögskämten går som sagt ut på att visa hur löjliga de homofoba och skämten egentligen är. Med enkla medel, som Marges replik (2007) ”Did you know that every U.S. president has been a straight white man?”, sänder man istället ett budskap som i en enda mening inkluderar homo-sexuella, svarta såväl som kvinnor.

En immigrant kan dock fortfarande inte bli amerikansk president. Om Simpsons behandling av bland annat immigration, terroristhot och gränskontroll ska nästa blogginlägg handla.



Referenser


Gray, Jonathan: Watching with The Simpsons: Television, Parody, and Intertextuality, London: Routledge 2012

Panhuis, Erwin In het: Hinter den schwulen Lachern. Schwule und Lesben bei den Simpsons, Berlin: Verlag des Archivs der Jugendkulturen 2013

Prommer, Elizabeth, Mikos, Lothar & Schäfer, Sabine: Pre-Teens und Erwachsene lachen anders, Pre-Teens und Erwachsene lachen anders, TelevIZIon 16 (2003):1, s.52-67

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006

Snierson, Dan: Simpsons showrunner talks Smithers' 'coming-out' episode, Entertainment Weekly (8/4-16)

Waltonen, Karma & Du Vernay, Denise:The Simpsons in the Classroom: Embiggening the Learning Experience with the Wisdom of Springfield, Jefferson: McFarland 2010


tisdag 27 september 2016

Suzanne Osten är Osten-ambassadör! Så hur har det gått med barnfilmsmanifestet?


Hittills har ”barnfilmsambassadören” Suzanne Osten skrivit summa 22 stycken blogginlägg på den av Svenska filminstitutet inrättade särskilda ambassadörsbloggen för ”konstnärlig barnfilm”. Alla utom fyra [1] har rört det egna skapandet, fem visserligen bara indirekt. [2] Övriga 13 handlar alltså mer explicit om hennes egen barnskildring Flickan, mamman och demonerna (2016), eller så om hennes och Ann-Sofie Báránys teaterpjäs för 6-12-måna-dersbarn, Babydrama från år 2006. 


När ambassadörsposten inrättades sades skälet vara att vederbörande skulle verka för ”en stark barnfilmskultur”, ”…vars främsta uppgift är att på olika sätt höja barnfilmens status. Barnfilmsambassadören hjälper oss att sprida information, kunskap och forskning om barnfilmen till beslutsfattarna och allmänheten.”


På bloggsajten förklaras ambassadörens uppdrag gå ut på att medverka i olika seminarier, konferenser och utbudsdagar arrangerade av Svenska filminstitutet; träffa lärare och elever runtom i landet och föra filmsamtal med dem; fungera som rådgivare åt de manusförfattare som så önskar; uttala sig om barn- och ungdomsfilm i medierna; planera olika publika arrangemang, till exempel filmfestivaler, filmsamtal och work-shops för såväl barn och vuxna; vara flitigt anlitad som föreläsare och workshopledare av andra organisationer än Filminstitutet, som respektive arrangör då själv betalar arvode för. 

I det av Svenska Filminstitutet ”arvoderade uppdraget ingår sex stycken offentliga fram-trädanden per år samt drivandet av denna blogg”.



Manifest för en stark och livaktig barnfilmskultur i Sverige


Bloggandet är med andra ord inte det enda som ingått i uppdraget som nu pågått i 1,5 år, men upphör om ett halvår. I vad mån de övriga punkterna infriats är förstås svårare att uttala sig om. Det är väl snarast upp till Svenska filminstitutets barnfilmsansvariga att i mars 2017 utvärdera, utifrån Suzanne Ostens Manifest för en stark och livaktig barnfilmskultur i Sverige.

Enligt detta manifest ska barnfilmsambassadören emellertid arbeta för 

• att alla barn i Sverige* ska få se film som får dem att inspireras, utvecklas och växa som individer, människor och världsmedborgare.
• att det ska finnas tillgång till värdefull barnfilm i alla längder, genrer och uttryck: under-hållande, undersökande, underbar film. Animerad, dokumentär och experimentell film. Dramer, komedier och skräck…
• att filmkonsten ska in på skolschemat så att alla elever i Sverige får möjlighet att se på, samtala om och själva skapa film.
 att film för barn och unga ska ges det utrymme inom kulturjournalistik, kulturpolitik, utbildning och forskning som den förtjänar.
 att alla vuxna ska veta att barn är estetiska konnässörer, att starka kulturupplevelser är bra för barn och att konstig konst inte behöver vara konstig och definitivt inte är farlig för barn.

