"X-tra lång helgläsning!"
I det förra blogginlägget (17/11-15) hävdade jag att de främsta misstagen som vuxna gör i samband med förmodad ”genuspåverkan” på barn är att tro att en människas vuxna genus grundläggs i mycket tidig ålder, är permanent och kan/riskerar att fixeras i barndomen. Genusidentiteten och inte minst uttrycken för denna förändras genom alla livsfaser.
Som det tydligaste exemplet på det obeständiga i barns ”genusideal” kan flickors förän-derliga syn på Barbie tas. Deras uppfattningar om dockan svänger för det mesta radikalt mellan 3- och 14-årsåldern. Detta hänger dock mycket lite samman med genusdebatter och bojkotter. Mer om de reella och komplicerade orsakerna till förskjutningarna under den tidiga barndomen blir det som sagt på denna blogg först efter nyår…
Modellexemplet Barbie
I fallet med reklam riktad till barn, fokuseras ovanligt mycket av debatten på själva varorna, vilket mera sällan sker när det är fråga om vuxenreklam… Skälet är troligen att barn inte anses ha rätt till sin beskärda del av konsumtionen. Såväl Barbie som Action Man har gjorts till sinnebilder för hur ”kommersialiseringen” hotar både den ”äkta barndomen” och även-tyrar försöken att förändra denna nu ”oäkta barndom” i en mer önskvärd riktning.
Att flickorna skulle bli några ”Barbieimitationer”, som många i 50 års tid fruktat, har dock inte kunnat beläggas bland dagens 20-65-åriga kvinnor som i barndomen lekte med dockan, vilket 98 procent av amerikanska och uppemot 90 procent av svenska flickor under denna period gjort (Svenska Dagbladet 2/2-99).
I stort sett alla framstående feminister tillstår att de själva som barn lekte med Barbie. Även Naomi Klein, fastän hon som 8-9-åring förbjöds av sina hippieföräldrar att äga dockan, men istället lekte med ”Barbie inne i sitt huvud” (Klein 2001:172). Trots det var hon som 30-åring i stånd att kritisera denna ”kulturimperialist i skärt”. Susan Faludi har i en tv-dokumentär rent av hävdat att den påstått korkade blondinen visar småflickorna vägen till oberoende, viljan att ge sig ut i världen med stort självförtroende och vara den som själv bestämmer. Den första ordföranden i Barbies svenska fanklubb, Mona Sahlin, blev seder-mera vice statsminister och förkämpe för unga invandrarflickors rättigheter. O.s.v.
Så trots att en titt bakåt aldrig tyder på någon bimbofiering, tror man ändå alltid på sådana förbindelselänkar när man blickar framåt… Man läser in en rak linje från dockorna som går att ”göras om”, i form av klädbyten och ändrade hårfrisyrer, till veckotidningarnas ”gör-om-mig”-reportage 10-20-30-40 år senare. Av de dussintals småflickor som jag känt, med mammor som likt de själva enbart gått omkring i långbyxor, har alla förskoleflickor i sin lek velat klä ut sig i kjol eller klänning såväl som tecknat sådana flickor, gärna i rosa klänning. Plötsligt upphör dock denna rosa mani i 8-9-årsåldern. Varför då?
Barbie har i åtskilliga decennier tillsammans med Lego varit lekens standardprodukter nummer ett, även i länder utan tv-reklam. De senaste decennierna har också Lego förändrats i riktning mot mer Action Man-lika figurer. Barbie är den kommersiellt sett framgångs-rikaste leksaken genom tiderna. Dockan har sedan 1959 sålt i uppåt en miljard exemplar och funnits i Sverige alltsedan julen 1963. Europeiska flickor mellan 3-10 år sades runt millen-nieskiftet ha fem Barbies i snitt, amerikanska åtta (Mayer 1998:153).
Action Man har inte funnits riktigt lika länge och heller ej kommit upp i samma försälj-ningssiffror, men figuren eller liknande med andra namn tillhör ändå fortfarande storsäljarna, vid sidan av mer utomjordiska eller robotlika, ”transformerbara” actionfigurer. Det är inte särskilt troligt att dessa favoritleksakers framgångar enbart skulle bero på reklamkampanjer, utan mer sannolikt att de svarar mot specifika användningsmöjligheter för barnen.
Barnen väljer ju ut just dem bland hundratals andra möjliga val. Och detta alltså trots den enorma vuxenkritik som framför allt Barbie, men också actionfigurer, länge utsatts för. Här handlar det ju verkligen inte om att barnet rättar sig efter några ”förväntningar” eller ”belö-ningar” från den vuxna omgivningen, inte om någon vuxen ”förstärkning” av könsriktigt beteende, utan snarare tvärtom.
Det råder ingen tvekan om att Barbie är ljushyad och blond, anatomiskt omöjlig ty alldeles för smal, samt precis som kvinnor och män ohållbart konsumtionsinriktad, även om hennes utseende av och till förändrats så smått. Det finns visserligen en asiatisk version och en svart Barbie såg dagens ljus 1980, samma år även en spansk-mexikansk variant. Fler etniciteter har sedan tillkommit. Finns det då månne något mer att säga om dockan än att fastna i hennes hudfärg och orealistiska utseende? Håller t.ex. barn med vuxna om bedömningarna?
Kritiserad från första början
Det negativa vuxenmottagandet av Barbie har inte förändrats genom decennierna, däremot i hög grad själva argumenten mot dockan. Det man egentligen kritiserar blir dock i själva verket flickorna själva, för att falla för ”sånt”. En barnkulturforskare studerar emellertid aldrig leksakerna eller kulturprodukterna i sig, utan användningen av dem. Användningen såväl i vuxendebatten som i barnens rum.
Leksakerna spelar visserligen en viss roll, men det är de som leker med dem som bestämmer deras innebörd och användning – inte tingen i sig. Leksakerna, och reklamen för dem, inrymmer onekligen betydelseförslag från de vuxna avsändarnas och köparnas sida, men det är barnen som avgör hur dessa ”erbjudanden” tas emot. Leksaker förkroppsligar inte, och lär inte heller ut, vare sig våld eller kvinnoroller, utan människor (i detta fall helst barn) måste tillskriva sakerna mening, innebörd, betydelse. Barnkulturforskning handlar om att studera barn – inte bara analysera saker eller texter. Barn uttalar sig framför allt genom sina leksaksval och lekhandlingar.
I Sverige utnämndes Barbie av leksakshandlarnas riksstämma profetiskt till ”årets, ja, kan-ske århundradets leksakssuccé” redan 1964, trots att NK med sin Barbie Shop hade ett års ensamrätt på dockan i Stockholm och Malmö och därmed var svår att få tag i. Motiveringen var inte bara stor efterfrågan, utan även Barbies stora pedagogiska förtjänster som ”ett hjälpmedel att skapa och bibehålla god kontakt mellan mor och dotter” samt hjälp ”till att utveckla flickornas fantasi och klädsinne” (Kihlman 1965:1). Alla var dock inte lika förtjusta...
Särskilt under 1965 förekom en väldig debatt i tidningar och tv mot fenomenet Barbie, inte bara för hennes lyx och överklassfasoner. I tv:s Konsumentkvart den 30 september 1965 brännmärkte (enligt Röster i Radio/TV, nr 35/1965) dåtidens Sverker Olofsson, Willy Maria Lundberg, Barbiedockan för dess livlösa ansikte, oestetiska utformning, karaktärs-löshet, sterilitet och könlöshet. Vad de enbart under hösten 1965 nytillkomna 40 000 svenska medlemmarna i Internationella Barbieklubben eller 8-åriga Mona Andersson (sedermera Sahlin) tyckte, framkom i vanlig ordning inte.
Somliga framhöll dock flickornas eget omdöme och menade att ”att inte all charm sitter utanpå, förstår nog våra små kvinnoämnen instinktivt”. Enligt Aftonbladet den 4 juli 1967, under den visserligen osanna rubriken ”Leksakshandlare gick i konkurs efter programmet om Barbie-dockan. TV dikterar vad barnen ska leka med!”, gick Barbie inte att sälja sedan konsumentprogrammet i tv kritiserat den. Barbie såldes emellertid i själva verket som aldrig förr. Under stora delar av 70-talet kritiserades dockan dock återkommande för sin dekadenta livsstil som antogs påverka flickorna att bli fåfänga och vilja leva ett lättjefullt, osjälvstän-digt och meningslöst liv. Vid de här laget var Mona medlem i FNL-gruppen och SSU.
Projicering av motsägelsefulla, ja, motsatta fantasier på dockan
De vuxna betraktarna har med andra ord projicerat vilda och ofta motsägelsefulla eller rent motsatta fantasier på Barbie. Hon må vara en universellt igenkännbar figur, men det hon betyder för varje flicka är lika personligt som fingeravtrycken. Fantasifulla flickor leker sällan varken som producenterna eller kritikerna tror. Fantasifulla vuxna kan också använda dockan precis som de önskar. För inte så länge sedan var det inne att ta Barbie för en materialistisk dumbom (för en del är hon det fortfarande), men numera är hon oftare bögikon (se Rand 1995).
Barbie-historikern M G Lord (1994) ser Barbie som en feministisk pionjär, inte som någon frustrerad hemmafru som dammsuger. Barbie undervisar inte i hur man tar hand om bebisar, utan visar på önskvärdheten av oberoende och yrkesarbete: hon har varit polis, pilot, astro-naut, veterinär, läkare, presidentkandidat, direktör – inte bara modell, sångerska, balett-dansös. Det existerar inga föräldrar, bebisar eller äkta män i Barbies värld. Hon har istället arbete, eget hus och egen bil.
Visst har Barbie en pojkvän, men Ken är mer att likna vid en accessoar. Hans utstyrsel ska hela tiden matcha hennes. Det går åtta Barbies på varje Ken, men de utgör inte hans harem, utan flickorna delar systerligt på honom. Och de lekande flickorna sätter inte sällan på Ken Barbies kläder, liksom låter Barbie vara bergsklättrare, astronaut etc.
Sexualisering såväl som avsexualisering…
Sociologen Joel Best (1998) framhåller att de kritiska rösterna till en början fruktade att flickorna p.g.a. tonårsdockan skulle överföra sina känslor på den vulgära och korrumperande tonåringen, istället för på babydockan. I slutet av 60-talet oroade sig de manliga kritikerna i USA enligt Best för att Barbie skulle göra flickorna mindre känslomässigt förberedda för rollen som maka och mor, än om de lekte med babydockor.
Den sexiga Barbie förledde enligt detta synsätt nämligen de oskuldsfulla barnen och kunde alltför tidigt inskola flickorna i tonårskulturen och minska förberedelserna för vuxenlivets moderskap, giftermål och yrkesliv, sades det då (ibid:202-3). Detta trots att modern ju faktiskt är betydligt mer sexuellt erfaren, än oskulden Barbie… Det påstods däremot aldrig att babydockan alldeles för tidigt integrerade flickan i vuxenlivet av typen modersroll.
Men oro för ”avsexualisering” förekom också. En forskare frågade sig om flickorna, precis som Barbie, skulle komma att göra motstånd mot ansvaret att föda barn, ja, rent av likt Barbie motstå giftermål och familjeliv (Cox 1977)? Andra (män) har oroat sig för att hon med sina smala höfter inte ska kunna föda barn, tydligen ovetande om att det är bäckenets innermått som avgör.
I februari 1972 kom den första feministattacken mot Barbie i form av en demonstration och happening (rapporterad i New York Times): dockan ansågs uppmuntra småflickor till att se sig själva enbart som levande skyltdockor, sexobjekt och hemmafruar (Lord 1994:90). Detta trots att Barbie som sagt aldrig framställs som hemmafru… Den feministiska rörelsen vände således argumenten runt ett helt varv. Hade Barbie tidigare främst anklagats för att leda flickorna bort från äktenskap och barnafödande, kritiserade nu feministerna tvärtom dockan för att förstärka traditionella könsroller. Jo, de talar alla om samma docka.
Dessa feminister fann Barbie tom i bollen, passiv, ett offer för modet, med begränsade fram-tidsutsikter. Dessutom sades dockan sätta upp ouppnåeliga skönhetsmål. Man kritiserade även dockan för hennes sexualitet, eller så för hennes avsaknad av sexualitet: det som i förstone ser ut som en sexuellt lockande kvinna, ansågs bara vara spelat. Andra påstod att Barbie bara använde sitt utseende för att nå yrkesframgångar, ”gick sängvägen”. Att Barbie länge enbart var vit gjorde henne också till måltavla för rasismanklagelser (Best 1998:203).
Barbie som Rorschachtest
Under 90-talet har dockan pådyvlats ännu mer långtgående konsekvenser för hela det amerikanska kultur- och midjelandskapet: Cunningham (1993:80-82) ser i denna mäktiga kulturella ikon en kvinna som rånats på sitt inre, därför att hon tvingats måna så om sitt yttre. Hon beskrivs ha smala höfter utan plats för sköte, särade ben utan genitalier, bröst utan mjölk – ”kvinnan som masstillverkat kadaver”. Till och med den annars insiktsfulle Norman Denzin har i denna barbiebarbariska uppenbarelse upptäckt en paradoxal kombination av oskuld och hora: Den Oskuldsfulla Horan (Denzin 1993:79). Troligen dock inte baserat på något fältarbete bland barn.
Andra har i dockan rent av sett ”en arisk ikon”, en ouppnåelig Überfigur och hörnpelare i dyrkan av det blonda, vars ”oskuldsfulla”, ”apolitiska” skönhet propagerar för Tredje Rikets ideal och lyckas med det Hitler inte klarade av: att i tusentals småflickors huvuden inplantera en preferens för vit hy, blont hår och blå ögon (Gilman 1998:18).
I Sverige ”upptäckte” Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt (1999:77) Barbies värld vara ”den traditionella kvinnorollens, men glamouriserad och sedd ur ett manligt övre medelklass-perspektiv. En romantiserande bild av en sexigt framgångsrik lyxhustru, ett slags dekoration som ska bekräfta manligheten. Eller om man så vill: en massiv reklamkampanj för en traditionell hustru-hemmafru-roll”.
”Yrkes-Barbie” glömdes alltså helt bort, liksom det faktum att Barbie inte är gift, aldrig fött barn. Och vad vet förskoleflickor om lyxhustrur? Var får vuxna allt ifrån?!
Men hur kan dockan egentligen uppnå allt detta, dessutom ofta högst motsägelsefulla?!
Imitation av en förebild?
Hur tros denna dockpåverkan egentligen gå till? Flickorna som leker med henne uppsnappar uppenbarligen vissa innebörder hos dockan. Eftersom Barbie är smal, lär hon tydligen till flickorna ut att detta att vara smal skulle vara önskvärt. Överensstämmer detta med omgiv-ningens preferenser och kroppsformer? Eller är dockan ensam om detta? Vilken är dockans effektiva pedagogik? Det borde vara något för skolan att ta efter. Läsaren anar nog redan här vissa problem...
Uppenbarligen värderar flickorna Barbies utseende positivt och vill därför vara smala som hon? Men vad får dem i så fall att värdera hennes smalhet som någonting positivt? Kan dockan inskränka flickornas (frånsett Mona Sahlins) tanke- och jämförelseförmåga, så att de inte kan föreställa sig alternativ till henne? Fast det finns ju redan otaliga mängder av annor-lunda kroppstyper runt omkring dem.
Och varför fokuserar flickorna i så fall just på hennes smalhet? Barbie ler ju hela tiden: var-för tar de inte efter detta lika gärna och fokuserar på en glad uppsyn, istället för på smalhet? Alla runt flickorna, mammor, förskolepersonal, som inte ser ut som dockan tycks ju dess-utom tydligt signalera att de ogillar Barbie och inte vill att flickorna ska bli som den. Flickor upptäcker mycket tidigt att det är något skumt med Barbie, något ”förbjudet”. Är leken från flickornas sida enbart ett uppror mot kvinnorna?
Vi vuxna bör nog inte vara så utseendefixerade, inte stirra oss blinda på det yttre, utan istället se till själva den betydelseskapande användningen. Barnen aktiverar hela tiden de kultur-produkter som de möter. Hur använder då flickorna sina Barbiedockor?
Greppvänlig Barbie med talande ögon
Det har ordats en hel del om Barbies onaturligt långa, slanka ben och smala kropp, hennes minimala midja och stora ögon. Liksom om hennes händer som länge inte kunde greppa, för att inte tala om hennes små konkubinfötter som gjorde att hon den första tiden inte ens kunde stå själv, så som pojkarnas vapengreppande, mer bredbent stående – men närmast ögonlösa – motsvarigheter kunnat. Har vi alltså ännu en gång ett exempel på flickornas inskolning i hjälplöshet, passivisering, osjälvständighet, insvävning, stympning? Eller?
En barnkulturell vinkling, med fokus på vad barnen faktiskt gör, innebär snarare att vända på steken och framhålla att de lekande flickorna – i motsats till pojkarna – kan greppa sin docka, se henne i ögonen, tala med henne. Barbie är inte till för att ställas upp nånstans, utan ska hållas i, och de långsmala benen underlättar onekligen detta greppande. Det är mycket mera genomförbart att hålla upp dockan i ansiktshöjd och samtala med henne, ifall benen är långa och smala och ögonen stora och inbjudande till dialog och reflektion, än att hålla upp en stor, klumpig och ”sladdrig” babydocka i luften. Dem, vet flickorna dessutom redan, går det heller inte att prata ordentligt med, ”de fattar ju ingenting!”.
Barbie är helt enkelt greppvänlig för en liten flickhand, även när man hjälper henne ”gå”. Hennes stora, färgglada ögon inspirerar också till interaktivt agerande, i motsats till pojkarnas actionfigurers otydligt markerade ögon. Dessa pojkdockor har ofta bara små prickar eller gropar till ögon, eller så är de rent av maskerade. Hur många superhjältar har inte ögonbindlar? Barbiedockans kropp är också lättare att sätta på dockkläder, än om måtten vore mer realistiska. Den overkliga kroppen signalerar dessutom i sig fantasi.
Vad skulle det för övrigt vara för märkvärdigt med att få dockan att stå? Vad kan man egentligen leka för lek med en stående Barbie? Kritikerna missar det faktum att Barbie-dockan inte handlar om att manipulera föremål eller behärska motståndare, utan om en mycket komplicerad social interaktion och inte minst om samtal, både med dockan ock med lekkamraten i parleken med flera Barbies inblande.
Vi måste som i alla andra barnkulturella sammanhang alltså söka finna ut vad barnen gör med leksakerna och reklamen för dockan. Håller flickan upp dockan öga mot öga för att kunna prata med henne, eller låta dockan diskutera med andra dockor, eller för att visa upp henne för kompisen? Ställer pojken upp sin lekfigur för att den inte precis inbjuder till samtal, utan genom de intetsägande eller t.o.m. dolda ögonen och stela huvudet istället uppmuntrar pojken att vända figuren bort från sig själv, ut mot stora vida världen? En värld som dessutom tydligen är hotfull och måste bekämpas?
Vad gör actionfiguren för övrigt för önskvärda ting i denna lekvärld? Avfyrar projektiler? Den poserar väl snarare, ty det är ju den lekande pojken som med ljudillustrationer måste ”avfyra”. Är figurens utseende rent av en förutsättning för att pojken ska kunna använda pojkdockan mest bara som en upphängningsanordning för olika vapen? Att ”avskjutnings-rampen” av det skälet behöver stå stadigt, men ur mänsklig synvinkel ytterst stelt? Under-lättar denna bortvändhet och opersonlighet tack vare ögonbindlar eller prickar till ögon t.o.m. själva utförandet av de av vuxenvärlden så kritiserade ”omoraliska”, aggressiva lekhandlingarna? Vadan denna pojkfascination för svärd, lanser och pinnar generellt? Varför känner sig pojkarna så hotade?
Avgörs docklekens aktivitetsgrad verkligen av böjbara leder?
Judy Attfield (1996:82-83) har räknat antalet böjbara leder på dockorna, som i Action Mans fall genom åren sägs möjliggöra allt mer komplicerade ”rörelser”, medan Barbies fåtal rörliga leder antytt att Mattel lagt tonvikten vid posering snarare än action. Action Man har 20 böjbara leder medan Barbie ursprungligen bara hade tre, men numera i bästa fall kommer upp i cirka dussinet. År 1965 kunde hon för första gången även böja på knäna och 1969 blev hon därtill rörlig i midjan, vilket möjliggjorde bättre ”dansande” och ”ridande”. I Sverige kallades denna Barbie-nyhet 1971 i Svensk leksaksrevy faktiskt för ”Action Barbie”, dock syftande på att hennes rörelser med denna rörliga midja och stående på en platta ”blir nästan naturliga”.
År 1970 fick Barbie fyra leder till (armbåge, knän, hand- och fotleder) och två år senare dessutom möjlighet att stänga händerna tillräckligt för att hålla i en resväska eller telefon. Från 1975 kunde Barbie emellertid stå något stadigare på jorden och kunde nu t.o.m. ha skor utan klackar. Samtliga dessa nya leder anses enligt Attfield dock bara vara till för att öka ”poserbarheten” och attiraljmöjligheterna: har Barbie få leder är det inte bra, får hon fler är inte heller detta bra… Som om Barbieleken bara bestod i att dockan poserar…
På detta leda(n)de sätt manifesteras ändå enligt Attfield kvinnors ”passivitet” kontra mäns ”aktivitet”! Hon hade lika gärna kunnat hävda att kvinnors mänsklighet lyfts fram kontra mäns ting och mekaniska teknikfixering. Ty Barbiedockorna är trots sin kritiserade anatomi mycket mer mänskliga, om än mindre kroppsligt flexibla. De kan göra det i sammanhanget viktigaste, t.ex. vrida och vricka på huvudet i fler vinklar än de stela, kommunikativt högst inaktiva actionfigurerna. Ändå kommenteras (förutom centimetermåtten) bara tonårsflickans fötter, inte hur greppvänliga och samtalsvänliga Barbiedockorna är. Också det att samtala är att agera: Action Barbie!
Vad dockan gör, tänker och säger avgör visserligen bara den som leker med henne, men både forskare och föräldrar kan åtminstone tjuvlyssna och smygtitta. Enligt Nancie Martin (1998) på Mattel bedriver leksaksföretaget en enorm mängd forskning i form av lekobservationer på sitt lab av hur inbjudna flickor (i par) ses ta till sig deras produkter. Det första en flicka gör med Barbie är hårlek: tar i hennes hår, kammar eller flätar det och gör hästsvans, tar sedan ut håret igen. Därefter går de över till utsmyckningslek, d.v.s. klär på och av dockan olika klädespersedlar och accessoarer. Dessutom gillar de att leka med Barbie i vatten, samt leka ut olika yrkeslekar: ballerina, doktor (ibid:140-41).
Inget nytt egentligen i flickors lekbeteende. Dockan hade ju föregåtts av 40- och 50-talets klippdockor, vars enda lekvärde också låg i av- och påklädning av olika utstyrslar. Inte heller dessa pappdockor kunde stå stadigt (om än vingligt med hjälp av en liten böjd pappbit på baksidan). Barbie fick via reklamen dock tidigt en fiktiv bakgrundshistoria, vilket gjorde henne till en personlighet på ett helt annat sätt än andra dockor. I hemmiljö kan flickor emellertid med välbekanta kompisar dock leka på mer varierande och ”hemliga” sätt.
För flickor är Barbies bröst enligt Martin (a a) en fantasisignal, som gör att de kan tänka sig en framtida verklighet som ännu ej finns. Barbies toppiga bröst signalerar för flickorna att hon är ”tonåring” eller ung kvinna och inte har bröst av mammatyp. Hon gör inte heller mamma-saker, inte kvinno-saker, utan stora-tjejer-grejer. Amerikansk forskning har visat att flickor som leker med Barbie föreställer sig dockan som sju-åtta år äldre än sig själva. Och förskoleflickorna i Paleys (1986) studie menar också de, att Barbie självfallet aldrig föder barn: ”Nej! Nej! Hon får aldrig nån baby!”
Barbiedocklek vänligare än babydocklek
Leksaksforskaren Birgitta Almqvist hävdar likaså att flickorna inte ser Barbie som något sexobjekt, men inte heller som någon mamma. Almqvist (1993:45-46) refererar även till en amerikansk undersökning som visar att flickor leker mer städat eller ”vuxet” med Barbie än med babydockor. Den studie som avses är genomförd av Kitty Abraham och Evelyn Lieber-man (1985) som med videons hjälp observerade nio flickor i åldern 4-5 år när de lekte med babydockor respektive Barbiedockor.
Resultaten visade att när flickorna lekte med babydockorna var deras lek mer att likna vid strid än vårdande lek: de skrek, grälade och kastade dockorna på golvet eller i huvudet på varandra. När de lekte med Barbie kännetecknades deras lek däremot av vänliga samtal och uppriktigt engagemang i tonåringens förehavanden. De båda forskarnas tolkning är att baby-dockan inte bara ger liv åt flickornas positiva vårdande sida, utan också åt deras negativa, då de oftare antog rollen som strikt fostrare än ömt vårdande och betedde sig som irriterade eller utmattade mödrar. Vem de här imiterade, förblev dock av diplomatiska skäl osagt.
I Barbieleken lekte flickorna enligt forskarna istället genom dockan, d.v.s. de förlängde sig själva med hjälp av dockan och agerade som de trodde att en ung vacker tjej skulle eller kunde göra. (Om fem år vet de givetvis mer…) Dessutom verkade lekrepertoaren vara mera begränsad med babydockor än med Barbiedockor, ty vad kan man när allt kommer omkring göra mer än mata, byta på och natta bebisar? Förutom då tillrättavisa dem… Forskarnas slutsats är att Barbie bör tillåtas komma in i förskolan, då barnen med hennes hjälp inte minst tränar sig i att uttrycka sig verbalt.
”Tonåring” är för förskoleflickor ett magiskt ord. Exakt när den spännande åldern infaller är visserligen oklart då man ännu har föga hum om tidsbegrepp, men ytterst intressant och innebär precis som lekarna med Barbie mycket planering. ”Tonåringar” tillåts visst göra en mängd intressanta saker, inte bara ha provocerande klädsel och dansa, utan framför allt bestämma själva. Tonåringen är friare från modersväldet än barnet och den unga kvinnan Barbie, av dem kallad tonåring, slipper såväl övermakt som ansvar.
Barbie upplevs som stark på ett ”kvinnligt” sätt, i så måtto att hon infriar sina önskningar, är ”stor” och får bestämma själv. Hur man kommer dithän från att ha varit barn är visserligen ännu diffust, men förmodligen fråga om något slags förvandling eller magi. Fast trots att Barbie verkar vara så vuxen kan småflickorna i leken ändå ha makten över henne. Barbie är ingen sexgudinna utan en tonårshägring som fylls med flickornas fantasier. Vuxnas förknip-pande med det sexuellt utmanande passar emellertid ändå flickorna utmärkt, eftersom dockan då blir ännu mer lockande när hon, av outgrundliga skäl, upplevs som halvt förbju-den.
Kön som klass
Men vad gör de där halvstora egentligen för snuskiga, förbjudna saker, eftersom vuxna är så kritiska? Ofta är det i 6-7-årsåldern ett slags stora-syster-lekar som här leks, särskilt leken Den malliga storasystern eller Den snorkiga mannekängen. Eller så är Barbie Den stygga barnvakten, eller den ”horaktiga” som min egen dotter och hennes bästis till min häpnad kallade huvudkaraktären i en av sina Barbielekar. Lugnad insåg jag dock att detta ord i deras sexåringsvokabulär bara betydde ”känslokall, självisk typ”...
Hesse-Biber (1996:87) förtäljer om tre 9-åriga flickors lek med sina Barbies, som delas upp i ”snälla systrar” och ”dumma systrar” där de senare är mannekänger som bara bryr sig om hur snygga de är, men inte tänker på någon annan än sig själv, utan är snobbsystrar som vill roffa åt sig all makt. De snälla systrarna bryr sig däremot inte om sitt utseende, utan bara om att bli omtyckta för sin personlighet. Troligen är det klasskamrater som här blivit gestaltade i symbolisk form…
Just Barbies lågklassiga, ”horaktiga” utseende torde vara en viktig förklaring till det ogillan-de som dockan mötts av från vuxenvärlden. Barbie har setts som utmanande och sexig, fast på ett Play Boy-aktigt, arbetarklassigt sätt. M G Lord (1994:182-3) framhåller att kritiken mot Barbie lika mycket handlar om klass som om kön. Bimbon Barbie är billig, vulgär mest p.g.a. sina syntetiska polyesterkläder, alltför korta kjolar, alltför högklackade skor, sina ”lyfta” bröst, pastellfärgerna och sitt överdrivna smink, men också på grund av sitt leende.
Arbetarklasskvinnor sägs (åtminstone i USA) le mer och bredare, i ett slags defensiv optimism som ett sätt att föregripa eller besvärja vardagens alla tänkbara tråkigheter. Barbie som oönskad klassförebild, mycket mer än Barbie som förfärande könsrollsförebild, kan i själva verket vara navet i många mödrars farhågor runt henne, menar Lord. Barbies slanka kropp är faktiskt det enda hos dockan som för medelklassföräldrar inte ropar ut ”underklass” (ibid:183-84). Barbie lyfter alltså fram att samhällets könsbaserade sensibilitet helt klart har en hel del med klassdistinktioner att göra.
Psykologen Valerie Walkerdine (1997) menar just att den lilla arbetarklassflickan ofta utgör ett hot (speciellt mot skolan och medelklassen) genom att ifrågasätta idén om ”barnets oskuldsfullhet”. Hon ter sig i vuxna ögon som alltför brådmogen, alltför sexuell, när hon i sina korta linnen och kjol t.ex. mimande kråmar sig till den senaste sexigt övertydliga poplåten, eller beter sig som flickorna i tv:s sångtävlingar. Omsorgsgivande mammor, som i dockleken, anses då betydligt ”naturligare” för en 5-6-åring. Tillsammans med ”den våldsamme pojken” hotar just ”den sexiga flickan” medelklassen, hävdar Walkerdine.
Med vår egen bakgrund i arbetarklassen ser dock Walkerdine och undertecknad dessa berömmelsedrömmar och uppträdandelekar många gånger som en fråga om arbetarklass-flickans enda utväg, som vägen ut, bort, hemifrån – om hon nu inte som vi råkar vara duktig i skolan. Förbudet eller kritiken mot reklamen för Barbie & Co riktad till barn görs, enligt mitt förmenande, på samma sätt främst till en fråga om moral: oskulden alltför lätt och tidigt korrumperad och ”köpt”.
Genusskillnader är som synes varken enhetliga eller oföränderliga. Som också Ann-Carita Evaldsson (2000) visat i Sverige, blir könsskillnader efter 8-9-årsåldern mindre avgörande i flickors lekar än exempelvis klass och etnicitet. Barn är nu inte längre bara flickor och pojkar, utan exempelvis invandrarflickor eller tuffa tjejer, läkarsöner eller ”sportfånar”. (Mer om detta alltså efter nyår!)
Barbie en högst föränderlig gestalt även för flickorna själva
Flickorna visade sig alltså redan 1959 älska den smaklösa tonårsdockan, medan mammorna avskydde henne. Perfekt alltså, när Barbie används för att på detta rätt ”oskyldiga” sätt utagera flickans upproriskhet mot mamman. Det lyckas man förstås bäst med om dockan är alltför sminkad och glamourös och hennes garderob vulgär och sexuellt vågad, med negli-géer och extremt högklackat. Det var just det att Barbie inte var präktig eller mammig, som gjorde henne så användbar, ty ”förbjuden”.
Barbie blev i flickornas ögon efterhand en trotsig och utmanande Girl Power-representant, långt innan begreppet var myntat. Flickor har långt senare skamset berättat om hur de lekte med Barbie ända upp i tonåren, fastän de nästan skämdes för det. Några av mina infor-manter (högskolestudenter) hade plockat undan sina Barbies i en korg och lagt ett skynke över, men sneglade då och då på korgen likt alkoholister på spritskåpet. Till dess att de bestämde sig för att de inte kunde låta bli. Och visst låg Ken ibland ovanpå Barbie, men inte så att mamma såg det. Överlag vittnar de flesta före detta flickor om hur förbjuden de upplevde Barbie vara, utifrån den vuxna omgivningens reaktioner.
Flickor ska visserligen en vacker dag bli kvinnor som kvinnorna runt omkring dem, men måste ändå få hävda sig själva, hitta sätt att just nu utmana denna övermakt och dessa kvinnliga maktmästare. I detta sammanhang har Barbie länge visat sig vara ganska effektiv. Fast Barbie används givetvis olika, beroende på flickornas ålder och olika omständigheter och erfarenheter.
Barbiegestalten inne i flickornas huvuden, d.v.s, deras tolkning, förändras nämligen hela tiden. Barbie sägs dessutom, som allting annat i vårt samhälle, ”ha gått allt lägre ned i åldrarna”: på 60-talet var det 8-10-12-åringar som lekte med dockan, nu får redan 3-4-åringarna sin första Barbie, som därmed också överges tidigare. För dessa de yngsta flickorna betyder dockan givetvis någonting helt annat än för 7-8-åringarna: Barbie har för de yngsta inte hår, utan är snarare hår med tillhörande docka, en mänskligare My Little Pony.
Det långa håret är nämligen den viktigaste markören för att man är flicka. Könsidentiteten för en liten flicka (respektive pojke) sitter just i håret. Först är eget långt hår det allra viktigaste, sedan att klä ut sig i olika typer av hår (t.ex. Pippiperuk), därefter att leka med en docka med långt hår i en alltmer distanserande, reflekterande form utanför och bort från en själv. Här ser vi övergången från könsidentitet till genus tydligt illustrerad: identitet är något man är, genus är däremot något man bokstavligen gör. Pojkar ska inte kamma håret, action-figurer ska inte ha hår, utan på sin höjd någonting otydligt påmålat i själva plasten.
De allra yngsta flickorna använder faktiskt också Barbiedockan till Mamma-pappa-barnlek, något äldre förskoleflickor mest till att klä på henne och göra henne vacker, ”gå på bal”/ ”party”. Eller så ”åka på semester”, där Barbie klarar sig alldeles utmärkt utan killar—där-emot inte utan bästa väninnan, d.v.s. en annan tjejdocka. Många gånger är dockan mest en förevändning för att få utbyta tankar med varandra, ungefär som en rökpaus varit för deras mödrar. Flickorna använder också Barbie till att undra över varför alla kvinnor tycker så illa om dockan. Lågstadieflickan går därefter kanske över till leken ”Barbie och Ken som är kära”, med allt det okända och förbjudna som detta tydligen innebär, för att sedan gå vidare till att leka att man själv är kär, där man glömt både babydockan och Barbiedockan.
Flickor mognar med sin relation till Barbie som ”bevis”
I nästa fas förkastar man Barbiedockan helt, såsom varande alltför ”barnslig”. I 9-10-årsål-dern överges hon numera även därför att hon upplevs som alltför ”harmonisk”, insnävad och tråkig och ersätts av ”coolare” tonårstjejer. Och senast i nedre tonåren kritiserar man henne i termer av ”olämplig tjejförebild”, som ett ”bevis” på att man nu är vuxen.
Som gymnasietjej skriver man sedan lustiga små berättelser om vad som händer med snopp-löse Ken, när nu Viagra upptäckts (se Svenska Dagbladet 9/11-98). Som ung kvinna börjar man efterlysa dockor som lär flickor om annat än mode: en småfet Barbie, en anatomiskt riktigt Barbie, en Barbie med horisontella fötter i Birkenstockskor, en kroppsarbetar-Barbie i blåställ, förutom en bisexuell Barbie och en Butch-Barbie i Doc Martens (Gilman 1998:20-21).
