Vad säger barnen? årets viktigaste bok om barn – Synd bara att Ylva Mårtens inte också är barnist…

Årets viktigaste bok om barn – ja, inte bara om barn, utan i hög grad om vuxnas och i förlängningen vuxensamhällets relation till barn – är radiojournalisten Ylva Mårtens Vad säger barnen? (2015). 

Boken kan sägas vara tredelad. Dess första 150 sidor är ett slags handbok för journalister i konsten att närma sig barn som intervjupersoner, eller ännu hellre: som samtalspartners. I denna konst är författaren onekligen själv en mästare. Men ska det verkligen behöva påpekas till andra vuxna, att behandla den unga personen som en medmänniska i första hand, som ett barn i andra? Uppenbarligen.

Mittenpartiet utgörs av nästan 100 sidor där Mårtens (2-11 år senare) söker upp nio av de barn som hon någon gång under de föregående 18 åren intervjuat, med återblickar till då samt referat av hur dessa (f.d.) barn nu säger sig ha reagerat då, på detta att verkligen bli hörda av en vuxen och därtill i den vidare offentligheten. Ungefär hälften av de nu unga vuxna går med på att träffa henne igen och många av de ordagrant transkriberade uttalandena från barnen är onekligen hjärtskärande (t.ex. om drogberoende mödrar i fängelse, sörjande barn, vilsna ensamkommande flyktingbarn etc), tankeväckande och ibland hoppingivande. Uppriktig självkritik från Mårtens sida förekommer här också. 

Det som saknas är emellertid en sammanfattning och analys gjord av Mårtens själv. Nittio sidor fråga-svar-texter med samtal mellan henne och (de före detta) barnen ger förvisso spridda inblickar i ett dussin på olika sätt drabbade barns liv. Men det är att göra det alltför lätt för sig att lämna det upp till läsaren att göra sin egen tolkning av hennes erfarenheter. Dessa blir då inte ens riktigt hennes erfarenheter. Så starka berättelser leder dessutom lätt till att läsaren fastnar i enskilda öden och inte fokuserar de större sammanhangen. 

Boken har otvivelaktigt ett sympatiskt uppsåt och den ovedersägliga förtjänsten att vi än en gång få ta del av hur det varit och är för samhällets mest missgynnade och annars till synes stumma medborgare. Framställningen lider dock av ett typiskt journalistiskt dilemma: att själv ej tydligt våga ta ställning. Att inte reflektera över den egna rollen annat än i form av ytterligare en mängd intervjuer med en rad olika ”experter”, som talar i rätt allmänna ordalag snarare än om de specifika inslagen, spär bara ut bilden ytterligare. Varför måste alltid barns utsagor ”balanseras” av vuxnas berättelser, när barn så sällan får komplettera vuxnas påståenden eller ”familjeperspektivet”?

Det hela blir som ett slags självbiografi med fokus på yrkesrollen, men tycker och tänker man något själv, när man ständigt bara lyfter fram andras röster? Läsaren kan visserligen själv ana sig till författarens djupa solidaritet med barn, men räcker det? Att inte själv syntetisera utan bara intervjua folk som får tycka för och (i detta fall finns förstås knappt) ”emot” någonting – en vanlig missuppfattning bland journalister av innebörden i att ”vara objektiv” och opartisk – förtar stoffets inneboende kraft en aning. Går det över huvud taget vara opartisk när det gäller mer eller mindre maktlösa barn?

Mårtens är således ingen barnist, i meningen att uppmana vuxna till att inte bara höra barnen, utan även agera för att de ungas röster ska få INVERKAN på de politiska besluten, såväl som antyda hur. Jag saknar alltså en public journalist, en aktionsjournalist som själv försöker komma med förslag till läsningar och lösningar. Ljuset kastas annars lätt bara på individuella barn. Man kan förvisso inte så lätt intervjua barnkollektiv, men man kan faktiskt i skarpa ordalag uttala sig om sådana när det ständigt genom en 44-årig yrkesbana visar sig dyka upp generella mönster.

Aktionsjournalistik & aktionsforskning – två slags barnism

Public journalism är en journalistisk rörelse som vill rikta sig till läsarna/lyssnarna som potentiella deltagare i det offentliga livet, snarare än som enbart mottagare. Underlätta för allmänheten att agera som medborgare när olika problem dyker upp och inte bara höra talas om dem. Det är en demokratistärkande journalistik, som vill bidra till sökandet efter lösningar på offentliga problem. En tro på att mottagarna vill finna sambandet mellan de olika frågorna på den politiska arenan, inte bara ta del av motsatta ståndpunk­ter. 

Man kommer med upprepade uppmaningar till sin publik att bidra med förslag till förändringar och försöker aktivt ge dessa människor uppslag till hur villkoren för inte bara vissa barn utan hela samhället ska kunna förbättras. Vi har sett flera exempel på denna typ av journalistik (som jag i min bok Från Barnjournalen… (2010) döpt till aktionsjournalistik) under höstens flyktingkris. I fallet med de program där barn faktiskt får komma till tals, blir lyssnarens fråga: OK, vi hör er. Men vad kan vi göra åt detta då, när vi gråtit färdigt?

Dessa journalister vill inte bara rapportera och granska ”fakta” utan bidra till ett hälsosamt sam­hällsklimat, genom att med­verka till sökandet efter problemlösningar och betona människors möjlighet att agera utifrån nyheterna. Jag har alltså gett dessa journalister den svenska beteckningen aktionsjournalister, med tanke på deras likheter med aktions-forskare. Bägge typerna tillstår öppet att deras värderingar formar det som de arbetar med (vilket givetvis gäller för alla andra forskare och journalister också, om än då inte öppet redovisat eller alltid ens insett). 

Går verkligen detta att göra också i public service, med t.ex. SR:s riktlinjer om opartiskhet? Absolut! Sveriges Radio ska, enligt ”demokratiparagrafen”, ta avstånd från brutalitet och diskriminering. Just detta är det ofta fråga om i fallet med hur barn behandlas i vårt samhälle. Public services demokratiparagraf lyder dessutom:

"Vi ska ta ställning för det demokratiska statsskickets grundidéer, varmed avses fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt” 

Jag har aldrig hört någon SR-medarbetare tala sig varm för barns självklara rösträtt.

Public journalism har förvisso anklagats för att inte vara objektiv utan ta ställning för en part, vara förespråkare eller företrä­dare för något. Objekti­vi­tet, saklighet, opartiskhet och trovärdighet sägs ta skada, om man blandar in ting såsom demokrati och barns rätt till reellt medborgarskap. Tankegången grundar sig dock på en sammanblandning av de olika nivåer som en journalists eller forskares värdeneutralitet vilar på. En journalist eller forskare bör förstås inte låta sina politiska åsikter förvränga reportage eller resultatredovisningar, men av denna objektivitetsplattityd följer inte att vederbörande måste vara värdeneutral beträf­f­­ande huru­vida samhället löst sina problem eller ej – huruvida vuxenvärlden agerar etiskt gentemot barn. 

Varför skulle någon vilja bli journalist, om hen inte bryr sig om riktningen på samhälls-utvecklingen? Ingen människa, och därmed ingen journalist, är helt oberoende utan alltid del av ett sammanhang. Beträffande nästan alla forskare som kallar sin forskning ”kritisk” (merparten idag) går det lätt upptäcka vilka samhällsförändringar som dessa önskar sig, men inte öppet ordar om. Skulle det verkligen vara bättre? Personligen förordar jag tydlighet. Ibland krävs till och med övertydlighet, är min erfarenhet efter snart 40 år i gamet.

Aktionsforskning

Hur ”oberoende” ska då den barnistiske forskaren själv vara? ”Aktionsforskning” var särskilt omhuldad på 70-talet och syftade till att forskaren skulle vara en medvetandehöjande och förändrande kraft. Aktionsforskning kännetecknades då av eget del­tagande inte bara av dem som direkt berördes, utan även från forskarens egen sida, då det gällde att hitta problemlösningar. Forskaren såväl som journalisten kommer utifrån och deltar som en part i samhällsförändringen med kunskaps- och perspektivutveckling. Och inte minst: med en megafon.

Aktionsforskning såväl som aktionsjournalistik har som mål att möjliggöra större inflytande och helst medbestämmande för de berördas vidkommande. Avsikten är att ge röst åt margina­liserade grupper och projekten har förstås som utgångspunkt deras problem och vardagserfaren­heter, men söker också informera om påverkans­möjlig­heter, finna lösningar på problem och bidra med uppslag till att agera för förändring. Både av de marginaliserade själva och av etiska utomstående.

Aktionsforskning, inklusive barnistisk sådan, handlar om att intervenera för att åstadkomma förbättringar och är en process där utforskade såväl som forskare själva är engagerade i och för förändring. I barns fall syns detta engagemang främst i barnens egen barnkultur, som det bara är upp till oss andra att försöka tolka. 

I den mer politiskt orienterade inriktningen, som har en konfliktsyn på samhället, söker forskaren inte undvika att ”påverka” resultatet, utan arbetar öppet för förändring tillsammans med de berörda. Det är i aktionsforskning emellertid ändå forskaren som i sista hand kontrollerar kunskaps­processen, även om förändringsprocessen sker i samspel med den marginaliserade gruppen och utgår från dess upplevda problem. Det rör sig således inte om deltagarbaserad forskning, men målet är att de studerade människorna och deras närmaste omgivning ska bli medvetna om situationen och inse att de kan påverka den. 

Jag  betraktar mig just som en barnistisk aktionsforskare. I enlighet med Søren Kjørups synsätt (Människovetenskaperna, 1999, s.170-171), anser jag mig ändå var ”objektiv”: ”Objektivitet står inte i motsättning till subjektivitet rätt och slätt utan till subjektiv förvrängning” (a a:170, kursiv i original). Resultaten av forskningsarbetet är enligt honom objektivt, till dess motsatsen bevisats. När nu den akademiska delen av min tid är förbi, försöker jag med denna blogg i görligaste mån efterlikna aktionsjournalisterna.

Den ”barnistiska”, generationsfokuserade, kritiska ansatsen visar sig främst i min stående jämförelse av hur barn respektive vuxna gestaltas eller bemöts i alla möjliga kultur-sammanhang – och i frågan varför? – samt i påpekanden om vad mer barnsolidariska texter, program och forskning skulle kunna göra åt detta. Den tar ställning mot underordning och förtryck av svaga grupper i samhället. Somliga tycker förvisso att jag är onödigt polariserande, men man ska inte gulligulla med vuxna heller. Ylva Mårtens är mer diplomatisk men givetvis också hon barnsolidarisk, om än med större betoning av barns skyddsbehov än av deras styrkor.

Symptomatiskt är förstås att två av de av Mårtens initierade programmen i radions P1 som tagit barns röster på allvar (Barnen, telefonväkteriet Fråga Barnen!) numera är nedlagda. Den 7 oktober börjar dock det tredje, Barnens Romanpris, sändas igen i radions P1, men med ny programledare och en barnjury från Uppsala. Ty 9-13-åringars syn på barnböcker riskerar ju inte bli lika vuxenkritiskt. Mårtens tycks själv ha försonat sig med detta och mena att barnperspektivet hädanefter ska finnas i alla program och alla kanaler, men då riskerar det enligt min mening att drunkna i havet av enskilda åsikter, precis som i hennes bok. 

Fokuset i P1 ska i övrigt tydligen framgent istället läggas på föräldraskap och skola – och förhoppningsvis även däri ingående barn. Ifall dessa nu inte anses vara alltför ”sårbara” för att få uttala sig (se min egen bok Barns rätt till sin röst, 2014, med många paralleller till denna bok, fast avseende förekomsten av barn i samhällsprogram i tv, från 70-talet fram till idag.) Något av det bästa i Mårtens bok är dock hur tydligt det fastslås att barn faktiskt har yttranderätt. Vad än andra journalister tror: man behöver ytterst sällan föräldrarnas tillstånd till att tala med deras barn. Självklart måste man sedan ha omdöme nog att inte publicera allt som barnen sagt och som kan skada dem. Detta borde väl vilken journalist och forskare som helst klara av. Annars har de en utmärkt handledning i Mårtens bok.

Men det behövs absolut också en vuxen specialreporter med förmåga att precis som Ylva Mårtens kunna tala med barn, någon som kan användas för inslag till samtliga program-typer i P1. Den ende som jag kan komma på som skulle kunna klara det jobbet galant är Niklas Källner, mest känd från Skavlan. Också han äger det behövliga lugnet, förmågan att lyssna och tala med barn. Det skulle kunna bli hur bra som helst, förutsatt att han slapp kravet på sig att samtidigt vara lustig och underhållande.