måndag 23 januari 2017

Disney vs Miyazaki i semifinalen i barnfilms-VM: 4-2

Inte sällan jämförs kvalitéerna hos barnfilmerna av Hayao Miyazaki med dem hos animerade Disneyfilmer och nästan alltid brukar japanen då ta hem segern. Dennes filmer sägs nämli-gen inte vara ”bara barnfilmer”. Jag tänker här ställa de bägge mot varandra och, som rubriken antyder, tvärtom hävda att det är Disney som går vidare till VM-finalen mot PIXAR. Den matchen ska jag ta upp i nästa blogginlägg.

En förutsättning för att förstå hur jag kan komma fram till detta omdöme är, att man tar i beaktande min åtskillnad mellan en barnfilm gjord för barn i åldern 4-9 år respektive en barnskildring för människor i åldrarna däröver, fastän främst avsedd för vuxna. (Jag har tidigare skrivit om detta i blogginlägget 28/9-15). Disneys barnfilmer brukar visserligen av filmbolaget, och därmed även av filmrecensenterna, inte sällan benämnas ”familjefilm” med den underförstådda innebörden av att rikta sig till hela familjen. 

Detta är, enligt mitt förmenande, olyckligt, då det förevigar att vissa aspekter av berättel-serna förblir obegripliga för barn. Det antyder även att föräldrar bara kan uthärda att se en barnfilm, om de får lite extra vuxenhumor som kompensation. Exempelvis blöjbyten brukar dock inte kräva att också föräldern får sig en njutbar sinnlig upplevelse till livs eller stimuleras. Varför måste då filmer för barn?

En ”familjefilm” tematiserar väl, till skillnad från merparten av de tecknade Disneyfilmerna, familjen som institution? Ungefär på samma sätt som en (klassisk) västernfilm handlar om ”vilda Västern” och en ”polisfilm” om poliser. Barnfilmer handlar huvudsakligen om kompetenta barnduos, ibland om hur dessa på ett positivt sätt och med hjälp av ytterligare jämnåriga klarar av vuxenblivandet.

Som jag ser det, är det omöjligt att föra ett meningsfullt samtal om kvalitéerna hos filmer för yngre barn kontra filmer enbart om barn och avsedda främst för ungdomar och vuxna, om man inte skiljer mellan barnfilmer och barnskildringar riktade till helt olika publiker. Det vill säga: mellan de filmer som barn självmant uppsöker, begriper, gillar och vill se om – om och om igen – respektive dem som konstnärer, föräldrar, kritiker och pedagoger önskar att barn såg och därför rekommenderar. 

På de barnfilmsfestivaler som även har barnjurys, ger barnen alltid förstapriset till helt andra filmer än vuxenjuryn gör. De vuxna som uttalar sig auktoritativt om filmernas kvaliteter måste väl ändå någon gång fundera över möjliga skäl till olikheterna?! Fast man bryr sig kanske inte? Behöver ju inte. Anser sig självklart som kunnigare. Vara normen. 

Jag repeterar alltså:


Barnfilm


Barnfilmer riktar sig till en jämbördig och hand­lar oftast om barns eller barnlika gestal­ters positiva samspel och lek med jämnåriga, snarare än om problematiska barn-för­äl­der- eller barn-vuxenrelationer. Barnfilmer cirk­lar oftast kring hur en duo eller grupp barn eller ton-åringar själva ska klara av att hantera ett ”lagom” svårt pro­b­lem, tillsammans reda sig helt utan vuxna, få glömma dem för en stund eller strun­­ta i dem och bara ha kul. 

Fil­merna betonar vänskap, samman­hållning och barnens sammantagna kom­­­­­pe­tens. De har inte, så som barnskild­ringarna, någon individuell ”hjälte” eller ”of­­fer­­­­hjäl­­te” i centrum, via vars blick mot vuxna åskådaren betraktar händel­ser­na. Barnfil­merna har ofta inget centralt subjekt över­hu­vudtaget, utan ett par eller tre-fyra relativt jämbördiga kom­pi­­­sar i fokus, ibland med en av dem som ”lekledare”.

Barnfilmer talar till en jämlike, men kritiseras ibland av recensenter för att vara harm­­­­löst gulli­gull och eviga som­mar­lov, med barngäng som sätter töntiga eller omoraliska vuxna i skam­vrån eller rent av i fängelse, när de vuxna poliserna går bet med att haffa boven. Det kan röra sig om tjuvar såväl som/inklusive direktörer, föräldrar såväl som lärare och präster. ”Skurken” i berät­­telsen är rela­tivt lättigenkännlig för sin avsedda unga pub­lik, men mer komisk än riktigt hotfull. 

Barn­filmens upp­muntran­de story och dess lyckliga slut torde vara effekti­­­vare som upp­växt­hjälp, eftersom den ställer åskå­­­­­­dare och uppeppande figurer på mer jämlik fot och det aktuella problemet är hanterligt. Här fram­­­­­träder en kompetent barngrupp, d.v.s. kollek-tivet, snarare än det enskilda ”Kom­petenta barnet”. Filmen skänker glädje och framtids-hopp.

Även i de fall då barn inte agerar i huvudrollerna är händelserna betraktade ur barns perspektiv, eller finns det barn(lika) bifigurer som barnåskådaren kan tolka som, eller göra till, ”sin” huvudkaraktär. Filmerna gestaltar också i dessa fall inte minst erfarenheter ellr frågor som de flesta barn har, har haft eller ofta föreställer sig komma att ha. Exempelvis kan det röra sig om hur bra det blir ”när man blir stor” och får bestämma själv.


Barnskildring


En enkel tum­re­­gel skulle kunna lyda: fokuserar filmen ett enda barn är den med stor sanno­­­­likhet en barn­skild­­­­ring riktad till vux­na. Inte sällan rör sig handlingen då om hur barnet ska kun­na klara sig i en specifik vuxen­­do­mi­­­ne­rad miljö. Dessa fil­mer anses ”inte sky svåra äm­nen” såsom barns utsatthet och makt­löshet, för­äldrars likgil­tighet alternativt vuxnas enorma för­­vänt­­ningar på barnet. Även om andra barn finns runt protago­nisten, inte minst mob­bare, rör huvud­­­­­­­­­­temat ändå det ”oskuldsfulla” eller ”sårbara” barnets förhållande till vuxen­världen och vuxnas agerande eller brist på ingripande. Också frånvarande vuxna är här ytterst närvarande i barnens tankeliv. Denna sorts berättelser är alltså vuxenfilmer, trots att de handlar om ett barn.

Barnskildringen talar från en auktoritets­position om nå­gon utsatt el­ler negligerad liten stackare, i behov av vuxnas beskydd, räddning eller råd. Den riktar dock huvud­sak­­­­­li­gen sin varning till en vuxen, beträffande liknande reella barns förmodat hotade fram­tid, såvida nu inte den gode vuxne åskådaren (likt film­ska­­pa­ren), varnar, inskri­­­der och hinner förebygga skadorna. Samtidigt anses sam­ma utsatta barn vara Kompetent enligt filmmakarna, snarare än enligt fil­mens vuxna, om dessa nu ens ser barnet… 

Vem eller vad som förorsakar barnet lidande eller svårigheter är inte alltid tyd­­ligt uttalat – ej heller varför – och särskilt svårt att begripa för en barnpublik yngre än 10-12 år. (Om skill-naden mellan dessa bägge filmtyper med avseende på filmernas tänkta publiker har jag skrivit utförligt i min bok ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? (2006:173-187).) 


Disney vs Miyazaki?


Det går förstås egentligen inte jämföra varumärket Disney och dess 55 tecknade filmer, och nästan lika många regissörer, med ”auteuren” Miyazaki med cirka dussinet filmer i egen regi. Men låt oss ändå göra det, eftersom de flesta gör just det, och åtminstone lyfta fram några typiska drag. 

Det räcker nästan med att citera Wikipedia: ”Miyazakis filmer behandlar ofta teman som människa-natur, feministiska idéer och svårigheten att välja den fredliga världen. Hans filmhjältar är ofta starka, självständiga flickor eller unga kvinnor, och deras motståndare karaktäriseras ofta av en blandning av ont och gott.” Redan här framgår att filmerna ofta är alltför komplexa för att begripas av yngre än 10-åringar och särskilt för de yngsta, exem-pelvis vad gäller människans katastrofala relation till naturen, miljötänkandet med sin grund i shintoism och de alltför diffusa skurkarna. 

Susan Napier (2005) framhåller att Miyazaki är känd inte bara för sina handlingskraftiga och modiga kvinnliga karaktärer och sin oro för en hotad natur och postindustriell förödelse, utan även för att vara didaktisk: d.v.s. komma med lärorika varningar eller ”lektioner”. Napier har även (2012) visat att ett flertal av filmerna kan sägas vara katastroffilmer och förevisa en post-apokalyptisk värld. Ponjo på klippan vid havet (2008) handlar om en tsunami, Nausicaä från Vindarnas dal (1984), Laputa – slottet i himlen (1986), Prinsessan Mononoke (1997) och Det levande slottet (2004) uppvisar också de hotade världar. 

Gestaltade idéer om jordens överhängande undergång sänder inte precis några positiva budskap till de allra yngsta… De flesta föräldrar eller andra vuxna skulle i vart fall inte ansikte mot ansikte med barn förklara jordens annalkande förintelse. På bio anses det av somliga emellertid tydligen som rekommendabelt. Samma personer kritiserar förstås Disney för att ha alltför lyckliga slut, inget Armageddon.


Pre-traumatiska stressymptomfilmer!


Ändå kan Miyazaki kanske inte påstås vara entydigt dystopisk eller anti-utopisk, utan han har vid sidan av (eller i tillägg till) det post-traumatiska även ett, vad Napier (2012) kallar för, ”pre-traumatiskt stressymptom”. Det hänger enligt min mening samman just med det didaktiska, det vill säga det undervisande i filmerna, och är fråga om ett slags stressföre-byggande beredskap inför att/ifall katastrofen verkligen kommer. Filmerna blir ett slags modeller för hur barnåskådaren bör agera när världen går under!

Miyazakis filmer om kollektiv samhällelig kollaps, som ofta varnar för människans skadliga användning av teknik som kan leda till miljökatastrofer, är en variant. Den andra typen är fråga om mer individuellt hotande kollaps, som i Min granne Totoro (1988), Spirited Away (2001) och Ponyo (2008) som alla kretsar kring hotet mot att barn i åldern 4-9 å ska förlora en förälder (eller bägge), som kan dö eller i vart fall är försvunnen. ”Oskuldsfulla” barn får här i bägge fallen stå för framtidshopp och löftet om att ”vi ska nog klara det”… Åtminstone vad gäller den kollektiva kollapsen är detta en alltför tung börda för barn under 10 att behöva bära. Undergångsstämningen är visserligen vackert gestaltad, om nu det ska ses som ett plus.

Många av Miyazakis filmer är inte bara svårbegripliga för barn, utan även för västerländska vuxna. Inte minst gäller det Prinsessan Mononoke, Nausicaä och Det blåser upp en vind (2013), men det är även tveksamt hur många vuxna som egentligen tänker på kritiken mot korruption i Spirited Away. De enda av hans filmer som, åtminstone på något plan, kan sägas vara begripliga för yngre barn är väl Min granne Totoro, Kikis expressbud (1989), Ponyo och Det levande slottet

Även dessa har dock gett upphov till vilda skilda vuxna tolkningar. Exempelvis kattbussen i Min granne Totoro har tolkats som en ond dödsgud, transportmedlet till livet efter detta, som ska ta 11-åriga Satsuki och 4-åriga lillasystern Mei (som drunknat?) till graven i slut-scenen. Bägge saknar här skuggor och kan enbart ses av den likaledes i ryggradstuberkulos döende modern, vilket bidragit till denna tolkning… Hypotesen har dock tillbakavisats av Studio Ghibli, men upphovsmannasidan har ju inte ensamrätt till tolkningen (Ashcraft 2015). 

Åtminstone Chihiro i Spirited Away och Kiki i Kikis expressbud är ensamma barn i fokus, medan Min granne Totoro alltså har ett syskonpar, fast de flesta av Miyazakis huvudkarak-tärer är rätt traditionella unga kvinnor, om än aktiva och stridslystna. De unga tjejerna utrustas (till skillnad från dito unga män) med förmåga att se det osynliga eller förstå det magiska och kan alltså, som kvinnor gjort i tusentals år, framstå som ”närmre naturen”. De städar dessutom en hel del, både i hem, på arbetsplatsen och i naturen, varför deras flyg- och flyktdrömmar är förståeliga. Här har de alltså vissa likheter med Disneytjejer, men bara de sistnämnda har kritiserats för detta.


Sammanfattningsvis


Jag har här inte ordat nästan alls om Disneyfilmerna, utan utgått från att de i stora drag är välkända. I nästa blogginlägg ska jag emellertid gå in på exakt vad i dem som kan tänkas tilltala barn i åldern 4-9 år, samt ställa detta mot svaret på samma fråga om PIXARs animerade filmer. Sammanfattas kan dock, trots den här ensidiga fokuseringen på Miyazaki, ett antal skillnader mellan Miyazakis filmer och merparten av Disneys. Kanske på detta, onekligen förenklande, vis:

Jag har använt ord som didaktisk och undervisande om japanens filmer, vilket mer för tankarna till skolan än till barns föredragna fritidsaktiviteter. Katastroffilmer om kollektiv såväl som individuell kollaps, jordens överhängande undergång, Armageddon, i såväl post-traumatiska som pre-traumatiska stessymptomfilmer om en post-apokalyptisk värld för väl heller inte tankarna direkt till barnämnen? Kanske är det då i och för sig tur att många av filmerna är så svårbegripliga för barn.

Miyazakis upprepningar i form av återkommande teman och motiv kunde likaså tänkas underlätta barns förståelse ifall de sett flera filmer, men ämnen som civilisationskritik, konsumtionskritik och korruptionskritik är ändå rätt barnfjärran. Hotet om miljöförstörelse ligger onekligen barn närmre, men blir också alltför svårfångat, gestaltat som det här är i shintoismskrud. Det lugna, ibland stillastående, tempot tros visserligen vara bra för barn, men bli i själva rent outhärdligt för de yngsta. Starka och orädda tjejer är onekligen ett plus dock, åtminstone tilltalar det flickorna i publiken.

Trots att jag lär dra till mig kritik, förenklar jag ändå för enkelhetens skull några ytterligare kännetecken på detta vis, avseende skillnaderna Miyazaki vs Disney:

– komplex intrig vs enkel handlingstråd

– pessimism vs optimism

– feel-threatened-filmer vs feel-good-filmer

– melankolisk/nostalgisk vs glättig

– ofta allvarlig ton vs oftast lekfullare ton

– ”grå” karaktärer med gott & ont i sig vs moraliskt oförvitliga protagonister

– ej personifierade skurkar utan två motsatta sidor vs goda mot onda figurer

– mångdimensionella karaktärer vs endimensionella figurer

–  emotionsuppvisning via ansiktsfokusering vs framåtskridande mot slutmålet

– romantik utan fysisk attraktion vs fysisk attraktion som grunden för romantik

– bitterljuva eller öppna slut vs Happy ending

– huvudkaraktären ”får insikter” vs huvudfiguren segrar

– barn ska förstå ”senare” (när de ej längre är barn) vs barnpubliken förstår nu

– vänder sig till tonåringar och vuxna vs riktar sig till 4-9-åriga barn

Av denna ”tabell” blir det förhoppningsvis uppenbart att Miyazakis filmer mycket väl kan vara bättre vuxenfilmer, men ändå – eller just därför – för en ung barnpublik sämre än Disneys barnfilmer. Det är förstås för en vuxen intressantare att se hur Miyazakis protago-nister anpassar sig efter omgivningen snarare än vinner över den, så som sker i Disney. 

Likaså är japanens enorma fokusering på emotioner givande för en mer erfaren publik, men för att till exempel kunna läsa in känslor i en karaktärs ansikte måste man först känna till eller ha erfarit känslan ifråga, liksom begripa vad den utgör en reaktion på. Det gör ofta inte barnen i publiken. 

Utöver de olikheter som jag här tagit upp finns förstås också en mängd likheter, exempelvis att bägge ständigt gör nya varianter av den egna käpphästen till story. Man kan dock miss-tänka att Disneybolaget självt också mest såg skillnader, när ledningen i mitten av 90-talet närmade sig Studio Ghibli för att erhålla exklusiv distributionsrätt utanför Japan. 

Det hade Walt Disney Company förmodligen inte gjort, ifall man ansett filmerna vara likartade, eller vända sig till samma publiksegment. Man dubbade filmerna och la stora pengar på marknadsföring, vilket gjorde att Miyazakifilmerna slutligen nådde även en bredare svensk publik. Inte heller Disney tycks alltså vara någon entydig skurk.

Nästa gång jämför jag som sagt VM-finalisterna Disney och PIXAR.



Referenser



Napier, Susan J: The Anime Director, the Fantasy Girl and the Very Real Tsunami, The Asia-Pacific Journal 10 (2012):3

Napier, Susan J: Anime from Akira to Howl's moving castle : experiencing contemporary Japanese animation, Basingstoke: Palgrave Macmillan 2005

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier”— men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006




fredag 20 januari 2017

Émile Zolas ord till Donald Trump, Brexit-anhängare & EU-skeptiker om att göra en minoritet till syndabock


Jag vill en dag som denna publicera ännu ett inlägg (från i onsdags) av min favoritbloggare. Michael Rosen skrev då på sin egen blogg nedan, med hänsyftning på bland annat immi-gration & minoriteter och världspolitiken. 

Citaten är hämtade ur Rosens just denna månad utkomna bok The Disappearance of Émile Zola: Love, Literature and the Dreyfus Case, London: Faber & Faber 2017 (s.217-223). ”Gibbet” betyder som verb ”hänga ut”; utpeka” och som substantiv ”galge”, medan engelskans ”stake” betyder ”påle”.


Wednesday, 18 January 2017

1898 - scapegoating a minority - and the alternative.


At another time (1898) in different circumstances, Emile Zola was asked about what he thought of the hysteria being whipped up against a minority at that time - the Jews. When it was extremely unpopular and dangerous for him to stand up against this he said:

"We are trying to wipe out the frontier of nations, we are dreaming of the community of people, we draw together into congresses the priests of all religions so that they might fall into each other's arms, we feel ourselves the brothers in the common sufferings of humanity, and we wish to work for the relief of all from the pains of existence by raising up a single altar to Human Pity. And a handful of madmen, cunning or idiotic, come and shout in our ears every morning, 'Let us kill the Jews. Let us devour the Jews. Let us massacre them. Let us exterminate them. Let us get back to the days of the gibbet and stake.'"

Zola himself was regularly threatened with lynching as, for example, when the newspaper 'Libre Parole' (’Free Speech' (!) wrote:

'The truth is marching along and Zola is in flight, although, there are in the neighbouring woods, such lovely branches... natural gibbets.' 



”Sympatiskt väder” under presidentinstallationen 20 januari


Vad har då detta med barnkultur att göra? Tja, ett exempel på mediepedagogik passande i sammanhanget, och begripligt redan för barn i 6-årsåldern, vore att ta upp företeelsen ”sympatiskt väder” i olika typer av berättelser. ”Sympatisk” betyder här inte nödvändigtvis något angenämt, ”trevligt” eller ”tilltalande”, utan att vädret i en film eller bok speglar karaktärens positiva eller negativa stämningsläge just då och samtidigt bidrar till läsarens likartade känsla. Vädret kan exempelvis framställas som medlidsamt i en sorglig situation, genom att en scen utspelas i trist regnväder. Fast vädret kan inte bara visa sitt medlidande, utan även medglädje: glädjas med figur och åskådare/läsare med hjälp av solsken efter grådis – och således bidra till att skapa en viss känsloton samstämmig med ämnets stämning.

Väderförutsägelsen för presidentinstallationen fredagen den 20 januari mellan klockan 12.00-16.00 säger att det blir grått och fuktigt: initialt är det 50 procents chans till regn och mot eftermiddagen 75 procent: ”Rain will be moving in from the south and could reach Washington around the noon hour Friday, when Trump is putting his hand on the Bible to become president.” De som planerar att delta i ceremonin och paraden uppmanas ta med sig regnkläder, men lämna paraplyerna hemma eftersom de – som så mycket annat – är för-bjudna:
"The following are PROHIBITED: aerosols; alcohol; ammunition; animals (other than service animals); backpacks, roller bags, suitcases; bags exceeding size restrictions (12”x14”x5”); balloons; balls; banners, signs, placards; bicycles; chairs (other than ADA); coolers; drones and other unmanned aircraft systems; explosives of any kind (including fireworks); firearms; glass, thermal and metal containers; knives, blades, or other sharp objects (any length); laser lights and laser pointers; Leatherman or similar tools; mace and/or pepper spray; noisemakers, such as air horns, whistles, drums, bullhorns, etc.; packages; poles, sticks and selfie sticks; spray containers; strollers; structures; supports for signs/placards; toy guns; tripods; umbrellas; weapons of any kind; and any other items that may pose a threat to the security of the event as determined by and at the discretion of the security screeners.

ALL ticket holders will be required to pass through security screening.” 




Även om vädret ser ut att gråta, kunde det vara samtidigt inte vara bättre! Det blir nämligen ovanligt varmt (+8 C) för denne klimatförnekare, cirka sex grader varmare än medeltempe-raturen varit för tidigare presidenter. Ronald Reagan hade detta datum år 1985 14 minus-grader. Kallaste invigningsvädret var det 1841, när president William Henry Harrison svor eden, och trots kylan höll ett installationstal som pågick i 1 timme 40 minuter, för att där-efter åka hästkortege utan överrock och hatt. Han insjuknade i lunginflammation och dog exakt en månad senare…



Titta gärna på Pippi Longstocking - 45 Years Later!


Marianne Lindberg De Geer, välkänd konstnär och dramatiker, har gjort kortfilmen 45 år senare som skildrar en medelålders Pippi, som återvänt till Sverige efter många år som cirkusartist i Argentina. Nu förhörs hon av polisen, misstänkt för skattebrott och olaga intrång i Villa Villekulla. 

Missa inte denna video med ett fejkat polisförhör med ”Pippi, 55 år”/Inger Nilsson, som lyckligtvis inte tycks ha tappat formen: 
– I Amerika så gör alla människor olaga intrång dagarna i ända!

Hon sägs ha flyttat från Sverige för 45 år sedan och under alla de åren inte ha betalat statliga och kommunal avgifter för huset, varför det tillfallit kommunen som sålt det. En familj har köpt huset och renoverat det… 

Kortfilmen på cirka 10 minuter är från 2009 finns på YouTube



onsdag 18 januari 2017

Spelar det någon roll ifall en barnfilm är svensk eller utländsk? – Mångfald i en globaliserad värld


Svenska Filminstitutets uppgift är att främja svensk film. Inte bara svensk filmproduktion eller svenskt filmhörskådande, utan framför allt svenska filmer sedda på biograf. Om inte det lyckas, åtminstone upprätthålla ”de ynka två procenten” av all film som ses på biograf, eller som branschens gamla slogan löd: ”film är bäst på bio”. Så föga framgångsrik var alltså den. Ja, tv-visningar av svenska filmer anses förstås också okej och nådde under 2015 mer än tjugo gånger fler åskådare än biograferna. Svensk film anses uppenbarligen mest värdefull (enligt dem som anser sig förstå sig på sådant), eller har i vart fall ”svenska värderingar” – vad nu det är. Och man ska ju som vanligt ”börja med barnen”…

Därför ger man även stöd till produktion och distribution av svenska barnfilmer. I Filmåret 2015 i siffror sammanställer Svenska filminstitutet likt varje år statistik över det gångna filmåret. Utbudet av svensktillverkade långfilmer med premiär 2015 hade till 78 procent vuxna som sin målgrupp, 15 procent ungdomar, medan endast tre stycken motsvarande 7 procent av filmerna var gjorda för barn, vilket var lägre än för 2014. Ingen svensk animerad långfilm hade premiär under 2015. Av de utländska filmerna var dock 10 procent riktade till barn, de flesta utan inhemskt produktionsstöd.

Den mest sedda utländska barnfilmen var Minioner/Minions med 660 000, följd av Insidan ut med 475 000, därefter Paddington och Big Hero 6 med drygt 300 000 biobesök var-dera. De svenska filmproducenterna inriktade sig mer på ”familjefilmer”. Sune i fjällen sågs av 570 000, LasseMajas detektivbyrå-Stella Nostra av 270 000 och Tsatsiki, farsan och olivkriget av drygt 200 000. Således inget för de allra yngsta. Blev det bättre året efter? Den redovisningen får vi vänta fem månader till på, men något vet vi. Åtminstone en animerad kom för någon månad sedan (Bamse och häxans dotter), dessutom ännu en s.k. familje-film, spelfilmen Siv sover vilse.


Barnskildringar står i Sverige i vägen för barnfilmer


Av 2016 års biopremiärer hade också en förment barnfilm – som egentligen är en barn-skildring för vuxna – fått 9 miljoner i produktionsstöd av en vuxenfilmskonsulent vid Svenska filminstitutet: Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna. Hälften av dessa 9 miljoner kommer, om jag fattat saken rätt, från skattepengar. Filmen ifråga sågs under året (t.o.m. november 2016) av endast 6 722 åskådare. Det är oklart hur många av dessa som var barn, men det lär ej vara många. Detta innebär, förutsatt att jag (som är latinare) räknar rätt, en subventionering av varje biobiljett med 1 339 kronor. Är svensk-heten så mycket värd? 

Därmed hade pengar möjliga att ge till produktion av svensk barnfilm samtidigt minskat i motsvarande grad. I år ska som tur är barnfilmskonsulenttjänsten återinföras, enligt Film-institutets vd Anna Serner (i Aktuellts Kulturnyheterna 5/12-16). När den togs bort vintern 2013, menade dock samma vd att ”Alla konsulenter måste dela på ansvaret för barnfilmen och det är bättre än att ha en dålig barnfilmskonsulent” (Sydsvenskan 19/3-13). Man har nu tydligen lyckats hitta någon bättre.


Men bryr sig barn verkligen om ifall en film är svensk eller utländsk? Märker de det ens? Under ett antal terminer har jag bett mina studenter i Barnkultur och i Barnfilm undersöka detta, genom samtal med förskolebarn. Det genomgående svaret har varit, att ifall karaktä-rerna talar svenska, ja, då är filmen svensk. Till svenska dubbade filmer är alltså inklude-rade. Än mindre bryr barnen sig om representationen av svenskhet i svensk film. De är ju, precis som sägs i Filminstitutets Handlingsplan för 2015-2016, ”världsmedborgare”. 

Några mer systematiska studier har jag inte haft tid att genomföra, men kanske kan man både som barnfilmsforskare och som ung filmhörskådare rent av hämta ny kunskap och handlingskraft just från andra länder? Kanske är det rent av särskilt fördelaktigt att få annorlunda intryck och idéer från länder med helt andra värderingar? Som jag berörde i mitt blogginlägg om Lejonkungen (29/6-16), om hur svarta barn i Etiopiens huvudstad Addis Abeba uppfattat Lejonkungen.


Värdet av ”utländska”, annorlunda värderingar


Simbas (liksom Mowglis) frihet, för dem själva utopisk, är just det som etiopiska medel-klassbarn främst uppskattade hos Lejonkungen (och Djungelboken), enligt Tewodros Workalemahu (2007). Särskilt Simbas ”tid med Pumba och Timon, när lejonungen lekte med vännerna och inte oroade sig för någonting”, avundades dessa etiopiska barn. Liksom när Mowgli ”gör i stort sett vad han vill”, men enligt de hårt hållna medelklassbarnen är detta i realiteten ”too good to be true”. De är väl medvetna om sin egen likhet med Mowgli: när Mowgli till sist kom till ”människobyn fanns där regler och föreskrifter”, som en av dem säger… (a a).

Ofta tros filmer från och om andra länder och deras invånare förvisso minska fördomar och kontra stereotyper om dem. Att utländska filmer även kan få den unga publiken att ifråga-sätta inhemska företeelser är dock sällan framhävt. Ett exempel på att till och med ameri-kanska animerade filmer kan sätta det egna landets värderingar i fokus har jag hämtat från Taiwan.

Taiwan (eller snarare: företrätt endast av huvudstaden Taipei) har ju tillsammans med andra Syd- och Östasiatiska länder (Singapore, Japan, Macao, Hong Kong, Korea och fyra provin-ser i Kina) lyfts fram i samband med höga placeringar i PISA-undersökningarna. Merparten av dessa är influerade av konfucianism eller har den som sin värdegrund. Denna starkt hierarkiska ideologi kännetecknas också av en auktoritär föräldrafostran. 

Medieberättelser för barn och unga har i nästan ett helt sekel också de påståtts vara auktori-tära i sina effekter, när skolfolk och samhällsdebattörer hävdat att barn passivt insuper ”budskapen” i filmer och tv-program. I minst ett halvsekel har merparten av forskarna på området visserligen ifrågasatt detta, men vad vet de…

Kathryn Gold Hadley och Sandi Kawecka Nenga (2004) fortsätter dock denna kamp i mot-vind, sett till ”den allmänna meningen”. I en studie av taiwanesiska 4-7-åringar insamlade Kathryn Gold Hadley under ett år på deras (för)skola retnografiska data som visade att barnen inte alls bara passivt internaliserade eller reproducerade budskapen erhållen från media eller vuxna auktoritetspersoner. Istället inkorporerade barnen populära medieberät-telser och -figurer i sin kamratkulturs kollektiva lek. Barnen använde medieinnehållet till att utagera, utforska och göra motstånd mot lärarnas och föräldrarnas konfucianska värderingar avseende vad det innebär att vara en bra elev, bra kamrat och bra son eller dotter.


Receptionsstudie av 4-7-åringars bruk av populärkultur 


I denna receptionsstudie betonas alltså hur barnen kreativt använder, tolkar, förstår och värderar medieinnehåll i sin vardagliga tillvaro. Här beskrivs den konfucianska filosofi som betonas såsom ”harmoni inom hierarki”. Lärarna lär eleverna att värdera kollektivet och definiera sig själva, inte som individer utan i sin relation till andra: vara en god familje-medlem längst ned i ett tydligt hierarkiskt system, en god elev som visar läraren respekt och strävar mot högsta möjliga position i klassens dagligen offentligt redovisade betygssystem, samt en god kamrat som inte utestänger någon kamrat från leken och inte heller efterliknar skolans rangordningssystem och statusskillnader

Redan i förskolan får barnen hemläxor och ska till exempel utantill lära sig fraser som rör hur man ska vara ett lydigt barn och barnbarn. Att vara en duktig elev betonas alltså redan i förskolan, på så sätt att läraren inför alla visar upp och ger kritik av enskilda barns arbeten och deras svagheter och fördelar, samt uttryckligen utsäger vilket barns arbete som var bäst. Redan i första klass har eleverna månatliga prov, med varje elevs betyg och rangordning i klassen redovisad för alla.

Detta ledde begripligt nog till att barnen använde medieinnehåll typ Pokémon, Digimon, Hello Kitty, Sailor Moon och Disneys Törnrosa som ett sätt att i sin lek och övriga kamrat-kultur både repetera denna konfucianska läxa om innebörden en god elev, god kamrat och god familjemedlem – och ibland även göra motstånd mot idéerna. I planeringen av sin lek kunde de förvisso ibland gå emot den i kollektivet inkluderande betoningen av att ”alla ska få vara med”, när de fördelade rollerna i hierarkisk ordningsföljd.

Vissa lekar byggande på medieberättelser kunde nämligen i sig innehålla inslag som gjorde allmänt tillträde omöjligt, särskilt om ett barn ville ha en viss roll. Särskilt pojklekar som er nära verkar följa förebilden, exempelvis byggande på Digimon som handlar om figurernas sex livsstadier, gjorde det möjligt/nödvändigt att utestänga vissa kroppstyper ur leken. 

Däremot var barnen mer egalitära än läraren, då de sällan efterliknade den elitistiska hierar-kin för en ”god elev” genom att offentligt jämföra varandras kunskaper och kompetenser eller kritisera den som inte så bra t.ex. kunde tyda orden i en Snövit-bok. Då var det viktigare att vara en god kamrat. 

”However, children were more likely to resist, mock and relax the requirements of being a good student or being a good peer during play episodes than any other media-related interactions. Students used creative play to relax the required competition and ranking inherent in the value of being a good student […] ” (a a:529).


Digimon i akademisk konkurrens – och i jämlikars teckningslek


Ett exempel från Gold Hadleys nästan 700 timmar fältanteckningar avser två förskolepoj-kars teckningslek utifrån den även hos oss jättepopulära japanska serien, spelet m.m. Digimon. Detta får bli veckans engelskalektion:

”Drawing was a common academic activity in the kindergarten, and students often commen-ted on the quality of each other’s drawings. Teachers also conducted public assessments of students’ drawings, comparing quality among their students’ work, and identifying better and worse products.

While playing their drawing game, Xia YiMao and Xi YangZao took this competitive, academic activity and turned it into a pleasurable, non-competitive one. First, they assigned points based on the strength of the Digimon character rather than on the quality of the drawing, which meant that this competition was not an academic test of drawing skills. Second, the boys adopted and then poked fun at the competitive assessment aspect of school when they took turns giving each side larger and more outrageous point totals. 

This is an excellent example of interpretive reproduction where children use information for their own peer culture while both supporting and resisting teachers’ values. The boys’ continuing joint play demonstrated their willingness to enact the value of being a good peer, even as they took pleasure from poking fun at the activities and competitive aspects of being a good student” (a a:529-530).


Flickorna ”tar för sig” i fysisk kamplek à la Sailor Moon


För jämlikhets skull ska även Gold Hadleys fältanteckningar från en flicklek återges. Det rör förskoleflickors lek utifrån den även i Sverige så populära japanska tv-serien Sailor Moon om dussinet 14-åriga tjejer till superhjältar, som bekämpar de onda med hjälp av både super-krafter och supermagi.

”While playing Sailor Moon on the playground, three girls drew on fighting elements from the cartoon and took the initiative to engage in physical fighting with two boys. San YueQian was one of the smallest and youngest girls in the kindergarten class and rarely engaged in this kind of physical play, especially with boys. But in the context of playing Sailor Moon, she took on a male opponent and fought with him using her hands and feet. Jian DaoHan was a tall but quiet girl who also rarely played with boys at this school in this manner. She, too, used her body to fight with her male opponent as part of the game. Yu HaoYi also used the Sailor Moon episode to play in a way she rarely initiated and to tolerate physical interactions she usually protested.

In short, playing under the guise of Sailor Moon provided a clear ’play’ boundary for this interaction. Kicking and hitting behaviors, especially between boys and girls, usually prompted at least a threat to tell the teacher or a visit to the classroom to report this behavior. In this play episode, though, no child even threatened to tell. 

Here students were able to create and sustain collective ‘fights’. Although normally such fights would violate the value of being a good peer, marking episodes as play allowed children to fight without generating sanctions or ill will that would end the collective interaction. This inclusive, collective and forbidden play was a notable example of children enacting the value of being a good peer in their own way, and in violation of the teachers’ ideas” (a a:530-531).


Är då inte detta, att med medieberättelsers hjälp driva med värdehierarkierna bakom upp-fattningarna om en god elev respektive en god son/dotter, bara en säkerhetsventil? Det vet förstås jag lika lite som någon annan. Uppenbart är dock att barnen finner mening i det.



Referenser


Hadley, Kathryn Gold & Nenga, Sandi Kawecka: From Snow White to Digimon: Using popular media to confront Confucian values in Taiwanese peer cultures, Childhood 11 (2004):4, s.515-536

Workalemahu, Tewodros: Disney Kids: A Study on the Reception of a Global Media Giant by Ethiopian Children in Addis Ababa (2007)