* MED ”ALLA BARN I SVERIGE” AVSES SAMTLIGA MÄNNISKOR UPP TILL 18 ÅR, OAVSETT KULTURELL ELLER GEOGRAFISK HEMVIST SAMT EKONOMISKA, SPRÅKLIGA, FYSISKA OCH PSYKISKA FÖRUTSÄTTNINGAR.


Manifest bör inte påpeka det självklara. Manifest brukar vanligtvis vara starkare än enbart fråga om en målsättning, förutom ett ställningstagande mot någonting: i opposition mot sakernas nuvarande tillstånd. Detta ”tillstånd” ansvarade dock Svenska filminstitutet dessförinnan självt för. Manifestet som Osten skrev tillsammans med Filminstitutets ”samordnare för barn & unga”, Malena Janson, är således i opposition mot den egna verksamheten? Njae, någon nedmontering av Svenska Filminstitutet föreslås förstås inte.

Ett manifest i form av en programförklaring bör åtminstone vara kort, men därtill klart och konkret vad gäller avsikter och visioner. Skälet är förstås att det senare ska vara möjligt att avgöra i vad mån dessa tankar förverkligats, eller om framsteg i vart fall gjorts. Detta ”barnfilmsmanifest” är onekligen kort, men det utsägs aldrig exakt vad X bör/ska göra och är inte heller någon uppmaning till handling precis… Varken vad ambassadören själv ska göra eller påverka andra (vilka?) att göra går att utläsa.

Mottagaren är till exempel aldrig utpekad eller identifierad. Har Skolverket kontaktats beträffande läroplansförändringar? Högskoleverket om forskning och lärarutbildning? Kulturdepartementet och beslutsfattarna? Är det Svenska filminstitutet som ska tillse att det finns ”tillgång till värdefull barnfilm i alla längder, genrer och uttryck: underhållande, undersökande, underbar film. Animerad, dokumentär och experimentell film. Dramer, komedier och skräck”? Har man alltså inte gjort det före mars 2015? Åsyftas återinförande av barnfilmskonsulenter i det egna institutet? Krävs en inifrån utnämnd ambassadör för att utifrån påpeka detta för Filminstitutets ledning? Vem vet? Dessa fraser ovan innebär i flertalet fall just ingenting annat än vackra floskler.


Har visionerna uppnåtts eller kommit närmare?


Har då någon förändring, om än ej omstörtande, ägt rum? Huruvida alla mellan 0-18 år fått se inspirerande och utvecklande filmer, eller fler barn fått göra det 2015-2016 än åren innan, eller sett fler särskilt ”värdefulla” filmer, är omöjligt att säga. Både före och efter tideräk-ningen med barnfilmsambassadör har dock sådan film funnits. Åtminstone debatten om Ostens egen films åldersgräns på biograf har getts stort utrymme inom kulturjournalistiken, inklusive regissörens påstående att starka kulturupplevelser är bra för barn. Barn ska enligt henne ”bli skrämda av kultur” (Svt kultur 30 mars-16). Har tillräckligt många blivit det? Hennes Flickan, mamman och demonerna har i skrivande stund (12/9-16) bara setts av cirka 7 000 åskådare, osagt hur många av dessa som varit barn.


Att vuxna fått insikter om att barn är ”estetiska konnässörer” är tveksamt. Påståendet har Suzanne Osten själv snarast förnekat, då hon personligen uttalat sig starkt avståndstagande från två av de enligt barnen själva såväl som barnteve- och barnfilmsexpertisen bästa och allra mest älskade filmerna och tv-serierna. Osten säger sig på sin blogg (28/4-15) nämligen avsky Teletubbies, som hon föraktfullt kallar för ”barnvakts-tv”. Dessutom hatar hon main-streamfilm som den animerade Oscarsvinnaren Insidan ut… (bloggen 30/9-15). Regissören tycks överlag ha ett horn i sidan till barnvakter, då hon även fnyser åt Ipads som ”bästa barnvakten” (bloggen 13/4-15) och ”barnvakts-bio” (DN 12/4-16).

Teletubbies betraktas emellertid allmänt som en milstolpe och mönsterbildande för barn-tv för de yngsta de senaste 18 åren. Serien har av 100 barnredaktionschefer från 40 länder lyfts fram som en av de allra mest nyskapande tv-serierna från de senaste 50 åren (Schneid 2015). Tillsammans med Mister Rogers‘ Neighborhood, Sesame Street, BBC:s nyhetsprogram Newsround anses Teletubbies vara den kvalitativt mest nyskapande och inflytelserika i 50 års barntevehistoria. Osten har således fel: antingen är barn eller så hon är konnässör. Barn-kulturforskare världen över anser också serien vara föredömlig för de yngsta (Briggs 2006; Roberts & Howard 2004; Marsh 2000).

Ett manifest måste även innehålla någonting som majoriteten eller åtminstone många har invändningar mot, men vem vill att barn inte ska inspireras eller utvecklas av film, att det inte ska finnas tillgång till värdefull barnfilm, att barn- och ungdomsfilm inte ska ges det utrymme inom kulturjournalistik, kulturpolitik, utbildning och forskning som de förtjänar, att alla vuxna inte ska veta att barn är estetiska konnässörer eller att starka kulturupplevelser är bra för barn? Dessa punktsatser i manifestet är med andra ord meningslösa, ty intet-sägande. 

Personligen menar jag visserligen att filmkonsten inte ska in på skolschemat (däremot att film ska), men den åsikten är jag tämligen ensam om.


Sällan iförd grön hatt…


Det är förståeligt att Suzanne Osten velat verka för att hennes senaste film skulle få större spridning än det fåtal som filmen ännu lockat. Mera tveksamt är emellertid om rollen som ”barnfilmsambassadör” med tillhörande blogg varit lämplig plats för detta. Syftet med uppdraget var ju att främja ALLA konstfilmskapares bästa och inte bara sitt eget. 

Någon forskning om barnfilm verkar Barnfilmsambassadören heller inte ha spridit, mig veterligt aldrig ha planerat några publika arrangemang, heller inte velat delta i debatter med barnfilmforskare (i vart fall inte med mig, varken på ambassadörsbloggen eller under Bergmanveckan på Fårö i juni 2016). Däremot har hon föreläst ymnigt Norden runt om sin senaste film, utifrån det felaktiga påståendet att Flickan, mamman och demonerna skulle ha varit ”censurerad”. Föreläsare riskerar ju inte att mötas av avvikande meningar eller kritiskt motstånd, utan får på sin höjd några artiga frågor.

Men som jag framhållit många gånger förr: utan meningsskiljaktigheter är allt skapande, allt skrivande och all undervisning meningslösa. Samtal mellan likasinnade är bara underhåll-ning. Utan debatt  kan aldrig någon stark och livaktig barnfilmskultur skapas i Sverige. Enbart olikartade röster ger kollektiv kraft och förnyelse. Idag saknas tyvärr helt en kritisk barnkulturell diskussion värd namnet. Den har ersatts av en okritisk konstnärskult.

Osten skrev när hon inledde sin ambassadörsblogg (24 mars förra året) att hon när hon själv agerade i egenskap av konstnär, eller bara uttalade sig som före detta professor i regi, inte skulle ha den gröna hatten på. Den gröna huvudbonaden har mycket riktigt sällan setts till ens bildligt, eftersom Suzanne Osten främst agerat som PR-agent för sig själv och sin nya film, men under flagg av att vara språkrör för barnkonstfilmen generellt:

”Jag har bestämt mig för att ha en grön hatt när jag är Barnfilmsambassadör. Då talar jag med er om film, föreläser och sitter alltså på den stolen som har att göra med det som ska höja filmens status för barn och för alla konstnärer som sysslar med barnfilm.  […] När jag själv är igång som konstnär, eller bara f d professor i regi, eller privat cyklist, har jag inte den gröna hatten på!” (min kursiv).

Det är uppenbart att Suzanne Osten varit av Svenska filminstitutet sponsrad PR-agent för sig själv – ”Osten-ambassadör”.



Noter

  1. Avser blogginläggen 26/3-15, 30/9-15, 22/2-16, 26/4-16.
  1. Nämligen blogginläggen daterade 17/4-15, 13/10-15, 14/3-16, 6/4-16, 22/6-16.

Referenser


Briggs, Matthew: Teletubbies, Play and Affect, Bristol: Diss at University of the West of England 2006

Marsh, Jackie: Teletubby Tales: popular culture in the early years language and literacy curriculum, Contemporary Issues in Early  Childhood 1 (2000):2, s.119-136

Roberts, Susan & Howard, Sue: Watching Teletubbies: television and its very young audience, i: Marsh, J. (red): Popular Culture, Media and Digital Literacies in Early Childhood, London: Routledge Falmer 2004

Schneid, Kirsten: Qualitätskriterien der besten Kinderprogramme der letzten 50 Jahre, TelevIZIon 28 (2015):2, s.63-67