Som nybliven mamma glömmer eller struntar man sedan i sin egen barndoms glada Barbie-minnen och förfasar man sig över dockan, samtidigt som man motvilligt låter sin dotter trots allt få ett par stycken. Man kan ju alltid skylla på presenter från släkten. Som mormor börjar man till sist nostalgiskt samla på Barbies, förment för att ge till sina barnbarn.
Som synes är det inte så mycket Barbie som förändrats under dessa fem decennier, utan synen på henne, d.v.s. den vuxna tolkningen av dockan och av kvinnors önskvärda samhällspositioner. Kvinnors faktiska samhällssituation har samtidigt också förändrats till det bättre, trots att Barbie sett ut som hon gjort i 56 år…
Onekligen har dock försäljningen av Barbies gått ned på sistone, men ersatts av andra likadana eller värre motsvarigheter. Eller så har Barbieleken (såväl som actionfigursleken) efterträtts av aktiviteter på s.k. interaktiva skärmar. Det är väl även där oftast fråga om sysselsättningar med digitala klippdockor och kämpande actionfigurer. I det fallet är det ännu svårare för en utomstående vuxen att veta vad som försiggår i barnens huvuden, eftersom de nu är mindre verbala där de sitter med sin padda. Tveksamt är det dock enligt min mening ifall det idag verkligen rör sig om mer fantasieggande aktiviteter eller speciellt annorlunda genusuttryck.
Kritiken mot Barbie tycks samtidigt ha lagt sig en aning, då dockan av många det senaste decenniet ansetts åtminstone vara att föredra framför de extremt smala och lika extremt sminkade och konsumtionsfixerade Bratz-dockorna, eller att hänga över pekskärmar.
Källa
Sidorna 162-190 i Margareta Rönnberg: TV-reklamen – vår tids myter. Men könsrollskonserverande?, Uppsala: Filmförlaget 2003
Referenser
Abraham, Kitty & Lieberman, Evelyn: ”Should Barbie go to preschool?”, Young Children 40 (1985):2, sid. 12-14
Almqvist, Birgitta: Approaching the Culture of Toys in Swedish Child Care. A Literature Survey and a Toy Inventory, Uppsala: Uppsala University, Department of Education 1993
Attfield, Judy: ”Barbie and Action Man: adult toys for girls and boys, 1959-93”, i Pat Kirkham (red): The Gendered Object, Manchester: Manchester University Press 1996, sid. 80-89
Best, Joel: ”Too Much Fun: Toys as Social Problems and the Interpretation of Culture”, Symbolic Interaction 21 (1998):2, sid. 197-212
Cox, Don Richard: ”Barbie and her Playmates”, Journal of Popular Culture 11 (1977):2, sid. 303-07
Cunningham, Kamy: ”Barbie doll culture and the American Waistland”, Symbolic Interaction 16 (1993):1, sid. 79-83
Denzin, Norman K: Introduction to Cunningham, Symbolic Interaction 16 (1993):1, sid. 79
Evaldsson, Ann-Carita: ”Könsskillnader och regellekar. Flickors sociala interaktion i ’boll i fyrkant’”, Nordisk Pedagogik 20 (2000):2, sid. 65-71
Gilman, Susan Jane: ”Klaus Barbie, and other dolls I´d like to see”, i Ophira Edut (red): Adiós, Barbie: Young Women Write About Body Image and Identity, Seattle: Seal Press 1998, sid. 14-21
Hesse-Biber, Sharlene: Am I Thin Enough Yet? The Cult of Thinness and the Commercialization of Identity, New York: Oxford University Press 1996
Kihlman, Gunnar: ”Barbie fick ’Brunte’”, Svensk leksaksrevy 8 (1965):3
Klein, Naomi: No Logo. No Space, No Choice, No Jobs, No Logo. Märkena, marknaden, motståndet, Stockholm: Ordfront 2001
Lord, M G: Forever Barbie. The Unauthorized Biography of a Real Doll, New York: William Morrow Company 1994
Martin, Nancie: ”An Interview with Nancie S. Martin”, i Justine Cassell & Henry Jenkins (red): From Barbie to Mortal Kombat. Gender and Computer Games, Cambridge, Mass & London: MIT Press 1998, sid. 137-50
Mayer, Anna Elisabeth: Kinderwerbung—Werbekinder. Pädagogische Überlegungen zu Kindern als Zielgruppe und Stilmittel der Werbung, München: KoPäd Verlag 1998
Paley, Vivian Gussin: Boys & Girls: Superheroes in the Doll Corner, Chicago: University of Chicago Press 1986
Rand, Erica: Barbie´s Queer Accessories, Durham, NJ: Duke University Press 1995
Walkerdine, Valerie: Daddy´s Girl. Young Girls and Popular Culture, Basingstoke: Macmillan 1997
Örnstedt, Didi & Sjöstedt, Björn: ”Vem är man om reklamen tystnar? Action Man, Barbie och annan masskultur i jämställdhetsarbetet”, i Skolverket (red): Olika på lika villkor. En antologi om jämställdhet i förskolan, Stockholm: Liber 1999, sid. 75-86
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar