onsdag 24 maj 2017

Vem påminner idag mest om Disneys Chicken Little och Foxy Loxy från 1943? Humpty Trumpty? Dumpty Trumpty? Putin? Fler?


I förra blogginlägget (22/5-17) tog jag upp den potentiella kraften hos nonsenslitteratur för barn, satiren som vapen och humor som ett sätt att uthärda medan Donald Trump styr. 

Åsikterna går emellertid isär beträffande hur effektiv komik egentligen är som samhälls-kritik och inte minst i propaganda. Professorn i filmvetenskap Leif Furhammar skriver i Politik och film (1968:255): ”De få gånger fiendes syns är skildringen grovt förlöjligad karikatyr och det anmärkningsvärda är att fienden därmed förlorar all utstrålning av farlighet.” 


Furhammar menade för 50 år sedan vidare att…

[..] om propagandans huvudsyfte vore att vinna sympatisörer bland sådana som inte tidigare varit det eller frammana en aggressiv handlingsbenägenhet mot fienden, då borde agita-tionsfilmen teoretiskt sett göra halt när den väl rört upp indignationen och aggressionerna. Det är emellertid överraskande sällan som propagandan låter publiken behålla sin upprörd-het när filmen är slut. Vreden och aggressiviteten avreageras genom händelseförloppets vidare utveckling. Hämnden, vedergällningen, de orättfärdigas straff och de förfördelades upprättelse byggs in i filmen. I stället för att slå vakt om den oförlösta indignationens kraft kanaliseras den av propagandan i våldsamt välbehagliga aggressionsurladdningar, som återställer balansen” (1968:297, kursiv i original). 


Det kan nog ligga en hel del i detta påstående, men jag ska här tipsa om en av Disneys många propagandafilmer från 40-talet, som inte slutar på detta ”katharsiska” vis. 

Under 1943 gjorde filmbolaget Disney 13 kortfilmer med referenser till kriget och särskilt fyra antinazistiska filmer: Education for Death är en naziversion av sagan om Törnrosa, där denna (tjocka) skönhet, valkyrian Germania, återuppväcks av prins Hitler... I Reson and Emotion, alltså Förnuft och Känsla, blir Emotion riktigt ond först när han framställs som nazist. Den mest kända är kanske Oscarsvinnande Der Fuehrer´s Face (ursprungligen döpt till ”Donald Duck in Nutziland”), i regi av Jack Kinney. 

Den fjärde kortfilmen Chicken Little (1943, Clyde Geronimi) är den som jag menar skulle kunna utgöra en givande, och fortfarande i fredstid aktuell, utgångspunkt för mediekritik. Chicken Little omarbetar den gamla sagan om ”Ryktet och Blind Tro” till nazimiljö: räven Foxey Loxey använder nazi-psykologi för att göra en marionett av den lättlurade kyck-lingen. Lille Kycklingen får till slut de övriga djuren att fly till en grotta, där de infångas och äts upp av räven. 

Berättaren ropar ”Vänta lite! SÅ ska det väl inte sluta?” Foxey Loxey svarar att ”Dat´s how it ends in MY book!”. Ursprungligen hade denna bok animerats med titeln ”Mein Kampf", men titel togs sedan bort i slutversionen av filmen och på dess framsida står nu enbart ”PSYCHOLOGY” (Shale 1982:65).

Denna kortfilms slut är således inte alls gott och utgör med andra ord inte något raster att betrakta fienden igenom, som skulle kunna fungera som ”lugnande filter som berövar motståndaren maktens suggestiva värdighet” (Furhammar 1968: 305-306).

Den cirka 9 minuter långa otextade filmen finns att se i dess helhet på YouTube ( https://www.youtube.com/watch?v=3HR9vqx9oTQ ), introducerad av filmhistorikern Leonard Maltin. Jag har mött många 8-åringar som känner till det amerikanska president-valet och är helt på det klara med vem och hur Donald Trump är, även om filmen kanske ej är begriplig för så unga. I vart fall ännu inte möjlig att koppla till dagens mediekritik.

Däremot tror jag att åtminstone elever som kommit en bit in i sina studier i engelska i filmen kan ha ett intressant diskussionsunderlag för paralleller av fortsatt relevans. Således inte bara se den som en krigsparabel med nästan 75 år på nacken, utan även kan dra ut trådar till dagens USA eller till och med längre och vidare än så. Vissa ord kan kanske behöva förklaras innan visningen, åtföljd av intressanta samtal.

Exempelvis diskussioner runt frågor som:

Vem/vad ska räven föra tankarna till? Putin? Donald Trump? De nya medierna?

Vem/vad påminner idag om Chicken Little? Donald Trump? De traditionella medierna?

Murens/staketets roll? Positiva respektive negativa konsekvenser?

Kan komedier vara effektiva propagandavapen – eller inte? Egna exempel?




Referenser


Furhammar, Leif & Isaksson, Folke: Politik och film, Stockholm: PAN/Norstedt 1968


Shale, Richard: Donald Duck Joins Up. The Walt Disney Studio During World War II, Ann Arbor, Michigan: UMI Research Press 1982

måndag 22 maj 2017

Kan en lögn vara sannare än verkligheten? Nej, men av lögner kan nonsens, satir och mediekritik skapas


Samma dag som Sveriges Radios kulturredaktion retade upp mig med låtsasdjupa meningar i (den även radioutsända) kulturpodden ”Lögnen, fantasin och verkligheten: Vad händer när verkliga händelser blir konst?”, kom som tur är The Horn Book Magazine med sitt senaste nummer. Annars hade jag kommenterat kulturpoddens innehåll på ett mer överilat sätt…
På morgonen (2/5-17) läste jag alltså presentationen på svt-webbsajten av en kulturhalvtim-me med tre intervjuer: 
”Kan en lögn vara sannare än verkligheten? Richard Dinter söker upp en filmregissör, en dramatiker och en författare som alla rör sig mellan verkliga händelser och fiktion.

Det finns olika sätt att konstnärligt närma sig verkligheten för att försöka visa någonting "sant". Oavsett om det handlar om dokumentär teater eller ren fantasy kan anspråket på att berätta "hur det faktiskt är" vara lika giltigt.

Men finns det en gräns för hur mycket en berättelse får tänjas innan den tappar sitt sanninsgsanspråk? Kan en lögn vara sannare än verkligheten? Finns det en fara när gränsen mellan fantasi och dokument suddas ut?”


Behöver man – i dessa dagar av fake news och oblygt offentligt ljugande – en hel halvtimme för att besvara frågor som dessa, undrade jag och lyssnade. Jo, tydligen ansåg kulturredak-tionen det… Avgör själv genom att lyssna:


Mitt svar var i vart fall NEJ! Mina skäl:

– Nej, en lögn kan aldrig vara sannare än verkligheten!

– De flesta författare och regissörer rör sig väl mellan verkliga händelser och fiktion…

– Det som ”händer när verkliga händelser blir konst” är …att de blir konst.

– Att komma med sanningsanspråk är inte detsamma som att säga ”hur något faktiskt är”.

– Man måste givetvis skilja mellan det som är sant, fiktionsförfattares sanningsanspråk, respektive lögner. Den som ”gör anspråk på” att tala sanning, till exempel den som konstnärligt försöker visa något ”sant” (OBS citationstecknen!) om verkligheten, hävdar inte att vederbörandes resultat är sant. Inte heller ljuger vederbörande, eftersom hen inte ger sig ut för att säga något som är sant. Ty då talar man helt sonika sanning, gör inte ”anspråk på” att göra det.


Så ”vad händer när verkliga händelser blir konst?”


”Finns det en fara när gränsen mellan fantasi och dokument suddas ut?”, fortsätter webb-texten. Nej, då, inte så länge den som suddar inte på fullt allvar hävdar att resultatet är en dokumentär. Att det är ett dokument är visserligen sant, men rätt oväsentligt. En proffs-skådespelares medverkan i en fiktionsfilm är onekligen också ett dokument av veder-börandes närvaro just där, just då. Än sen då?

Programledaren påstår i halvviskande spöklik ton saker som att ”inte så sällan är verklighe-ten helt overklig”. Nej, men den kan kännas overklig, kan upplevas som overklig. Konstnärer sägs vidare ljuga… Ja, det gör de säkert också precis som alla andra, men inte i sina fiktiva verk

Sedan kommer det mer svammel om att en fiktionsfilm med amatörskådisar skulle bli ”mer sann” när den äldste av dem, en 84-åring som ”dör” i inledningsscenen, om något eller några decennier verkligen dött på riktigt. Va?! Skulle det påverka filmen? Blir också Sjunde inseglet (1957, Ingmar Bergman) ”mer sann” när Max von Sydow dör?


Vad händer när verkliga händelser typ lögner görs till nonsens?


Lyckligtvis kom alltså det senaste numret av den snart hundraåriga amerikanska barnlitte-raturtidskriften Horn Book samma morgon och lugnade ned mig. Eller snarare: muntrade upp mig. Maj-juni-numret för 2017 har som sitt tema nämligen humor. Närmare bestämt: Skratt och motstånd: Humor som vapen medan Donald Trump styr

Numret innehåller fyra inslag med anknytning till Trumpismen. Exempelvis Eugene Yelchins “Mocking Moscow” med ryska skämt, varav somliga om Trump. Dessutom en kort tecknad serie av Raúl the Third kallad “The Adventures of Baby D”, som skämtar om den lille ungtuppen Donald, men inte är något jag personligen skrattade åt. Framför allt texten av barnlitteraturforskaren vid Kansas State University Philip Nel finner jag dock intressant. Jag har tidigare (18/11-16) tagit upp dennes råd till barnboksförfattare och forskare om hur överleva Trumps autokrati.

I det nya numret har Nel en artikel om politisk satir i barnlitterär skrud från de senaste 150 åren och berör titlar av ett tiotal författare, varav dock inte ens hälften finns översatta till svenska eller i engelskt original på svenska bibliotek. Professorn går till synes ut hårt:

”Having a race-baiting, Muslim-banning, pussy-grabbing, narcissistic sociopath as president of the United States is not funny. But we can use humor as a weapon against him. As Mel Brooks famously said of a different real-life fascist clown who bullied his way into power, comedy can cut men like this down to size, robbing them of their ’power and myths’.”

Jag sökte i bibliotekens samkatalog LIBRIS, men kunde förutom självklare Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland/Alice(-s äventyr) i Underlandet i flera olika över-sättningar, bara finna Fables You Shouldn’t Pay Any Attention To (1961)/Fabler du inte borde bry dej om (1967) av Florence Parry Heide & Sylvia Worth van Clief (faktiskt på hela 15 bibliotek), Norton Justers & Jules Feiffers The Phantom Tollbooth (1961)  /Milos fantastiska tullhus (1967) samt på fyra svenska bibliotek Jon Scieszkas & Lane Smiths The True Story of the 3 Little Pigs by A. Wolf (1989) i engelskt original.

Phil Nel tar därutöver upp Michael Ian Blacks och Marc Rosenthals A Child’s First Book of Trump (2016), som alltså inte finns på något svenskt bibliotek, men som jag berört i ett tidigare blogginlägg (14/8-16). Om den skriver Nel nu:

”Mr. Trump is a compelling character for a children’s book: an ego that is both inflated and fragile; a volatile, impulsive personality; a pathological need for attention. He is the shining example of how not to behave. In A Child’s First Book of Trump, he is not even a ’he,’ he is an ’it’ – an inhuman, primal, howling ball of need.”


Donald Trump/Hjärter Dam & Kellyanne Conway/Klumpedumpe 


Kapitlet med den upp-och-nedvända rättegången i Alice i Underlandet har tidigare tagits som utgångspunkt för satir avseende mer samtida rättegångar. Exempelvis de under McCarthyismen (Underlandets karaktärer klev in i Pogos seriestripvärld 1954) och decennier senare under Watergate-skandalen blev Alice ”nyillustrerad” av Ralph Steadman (1973) (se https://www.google.se/search?q=Ralph+Steadman:+Alice&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwiai76Y6unTAhXCQpoKHTUEBVoQsAQIIg&biw=1301&bih=736 ). Phil Nel inväntar spänt en ny version ägnad åt Trump-administrationens ständiga osanningar. 

Carrolls kapitel (1865, på svenska 1870) är ju en komisk lektion i hur det politiska språket kan missbrukas. Alice tvingas närvara vid en kaotisk rättegång vid drottningen Hjärter Dams hov, när Hjärter Knekt är anklagad för att ha stulit bakelser ur Hjärter Dams kök (i Disneys filmversion från 1951, har Hjärter Knekt istället missat att måla en vit ros röd). Drottningen hävdar att straffet ska komma före domstolsutlåtandet – “Sentence first — verdict after-wards” – vilket Alice förstås hävdar är nonsense. Hjärter Dam får då ett raseriutbrott och spelkortssoldaterna överfaller Alice, som därefter lyckligtvis vaknar – under det träd hon satt vid i början av boken. Det hela var bara en mardröm.

Phil Nel påpekar att Donald Trumps presidentdekret om inreserestriktioner riktade mot muslimer också de kastar om kausaliteten: straffar påstådda gärningsmän innan de ens har begått något brott. 

Trumps språkrör Kellyanne Conways ”alternativa fakta” framkallar dessutom automatiskt associationer till Humpty Dumpty/Klumpedumpe i Alice i Spegellandet, uppföljaren till Alice i Underlandet. Denne dryge och nedlåtande pösmunk förklarar på ett idag märkligt aktuellt sätt att...:

– När JAG använder ett ord, sade Klumpedumpe med en ganska snorkig röst, så betyder det just det jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.
– Frågan är, sa Alice, om man kan få ord att betyda olika saker.
– Frågan är, sa Klumpedumpe, vem som bestämmer. Det är hela saken.

Tydligen…


Nonsens som mediekritik och uppmaning till kritiskt tänkande


Philip Nel refererar till Celia Catlett Anderson & Marilyn Fain Apseloff (1989) som skrivit om 2 500 år av nonsenslitteratur för barn: “Nonsensutbyten kan ge barn deras första lektion i att särskilja logik och det ologiska, i att hålla isär sådant som ska tas på allvar och det som är komiskt.” Denna lektion är enligt Nel livsviktig för dagens unga för att de ska kunna klara av att hantera Vita Huset som från första presskonferensen ljugit våldsamt. Trumps presi-dentskap är inte någon mardröm man lika lätt som Alice bara kan vakna upp ur.

Ännu bättre än Carroll på att lära ut denna kritiska färdighet och mediemedvetenhet är enligt Nel boken Milos fantastiska tullhus (1967). Den hjälper läsaren att skilja mellan nyheter, vinklade nyheter, fake news och propaganda. Denna 50-åring finns som sagt på minst tio svenska bibliotek och går förmodligen fjärrlåna från de flesta. Norton Juster leker precis som Carroll med språket, men skapar här snarare en allegori:

”When Milo, Tock, and the Humbug begin making statements without evidence, they literally jump to Conclusions, an island they can leave only by swimming through the Sea of Knowledge. The character known as the demon of insincerity uses language to mislead: “I don’t mean what I say…Most people who believe what I tell them go the wrong way, and stay there.” Milo and companions defeat him by having a good look at his claims, and realizing that they are all lies. Where Carroll plays with language for the fun of it, Juster spells out a moral lesson from each so-called game” (Nel 2017).

Phil Nel jämför sedan vargen i The True Story of the 3 Little Pigs by A. Wolf med Donald Trump – bägge är lögnaktiga con-artists: ”The wolf frequently asks his audience to just believe him, folks — and yet offers no evidence for why we should believe him (sound familiar?). In this way, both characters are entertaining, devious, and dangerous.”


Trumpismen går att överleva med humorns hjälp


Humor erbjuder ett antal möjligheter att göra motstånd och överleva Trump-perioden: avslöja bedragare, punktera propaganda, ta itu med orättvisor, aktivt bekämpa tyranni eller helt enkelt skratta åt dem som verkligen förtjänar det. Distinktionen mellan att förlöjliga de mäktiga och håna de maktlösa är kanske den viktigaste läxa som barn kan lära sig från humoristiska böcker. Att förlöjliga de maktlösa är mobbarens taktik och marginaliserar ytterligare den som redan är utanför.

Att däremot driva med en grinig penningsaristokrat till befälhavare – en man som saknar respekt för det ämbete han innehar såväl som för de människor som han styr över – är enligt Phil Nel en nödvändig protestform. Eftersom att bli skrattad åt sårar Trumps ego, har humor blivit ett effektivt vapen mot honom. Även om Nel tvivlar på att enbart skratta kommer att fälla Trumpregimen, är clownpresidenten irriterad av humor. Humor kan också hålla humö-ret uppe på alla som kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och ett land som strävar mot större jämlikhet.



Vem är respektlös – Nel och/eller Trump?


Reaktionerna har förstås inte uteblivit. En bibliotekarie säger upp sitt abonnemang (och rekommenderar andra i yrket att också göra det) på grund av att hon finner artikeln anstötlig och kränkande. Särskilt ord som ”pussy grabbing” anses inte passande, enligt en Nikki Walker (6/5-17):

Why is this offensive? […] Adjectives such as pussy grabbing do not make the case for good political satire no matter who you choose to demean. […] I would love to read the historical perspective of satire but this is twisted and turned with mean spirited descriptions and references that are not helpful other than to make me never want to read your magazine again. 

Now I will apologize to my school district for spending hard earned tax payer money on a publication that is not appropriate or helpful to my library. I will explain how a once trusted publication now does not care about how their articles affect portions of the country that feel differently than they do. Wouldn’t it have been more relevant to provide an article on how to come together as a country and what we can do to inspire and encourage each other rather than to divide? I know that we can only agree to disagree on our political leanings but respect and understanding will be far more effective than your poor attempt at humor and satire.


Philip Nel says:
May 7, 2017 at 5:14 pm

The language comes directly from the President of the United States:
“And when you’re a star, they let you do it. You can do anything. Grab ’em by the pussy. You can do anything.”
— Donald J. Trump

That’s not a word that I would otherwise use. As for “demeaning” Mr. Trump, have you listened to his speeches or read his Tweets? What I’m doing in the article is called “describing.” Everything I said above is true.

In case you haven’t been following his policy decisions, Trump has appointed segregationist Jeff Sessions as Attorney General, and anti-Semite Steve Bannon as a senior advisor. He has appointed people to destroy the departments they are supposed to oversee. For instance, Betsy DeVos, who wants to privatize public education, is Secretary of Education. Climate-change denier Scott Pruitt is in charge of the Environmental Protection Agency. And he’s twice tried banning citizens of Muslim-majority countries from entering the country. And suspended the Syrian refugee program. And he’s using the presidency to promote his private business interests. 

There is no way to “come together” behind a racist, kleptocratic, narcissistic bully. If you’re concerned about the welfare of children, I invite you to read the Southern Poverty Law Center report, “The Trump Effect.” And then reflect on how you might help those who are now the target of racist, sexist, homophobic bullies. Or maybe work on behalf of refugees — the majority of whom are children, and whom Trump is preventing from finding refuge in this country.

Finally, I find it telling that you’d call my article “offensive,” and yet strangely do not seem offended by the racist, sexist, Islamophobic thug currently occupying the White House.



Hade jag själv svarat, skulle jag starkare än Nel ha tryckt på den faktiska handlingen som the groper-in-chief skryter över, än det som alla hakar upp sig på: orden ”grab ’em by the pussy”. Handlingen, och ”stjärnan” Trumps föreställning om att kunna göra vad som helst med kvinnor, är enligt min mening mindre ”respektfulla” än Phil Nels beskrivningar av Herr Gropenführer. Inte heller har presidenten själv precis försökt ena en polariserad nation, vilket väl snarast är hans uppgift.


Vissa läsare säger upp prenumerationen – andra tar då dubblett


Detta är varken första eller sista gången som tidskriften Horn Book tagit upp Donald Trump. Dess utmärkte redaktör Roger Sutton utfärdar för säkerhets skull redan i förväg en varning för det kommande höstnumrets recension av den nya biografin för barn om president Trump:

”Let’s face it, there is nothing in this 24pp book that makes it worth its price tag of 27 bucks and change, but that’s par for the course (“He also owns golf courses. He is very rich”) when it comes to this genre. While there is an oddly specific – and dear God we hope not prescient – paragraph about his childhood pranking (“They bought stink bombs at the shop. They also bought smoke bombs. They even bought hot pepper gum”), even more oddly there is not a single mention of his being married or having children. FREE MELANIA. My spot check of other recent volumes in this series reveals that this omission is definitely unusual.

The coverage of the election is fair and as informative as you get in such series aimed at the primary grades (“Clinton and Trump were the two main choices. It was a close race”) and does not go into the intricacies of the Electoral College or the fact that Trump lost the popular vote by almost three million ballots. (That’s for you, @realDonaldTrump, in case you’re reading.) The point of view is scrupulously neutral: “Some people did not like what Trump said. They stopped working with him. Others thought Trump did not tell the truth. They also thought he said mean things. Yet many other people liked him.” 

Like him or not, this book probably has a place in those libraries where second-graders have to write reports about a President but aren’t allowed to use online sources. (I’m told such schools exist, and this book is evidence they do, but honestly, WHY?)” (Sutton 30/1-17)


”Of course I’m sorry to lose any subscribers, but I have to admit to an honest perplexity in addressing those who claim to have been faithful readers of the Horn Book for the past twenty years and only now are cottoning onto the fact that we’re not exactly a bastion of conservatism. But I am equally perplexed by anyone who thinks having Trump in the White House is good for children or books, and I welcome any responses in the comments willing to make that case. I am not saying this to set you up; I would really like to know” (Sutton på sin redaktörsblogg 2/5-17).

Roger Sutton har tidigare i år på sin blogg även rekommenderat bibliotekarier att låna ut barnböcker till Donald Trump, som är känd för att ogärna läsa. Titlar som Nicola Yoons The Sun is Also a Star och Candace Flemings Presenting Buffalo Bill, om ”en annan stor personlighet med ett elastiskt förhållande till sanningen”.


Ingen komisk pedagogik i bokform för barn i Sverige?


Hur är det då beställt med politisk satir i barnboksformat i Sverige? Jag kan vara trött och/ eller senil, men jag kan inte komma på något alls från de senaste båda decennierna. Upplys mig hemskt gärna! Det skrivs i Norge och Danmark visserligen komplexa bilderböcker som sägs ”ta barn på allvar”, men inte är det då fråga om politisk satir, politisk humor eller för barn begriplig samtidskritik. Kanske Erlend Loes Kurt i Kurtby (2009) och dennes reli-gionssatir om Kristi Brud i Knutby skulle platsa? Någon svensk från denna sida millennie-skiftet, minns jag inte.

Inte heller vet jag om det i Sverige finns friskolor där det likt förhållandena i USA på sina håll är förbjudet att använda sig av online-information, eller huruvida böcker och tidskrifter av ideologiska skäl plockas bort efter påtryckningar på våra allmänna bibliotek – om vi nu inte fokuserar identitetspolitik, förstås. Upplys mig hemskt gärna!

Inte heller kan jag komma på, eller ens tänka mig, någon redaktör för en svensk barn-kulturtidskrift som beställt eller skulle beställa, och sedan försvara, en artikel av Phil Nels kaliber. Därför finner jag heller inget värt att läsa i exempelvis Opsis Kolapsis. Men där har kanske ändå funnits något av samhällsrelevans att läsa, som jag därmed missat? Upplys mig hemskt gärna!

Nej, det gäller ju att hålla sig väl med lilla Barnkultursverige och inte ha någon kritisk åsikt om någon kulturprodukt för barn producerad av dem som man sedan vill intervjua och publicera fina stora foton av. Fast jag vet förstås inte heller om skribenter av feghet eller andra tvivelaktiga skäl refuserats i tysthet – och själva på grund av goda skäl hållit inne med detta. Så upplys mig hemskt gärna!


Finns rakryggade svenska tidskriftsredaktörer/förlagsredaktörer?


Själv tystades jag av några bibliotekarier och lärare via påtryckningar på en tidskriftsutgi-vare, som till skillnad från Roger Sutton vek ned sig. Eller åtminstone ansågs jag i fort-sättningen inte välkommen i en tidskrift, som jag dessförinnan erbjudits skriva flera artiklar för. Visserligen för hela 35 år sedan och inte av uttalat politiska skäl, utan för att mina åsikter om barnkultur retade upp delar av läsekretsen… Jag hade dock enbart försökt förklara Disneys popularitet bland barn. Inte försvara Disney.

Några lika nitiska som ironiska bibliotekarier – således inte Disneyföretaget – hade emel-lertid i en insändare (eller vad nu kommentarer hette på den tiden) tilldelat mig ett pris: Årets Farbror Joakim-Pokal (se Abrakadabra nr 6/1982). Jag antyddes arbeta för Disney Productions, när jag i samma tidskrift tidigare bl.a. skrivit om ”karnevaliserad barnkultur” beträffande populärkultur som inslag i 70-80-talets barntradition. Jag har dock ännu inte sett till bucklan. Inte heller har jag någonsin fått ett korvöre av Disney.

Någon vecka senare blev jag alltså uppringd av tidskriften Abrakadabras ena redaktör Ulla Wentzel, som berättade att mina artiklar – bestämt av folk från Vår skola över henne i hierarkin – inte längre var välkomna i tidskriften. Det hade nämligen kommit in klagomål från läsekretsen, från skolfolk och bibliotekarier, som i sedvanlig ordning bara ville läsa om sådant som de redan visste och själva tyckte. 

Jag hade fel åsikter, helt enkelt, när jag försökte se exempelvis barnfilmer ur ett barnper-spektiv och för vuxna förklara barnfilmernas och andra kulturprodukters popularitet respek-tive impopularitet. Den ena av kvinnorna i ”prisjuryn” var för övrigt en av de bibliotekarier som 30 år senare, som bibliotekschef i Botkyrka, plockade bort bilderböckerna med Stina Wirséns även animerade svarta figur Lilla Hjärtat. 

Mitt fall är väl preskriberat vid det här laget, men inte brottet mot Wirsén, tycker jag. Skrevs det i någon enda svensk barnlitteraturtidskrift (tja, det finns väl bara två, även om den ena missvisande kallar sig för barnkulturtidskrift) någon djuplodande artikel om ”Wirsénsaken”? Till exempel av de högutbildade bilderboksrecensenter, som samtliga under tre år tigit om eller missat det förment rasistiska hos Lilla Hjärtat?

Det är således mycket som jag inte vet, men det visste förstås alla redan. Något jag däremot vet, är hur mycket torftig barnlitteratur som av identitetspolitiska skäl getts ut de senaste åren. Varför vågar ingen säga ifrån när resulatet är uselt, även om uppsåtet bakom barnboken är gott? Bara för att något kommer från ett alternativförlag, behöver det väl inte strykas medhårs?



Även jag självcensurerar


Som tur är finns numera möjlighet att tack vare Internet ta del av kritiska artiklar om kultur-produkter för barn skrivna av forskare och skribenter i andra länder.

Du kan till exempel läsa fler av Phil Nels intressanta texter på dennes blogg. Där har han också en ny symbol, som i bästa/sämsta fall kan tolkas som en illustration av hur snurrige Trump hela tiden gör en flip-flop, som amerikanarna säger: en baklänges kullerbytta. Det vill säga hur han ändrar inställning i olika frågor till motsatt uppfattning, jämfört med någon dag eller månad tidigare. Som nu senast beträffande (den numera avskedade) FBI-chefen James Comey. 

Jag är inte heller själv hur modig som helst... För egen del avråder självcensuren mig (för första gången, tror jag) från att visa symbolen ifråga på min blogg. Jag stannar fegt vid att enbart kalla Donald Trump för Karusellpresidenten, med tanke på hur snurrigt han beter sig. Jag har inte samma juridiska och ekonomiska muskler som Nel, som ju talar i termer av Trump som en ”f* clown” och tolkar symbolens "T-karusell" på sitt vis... 

Se alltså förslaget till ny Trump-logo på (den ännu icke för förtal stämde) Phil Nels blogg (i inlägget från 12/11-16) på




Referenser


Anderson, Celia Catlett & Apseloff, Marilyn Fain: Nonsense Literature for Children: Aesop to Seuss, Hamden, CONN: Shoe String Press 1989

Nel, Phil: ”Laughter and Resistance: Humor as a Weapon in the Age of Trump”, The Horn Book Magazine, May 2, 2017

Nel, Philip: Surviving Trumpism. Restoring Democracy, November 12, 2016 http://www.philnel.com




onsdag 17 maj 2017

LEGO Friends & LEGO Star Wars eller Barbie & Action Man – slutpunkten för föräldrabudskap i leksaksform?


Hur kan utvecklingen av legosatser från klossar till superhjäteteman och små tonårsdockor egentligen förstås i ett vidare perspektiv? Är förändringarna i riktning bort från ingenjörs-förberedelse medels legokonstruktioner och mot verklighetsfrämmande populärkulturteman och docklek verkligen unika för LEGO? Eller tecken i tiden, främst en följd av förändringar i synen på barn och konsumtionssamhällets utveckling i stort?
I förra inlägget citerade jag Olle Wilson, som om LEGO Familjen från 1974 skrev: ”Att barn skulle förväntas vilja leka med vuxenliknande dockor är en besynnerlig idé och kanske typisk för denna tid [mitten av 70-talet]” (Olle Wilson, utan datering, på http://skrivoskruv.se/?page_id=150 ). [Nedladdad 9/5-17]

De fem leende minifigurerna i LEGO Familjen förstörde enligt honom leken och detta att själv föreställa sig vara någon inom legolekvärlden. Det kan nog ligga en hel del i påståendet att leka med vuxenliknande dockor kan kännas främmande, till skillnad från att leka med eller låtsas ha vuxnas prylar och grejer: maskiner, verktyg, bilar, spisar etc. Sådana mini-replikor av vuxenvärldens underbara apparater och magiska ting har nog också lockat allt-mer efterhand. 
Å andra sidan har pojkar i över hundra år lekt med tennsoldater och därefter med manliga actionfigurer. Vilken är skillnaden? Den amerikanske leksakshistorikern Gary Cross (1997+ 2002) har lyft fram hur det under 1900-talet i USA har skett en långsam förändring på lek-saksområdet, som visar hur vuxna gradvis kommit att acceptera barns självständighet. Där-emot har förändringen gått i motsatt riktning, i meningen allt mindre tolerans gentemot barnens urgamla genuspolarisering, som blivit allt mer oacceptabel. 


Vuxenlivsförberedande leksaker


På 1910- och 1920-talet överfördes föräldrarnas budskap och värden med hjälp av pojk-föremål av typen transport-, konstruktions- och teknikleksaker: meccanobyggsatser, elektriska tåg, miniatyrångmaskiner och kemilådor invigde pojkarna i drömmar om vuxen framgång och makt. Här tränades pojkar i manlighet via mäns maskiner och apparater och leken föregrep en tänkt framtida karriär. Fäderna var lekkamrater som bistod barnen med detaljer rörande elektrisk tågtrafik och introducerade på detta sätt sina söner till en produktiv och förutsägbar framtid (2002:128).

Medan leksakerna 1900-1930 både bekräftade vuxna budskap och började erkänna barns behov, dök nya lekmönster upp i USA under Depressionen som kom att utmana och ersätta föräldrarna. På 30-talet började maskinerna av leksaksformat trängas ut av hjältar i pojkar-nas lek: radio- och serietidningshjältar som Buck Rogers och senare Superman lockade nu barnen till ett fjärran fantasiland. Istället för att erbjuda pojken identifikation med fadern, som konstruktionsleksaker och elektriska tåg hade gjort, framkallade hjältarnas pistoler en bild av en stark, oberoende man utan familj

Cowboyhjälten, boxaren och superhjälten blev faderssubstitut som byggde på modiga, mäktiga individualister som skyddade de goda mot de onda. De levde alla i en värld utan familjer, så att en pojke kunde glömma att han var en liten pojke med en förmodligen rätt så icke-heroisk (och då kanske till och med arbetslös) pappa (a a:130). 

För flickorna innebar filmerna med den lockiga, lillgamla barnsuperstjärnan Sherley Temple och Sherley-fenomenet (1934-1936) en förskjutning från att likt en mamma vårda en babydocka, mot mer av kändisdyrkan liknande mammas vuxnare filmstjärneidoler. Sherley-dockan tog flickorna ut ur hemmets in- stängda vrår, ut i en mer spännande värld, till en ungefär lika gammal väninna (a a:130). Flickorna lekte nu med dockor som föreställde jämnåriga, tränade sig i relationer, mode och utseendefixering. Samtidigt finns det tecken på att vuxna i hög grad också var Sherleyfans och gärna såg filmerna med underbarnet. Fortfarande fanns alltså en länk mellan mor och dotter.


Leksakerna upphör att bära budskap från föräldrar till barn


Men så kom tonåringen Barbie 1959, henne gillade mamma verkligen inte: ”Barbie var en tidig ungdomsrebell, bort från den huslighet som dominerade livet för babyboomers mödrar från 1945. Det kommer alltså inte som någon överraskning att en del av den första generationens Barbie-ägarinnor blev feminister i slutet av 60-talet och under 70-talet” (a a:134, i min översättning). Barbie bidrog till att minska försäljningen av babydockor från 80 procent år 1959, till endast 38 procent år 1975 (a a:135). Barbie hade ingen egen familj, var inte mamma till någon jobbig baby.

Några år senare fick också pojkarna sin Action Man: GI Joe förändrade krigs- leken från fantasin att föreställa sig vara bestämmande general över ett stort antal leksaks- eller tennsoldater, till att själv utagera rollen som soldat (”identifiera sig med Joe”) som pojken bestyckade och förflyttade ute på fältet. Detta var mer spännande och tilltalade pojkarna mer, än det strategiska och intellektuella taktiska spelet där man lekte att man var generalen som ledde stora slag. 

Fast GI Joe var fortfarande baserad på verkliga krig, som pappa kunde berätta detaljer om. Denna actionfigur sammanband med andra ord fortfarande fäder och söner. Under slutet av 60-talet, med protesterna mot Vietnamkriget, ökade fientligheten mot krigsleksaker. Soldaten fick istället bli äventyrare (a a:137). 

Men äventyr är inte lika spännande för små pojkar som kamp och konfrontation. Då kom leksakstillverkarna på lösningen: Science Fiction-strider, utan påminnelser om reella krig, utan någon anknytning alls till en kontroversiell verklighet. Dessa nya SF-Joes hade inget som helst samröre med pappornas minnen av kriget eller deras förväntningar på sina söners framtida karriärer. GI Joes förvandling 1976 (och Barbies uppdykande 17 år dessförinnan) utgjorde ett totalt brott mot idén om att leksaken var ett ”budskap” från förälder till barn.


Tonårsfigurer – eventuellt förebilder eller så frigörelsemodeller


Dessa nya tonåringar  eller unga vuxna i dock- eller miniatyrfigurformat representerade av allt att döma ett barns dröm om oberoende, frihet från familj och föräldrar, menar Cross (a a:138). Så istället för att pappa och mamma berättat eller visat hur leken ska lekas, har nu leksaksförpackningar, tv och andra medier i över ett halvsekel givit barnen lekuppslag (a a:139). Många tror dock att barnen, innan televisionens intåg, själva hittade på lekinne-hållet... Så har det aldrig varit. Lekar har som jag ofta framhållit alltid hämtat sin näring från något håll: från familjerelationer, predikningar i kyrkan, Bibeln, tidningar, sånger, böcker och så vidare.

När barnen mellan 1977-1983 lekte Star Wars var det inte längre fråga om att leka ut ett gott krig mot fascismen (Andra världskriget) eller ett kritiserat ont krig (Vietnamkriget), utan en typ av lekfull kollisionsstrid mellan rena fantasifigurer (a a:140-141). Också av det skälet lär Legos olika med fantasivapen bestyckade byggsatsfigurer från de senaste bägge decennierna lättare ha tolererats. He-Man kom 1982 och upprepade Star Wars-formeln med ett lika overkligt team av goda mot ett team av onda, inkluderande generationskonflikten mellan den unge blonde He-Man och den gamle, senige Skeletor (a a:142). Alla dessa Men (Action Man, He-Man, BatMan, Superman – samtliga utan egen familj), Science Fiction-världarna och blandningarna  av SF och saga var ju inget annat än en modifierad och moderniserad sagotyp (som jag har kallat för ”supersaga”, se Rönnberg 1989:166 ff).

Gary Cross menar alltså att de nya fiktionsbaserade leksakerna innebär slutpunkten för leksaker som sänder föräldrabudskap till barnen och början på leksaker som tilltalar barns fantasi. Skälen är flera: leksakerna är ett led i en lång trend som ger barn mer frihet och rätt att välja, men förändringen sker framför allt på grund av att vuxna inte längre har någon tydlig förståelse varken av det förflutna eller av framtiden

Dagens vuxna är inte stolta över männens krigande eller över kvinnornas matlagning och barntillsyn och få känner idag samma teknikoptimism som föräldrar gjorde för 50-100 år sedan. Därför ger man heller inte barnen leksaker, som i miniatyrformat minner om, eller förbereder för, sådana aktiviteter: 

”Förändringen [...] antyder ett brott mot överföringen av budskap från en generation till en annan, därför att föräldrarna förlorat tron på värdet av sitt förflutna för sina barns framtid” (Cross 2002:147, i min översättning). 

Massmedietexternas betydelse som lekuppslag får härmed också sin förklaring. Föräldrarnas yrkesarbete och vardagssysslor tros inte heller vara särskilt relevanta för kommande elektro-niska generationer, i en tid av snabb industriell omställning och digitalisering. Kanske skulle dock Heinz Hengst (2000) hävda att maskinerna runt millennieskiftet återigen intagit arenan, nämligen datorerna i sin kapacitet som reella produktionsverktyg i motsats till enbart miniatyrer av vuxna produktionsmedel. Och fortfarande köpta av föräldrarna i förhoppning om att förbereda barnet för dess framtida karriär. Fast barnen använder ju inte datorn som verktyg eller redskap, utan som spelmaskin, just för att även i högre åldrar få umgås med sina fiktiva hjältar… 


Närmar vi oss nu slutet för de fysiska leksakerna?


Seth Giddings (2014, se förra blogginlägget) tycks i dagens ”post-digitala” kultur rent av förutspå slutet för traditionella leksaker, i och med den ”förhöjda verklighet” som mixen av fysiska föremål och digitala skärmmedier redan idag utgör. Exempelvis att lego gått från att vara leksak, till att bli ett globalt transmediefenomen. Upplevelsen av hybridleksakernas eller hybridapparaternas faktiska och virtuella dimensioner, verkar i bästa fall förlänga livslängden ett tag till (http://www.microethology.net/the-end-of-toys/).

Men mycket fler förändringar lär förmodligen behöva ske för att digitaliseringen ska riskera att förinta barns gemensamma lek med fysiska ting. Inverkar på leken på gott och ont, det gör den. Fast betydligt mer torde krävas av till exempel Virtual Reality, för lyckas att besegra mångtusenårigt samspel barn och barn emellan.
Om denna amerikanska utveckling, med viss tidsmässig förskjutning eller försening, även är giltig för Sverige, få du fråga mamma och mormor och farfar om, samt själv reflektera kring!


Referenser


Cross, Gary: Toys and the shaping of children ́s culture in the 20th century, sid. 124-150 i: Flemming Mouritsen & Jens Qvortrup (red): Childhood and Children ́s Culture, Odense: University Press of Southern Denmark 2002

Cross, Gary: Kids’ Stuff. Toys and the Changing Worlds of American Childhood, Cambridge, Mass: Harvard University Press 1997

Giddings, Seth: Bright bricks, dark play: on the impossibility of studying LEGO, sid. 241-267 i: Mark J.P. Wolf (red): LEGO Studies: examining the building blocks of a transmedial phenomenon, New York: Routledge 2014

Hengst, Heinz: Agency, change and social structure: Children’s culture(s) in societies of late modernity, sid. 231-250 i: Jesper Olsesen m.fl. (red): Research in Childhood, Sociology, Culture and History, Odense: University of Southern Denmark 2000

Rönnberg, Margareta: Skitkul. Om s.k. skräpkultur, Uppsala: Filmförlaget 1989