onsdag 24 augusti 2016

Förskolefeminister I: Fantastiska Powerpuffpinglorna

”Normkritik” kallas något som ger sig ut för att vara nyaste nytt på den pedagogiska före-läsningsmarknaden. Vad som avses är inte alltid glasklart. Länge har emellertid en av dess beståndsdelar, genuspedagogik, varit på schemat. Även i tv-rutan och riktat till de yngsta. Tv-mediet har inte sällan sin egen ”normkritiska pedagogik” inbyggd i de mest nyskapande programmen. I en del av berättelserna angrips till och med adultonormativiteten och vuxnas ålderism och nedvärdering av barn.

En av de allra bästa kritiskt ifrågasättande tv-serierna någonsin för barn är enligt min mening Powerpuffpinglorna och därtill en av de roligaste. I denna queera serie om en helt osannolik trio 5-åriga systrar bryts det friskt mot såväl genus- som åldersföreställningar. Serien är översatt till 14 språk och visad i 145 länder. I USA sågs den runt millennieskiftet dagligen av 2 miljoner tv-tittare och av lika många killar som tjejer i åldern upp till 10 år. En fjärdedel av tittarskaran bestod av vuxna, till vilka serien också vänder sig med ett extra lager, inte minst i form av berättarens kommentarer. 

I Sverige var den rätt förbisedd, åtminstone bland kritiker, feminister, queerteoretiker och pedagoger, som alla borde ha haft ett intresse av att lyfta fram den. Den hade däremot en ansenlig skara trogna fans, mest tjejer, när den visades i vårt land 2002-2006. Enligt min mening kan inga lektioner i genuspedagogik konkurrera med Powerpuffpinglorna, vad gäller att bland 5-10-åringar så nya frön om vad som inte skiljer könen åt.

Superhjältinneserien kom nu i april 2016 i en ny version, med bland annat yngre röst-skådespelare och (tyvärr?) aningen omarbetat utseende på trillingarna. De bilder som släppts på de tre uppdaterade förskolesystrarna antyder i vart fall en något snällare teckningsstil, men hur det blir med det våldsamma och upproriska är förstås ännu alldeles för tidigt att uttala sig om. Man kan bara hoppas att de mesta förblir sig likt. Förhoppningsvis introdu-ceras dock denna gång någon central ”icke-vit” god karaktär.

Eventuellt är den föga lyckade översättningen av titeln ett av skälen till att tv-serien inte uppmärksammades hos oss strax efter millennieskiftet. ”Pingla” sänder på ett missvisande sätt tankarna till en ”snygg ung tjej” och brukade förr vara en beskrivning kommen ur mansmun och riktad till en kompis, som ”belägg” för hans egen ”manlighet”. Idag används ordet kanske fortfarande och möjligen även av unga tjejer, men förhoppningsvis inte applicerat på 5-åringar. Hade serien hos oss hetat ”Powerpuff-flickorna”, hade säkert fler tagit sig en titt och insett seriens förtjänster, men allitterationen fick dessvärre råda. 

Originaltiteln torde vara tänkt som en kollision mellan engelskans ”powder puff” för ”pu-dervippa" och tjejernas framfart som flygande kraftfulla energiknippen. Denna fantastiska amerikanska tecknade serie, omfattande 78 stycken 22-minutersavsnitt under sex säsonger 1998-2005, är skapad av animatören Craig McCracken för Cartoon Network. I Sverige har serien, som belönats med två Emmystatyetter, förutom på Cartoon Network och Netflix, visats på TV3 2002-2006. Den finns i skrivande stund på Viaplay, fast vad jag förstår enbart 52 av avsnitten. Det räcker förstås långt. 

Tv-serien gav även upphov till en biofilm, The Powerpuff Girls Movie (2002, i regi av McCracken), med 7-årsgräns i Sverige. Inte heller den fick fler än ett par korta halvljumma recensioner. Endast Svenska Dagbladets Anna Lundevall tycks ha haft kläm på super-tjejerna, även om hon bara gav filmen betyget 3 av 6 möjliga:

Och även om varken filmen eller tv-serien tar sig själva på allvar, är Powerpuffpinglorna råfeministiska förebilder som man gott kan suga i sig: de är äckelflickigt söta och gulliga, sparkar brutalt fet skurkstjärt och reder ut sitt trassel själva med fingerlösa händer, medan de manliga figurerna mest biter på naglarna och rullar tummarna (SvD 20/9-02).


Minst sagt otraditionella karaktärer


Tv-serien är fullpackad av osannolika figurer. I centrum står förstås de 5-åriga trillingarna, som i sedvanlig superhjälteordning aldrig åldras utan går kvar i förskoleklass under seriens alla sex år. Ty inte beror detta på skolomognad eller bristande intelligens, precis. Redan tjejernas tillkomst är givetvis exceptionell. Avsnitten inleds alltid med hur de kom till:

”Socker, peppar och salt, allt som är snällt”… Det var dessa ingredienser som skulle skapa den perfekta flickan. Men professor Utonium hade av misstag i en extra ingrediens i blandningen: kemikalien X. Så föddes PowerPuffPinglorna, Med hjälp av sina ultrasuperkrafter har Blomman, Bubblan och Buttran vigt sina liv åt att bekämpa brott och onda makter.”

Den svenske speakern säger visserligen ”skapa de perfekta flickorna”…  Än en gång sabo-terar den svenska översättningen en viktig aspekt av seriens budskap. Jag återkommer mot slutet till betydelsen av detta misstag från översättarens sida. Professorn hade aldrig för avsikt att skapa flera, utan trodde att det fanns en enda perfekt flicka. I efterhand var han nog glad över resultatet av explosionen. Hur ser dessa eviga 5-åringar då ut?

Alla tre tjejer har klotrunda huvuden som är större än resten av kroppen och onormalt stora ögon, som upptar halva ansiktet. De saknar hals, näsa, öron och fingrar och är således medvetet orealistiskt tecknade. Alla äger de superkrafter såsom flygförmåga i superfart, superstyrka, supersinnen, röntgensyn m.m. Samtliga ser i grunden likadana ut och alla är också supersöta. De är alltid klädda i samma superhjältekostym, precis som superhjältar och superhjältinnor ska. Det som kan se ut som en rand på deras dress eller likna ett skärp, är i själva verket ett svart bälte. I flera avsnitt tar de av bältet som symboliserar martial arts och använder det som vapen.

Även om serien går ut på systerskap och kollektivets sammantagna styrka, har systrarna dessutom aningen olika specialegenskaper och roller. En av dem kännetecknas främst av ”allt som är snällt”, en är framför allt väldigt ”söt” och rar, medan den tredje inte bara är sur och butter utan ”salt och kryddstark”. Alla tre inkorporerar olika stereotypa ”ideal” som ansetts känneteckna ”kvinnliga” förtjänster och styrkor. Avgörande är dock att dessa ideal-föreställningar är underordnade tjejernas fysiska skicklighet vad gäller att strida och försvara staden. 

”Hjärnan” Blomman (Blossom) har långt rött hår med dito rosett och är klädd i rött. Hennes långa hår påminner om en superhjältecape fladdrande bakom ryggen. Hon är både intelligent, verbalt slagfärdig och snäll, en taktiker som lägger upp planerna för gruppens stridsåtgärder och fungerar som trions informella ledare. Hennes unika förmåga består i att kunna utandas kyla, så att fiender blir till is. Dessutom behärskar hon kinesiska.

”Korkskallen” (till synes),  blonda snyggingen Bubblan (Bubbles), har ljust hår uppsatt i två tofsar och är klädd i blått. Hon är den särskilt söta av de tre söta, glad, naiv men också avundsjuk, känslig, vårdande och älskar att teckna och blåsa såpbubblor. Hon har ett bläck-fiskmjukdjur som sin bästa vän, älskar djur och kan t.o.m. kommunicera med ekorrar, katter och monster och behärskar även många människospråk. Även hon kan dock slå om på en sekund och bli ordentligt arg och är nästan lika bra på att slåss mot monster som de andra två. Hennes specialgrej är att kunna sända ut överljudsvågor genom att skrika väldigt högt.

”Musklerna” eller ”butchen” företräds av Buttran (Buttercup) som har kort, svart hår och gröna kläder och kanske skulle kunna kallas för pojkflicka. Hon är den tuffaste, starkaste och aggressivaste, ler nästan aldrig utan har oftast en bister min, är den enda av dem som säger emot ”pappa”/professor Utonium. Hon är impulsiv, våldsam, tänker sig inte för utan agerar direkt, är otålig och inte sällan på dåligt humör. Hon älskar att slåss, slåss kanske lite väl gärna, än hänsynslös och går ibland alltför långt. Hon gillar att smutsa ner sig, luktar ibland illa, men avskyr att ta ett bad. Hon äger ingen speciell superegenskap förutom dem som trion har gemensamma. Hennes franska namn är särskilt välfunnet: Rebelle (syrrorna heter där Belle respektive Bulle).

Trillingarna bor tillsammans med sin ”skapare” professor Utonium, och tillbringar åtmins-tone delar av vardagarna i förskolan. Det vill säga: när de har tid och inte måste rädda staden från skurkar och monster. De har mängder av vänner, ja, älskas av hela staden som de gång på gång tvingas skydda, men särskilt nära står de professorn, sin förskollärare och borgmäs-tarens sekreterare. Och borgmästaren i staden är i sin tur helt beroende av dem. Att tjejerna även gör vardagliga ting, onekligen är barn, med lösa tänder, som vill ha lyset tänt på natten, har gosedjur, kissar i sängen, deltar i syskonkiv, inte vill tvätta sig  – och är söta såväl som tuffa tjejer – är också viktiga anledningar till seriens framgångar.


Professor Utonium och övriga vänliga vuxna runt tjejerna


Är färgklickarna till flickor klotrunda med var sin mångfacetterade personlighet, är den färglöse och något fyrkantige ”fadern” professor Utonium följdriktigt nog tecknad med enbart raka streck och i svart-vitt. Han fungerar både som mamma och pappa åt trillingarna, älskar dem högt, stödjer dem på alla vis, fast oroar sig ibland över riskerna med deras brottsbekämpning – utan att för den skull förbjuda dem. Han ses ofta i rosa förkläde, har inget emot att städa eller diska, men beklagar sig ibland över hur svårt det är att vara ensamstående vårdnadshavare. Flickorna kallar honom dock nästan aldrig pappa, utan ”professorn”.

Borgmästaren är stadens rätt korkade och barnsliga chef, som inte klarar någonting alls på egen hand utan inkallar tjejerna så fort staden utsätts för något hot – vilket sker närmast dagligen. Ibland tillkallar han även trillingarna när han inte kan öppna en burk pickles. Han är närmare de 70, kortväxt, flintskallig, har en säregen röst och gråter inte sällan, samt har blöjor på sig. Han har monokel, en hatt som svävar aningen ovanför huvudet, vilket kanske ska understryka att hans virriga hjärna svävar uppe i det blå. Självklart är det roligt för en barnpublik att än en gång se ett inkompetent vuxet ”barn”, dessutom i en maktposition, behöva förlita sig på förskolebarn. I stadshuset sköts det dagliga arbetet av hans kurviga sekreterare, fröken Bellum.

Sara Bellum är alltså borgmästarens sekreterare eller vänstra hand, som i praktiken sköter hela ruljansen. Hennes namn är en lek med ordet ”cerebellum”, latin för ”lillhjärnan”, som inte är så obetydlig som det kan låta, utan ett viktigt område i hjärnan för tänkande, språk och jämförelser. Fröken Bellum är nämligen superkompetent, men den bildmässiga gestalt-ningen fokuserar helt på hennes kurviga kropp, välpumpade byst och långa ben. Hon är två till tre gånger så lång som borgmästaren och man får i stort sett bara se hennes välutvecklade bombnedslagskropp från halsen och nedåt. 

Hennes ansikte hamnar så gott som alltid inte bara av den anledningen utanför bild, utan döljs annars av hennes vackra svallande röda hår, av bandage eller av något föremål placerat framför henne. Detta är förstås en lek med det faktum att alla vi vuxna (alternativt: män) bara har ögon för denna kvinnas ”sexiga” kropp och inte bryr oss/sig om hennes hjärna – d.v.s. aldrig uppmärksammar hennes hyperkompetenta intellekt. Trillingarna Powerpuff ser dock (inte bara rent fysiskt) upp till henne som en av få positiva kvinnliga karaktärer. Den andra är deras vänliga förskollärare.

Fröken Keane är 5-åringarnas förskollärare. Också hon är väldigt smart och en baddare på till exempel fysik och matematik. Hon är alltid klädd i långbyxor och i övrigt med föga spektakulär utstrålning, men väldigt tålmodig, snäll, beskyddande och ”moderlig” och mycket omtyckt av trillingarna och de andra barnen i förskoleklassen. Hon har kort mörkt hår och påminner till det yttre en aning om Buttran, fast inte till humöret. Hon förbjuder dessutom allt fysiskt våld i skolan och försöker övertyga flickorna om att det finns bättre sätt att lösa problem än med våld. Ändå tvekar fröken Keane aldrig beträffande att låta super-hjältinnorna gå ifrån lektionen, för att hinna rädda staden före läggdags.


Supertjejernas återkommande huvudmotståndare


Det förekommer i den långa serien så oerhört många motståndare av mer eller mindre mänsklig gestalt, förutom alla djur (i mer eller mindre djurisk skepnad) och monster. Läsaren får själv ta sig en titt, ty här ska bara några av de mest framträdandes främsta egenskaper antydas. Powerpufftjejernas ena huvudantagonist är ännu en av professorns ”skapelser”, hans före detta busiga laboratorieassistent till apa, Jojo. Jojo var den som knuffade till Utonium så att professorn begick misstaget med ingredienserna. Vid explo-sionen fick apan också själv i sig av kemikalie X och blev på detta sätt Mojo-Jojo.  

Mojo-Jojo är nu en galen vetenskapsapa som själv skapar nya underhuggare såsom Ruffiga Råskinnen, tre pojkversioner av superflickorna. Fast apskurken är särskilt ett tekniskt geni som t.ex. uppfinner jätterobotar. Denne muterade ärkefiende är supersmart och egentligen den ende som ensam kan utmana trillingarna på riktigt. Han smider alltid nya planer för hur han ska besegra tjejerna och ta över världen eller förgöra den. Han har till och med flera gånger nära nog besegrat supertjejerna och lyckades rent av styra världen ett tag. 

Mutationen efter explosionen gav honom grönt skinn och hans hjärna blev förstorad och barlagd utanför kraniet, vilket han täcker över med ett slags turbanliknande huvudbonad eller hjälm. Kemikalie X gav honom även särdeles stor avundsjuka och underlägsenhets-komplex, men han är en baddare på språk och ytterst verbal, fast en ensamvarg.

Tack vare sin intelligens är Mojo-Jojo mycket listig och lyckas t.ex. utröna superhjätin-nornas svagheter och utnyttja deras naivitet. Precis som de, lever han emellertid ett slags ”dubbelliv” och kan uppträda normalt i vardagen, vara vänlig och artig och t.o.m. hygglig mot tjejerna. Han har rent av räddat världen eller hela planeten en gång mot en utomjordisk inkräktare, då denne tycktes ha stulit Mojo-Jojos egna planer och var nära att överta hans egen tänkta triumf om världsherravälde. Hela staden inklusive powerpufftjejerna berömde då honom, men han ville inte ta åt sig av hjälteberömmet utan insisterade på att han visst var OND! När han verkligen styrde över världen löste han faktiskt alla dess problem, men fred och frid blev förstås trist i längden.

Ruffiga Råskinnen är som sagt till utseendet och åldern killkopior av tjejerna (med samma färger på hår och kläder), men har delvis motsatta egenskaper och är mer hänsynslösa. Eller så besitter killarna samma färdigheter, men till max och utnyttjade för kriminella aktiviteter. Mojo-Jojo skapade trion, precis som professorn gjorde, med hjälp av tre ingredienser, men nu inte av socker, peppar och salt i något provrör. Nej, genom att spola ned avklippt hår från armhålan, sniglar och en bit av en hundvalps svans i fängelsets smutsiga toalett, när han satt inne. 

Avsikten var att apan med deras hjälp skulle kunna bryta sig ut ur fängelset, där han än en gång hamnat, och återuppta kampen mot tjejerna. Råskinnen går dock även sina egna vägar och en av dem vågar t.o.m. vara upprorisk mot sin skapare till ”pappa”. Precis som Buttran mot professorn, med andra ord.

Dessa 5-åriga ”halvbröder” till trillingtjejerna är inga simpla mobbare, utan har samma förmågor som superhjältinnorna och är kanske ännu starkare utrustade. De tycks rent av osårbara, särskilt som de till skillnad från tjejerna inte drar sig för att utsätta stadsborna för fara, men grabbarna har en lättutnyttjad svaghet: de har inget försvar mot vänlighet. Råskinnen besegras till slut av tjejernas taktiskt insatta pussar. De är med andra ord rädda för tjejbaciller… Killarna återskapas visserligen senare av huvudskurk nummer 2 och är därefter immuna mot kyssar och blir nu tvärtom större för varje puss. Fast de krymper när de upplever att deras maskulinitet hotas, genom att supertjejerna behandlar dem som bebisar eller drar ned byxorna på dem.

När den djävulske figur som på engelska kallas HIM alltså tar över ledningen av grabbarna och ger dem ett anti-tjejbacillvaccin, blir de istället starkare och får av HIM även nya oöver-vinneliga egenskaper eller vapen. Pojkarna kan t.ex. utsöndra giftiga gaser, som får tjejerna att svimma och till synes vara döda, men stadsbornas tårar ”återuppväcker” (förstås) ånyo superhjältinnorna. Råskinnen gillar allt äckligt och avskyr allt gulligt, såsom kattungar och hundvalpar.

De 5-åriga killarna har dock vissa svagheter, bland annat att de älskar våld, slagsmål och förstörelse alltför mycket och t.o.m. slåss inbördes. ”Butchens” pojkmotsvarighet, kallad just Butch, är på gränsen till psykiskt störd med sin ilska och blodtörst och saknar – till skillnad från Buttran – helt samvete. Hon brukar åtminstone nästan alltid be om ursäkt för sina över-reaktioner och misstag. Två av de ruffiga mobbar dessutom den tredje brorsan, som ska före-ställa en naiv och korkad pappskalle. 

Tjejerna är dock mycket intelligentare än grabbarna och utnyttjar framgångsrikt Råskinnens svagheter. Ibland använder killarna dessutom alla häftiga vapen mot varandra, vilket givetvis inte är så smart… Eller så har killarna så kul när de använder det fantastiska artilleriet, att deras eget skratt än en gång leder till deras nederlag.

Sedusa-Medusa heter seriens kvinnliga superskurk, en vamp vars namn givetvis är en referens till den i grekisk mytologi mest framträdande av de tre kvinnliga monstren med giftiga ormar på huvudet istället för hår. Hon ägnar sig nu, som det mer moderna första namnet antyder, åt att med hjälp av förförelse få det hon vill av män. Oftast juveler eller pengar. Med hjälp av sin hypnotiska charm, skönhet och sina förklädnader eller ”identitets-stölder”, samt sina klibbiga hårflätor använda som piskor, är hon till en början rätt fram-gångsrik. 

Hennes hy är kritvit och håret grönskimrande svart och hon är klädd i rött, har djup urring-ning, trikåer, röda nätstrumpor, stövlar upp till låren och långa röda handskar. I denna utstyr-sel lyckas hon även förföra professor Utonium och flytta ihop med denne – ett tag. Hon kan förvandla sin röst från mjuk och ”moderlig” inför professorn (i sin förklädnad som ”Fröken GodochSnäll/”Ima Goodlady”) till gäll, hård och arg mot trilllingtjejerna när ”fadern” ej hör.

Sedusa kidnappar även borgmästarens sekreterare Sara Bellum för att inhösta en miljon i lösensumma, men superhjältinnorna och inte minst Bellum själv lyckas ta fast falskingen. Sekreteraren avväpnar den till hennes själv utklädda brottslingen genom att blöta ned Sedusas hår och sedan klippa av det. Här klipps samtidigt alla eventuella band mellan två sexiga och även i övrigt kompetenta kvinnor, men med respektive utan moral. Sara Bellum använder inte alls sitt likaledes hypersexualiserade utseende på samma sätt som Sedusa gör, trots att kroppsliga förutsättningar finns. Ingen är således sitt yttre.


Genusoreda framställd via demonisk Luciqueer


Nu närmar vi oss äntligen pudelns – eller hummerns – och hela seriens kärna. Ja, kanske rent av genusens kärna. Den fråga som Powerpuffpinglorna underförstått, men genomgående, ställer är nämligen Vilka ”ingredienser” består en flicka av? – Vad gör (någon till) en flicka? Att åstadkomma en perfekt flicka var ju professor Utoniums ursprungliga tanke. Finns det ens något sådant? Vilka beståndsdelar utgörs denna skapelse i så fall av? 

Och i förlängningen förstås: vad ”innehåller” en pojke, vad gör (någon till) en kille? Vad Mojo-Jojo menar är visserligen uppenbart – ett snäpp bättre, eller så det direkt motsatta till supertjejerna – men serien presenterar också helt andra uppfattningar om femininitet och maskulinitet. 

I förlängningen givetvis även äldre varianter av genus, d.v.s. beträffande självcentrerade vuxna män och kvinnor, som annars alltid tas som den självklara utgångspunkten när genus tas upp till behandling, och vars kännetecken sedan automatiskt tros kunna föras ned till barnnivå: vad, om något, särskiljer en man från en kvinna? Är det bara utseendet och kläderna? Vad är i så fall HIM?

HIM/”Han” är den för barnpubliken mest skrämmande och även för vuxna mest komplexa och svårbegripliga fienden till Powerpufftjejerna. Figuren som till det yttre påminner om en hummer är inte given något annat namn, utan benämns alltid bara som ”HIM”. En del vuxna har tolkat HIM som djävulen, Satan, Mefistofeles, eller som den sistnämndes ande, och att denna makts namns därför skulle vara förbjudet eller farligt att uttala. I Bibeln sker det dock.

Den svenska benämningen ”Han” är möjligen ännu en tveksam översättning, nu av det som i amerikanska referenser brukar stavas ”HIM”, alltså med versaler. Skulle översättningen vara grammatiskt korrekt, borde benämningen på svenska i så fall bli ”Honom”. Fast inte minst versalerna skulle kunna göra att man funderade lite extra. Varför inte översätta benämningen av figuren till ”Hon Om”, uttalat med en liten inandning mitt i ordet? Det skulle få fram det dubbeltydiga och icke-färdiga i denna karaktär och undvika en enkel könsbestämning av en ytterst märklig och mäktig fiende. Det förblir oklart vad vederbörande har för motiv och egentligen vill åstadkomma med sitt motstånd mot de tre tjejerna. 

Det rör sig om en tydligen odödlig, ondskefull, demonisk figur som älskar kaos och för-störelse: att rasera, demolera och troligen även dekonstruera. Karaktären, som älskar att slicka sina offer i ansiktet, har (av vuxna) tolkats som en övernaturlig transvestit eller trans-person av typen transkvinna. Eller som jag beskrev kännetecknen i förra blogginlägget: med en röst som kan vara såväl dundrande mörk som ljus i falsett, pipskägg, rouge på kinderna, välansade ögonbryn, rosa ballerinakjol och dito boaliknande scarf, lårhöga svarta hög-klackade stövlar. Rösten görs enligt barnhörskådare ännu hemskare genom ekoeffekten. Ingen karaktär i ett tecknat barnprogram torde någonsin ha gett upphov till så många mar-drömmar som HIM.

Det skulle gå att skriva åtskilliga sidor om denna dubbelnatur, tvåfaldig i fler avseenden än beträffande genus. Jag kan här bara lyfta fram några av karaktärens (och tv-seriens) många intressanta aspekter, som en aptitretare för den som själv vill bekanta sig med dem. Hon Om kan exempelvis växa i omfång, ändra form och bli till djur eller föremål, kontrollera andras medvetande, manipulera deras drömmar, besitter telekinesi och kan teleportera, förutom spotta syra, skjuta ut laserstrålar ur sina ögon, avlossa eld med klorna och givetvis flyga. Att återuppstå från det döda är förstås ingen match för en odödlig. Hon Om blir starkare och mäktigare genom att hämta näring ur andras negativa känslor: deras hat, fruktan, smärta. 

Till och med powerpufftjejerna är oerhört rädda för denna karaktär. Hon Om strider emel-lertid inte själv fysiskt mot trillingtjejerna, utan låter exempelvis sina skapelser, såsom de med flickorna jämnåriga Ruffiga Råskinnen, göra jobbet åt sig. Eller så förmår Hon Om Bubblan att slåss med sina egna syrror, eller med sina gosedjur och teckningar, efter att ha insett hur lättmanipulerad hon är. 

Som personlighetstyp är Hon Om också dubbel: ett intellektuellt, analytiskt geni och sam-tidigt en estradör som älskar strålkastarljuset. Både introvert och extrovert, med skarp-sinne såväl som intuitionen hos en känslo-”människa”, missnöjd men till synes glad – särskilt när djävulskap planeras. Älskar alltså att befinna sig i centrum för allas uppmärksamhet, är karismatisk på sitt sätt, men även uppmärksam på andras behov, men bara så att dessa kan utnyttjas för egna syften. Lever i nuet, samtidigt som planerar för framtida manipulationer av dem runt omkring sig, balanserar hjälpsamhet med ”trevlig” manipulering. Är försåtlig och taktisk. Allra mest dubbelt är emellertid Hon Oms genus.

Vad som motiverar karaktären är aldrig riktigt utsagt. Kanske gillar Hon Om helt enkelt den utmaning som de oövervinnerliga superhjältinnorna utgör, eller så önskar hen behärska världen, eller att kaos, ondska och lidande ska fortsätta frodas. Alternativt vill Hon Om helt enkelt skapa oreda och nyttig förvirring i människors hjärnor. Beträffande vad? Genus, för-stås.


Produktiv oreda och genusförvirring


”Him ger uttryck för en integrerad transgenusfeminism som förespråkar mångfald och kreativa genusmöjligheter”, skriver en bloggande transtjej (Bychowski 2014), som jag nu ska låna argument från. Bychowski framhåller att transgenus i serien inte bara fungerar som en figur, utan som ett viktigt narrativt inslag som använder sig av rädsla, konflikt och krea-tivitet för att framkalla nya former av genus, tack vare hur storyn samspelar med HIM och skapar instabilitet. Genom att använda sig av andra karaktärers såväl som publikens rädsla eller obehag, välts det förväntade över ända och öppnas, annars stängda, möjligheter. Tv-serien utnyttjar i sig konflikt och sammanstötningar för att skapa nya slags könade för-kroppsliganden.

Powerpuffpinglornas exempel på transgenus och queerhet skapar en berättelsemässig spänning som inte bara är förvirrande, utan erbjuder fler och nya innebörder. Somliga skri-benter spekulerar om karaktärens sexualitet: gay, en dragqueen? Sådana tolkningar brukar följas av att figuren anses vara ”såå kul”, vilket Bychowski menar är en meningslös reaktion, som tillsluter fortsatta funderingar. En sådan, till synes ”insatt”, tolkning av karaktären som trans eller gay, riskerar att beröva figuren dess vidare potential, men skratt kan även uppfat-tas som ett sätt att mota något som upplevs som hotfullt. Karaktären kan då förkroppsliga en lek med nya och spännande innebörder (a a).

Bychowski tycks dock mena att både skratt och rädsla är att föredra framför en ”progressiv normalisering, av typen banal acceptans”, som bara syftar till att inkorporera transpersonen och pacificera det kontroversiella. Detta tar sig då uttryck i ”förstående” termer av t.ex. uppmaningar att inte håna ”dom” som är avvikande och inte heller tolka HIM som demonisk eller ”fel”, så att allt åter kan bli som förr. För sådana åskådare blir HIM bara en figur från ett problematisk förflutet som ”vi” måste gå vidare från, verkar bloggaren tycka.

Bychowski (a a) håller förvisso delvis med om att det kan vara suspekt och förolämpande att förknippa en transperson med en fiende som jagar småtjejer. Avgörande är dock att trans-genuskaraktärer i bägge fallen (i fördömandet såväl som i försvarstalen) automatiskt för-knippas antingen med det onda eller så med det goda. Människokroppar och kläder är var-ken naturligt goda eller onda. Att enbart fokusera risken för förolämpning, är också det ett sätt att oskadliggöra det orosframkallande i transfigurer och göra queer- och transpersoner ofarliga – inte mäktiga nog att hota eller kräva något av alla andra. ”Progressiva” argument reducerar också de sätten på vilka människor kan föreställa sig sina liv.

Att föredra är då ett kritiskt transapproach gentemot HIM, som fokuserar på crossing, cross-dressing, övergångar och överskridanden som nyskapande, som dekonstruktion och rekon-struktion av genusuttryck, framhåller Bychowski (2014). Det gäller inte enbart för HIM, utan i stort sett alla i denna serie tar på sig andras kläder, genus och roller: professor Uto-nium ikläder sig Buttrans kläder, bär make-up och har på sig Sara Bellums urringade klän-ning och ensampappan lagar maten och kysser godnatt; Bubblan klär ut sig till borgmäs-taren, klipper alltid professorns gräs och är alltid den som tvättar dennes bil; en hårig man klär ut sig till Blomman utan att någon lägger märke till skillnaden eller håret på den blottade bringan; apan Mojo-Jojo klär ut sig till förskoleflicka på slumberpartyt utan att väcka några misstankar; powerpufftjejerna är alltid öppna för att bägge könen kan en viss sak och diskuterar flitigt det här med genusmångfald. 

Skurkarna struntar också i alla genusförväntningar och exempelvis Sedusa-Medusa är ju en grym fighter – när hon inte är utklädd till den blida och fogliga styvmamman Fröken GodochSnäll; HIM är som sagt alltid pråligt utstyrd; Ruffiga Råskinnen har ingen mor men däremot två fäder i Mojo-Jojo och HIM. Osv. Etc. Genusidentiteter och genusuttryck omformas genomgående och ofta i denna serie av queera karaktärer och situationer, som lyfter fram det otillräckliga i rådande genusformer och introducerar nya relationer.

Ingen karaktär är av naturen det ena eller det andra, utan skapelser av uppgiftens eller berät-telsens krav. Det gäller även HIM, som inom sig rymmer mångfald. Det kännetecknar inte minst de tre unga superhjältinnorna, även om tjejerna i Powerpuffpinglorna inte är några räddare av hela världen som likt föregångarna behöver byta yttre skepnad för att omgiv-ningen inte ska veta vilka de är. Figurer tillåts med andra ord låna av varandra, förändras, överbrygga eller uppfinna nya genus, eftersom serien inte har några som helst gränser i detta avseende heller – eller beträffande t.ex. det myckna och grovt överdrivna våldet.


Men kan ”feminint” våld verkligen accepteras?


Serien har framför allt kritiserats för sitt obligatoriska och överdrivna våld, särskilt i de tidigaste avsnitten där det sprutar blod och skurktänderna ryker. Att de jämnåriga killarna, Ruffiga Råskinnen, åker på ordentligt tjejdäng, ska det verkligen betraktas som acceptabelt eller som någon framgång för feminismen? Vad som inte får glömmas är, att detta är en tecknad superhjälteparodi, som är så oerhört övertydligt på låtsas, på lek – bara fiktion. Få, om ens någon, över 4 år lär ta de på konstgjord väg tillkomna stridande figurerna – hjältin-nor såväl som skurkar och skurkinnor – för på riktigt. Ändå kan de givetvis vara skräm-mande, men det är inte farligt att bli skrämd. Att vara rädd för verkliga ting i vardagen är mycket värre.

Men varför skulle superhjältevåld vara förbehållet killar och män? Här förekommer inte värre våld än i exempelvis Pokémon, som sällan kritiserats för detta. Här behöver 5-åring-arna inte heller skenheligt dölja att det är de som är hjältinnorna som utför våldet. Andra superhjältar måste ju strikt särskilja sin vardagsidentitet från den hjälteaktiga och hemlig-hålla att de är heroerna som räddar hela världen. I Powerpuffpinglorna vet alla i deras stad vilka de unga superhjältinnorna är och vad de gör, och alla värnlösa invånare ber i det närmaste om deras våld. Här prisas öppet tjejbestämmare och övervåldet anses inte vara ”meningslöst” mot jämnstarka övernaturliga skurkar!

Visst, våld ska aldrig uppmuntras och det vore förstås opassande att hävda att 5-åringarna utgör goda förebilder vad gäller konfliktlösning, vilket också förskolefröken Keane ständigt påpekar. Men vad ska man göra när det blir uppenbart att det inte går att resonera med flygande ögonglobsmonster, jättebläckfiskmonster, utomjordiska broccoli, snormonster, amöbapojkar, experimentellt framställda djävulsbarn etc? Tjejerna visar sig dessutom vara inbördes olika i sitt förhållande till våldsutövning, vilket får även små tv-tittare att fundera över varför Blomman bara använder kalkylerat, genomplanerat precisionsvåld, Bubblan däremot måste få anvisningar och ofta missar målet, medan Buttran är alldeles för förtjust i våld. 

Dessutom verkar den unga publiken mena att det är skillnad på tjejvåld och killvåld. Duvall (2010) har genomfört fokusgruppsamtal med 6-12-åriga tjejer om deras syn på ibland nöd-vändigt försvarsvåld i tecknade serier. Flickorna menar att tjejer inte slåss lika brutalt som killar och inte heller har skjutvapen i sådana serier. De tror att pojkar gillar Powerpuffing-lorna på grund av våldet, medan tjejerna gillar det tack vare att det är tjejer som utför det. De dumma dör här heller inte, utan trillingarna ser till att de mänskligare varianterna av skurkarna blir satta i fängelse. 

Därtill handlar serien enligt flickorna inte huvudsakligen om striderna, utan om tjejer och deras övriga vardagsliv och skolliv. Avgörande var nämligen om de tv-tittande tjejerna kunde relatera till superhjälteseriers huvudfigurer. I fallet med Blomman, Bubblan och Buttran gillade de intervjuade flickorna att se vad trion gjorde när de inte var upptagna av strid: lekte med varandra, städande sina rum, umgicks med de andra eleverna i förskole-klassen. Serien handlar ju även om gott systerskap, teamwork, lojalitet, ansvar, plikter, hushållssysslor, läxor, att (våga) sova över hos kompisar och kurragömmalekar.

Men visst sade sig dessa 6-12-åriga flickor föredra tecknade serier som inte hade så grovt våld som konfliktlösning. Exempelvis sa de om ett beryktat, ja, bland feminister ökänt, avsnitt The Rowdyruff Boys från 1999 (som jag strax ska återkomma till) att det var ett bra sätt att få slut på slagsmålet, när PP-tjejerna vann över de jämnåriga ”halvbröderna” Ruffiga Råskinnen genom att istället för att använda knytnävarna pussa dem och på så sätt få de uppblåsta att explodera tillbaka till sina tre ursprungsbeståndsdelar. De fnittrande tjejerna tyckte att det var ”sweet”, ”a nice way to end the fight”. Samtidigt menade dessa intervjuade tjejer att våld ibland är nödvändigt för en god sak.


Feminismer i de egentliga huvudrollerna


Serien representerar eller kommenterar indirekt olika slags feminismer, andra såväl som tredje vågens varianter: radikalfeminism, varufeminism, post-feminism, transgenusfeminism och falsk feminism. Ja, feminism kan rent av sägas inneha huvudrollen serien igenom. Men huruvida Powerpuffpinglorna är pro- eller anti-feministisk har det ändå rått delade meningar om. Pro-feministisk anser de allra flesta, men jag ska ej orda mer om dem, men se dock t.ex. Kirkland (2010) och Kendal (2012).

Anti-feministisk, säger emellertid somliga, och exemplifierar t.ex. med seriens manliga skapelsemyter, som sägs ta ifrån kvinnorna också deras främsta unikhet. Om jag lämnar Mojo-Jojos tre ”söners”, av kvinnor obefläckade avelse, åt sitt öde… PP-trillingarna tillkom ju genom professor Utonium som en mer ”moderlig” manlig inkräktare på kvinnors privile-gium som livgivare. Till skillnad från fiktionens galnare vetenskapsmän, tänkte professorn för en gångs skull skapa den perfekta flickan. Han avsåg alltså inte att skapa tre tjejer och absolut inte några superhjältinnor, så trion är i det avseendet – till synes – resultatet av professorns misslyckande.

Rebecca Hains (2004:16) anser att småtjejernas skapelsehistoria underminerar feminismen, i och med att dessa ”perfekta och mäktiga flickor som förkroppsligar feministiska ideal och fantasier är resultatet av ett misstag”. Evie Kendal (2012) hävdar tvärtom, att även om professorn aldrig avsåg att skapa superhjältinnor försöker han aldrig hålla dem kvar inom den husliga sfären eller stoppa deras superhandlingar. I några avsnitt undrar supertjejerna om professorn kanske är besviken över resultatet av hans experiment och Utonium försäkrar dem då alltid om att han älskar dem precis som de är. Han är också alltid lättad när de återfår sina tillfälligt oskadliggjorda superkrafter (a a:239).

Det förekommer även några episoder i vilka professorn t.ex. drömmer om hur livet skulle ha varit om han hade skapat vanliga flickor istället för PP-flickorna. Också då är han när han vaknar alltid lika glad att se att hans tre små superhjältar är som de ska: “Girls, it’s you! You’re floating, you have big eyes, no fingers, and superpowers!” Han uppfattar alltså, påpekar Kendal (a a), inte flickornas egenskaper som något som förtar deras ”perfektion”. Snarare ser hon den resulterande trion som ett uttryck för att serien framhåller att det finns många ytterst olika sorters ”perfekta flickor”, såsom till exempel dessa tre skilda person-ligheter. 

Det är inte bara för att de givits superkrafter som de är supertjejer, utan de är bättre än superhjältinnor tack vare sitt samarbete, sina vardagsroller och skolgemenskaper och att de är flickor i första hand. Istället för att, som så många genuspedagoger, önska sig att hjär-nan hos den analytiska ledaren Blomman, hjärtat i form av den naiva Bubblan, samt musk-lerna hos Buttran nödvändigtvis kombineras i en enda ”perfekt flicka”, förordas här ett samspel av alla dessa mänskliga organ. För detta behövs dock inte nödvändigtvis några genetiskt modifierade förskoletjejer. Inte heller några ”sexiga” superhjältekvinnor.

Dessa förskolefeminister med ”hyperfeminint” utseende, men ”hypermaskulina” handlingar, använder inte som superhjältinnor tidigare gjort list eller förförelse, varav åtminstone det sistnämnda omöjliggörs med tanke på att PP-tjejerna endast är 5 år gamla. Visserligen före-drar en del kritiker att kalla de med läppstift utstyrda förskoleflickornas pussande (som Sara Bellum gett dem uppslaget till) för ett vuxnare ”kyssande av Ruffiga Råskinnen”. Denna engångsfadäs var alltså ett, om än välmenande, vuxet tips. Avsnittet ifråga har censurerats i vissa länder!

De av Duvall (2010) intervjuade 6-12-åriga tv-tittande tjejerna tolkar dock detta mer ålders-mässigt passande som ”sött” och ”vänligt”, snarare än som ”flörtigt” och ”sexigt”. Konflikt-lösningen sägs samtidigt, enligt till serien positiva tredjevågens feminister, tyda på att superhjältinnorna är mer bekväma i sin femininet än vad Råskinnen är i sin maskulinitet, även om Buttran tyckte att pussandet var äckligt. Förutom att även det att utföra normativ femininitet i sig ibland kan vara maktstärkande i dagens värld, enligt vissa tredjevågen-feminsters synsätt: tillskansa dig makt på alla sätt du kan!

Andra kritiska röster framhåller att den totalt värdelöse och sexistiske borgmästaren ändå får stanna vid makten tack vare PP-tjejernas räddningsinsatser och sin ”silikonuppumpade” sekreterare som tillsammans sägs göra allt för att bevara borgmästarens auktoritet, trots att de är smartare och starkare än denne patriark som ofta lipar (Corcoran & Parker 2010:141). De utgör inget hot mot mäns makt, jobbar helt på borgmästarens eller professorns order, har ingen egen makt eller styrka, är omedvetna om sin maktlöshet? Forskarnas både enögda och humorlösa analys missar t.ex. att borgmästaren åtminstone för alla mellan 6-12 år helt uppenbart ska föreställa driftkucku.


Sätter serien feminismen eller patriarkatet i fängelse?


Corcoran & Parker (2010:147) anser även att Powepuffpinglorna i avsnittet ”Equal Fight” lär förskoletjejerna att strida mot feminister och ”sätter feminismen i fängelse”. I denna omdebatterade episod är skurken en kvinna vid namn Femme Fatale (franska för ”ödesdi-ger/olycksbringande kvinna”) som lär 5-åringarna att bli mansdiskriminerande sexister, så att hon själv kan lyckas med sin rånkupp. De bägge forskarna ifråga inser visserligen att mer reellt samhällsspeglande lagar måste följas i barnprogram, men avsnittet sägs ändå avspegla hur kvinnor i verkligheten håller andra kvinnor i schack…

Femme Fatale försöker vädja till förskolefeministernas systerliga solidaritet, när de tar henne på bar gärning rånande en utställning med sällsynta mynt föreställande Susan B. Anthony, en tidig amerikansk kvinnorösträttsaktivist och förkämpe för slaveriets avskaffande under 1850-1860-talen. Fatale menar att trillingarna bör låta henne komma undan, för det finns ju så få kvinnliga superskurkar i staden (bara Sedusa och lillskurken, den bortskämda rika Prinsessan Merkosing) och nästan inga superhjältinnor heller i fiktionens värld, bara Wonder Woman. Tjejernas förslag Supergirl och Batgirl viftar Fatale undan, som enbart lama för-längningar av sina manliga motsvarigheter.  

Fatale, som har den feministiska Venussymbolen stort upptryckt på sin klädsel och på sitt vapen, lyckas mycket riktigt för ett tag övertyga tjejerna. Femåringarna blir manshatare och ser plötsligt orättvisor mot flickor och kvinnor överallt, i skolan såväl som hemmet. Power-puffsystrarna inser dock till slut, med assistans av fröken Keane och sekreterare Bellum, att Femme Fatale är en falsk feminist som bara vill inhösta egna fördelar och inte ens vet vem Susan B. Anthony var. Femåringarna framhåller att sann feminism inte handlar om special-behandling av kvinnor utan lika behandling, när Fatale pläderar för kortare fängelsetid bara för att hon är kvinna. Här drivs det onekligen med vissa extrema positioner i ”könskriget”. Inga barn lär visserligen begripa denna vuxennivå, som i sig utgör seriens största problem. 


Även solen har sina fläckar… p.g.a. det dubbla tilltalet


Talet med två tungor, d.v.s. berättelsens andra nivå riktad till vuxna, förutom den avsedd för tv-tittande barnhörskådare, förstör i någon mån vad som annars vore en perfekt tv-serie för barn i åldern 6-10 år. Det förekommer mycket vuxenhumor och referenser till stereotyper som barn ej känner till. Men när det nu inte existerar några perfekta flickor, varför ska det då finnas någon perfekt barnteveserie? Utmärkt är gott nog. De svaga punkterna i Powerpuff-pinglorna glädjer förvisso enbart vuxna tv-tittare, förutom forskare som letar exempel på rasstereotyper, som dock inte stod i fokus lika mycket för 10-15 år sedan, som de gör idag. 

Seriens skurkar är onekligen inte vita, utan som Mojo-Jojo en apa med svart päls, om än grönt ansikte, och HIM en rödskinnad hummer. Även de som ska föreställa människor är av icke-vita etniciteter eller med lågklassmarkörer. Gang Green Gang är förvisso gröna i huden, men av röster m.m. att döma bestående av olika minoritetsgrupper, med sedvanliga stereo-typa kännetecken: en Hispanic, en arab, en ur den amerikanska ursprungsbefolkningen, en asiat, en fet osv. Precis som i de allra flesta andra superhjält(inn)eserier med vuxna prota-gonister är även de mer människolika skurkarna här ”Andra”, frånsett Ruffiga Råskinnen och några till.

Exempelvis Ewan Kirkland (2010:17-20) lyfter i sin utmärkta artikel om denna genus- och åldersmässigt normbrytande serie även fram mer reaktionära drag, som det faktum att be-rättelsens spöke Boogie Man är en karakteristisk svart blaxploitationfilmfigur, att också Po-werpuffpinglorna inrymmer populärfilmers typiska ”bondlurkar”, hillbillykarikatyrer, urbana arbetarklasskurkar, utvecklingsstörda och fysiskt handikappade, förutom transvestiten HIM. Detta gäller visserligen inte bara vuxna män, utan PP-tjejerna distanserar sig/ distanseras även från vissa vuxna kvinnor och rika och konsumtionstokiga småflickor som Prinsessan Merkosing (som är mitt dopnamn för Morebucks, då den svenska översättningen bara kallar henne Prinsessan).

De små superhjältinnorna besegrar dock i huvudsak vuxna manliga motståndare, genom att samarbeta, vara starkare, påhittigare, smartare än dem som förutsätts vara i överläge men som framstår som löjliga eller patetiska. För att kunna lägga tonvikten på hjältinnornas tjej-kön och låga ålder, neutraliseras deras klass- och ras-/etnicitetstillhörighet. Detta får emellertid till följd en till synes identitetslös, men hegemonisk, identitet av typen vit medel-klass. Vore detta inte fallet, skulle dock seriens politiska fokus förflyttas bort från genus och flickskap. Detta är det pris som betalas för att tydligt betona konflikten mellan barn och vuxen – på andra gruppers bekostnad, förvisso…

Förutom att Powerpuffpinglorna ger uttryck för en progressiv feministisk ideologi (eller snarare: puellaristisk, utifrån latinets ord för ”flicka”) är den också barnistisk, då den upphöjer barns styrkor och aktörskap och fokuserar de tre framgångsrika överskridarna av gränsen mellan barn och vuxen. Andra identiteter marginaliseras tyvärr på kuppen, men detta är åtminstone en start och kanske åtgärdar nyinspelningen som snart kommer vissa av dessa brister. Rom byggdes inte på en dag och det lär inte heller barns rättigheter. Fast kanske till 50-årsjubiléet av FN:s konvention om barnets rättigheter år 2039? 

I och med att serien även innehåller mängder av vuxenhumor och humor som bygger på ”orimligheten” att 5-åringar skulle besegra jättemonster och vita skogshuggartyper, förstärks – eller upprätthålls i vart fall – åldersgränsen och undermineras i någon mån barnmakts-temat, menar Kirkland (2010:21-22). Det faktum att trion är så söta, och i huvudsak snälla mot alla utom de hemska fienderna mot alla i staden, gör dem också mer ”vuxenvänliga” och mindre hotfulla utmanare av vuxenmakten. Genom att stjäla en del av seriens tilltal, roffar vuxennivån i vanlig ordning åt sig en aning av Powerpuffpinglornas allians med barntevetittarna.

Som tur är, förblir serien emellertid i den yngsta publikens mer ”oförstörda” tolkning inte smittad av vuxnas ”kunnigare” och mer erfarna förklaringar. Det är ju för barn, och inte minst för flickor i åldern 6-10 år, som de tre förskolefeministernas budskap om jämlikhet och jämställdhet är viktigt.


Det våras för småtjejerna! Internationella tjejdagen firas 21/3


Internationella tjejdagen förlägger jag härmed årligen till 21 mars, d.v.s. den allra första riktiga vårdagen åtminstone på vårt norra halvklot, men oftast även med behagligt klimat på det södra. Fira således hädanefter detta datum kommande generationers vuxna kvinnor, män och barnister, genom att se två avsnitt med de 5-åriga etiska superhjältinnorna till genus-pedagoger, som även sätter sig upp mot åldersväldet! 

För förskoleklass och skolans del: låt eleverna i F-år 2 se Powerpuffpinglorna istället för ha lektion i genuspedagogik! Börja med ursprungsserien, som även borde köpas in till alla fritids! Undersök sedan i vad mån nyinspelningen som kommer i april 2016 också den lever upp till originalet!


Powerpuffpinglornas ”budskap” kunde punktvis sammanfattas så:

1. Femininitet är inte alls oförenlig med att ha makt, styrka och kunna slåss
2. Det är OK också för en kille/man att gilla stereotypt ”feminina” saker
3. Stereotypa uppfattningar om vad manlighet innebär, är till skada även för pojkar/män
4. Män (som professor Utonium) kan också vara utmärkta, omtänksamma, vårdande och kärleksfulla ensamföräldrar
5. Genusidentitet och genusuttryck behöver inte överensstämma (som för HIM och Buttran)
6. Man ska inte göra antaganden baserade på genus enbart
7. Man bör inte anta något överhuvudtaget, grundat enbart på andras yttre eller på stereo-typer om grupper (Sara Bellums kroppsformer eller kackerlackors: Blomman vägra krossa en kackerlacksinvasion, därför att ”bara för att man är ful på utsidan betyder inte att man är det på insidan”)
8. Auktoritetspersoner (såsom borgmästaren) kan vara inkompetenta 
9. Att du bryr dig om ditt yttre, gör dig inte till en sämre feminist 
10. Är du, som Buttran, ointresserad av ditt yttre gör detta dig inte till en sämre tjej
11. Privilegier eller ärvda pengar är inte acceptabel ersättning för arbete (vilket prinsessan Morbucks/Merkosing tycks tro)
12. Köns- eller genusbaserade nedsättande kommentarer är aldrig okey
13. Utbildning är viktigt – PPP-tjejerna försummar inte skolan
14. Tjejer måste hålla samman och agera som ett lag – systerskap segrar!
15. Att undervärdera tjejer leder till att du förlorar
16. Vuxna vet inte alltid bäst
17. Man ska använda tandtråd
18. Broccoli bör ätas upp


Jag hade ursprungligen i sedvanlig ordning tänkt avsluta med ett avsnitt om barns positiva reception och bedömningar av Powerpuffpinglorna, men även jag inser att det finns gränser som ej bör överskridas. För att blogginlägget inte ska utmynna i ännu en bok, låter jag läsare (och varför inte uppsatsskrivande studenter) själva undersöka saken. I eventuellt brist på svenskt material, studera vad barn under 12 år har att säga om tv-serien på Common Sense Media, jämfört med vuxnas mer avståndstagande synsätt på samma sajt. 

Liesbeth de Block & David Buckingham (2007) ger också en mycket intressant inblick i hur Rhaxma, en 8-årig flyktingtjej från Somalia, i London i sina samtal och sin lek med skol-kamraterna använder Powerpuffpinglorna som en scen på vilken hon kan utagera sin egen ilska, vanmakt och sina starka uppfattningar om gott och ont. Och systerskap.

Inte mycket har läckt ut om nyinspelningen som kommer om några veckor. Det första avsnittet var ursprungligen tänkt att heta "Don’t Call Me Princess”. Denna lovande titel verkar nu emellertid ha ändrats till ”Air Buttercup”, det vill säga ”Air Buttran". Varför vet jag inte, men det torde inte vara för att hon startar något nytt flygbolag. Däremot hivar hon, enligt en liten videoförsmak, i detta inledande avsnitt i skyn iväg en ny skurk kallad Manboy. 

Det rör sig om en skogshuggartyp som vill att staden ska återvända till sina ”manliga rötter”, genom att stänga vad som liknar ett hippieläger. När PP-tjejerna inskrider till stadens för-svar, skrattar han dem rakt upp i ansiktet och kallar Buttran för ”prinsessa”. Ett epitet som förstås gillas lika lite nu som förr, varför en ilsken Buttran kastar denne Manboy till väders likt en raket. Från långt avstånd kan tv-tittaren höra pojkmannen ropa ”du kastar som en tjej”. 

Det är förstås efter denna serie inte det sämsta omdöme en tjej kan få.



Referenser


de Block. Liesbeth & Buckingham, David: Making Migrant Identities: Television in Children’s Everyday Lives, s.115-133 i de Block & Buckingham: Global Children, Global Media: Migration, Media and Childhood, Basingstoke: Palgrave Macmillan 2007 finns på


Bychowski, M.W: Sugar, Spice & Him: Transgender on the Powderpuff Girls, 11/11-14 på


CorcoranCarole Baroody & Parker, Judith: Powerpuff Girls: Fighting evil gender messages or postmodern paradox?, sid.139-154 i Chin, Jean Lau (red): The Psychology of Prejudice and Discrimination. A Revised and Condensed Edition, Santa Barbera: Praeger 2010

Duvall, Spring-Serenity: Perfect Little Feminists? Young girls in the US interpret gender, violence, and friendship in cartoons, Journal of Children and Media 4 (2010):4, s.402-417 

Hains, Rebecca: The problematics of reclaiming the girlish: The Powerpuff Girls and girl power, Femspec, 5(2004):2, s.1–39

Kendall, Evie: There’s no one perfect girl: Third wave feminism and ’The Powderpuff Girls, Colloquy: Text Theory Critique (2012):24, s.234-252

Kirkland, Ewan: The Politics of Powerpuff: Putting the 'Girl' into 'Girl Power', Animation 5 (2010):1, s.9-24

måndag 22 augusti 2016

"Normkritik" – bara låtsasprogressivt?

I ungefär ett decennium har något som kallas för ”normkritik” försökt slå sig in på den pedagogiska marknaden i Skandinavien. Begreppet tycks varken finnas på engelska, tyska, franska eller något annat europeiskt språk, utan i sedvanlig ordning är vi nordbor i framkant och mest progressiva… Vad det innebär, skiftar förvisso en hel del. Framför allt blir det aldrig riktigt tydligt uttalat vad man menar med de ”normer” som man ger sig ut för att syna.

Normkritik beskrivs ibland som en ”pedagogisk metod” för att analysera texter och bilder, men även som en mer generell samhällskritik. Andra i samma föreläsningsbransch förnekar att det skulle vara någon ”metod”, utan ”bara” ett sätt att ”byta glasögon”, men ändå ett ”verktyg för att bedriva ett långsiktigt likabehandlingsarbete”. En del av föreläsarna talar om ett normförtydligande arbetssätt: en mer självkritisk ”varför-säger-vi-så-pedagogik”, snarare än en ”så-får-vi-inte-säga-pedagogik”. Det tycks alltså här främst handla om hur ”vi” talar. 

Andra anser sig ha ett ”verktyg för samhällsförändring”, ett ”nytt anti-diskrimineringsverk-tyg” som visar hur normer kan förtrycka individer. Somliga menar egentligen ”queer­peda-gogik”, ett sätt att se på majoriteter av olika slag, på ”det mest frekvent förekommande”. Majoriteter dominerar onekligen, men förtrycker bör de väl ej göra i en demokrati? Norm-kritisk pedagogik har t.o.m. – av majoritetssamhället – skrivits in i läroplaner och andra styrdokument.


Oftast framhålls att sökljuset inte ska riktas mot de förment avvikande, som görs mer aktiva genom att benämnas ”normbrytare”, utan just mot majoritetssamhället – som man inte sällan själv ingår i – och mot ”begränsande strukturer”. Man ska med andra ord framhäva annars vanligtvis mer osynliga ”förövare”, snarare än ”offren”. Den normkritiska pedagogiken sägs då inte minst handla om ett nytt perspektiv och självreflexivitet: att pedagogen även ska ifrågasätta sin egen praktik. Man säger sig fokusera de onda normer som begränsar männi-skors handlingsutrymme och kunskapande, inte de goda, handlingsunderlättande normerna. Vad som är vad, brukar dock ej exemplifieras.

En av de aktiva förklarar det nya i perspektivbytet på detta vis:

”Normkritisk pedagogik brukar ibland sättas i motsatsförhållande till vad som kallas toleranspedagogik (Edemo och Rindå, 2004), dvs. en pedagogisk idé som syftar till att ”vi” (normen) ska lära oss att tolerera ”dom” (normbrytarna). […] Att jobba med likabehandlingsfrågor […] skapar inte förutsättningar till att förstå varför utsattheten uppstår, utan fokuserar och förstärker snarare avvikaren som problemet som "vi", vilka det nu är, ska tolerera. Vidare riskerar det att förstärka utsattheten eftersom ”dom” med all säkerhet sitter i klassrummet. Ett annat sätt som toleranspedagogik kan ta sig uttryck är genom att först undervisa om "litteratur" och därefter gå in på avsnittet "afrikansk litteratur" med syfet att visa att den ju är lika bra som "vanlig" litteratur…”


Länge rekommenderades emellertid pedagoger att börja i det nära och mer välkända och sedan gå utåt i koncentriska cirklar…


Nya ord, men samma gamla ytkritik?


Tänkandet bygger som synes vidare på feministisk kritik av ”könsdiskriminerande” fram-ställningar i medierna, och då särskilt i reklamen, samt på queerteori som ju just vänt på sök-ljuset: bort från minoriteterna och mot majoritetssamhället. Ytterligare byggstenar är nu intersektionalitet, sentida identitetspolitik och tilltagande individualism. Vilka är då de ”normer” som man tar som föremål för sin kritiska blick? Normer har förstås alltid ”kritiserats” inom filosofin, men inte såsom idag gjorts till pedagogik och försvar av trakasserade gränsöverträdare eller normbrytare. 

Jag har försökt begripa vad som egentligen avses med ”norm” enligt dem som kallar sig normkritiska och hittat mängder av varianter. I stort sett allt som många är eller gör kan tydligen betecknas som ”norm”. Ibland citeras Nationalencyklopedins definition av normer som ”det ’normala’ eller godtagna beteendet inom en social grupp, konvention, praxis […] de utgör medel för att förverkliga det som värderas högt av den samhällsgrupp som bejakar dem” (Janson 2014:181). Andra gånger avses ”majoriteten […] de ’vanliga’” (Aisha Lund-gren på http://www.normkritiskpedagogik.se/412085086). ”Ovanlighet” förespråkas rent av.

Norm kan enligt en regnbågsbloggare även vara ”det som automatiskt förutsätts när inget annat nämns”. Nämns uttalat ”något annat”, anses dock också detta förtryckande. Ofta äger en glidning rum från det normala i meningen ”det vanligaste” (”Det normala är att männi-skor dör före 87 års ålder”) via ”det genomsnittliga”, till norm med innebörden ”mer eller mindre tvingande regel” typ ”svensk byggnorm” med föreskrifter om material och ytor, fast i detta fall avseende människor. Många gånger åsyftas halva mänskligheten, som i ”mannen som norm”…


Tio (eller elva?) slags ”normer”


Inte sällan hänvisas emellertid till diskrimineringsgrunder och till Riksförbundet för homo-sexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheters (RFSL) olika begrepps-definitioner. Normkritik är enligt RFSL:s webbsida (2016):

”En pedagogisk metod för att skapa mer jämlikhet i samhället. Det handlar om att flytta fokus från individer och det som anses bryta mot normer till att titta på strukturer och ifrågasätta det som anses vara ’”normalt’. När man arbetar normkritiskt brukar man gå igenom tre steg:

Synliggöra och ifrågasätta normer
Synliggöra fördelar för den som följer normen
Granska egen position”

För att kunna utföra dessa tre steg, måste man förstås först veta vad som avses med norm, samt inse att enbart förtryckande strukturer åsyftas – och att dessa självfallet bärs upp av människor i olika roller. Strukturer är ytterst svåra att få syn på och brukar därför exempli-fieras i personifierade ordalag. Fokus flyttas då alltså i realiteten från de individer som bryter mot eller inte kan leva upp till vissa normer, till de individer som omfattar dessa normer. Det som anses vara ”normalt”, anses ju vara detta av och hos individer, generaliserade och i pluralis visserligen. 

Vilka ”normaliteter” betonar då RFSL? Jo, förbundet har en begreppslista som bl.a. inne-håller flera olika preciseringar av normer. En norm kan enligt denna lista vara: 

-ett (felaktigt) antagande om allmängiltighet (om att alla människor har en med det registrerade biologiska könet överensstämmande känsla av att vara detta kön, s.k. ”cisnor-mativitet”, och även uttrycker för sitt kön passande genus: antingen s.k. kvinnligt eller s.k. manligt. Just dessa genusuttryck förklarar RFSL dock inte, trots att listan i övrigt är lång, vilket jag finner märkligt. Ty varför talas det aldrig om icke-binärt genus, som jag personligen uppfattar vara det rådande? Är inte detta antingen-eller en falsk binaritet?)

-en förväntan (om heterosexualitet)

-en förmåga (fullt fungerande kropp, som funktionsnedsatta ej anses leva upp till)

-idéer om ”normalitet”/det som anses ”normalt”/”hur vi alla ska vara/bör göra” (något normativt, ”oskrivna regler”, som alltså normkritik och queerteori synar)

-det som ses som positivt, eftersträvansvärt, således ett ideal (tvåsamhetsnormen att ha, eller vilja ha, enbart en kärlekspartner; att vara av hankön)

-en exkluderande struktur (funktionsmaktsordningen)

-ett påverkanssystem (heteronormativitet)

-missvisande biologi (den – påstått felaktiga – ”tvåkönsnormen”, ty kön ”bör ses som en skala där ingen [!?!] är helt ’man’ eller helt ’kvinna’”. Vad mer som finns på denna ”skala” anges dock ej, fast detta ”bör” är väl i sig en norm?)

-en privilegiestruktur (vithetsnormen)

-en statusmarkör (vithet/ljushyad)


Som synes en blandad och inte sällan motsägelsefull kompott och inget särskilt väl avgränsat område precis. Ty en regel kan väl inte vara detsamma som ett ideal? Och det förväntade eller allmängiltiga är väl heller inget ideal? Ideal ska väl i det närmaste vara ouppnåeliga för nästan alla? Och pålagda föreskrifter brukar sällan vara särskilt efter-strävansvärda, utan snarare något som man värjer sig mot. Ett beteende kan den som beter sig förvisso förändra, men inte så lätt sin hudfärg eller sitt biologiska kön.

Oftast tolkas dock normen av de normkritiska som ett påbud, ett ”ska” eller ”bör”, medan avsaknaden av eller omöjligheten att leva upp till dessa diktat sägs leda till diskriminering. Samtliga dessa ”normer” ovan kan dock inte sägas vara diskriminerande i juridisk mening (särbehandla någon negativt jämfört med någon annan i en jämförbar situation, utan att det finns objektivt sett godtagbara skäl för denna olikabehandling). 

Överfört på bilder eller fiktion blir det knepigare att rikta in sig på majoriteten. I fokus sätts, trots talet om perspektivbyte, oftast ”annorlunda” huvudkaraktärer och bara indirekt de individer som antar, förväntar sig, har exkluderande idéer och uppnår status och privilegier, eftersom de överensstämmer med normerna. Det normkritiska arbetet tycks ändå främst inriktas mot representationer i mediernas fiktionstexter. Jag har inte upptäckt något enda lektionsförslag eller föreläsningsfokus som synar mediernas faktaåtergivningar med reella maktmänniskor. Det rör sig alltså än en gång främst om en fokusering på fiktiva karaktärer och roller i denna utvidgning av numera antikverad genuspedagogik.


Konstpedagogik som normkritik


Film-, teater- och barnlitteraturpedagoger omhuldar alltså kanske ännu mer än andra peda-goger nymodigheten, särskilt som normkritik passar så väl till ett framhävande av alternativ film och ”konstnärliga” barnskildringar med deras koncentration på unika individer, medan mainstreamfilm och dito teater och bilderböcker snarare bygger på allmängiltiga typer, arketyper och stereotyper. Även teaterhändelser, repetitionsarbete och scengestaltning tros kunna blir mer ”normkreativ” efter en workshop eller halvdagskurs.

Svenska Filminstitutets Malena Janson (2014:181) menar att det finns två filmpedagogiska sätt att bedriva normkritik på. Det ena är att använda populär mainstreamfilm, som förutsätts förstärka samhällets normer, men då ifrågasätta dessa. Det andra är att visa konstfilm eller s.k. alternativ film, som ”för fram andra, kanske rentav normkritiska, skildringar och visar därmed att det finns mer än en sanning. Och att Hollywood är ungefär så långt ifrån sanningen som man kan komma”.

Fiktion har dock aldrig gett sig ut för att komma med sanningen, men ”lögnaktig Holly-woodfilm” med dess förment samhällsbevarande normer värderas ju högt av de elever som ska läras av med att omfatta sina normer, varför ett pedagogiskt problem uppstår: ”Nor-merna brukar sägas fylla två viktiga funktioner; dels att styra och kontrollera individer, dels att fungera som en integrerande och sammanhållande faktor” (a a:181). 

Det är väl särskilt det sistnämnda i ungdomarnas fall, men syftet tycks nu för filmpedago-gerna vara att bryta upp sammanhållningen och skapa individer av gruppmedlemmarna. Ty individer ser definitionsmässigt smal, konstnärlig, ”alternativ” film… De förväntas i vart fall göra det, det är eftersträvansvärt och en statusmarkör. Således en ny norm. Det vill säga, till dess denna filmtyp inte längre är ”alternativ”, utan allmänt vedertagen, och måste föröka sig genom ny delning för att förbli exklusiv och exkluderande. Normerande praktiker är onekligen förknippade med makt, nu minoritetens makt över majoriteten. Kultureliten är förvisso kreativ.


”Normkreativitet”


I Norge och Sverige talas det på sistone även om att vara ”könskreativ” respektive ”norm-kreativ”, ty kreativitet är ju något som ingen rimligen kan motsätta sig. På HiOA, hög-skolan i Oslo och Akershus, frågar sig en studieledare (8/6-15) inför sitt deltagande i en paneldebatt om en högskola ska lära studenter om barn och detta att vara könskreativ: 

”Hur kan förskole- och skolpersonal, sjuksköterskor, anställda vid BUP, barnavårdande myndigheter osv underlätta så att barn och unga kan vara sig själva, vara könskreativa? Vad vill vi lära barn och unga som växer upp idag om kön och könsnormer? [..] Först ett litet klargörande: Det menas förmodligen inte [med paneldebattens frågor i ovan stycke] att alla barn nödvändigtvis måste vara speciellt ’könskreativa’ för att vara sig själv. Många barn växer helt oproblematiskt in i den uppsättning könsroller/könsnormer som de är tilldelade, utan speciella bekymmer knutna till detta. Men samtidigt är det många barn som inte inpassar sig så väl i könsrollerna och som utmanar dem.”


I Sverige har vi förstås hunnit längre, ty här finns redan handböcker och kurser i norm-kreativitet, både för förskolan och vuxnas film- och teaterarbete.

Ty detta underlättande måste förstås börja tidigt, redan i förskolan. Som tur är finns det hjälp: Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling (2015) av Karin Salmson & Johanna Ivarsson. Den första upplagan tog genast slut, men beskrivs på förlaget Olikas webbsajt så här: ”Den här boken är en vän att hålla i handen när du vill ge alla barn möjligheten att utvecklas utan att begränsas av andras föreställningar. När du tycker att varje unge ska få känna att hen duger precis som hen är.”



Än en gång ska vuxna alltså ”ge” och barn ”få”, men förstås helt utan pedagogens begrän-sande föreställningar eller påverkan… Avgörande i ovan beskrivning är ordet ”andras”: avses någon enda annans föreställningar än barnets egna, eller ”andra föreställningar än dina”? Kan pedagogen verkligen hålla sina egna i schack? I nio kapitel, vart och ett ägnat åt en normtyp, tas här upp ännu fler slags normer än dem RFSL fokuserar: åldersnormer, kropps- & funktionsnormer, sexualitetsnormer, familjenormer, etnicitetsnormer, könsnormer, genusnormer, tros- & religionsnormer, socioekonomiska normer. 


Normkreativitet som likabehandling?


Ska en människa i sin yrkesroll agera medvetet i enlighet med beaktande av alla dessa normfällor, torde vederbörande inte vara närvarande i nuet eller ens bete sig mänskligt. Aldrig kan t.ex. pedagogen känna att ”hen duger precis som hen är”. Det är helt enkelt omöjligt att vara en social varelse utan att begränsas av andras föreställningar. 

Fast om nu barnet duger precis som det är, behöver det väl inte ens ”utvecklas”, med eller utan någons hjälp? När ska barnen för övrigt hinna leka kreativt tillsammans, om förskole-personalen ska hinna ge var och en av dem dessa föreslagna möjligheter via praktiska övningar? Och om nu diskurser är så förtryckande, borde förskolepersonal kanske tala mindre med barnen och låta dem fundera mer inbördes? À la Vivian Gussin Paley i hennes Wally´s Stories (1981)?


I förskolesammanhang handlar det förstås oftast om personalens eget agerande i vardagen snarare än om fiktionsframställningar, men normkritiken inkluderar även där estetiska aktiviteter. Likabehandlingen innebär inte sällan att allas olikhet ska framhävas. Barnen föreslås exempelvis få måla självporträtt på brunt papper. Särskilt bilderböcker används dock normkritiskt. Stereotyper i barnböcker är förstås inga strukturer utan symboler, men som alla fiktioner lättare än strukturer och ideologier att ägna sig åt. De allra flesta exempel på aktiviteter är förstås utmärkta. Frågan är dessutom hur stort inflytande alla dessa inter-ventioner i barnens kamratliv har, jämfört med alla andra influenser.

Normkreativitet beskrivs som ett sätt att ”göra normerna större och bredare så att alla får plats” (Salmson & Ivarsson 2015:23), samtidigt som det förklaras att ”[n]ormer samman-faller ofta med det som majoriteten är eller gör” (ibid). Men då blir väl majoriteten ännu större och de återstående annorlundas utanförskap än värre? Mycket är motsägelsefullt och luddigt i hela det normkritiska projektet, där individers jämlikhet sammanblandas med jämställdhet på gruppnivå eller likabehandling och tolerans blir intolerans. Normkreativitet ges också motsägelsefulla innebörder.


Nordiska ministerrådets normkritiska bilderboksprojekt


Nordiska ministerrådet har finansierat ett nordiskt projekt med rubriken Utmanar eller bekräftar bilderboken traditionella könsnormer?, vars resultat publicerades på Internet i slutet av oktober 2015. På denna nordiska ”nätsida för att främja jämställdhet i barnlittera-turen och förskolor” finns t.ex. ett underlättande nätverktyg, där pedagogen själv kan fylla i information om specifika böcker, för att granska dem ur ett normkritiskt perspektiv. 


Dessutom inbjuds användaren i sann postmodern anda att pröva på sex olika identiteter eller roller, vid sitt närmande till bilderböcker för barn: som statistiker, normkritiker, bildanaly-tiker, queerforskare, barnkulturforskare intresserad av barnhörskådarnas responser, samt spå-kvinna/spåman (sociolog). För alla sex roller eller analysstrategier finns på nätsidan infor-mation, typexempel och litteraturförslag. Materialet är skrivet på norska men finns även översatt till engelska på samma sajt. 

Nätsidan med analysstrategierna är utarbetad av Reform, Norges nationella resurs- och kunskapscentrum om män, men resultatet av ett samarbete med förskollärarutbildare på högskolor i de nordiska länderna som tillsammans med studenter arbetat i analysverkstäder. I Sverige gjordes dock analyserna av förskollärare i Gävle.

I vårt land ges även normkreativa workshops och kurser för teaterarbetare, exempelvis i ämnen som ”normkreativ gestaltning” och ”dragteknik”: 

”En kurs i Normkreativ gestaltning fördjupar kunskapen kring hur makt samspelar med kropprumslighet och fysiska rörelsemönster. Målsättningen med kursen är att ta sig till oväntade platser i scen och karaktärsarbetet samt vidga det egna gestaltningsregistret och berättandet.”

Råkar man nu inte vara av hankön, kan man lätt och snabbt få en manlig kropp genom att ta en kurs i ”dragteknik”:

”Utgångspunkten är att kön är en sorts masker eller kostymer som upprätthålls och model-leras genom vårt iscensättande av dem. En man eller en kvinna kan därför skapas på några timmar allt vi behöver är ett fysiska förhållningssätt och en lätt maskering. Tekniken kan användas för att få en större förståelse eller distans till det register du brukar röra dig inom eller ett sätt att göra dig hemmastadd i ett främmande.”



Finns några belagda effekter av normmedveten pedagogik?


”Struktur” är ett återkommande, men aldrig preciserat, begrepp i mycket av denna kritik. Vad som avses är inte klart, men det låter som något ”strukturellt” som ska säga något generellt om det svenska samhället. Oklart vad. Därmed blir problemet också svårare att tackla. En utmärkt, ty lättbegriplig, illustration av begreppet ”strukturell” (exemplifierat utifrån ”strukturell rasism”) är den skriven av David Brax (2014). 

En normkritik utan seriöst makt- och klassperspektiv genomsyrar enligt min mening de flesta normkritiska bildanalyser. Att se normer överallt, men inte kunna förtydliga orsakerna till dem är inte till särskilt mycket hjälp. Hur hänger de blekhylta barnens hudfärg ihop med rasism? Är det snarare deras föräldrars arbetslöshet som gör det? Eller vad? Hur kan kroppen under huden vara viktigare än ekonomiska orättvisor? Har barnen alls något hum om hur arbete och pengar hänger samman? Går likabehandling, kreativitet och mångfald ihop?  Kräver inte viss olikhet kompenserande olikabehandling? Är ett frirum mellan kategorier verkligen möjligt? Kan man tala om klasskillnader, men samtidigt sträva efter att inte avslöja vissa barns ekonomiska situation? Frågorna är många.

Hur mycket har arbetssättet då hunnit förändra något hittills? Ett i Sverige välkänt exempel, förskoleverksamheten benämnd Egalia och dess föregångare, som nu verkat i uppemot 20 år, har tydligen utvärderats åtminstone vad genuspedagogikbiten anbelangar. På något som kallas Förskolesummit 2015 (”summit” betyder toppmöte) rörde ett av inslagen normmedve-ten pedagogiks (NP) effekter på förskolebarns könsrelaterade uppfattningar. Förskolechefen för bl.a. Egalia och andra normmedvetna förskolor i Stockholm, Lotta Rajalin, presenterade där tillsammans med psykologen Ben Kenward, forskare vid Barn- och Babylabbet vid Uppsala universitet, en studie som beskrivs på detta vis:

”Vissa förskolor tillämpar normmedveten pedagogik (NP) där t.ex. pedagoger är mer medvetna om att inte bekräfta könsrelaterade normer (sådana förskolor har ibland kallats för könsneutrala). Det har tidigare saknats kvantitativa analyser av hur sådan pedagogik påverkar barnens uppfattningar om kön. Men nu har frågan undersökts genom strukturerade intervjuer med 30 barn från en förskola där NP tillämpas och 50 barn från tre kontrollförskolor i samma område i Stockholm. 

Jämförelser av intervjuresultat visade att barnen från NP-förskolan var mer intresserade av att leka med barn av det motsatta könet. Pojkar, men inte flickor, från NP-förskolan var mindre benägna att visa könsstereotypiska åsikter. Barn från NP-förskolan var dock inte mindre benägna att automatiskt lägga märke till individers kön. Sammanfattningsvis antyder resultaten att NP kan ha en märkbar positiv effekt genom att förminska förskolebarns könsstereotypiska attityder.”


Studien finns emellertid inte publicerad eller under utgivning, varför den är svår att ta ställning till.


Privilegiekritisk pedagogik vore bättre


Normkritisk pedagogik bedrivs vanligen av vita, infödda, privilegierade medelklasskvin-nor.  Självkritik mot sidor inom förtryckaren själv är alltså målet… Ja, inte av typen maoistisk sådan, utan vad som principiellt ska väckas är insikten att i stort sett varenda interaktion mellan människor är fråga om maktutövning. Goda skäl att bli eremit, med andra ord!

Normer påstås visa vilka personer, beteenden, egenskaper och värderingar som anses vara accepterade och önskvärda, ja, rent av sitta inne med ”makt”. Men exempelvis ”normerna för kvinnlighet” kan ju inte tyckas vara speciellt maktökande… (Jodå, för mamman i relation till sitt spädbarn.) Att ha en fungerande kropp kan väl också missbrukas, av andra med mer makt? (Nej, då, varken utsugning eller prostitution tas upp.) Ska/kan detta förment normförtydligande arbetssätt lära kvinnor av med sådana genusuttryck? Tydligen, då beteckningar som ”kreativ” lätt får det hela att framstå som att alla kan göra sin egen unika grej, liksom talet om ”individens frihet” och ”tänka fritt”… Så är det ju inte och det är närmast lögnaktigt att säga till barnet att man kan utvecklas till precis vad man själv vill.

Mig tycks beteckningen ”norm” ibland också tas som detsamma som ”värde” och ”norm-kritisk” vara en eufemism, en beslöjande omskrivning som verkar radikal, men lätt förblir inom ett konserverande praktik, särskilt när den inskränks till kritiska granskningar av fiktion. Även om pedagogiken inte finns utanför Norden, bygger tankarna i hög grad på amerikanen Kevin Kumashiros (2000 t.ex.) anti-oppressive education. Skandinaverna använder förstås inte dennes beteckning ”anti-förtryckande” för sin självkritik, men de flesta som ger föreläsningar eller kurser i detta ämne ingår ju själva i de förtryckande strukturerna: vit, infödd, funktionsduglig övre medelklass – visserligen kvinnor och möjligen i vissa fall homosexuella, men ändå i någon eller några av sina ”identiteter” tillhöriga ”förtryckarna”. Då är det ju betydligt trevligare att se sig som kreativ och hjälpsam.

En annan föregångare tycks Neil Thompsons (1997) icke-konfrontativa anti-diskrimine-ringspraktiker vara, eftersom diskriminering kan leda till förtryckande praktiker. De svenska normstormarna tycks för egen del hellre tala om likabehandlingspedagogik, mångfaldspeda-gogik, jämställdhetspedagogik eller majoritetsmedvetandegörande pedagogik. Kanske vore en privilegiekritisk pedagogik att föredra, både som klargörande beteckning och praktik? Nu är det tydligen hela den förtryckande majoriteten vars medlemmar samtliga – felaktigt – tros vara gynnade, och inte de förtryckta massorna, som ska medvetandegöras.


Inga ”naturliga kön” – fast ”naturliga individuella identiteter”?!?


”Normkritik” rör sig dock enligt somliga i gamet inte alls om ”mångfaldspedagogik”, ty där fästs uppmärksamheten på ”undantagen”: sexuella minoriteter, invandrade eller funktions-nedsatta, som på sin höjd sägs tolereras av ”oss” andra. Ändå tycks målet just vara oändlig mångfald, när man talar i termer av en uppväxt i vilken ”barnet får vara individ”. Eller skriver ”Ett likabehandlande, normkritiskt samhälle och en dito skola är till allas fördel. Det ger utrymme för alla att vara sig själv.” För somliga visserligen sitt ”fattiga själv”, men ändå trogen sin natur…

Det finns – åtminstone enligt RFSL – tydligen inga naturliga kön, ty ingen påstås ju vara, eller såsom vuxen bli, ”helt ’man’ eller helt ’kvinna’”… Men däremot existerar uppen-barligen en förment ”naturlig individuell identitet”, uttryckt i termer av att (få) vara ”den man är”, ”sig själv”! ”Man behöver inte bli någon annan”, med innebörden efterlikna andra, förändra sig, som exempel på eller belägg för ”individens frihet” (Warnqvist 2012:181). Det rör sig av allt att döma om en maktkamp mellan två slags essentialism.

Genuspedagogik verkar fortfarande dominera normkritiken i förskolan. Genus har ju länge varit föremål för en maktkamp mellan biologister och socialkonstruktionister. Bägge ger sig ut för att sitta inne med sanningen om människan. Könstillhörighet sägs enligt vissa i sig vara förtryckande och förtryckt blir då – i fallet med stereotypa genusuttryck – det indivi-duella kön och den ”sanna identitet” som barnet tydligen har och ska få släppas fram genom normkritiskt arbete. Socialt konstruerade genusolikheter uppfattas också strida mot ett mer autentiskt individualiserat och ”fritt” kön. Genus upphör vid framgångsrik genusmedveten pedagogik i bästa fall att existera, när ”man får vara som man är”, eftersom det är ett relationellt gruppbegrepp och ingenting individuellt.

Genuspedagogik anses tvärtom, enligt de ”biologistiska” kritikerna av könsneutralitets-förespråkarna, förtrycka barnets medfödda könsnatur. Dessutom ses denna neutralitet som lika omöjligt som att vara rasblind. Könsroller och genusuttryck betraktas här som egen-skaper eller personlighetsdrag. Med könsneutral genuspedagogik tillåts barnet inte få vara ”sig själv”, följa sin natur: ”Pojkar måste få vara pojkar”, ”flickor måste få vara flickor” låter argumenten…

Som jag skrev i ett blogginlägg för tre månader sedan, är ett av de mest frekventa, men missvisande, uttrycken nu för tiden att ”tillåtas vara den man är”/”få vara sig själv”. Är inte detta en meningslös truism? Man är som man är, skulle troligen bägge sidor kunna säga… Men inte minst barn ska dock enligt de normkritiska ”få möjlighet att själva skapa sin personlighet, oavsett förväntningar som kommer från deras kön eller andra kategorier de tillhör”. Detta har aldrig någonsin varit möjligt för någon enda människa någonstans! Men idag? Med hjälp av pedagoger och handböcker enbart? Hur tros det egentligen gå till att bli ”sig själv”? Kan man även bli ”färdig” med sig själv?

Är nu normer detsamma som ideal, är förstås all pedagogik normativ. Normkritisk pedago-gik blir då i sig en norm. Barn behöver givetvis både roller, jämnåriga förebilder och efter-bilder, vuxna och eget frirum. Inser den vuxna pedagogen inte att det är omöjligt för barnet att ”utvecklas utan att begränsas av andras föreställningar” är vederbörande inte särskilt självreflexiv. Att i en ojämlik maktrelation (tänk åldersnormer!) ”frigöra” någon annan lutar dessutom åt att i sig bli en form av maktutövning.


50 års frigörelsepedagogik” av gradvis skiftande slag


Normkritisk pedagogik skulle även kunna benämnas ”befrielsepedagogik”, om etiketten inte vore så förknippad med Paulo Freires (1970) revolutionära 70-talstankar i Pedagogik för förtryckta och dess fokus på förnuftet, istället för som idag på känslor och individens upple-velse av sin situation. I poststrukturalistiska tider anses ju det rationella vara överskattat. Vilket jag härmed visat.

Varje nytt decennium tycks emellertid behöva en ”ny” pedagogik, stödd mot förfinade varianter av förtrycksteori. Förskolan har varit platsen för ”radikal”, men i grunden liberal, befrielsepedagogik (på 70-talet), som blev till ännu liberalare, individualiserande, subjek-tivistisk jämställdhetspedagogik (på 80-talet), via 90-talets genuspedagogik och 00-talets feministiska pedagogik, fram till det senaste decenniets ”normkritiska pedagogik”, inte minst inkluderande queerteoretiska perspektiv och ett stadigt utökat antal intersektionellt förtryckta grupper. Vi skulle nog nästan alla kunna hävda att vi i någon av våra ”identiteter” tillhör en förtryckt kategori. Skulle detta då verkligen befrämja samhällsförändring?

I dagligt tal avses med norm något i stil med ”förebildligt soci­alt agerande” eller ”ett mönster som anses vara typiskt för en spe­cifik grupp samt högvärderat”. Med andra ord: som det socialt önskvärda, an­ting­­en av konser­­­ve­­rande eller förändrande slag. Det som inte ryms inom normen påstås nu dock enligt de normkritiska vara ”onormalt”, när det egentligen bara är ovanligare. Kvinnor eller funktionsnedsatta är förvisso inte det första man tänker på när man t.ex. yttrar ordet ”fotbollsspelare”. Att för den skull hävda att spelartyp nummer två eller tre ”inte tolereras”, är helt enkelt inte sant. Men normkritik har blivit den nya normen, när visad tolerans gentemot dem som skiljer sig från en själv inte längre omhuldas.

Nationalencyklopedins definition ovan av ”norm” (”…medel för att förverkliga det som värderas högt av den samhällsgrupp som bejakar dem”) kan tyckas vara nära att glida över i ett ”värde”, men dessa ting är ju två skilda ting. Tolerans, i den ”toleranspedagogik” som normkritikerna nu tar avstånd från, betyder inte alls som antytts att ”på nåder tåla någon/nå-got som man egentligen ogillar”, utan att acceptera och fullt ut respektera olikhet och känne-tecknar den som ger uttryck för en uppriktig såväl som rationellt baserad insikt att man inte kan pracka på andra sina preferenser – bara argumentera för dem. Varför ställa innebörder på huvudet, bara för att verka nytänkande eller snarare säljande? 



Tolerans som något oönskat?


Personligen föredrar jag värden såsom tolerans med den sistnämnda innebörden, framför normer. Normer uttalar sig lika lite som stereotyper om individer, medan värden där-emot skapar identiteter. Normer underkastar man sig (ibland p.g.a. hot om sanktioner), de liknar uppmaningar, medan värden måste vara förinnerligade och upplevda som frivilliga. 

Tolerans som motsatsen till intolerans är alltså enligt min mening ett gott värde. Värden är rätt stabila och låter sig mindre påverkas av tillfälliga moden. Normbrott reagerar vi inte lika starkt på, som på kränkningar av värden. En värdeorientering är i sig en form av normkritik. Vi kan bryta mot normer för ett viktigt värdes skull, t.ex. värden såsom allas lika värdighet. Vi är förstås alla lika olika, men det är omöjligt att i fiktion representera människor så oänd-ligt varierat på kort utrymme eller kort tid. Det förstår redan förskolebarn i 5-6-årsåldern, när de tar del av påhittade berättelser. 

Talet om avståndstagande från tolerans baserar sig förmodligen på Wendy Browns Regula-ting Aversion från 2006, i vilken det hävdas att bakom tolerans döljer sig motvilja och ogillande och bara är ett sätt att sopa konflikter under mattan eller desarmera dem med liberal lagstiftning, istället för att erkänna och ta itu med egna aversioner inom dem som hyser denna motvilja. Att majoriteten bara verbalt bejakar de ”avvikande” eller bekänner sina synder, torde exemplevis de homosexuella som vill gifta sig eller adoptera barn dock inte vara lika behjälpta av som lagstiftning som tillförsäkrar dem dessa rättigheter.

I samband med normkritik i bilderböcker tas Pija Lindenbaums titlar ofta upp som exempel (t.ex. av Warnqvist 2012; Österlund 2012). Dessa kan inte minst utgöra belägg för att normbrotten i böcker för de yngsta ofta begås av vuxna karaktärer i barnets närhet, snarare än av barnfiguren själv. Barnkaraktären tar det ovanliga som självklart. Eller så sker norm-överträdelserna av en ”udda” liten protagonist på ett så subtilt sätt, att det okonventionella temat eller motivet blir i det närmaste osynligt för avsedda barnmottagare. 

Därmed blir det läsupplevelsen kanske inte heller så normkritisk som man kan tro, ifall avsikten är att öka barns handlingsutrymme i tidig ålder. I berättelser för och om aningen äldre barn är det normkritiska däremot inbyggt så, att det är 10-12-åringar som ”går sin egen väg”. Nu är detta emellertid ett problem främst för den vuxna omgivningen och framställs inte sällan som mindre problematiskt för barnet självt. Man bör således börja med vuxna, om man vill bistå förändring.  Det gör ju onekligen böckerna i ämnet riktade till omsorgsperso-nal.



Referenser


Brax, David: Vad innebär det egentligen att rasismen är ”strukturell”?, Internationalen 10/7-14
http://www.internationalen.se/2014/07/vad-innebar-det-egentligen-att-rasismen-ar-strukturell/  

Janson, Malena: Filmpedagogik som normkritik, sid.179-196 i M. Janson (red): Introduktion till filmpedagogik. Vita duken som svarta tavlan, Malmö: Gleerups 2014

Kumashiro, Kevin K: Toward a Theory of Anti-Oppressive Education, Review of Educational Research 70 (2000):1, s.25-53

Paley, Vivian Gussin: Wally´s Stories. Conversations in the Kindergarten, Cambridge: Harvard University Press 1981

Salmson, Karin & Ivarsson, Johanna: Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling, Linköping: Olika 2015

Thompson, Neil: Anti-discriminatory Practice, Basingstoke: Macmillan 1997

Warnqvist, Åsa: Att vägra normen och att omsluta den. Pija Lindenbaum som normkritiker, sid.181-203 i Sara Kärrholm & Paul Tenngart (red): Barnlitteraturens värden och värderingar, Lund: Studentlitteratur 2012

Österlund, Mia: Queerfeministisk bilderboksanalys – exemplet Lindenbaum, sid. 253-277 i Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren & Rita Paqvalén (red): Queera läsningar. Litteraturvetenskap möter queerteori, Hägersten: Rosenlarv 2012