onsdag 7 oktober 2015

Södertälje läser, ritar, leker och pratar bilderböcker

På förmiddagen idag presenterades vid ett seminarium i Södertälje en rapport om ett ettårigt bilderboksprojekt i kommunens förskolor: ”Södertälje läser, ritar, leker och pratar bok!”. Tjugo pedagoger och två modersmålslärare har på uppdrag av utbildningskontoret arbetat i ett års tid med språk och läsning på mer än 30 olika sätt utifrån Eva Sussos Bitna dansar och Pija Lindenbaums Ska vi va?.

Projektledaren, förskolläraren och forskaren Pelle Norlin, skriver:

”Omkring hälften av alla barn som växer upp i Södertälje har ett annat förstaspråk än svenska. Men medan förskolans läroplan betonar att det är vårt ansvar att utveckla såväl modersmålet som det svenska språket, är det en försvinnande liten del av verksamheten som sker på ett annat språk än svenska.
För vår del har vi kommit fram till att ett viktigt medel är att arbeta med språket och litteraturen på ett medvetet och lekfullt sätt, vilket gynnar alla barn oavsett modersmål. Samtidigt vill vi visa på fördelarna med ett flerspråkigt arbetssätt med litteraturen i fokus.”

Denna intressanta rapport består av tre delar. Den första beskriver arbetsgruppens konkreta idéer och arbetssätt och hur dessa förverkligats: en provkarta på försök till nytänkande såväl som gamla beprövade sätt. Sammantaget redovisas 55 olika slags aktiviteter med utgångs-punkt i de bägge bilderböckerna, varav en hel del filmats.

De ”har läst eller berättat boken i tryck form, kopierad, laminerad och uppsatt på staket, på bord, på golv, på väggen, i en väska, översatt och inläst på film, scannad och visad på dator eller på väggen med kanon, med OH-bilder, book creator, med den talande pennan, berättad utan bok på avdelningen på modersmål, utomhus, berättad av barnen själva med bok, berättad av barnen med stöd av teckningar, med stöd av stavdockor, dramatiserad”.

Pedagogerna trodde att småbarnen skulle älska Bintaboken, men möttes av ett ganska svalt intresse från de flesta av barnen. Ett skäl som man kom fram till var, att man läste alldeles för tråkigt, för när man broderade ut texten och förstärkte olika ljud drogs ytterligare några åhörare in. Trummande var ännu bättre. Eller att man dansade, som karaktärerna i boken.

Pedagogerna tog även hjälp av tolv modersmålslärare, fyra förskolepedagoger och en bibliotekarie för att översätta och läsa in böckerna på film, så att Binta dansar funnits tillgänglig på sjutton språk, och den betydligt längre och ”svårare” Ska vi va? på fem.
När barnen fick höra sagan på sitt modersmål hejdade sig de minsta i sina aktiviteter och lyssnade extra noga. Pedagogerna upplevde det som att barnen blev stolta och glada. Barnen fick även med sig översättningen hem i Bintaväskan, som blev till en länk mellan förskolan och hemmen och även gjorde föräldrar delaktiga i verksamheten.

Småbarnsledda boksamtal barn och barn emellan!

Intressant läsning är inte minst hur barnen själva har fått bli kulturskapare och spontant kommenterat böckerna under själva läsningen (men ej särskilt gärna efteråt) och berättat om sina teckningar utifrån bilderböckerna m.m. De små hade t.o.m. egna inbördes boksamtal! Underbar är denna passage med beskrivningen av en iakttagelse gjord av en av pedagogerna:

"Jag ser att tre barn, c:a 2,2 år, sätter sig vid bordet och tar varsin bok. Efter en stund märker jag att de har börjat samtala om boken. Eftersom dessa barn inte riktigt förmår att producera tal i långa meningar, kändes detta väldigt speciellt. Barnen upprepade det de såg på bilderna. De sa ord som de hade lärt sig efter våra läsningar, tittade på varandra och nickade i samförstånd

Efter en stund blev det viktigt för barnen att ha samma sida uppe i sina respektive böcker, vilket de också lyckades organisera. Nu sade någon t.ex. ”mamma” och de andra upprepade ”mamma”. Så även om någon inte kunde allt i boken, fick man lära sig av sin kompis. Jag blev häpen av barnens förmåga till samtal och deras vilja att samtala om boken. Boken blev det verktyg de behövde/behärskade för att mötas i samtal."


Rapportens andra del rör projektets teoretiska idébakgrund, med utgångspunkt i de olika texter som nätverket läste (bl.a. i sammanhanget numera närmast ”obligatoriska” forskare som Judith Langer (1995) om föreställningsvärldar och Caroline Liberg m.fl. (2010; 2012) om textbaserad rörlighet). Talet om ”textrörlighet” och ”textrörelser”, eller att betrakta elever som ”textresurser”, tycks mig dock avhumaniserande. Det får mig att tänka att ”kan begreppet vara en av förklaringarna till att läsarfokuserade studier inte heller de senaste fem åren har genomförts?”. Att man alltför mycket leds att fokusera texten istället för mottaga-ren?

Liberg et al talar dock egentligen om olika textbaserade rörelser, varav somliga påstås vara mer ytliga och in mot texten, andra mer utåtriktade och jämföra med andra upplevelser, eller så en ”interaktiv textrörlighet”. Så det är väl inte texten som är rörlig eller interaktiv – utan hörskådarna, läsarna, åhörarna? Eftersom språket numera sägs tala människorna,  snarare än människorna tala språket, torde ett begrepp som ”hörskådarrörlighet” kunna ge upphov till andra tankar. Exempelvis bidra till större intresse för att försöka förstå barnens meningsskapande? Snarare än textens.

Langer, Judith: Envisioning literature: literary understanding and literature instruction. New York: Teachers College Press 1995
Liberg, Caroline, af Geijerstam, Åsa & Folkeryd, Jenny W: Utmana, utforska, utveckla! Om läs- och skrivprocessen i skolan, Lund: Studentlitteratur 2010
Liberg, C., et al: Textrörlighet - ett begrepp i rörelse, sid. 65-81 i: Synnøve Matre och Atle Skaftun (red.) Skriv! Les! 1, Trondheim: Akademika förlag 2012

Avslutningsvis problematiserar Norlin den svenska läroplanens värdegrund och exakt VILKEN gemenskap som anses som den enda acceptabla, inte minst utifrån vilka svenska bilderböcker som finns översatta eller på barnens egna språk och tillgängliga på dagens förskolor:

”Att känna delaktighet i en samhällsgemenskap är ett viktigt mål för att barn ska kunna utvecklas till demokratiska samhällsmedborgare. Men måste det vara just det svenska demokratiska samhället man ska solidarisera sig med? Är inte allas lika värde som världs-medborgare det som eftersträvas för att vi ska klara att välkomna muslimska flyktingar från krigets Syrien? Då är det kanske sekundärt om man ställer upp på den svenska samhällsmodellen eller mest känner etnisk samhörighet med en folkgrupp? ”

Frågan är onekligen komplex, som han själv påpekar.
Svaret eller åtminstone mer information kan fås av projektledaren Pelle Norlin på pelle.norlin@sodertalje.se



(Den tredje delen utgörs av en intressant enkätundersökning genomförd i Söder-täljes förskolor om vilka böcker som där läses. Den skriver jag om i nästa inlägg.)





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar