Det mesta som vuxna tar sig före är onekligen kännetecknat av adultocentrism och adultonormativitet, med andra ord: vuxnas överdrivna egocentrism och vanföreställningen att det vuxna perspektivet alltid är riktigare och bättre än barns, respektive det att vuxenhetsnormer betraktas som självklara.
”Adultonormativitet” kommer från latinets ”adultus” för ”vuxen”; mogen” och är ett begrepp som jag myntade 2012 (i min bok Vänstervridna?.., sid. 246ff) för alla de vuxennormerande förhållningssätten till barn, barnkultur, kulturprodukter för barn, ”barnets bästa”, ”mänskliga (förment =vuxna) rättigheter”, etc. En förgivettagen ”obligatorisk vuxenhet” som jag i den boken lyfte fram exempel på beträffande barnfilm/barnprogram, men förstås inte är begränsad till det kulturella området.
Adultonormativitet syftar där på alla de antaganden, föreställningar och institutioner som medverkar till att framställa allt av och för vuxna, t.ex. vuxenfilmer om barn, eller andra filmer med vuxna stildrag, som naturliga och önskvärda även för barn respektive barnfilm. Som det högsta och bästa, helt enkelt. Något att sträva mot… Exempelvis allvarsteman, komplext berättande, estetisk formgivning, i recensionsomdömen, barnfilmskonsulenters stöd, innehåll i högskolekurser, lagstiftning om censur och åldersrekommendationer. Med mera. Etc.
Jag ska på bloggen återkommande ta upp exempel på adultonormativitet på kulturområdet och mottar gärna även tips på detta ”självklara”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar