torsdag 3 december 2015

Barnbokskanon? Hellre då en parakanon! – Om 11 sätt att älska en bok

Guri Fjeldberg är bokanmälare i Bergens Tidende och utsågs i mars till Årets litteratur-kritiker 2015 i Norge. Hon är som recensent av barn- och ungdomslitteratur rätt unik i Norden, då hon lägger stor vikt vid lärorika möten med skolelever. I förra månaden utkom hon med boken 101. De beste barnebøkene 2005-2015.


Det rör sig alltså om 101 av henne utvalda barn- och ungdomsböcker från de senaste tio åren, inhemska såväl som utländska men översatta till norska. Även om hon ensam ansvarar för urvalet, har hon inhämtat (runt 400 stycken) förslag till bästalistan och bollat kvalifice-ringen fram och tillbaka med en mängd kolleger, såväl som tagit hjälp av skolelever. Bland dessa drygt hundra titlar återfinns även 13 svenska. Böckerna är presenterade i alfabetisk ordning, med angivande av motive-ringar till varför de medtas, samt lämplig målgrupp. Detta arbete med att utnämna de 101 är finansierat av den norska Statens Kunstnerstipend for kritikere


Parakanon


Detta handlar inte som man kunde befara om någon barnbokskanon utan snarare om en parakanon. Projektets förebild är den amerikanska litteraturprofessorn Catharine R Stimpsons (1990) artikel ”Reading for love” där denna alltså föreslår att en kanon av påstått ”viktig litteratur” borde ersättas av ett urval baserat på ”den älskade litteraturen”. Även på Fjeldbergs lista bestäms en boks värde av kriteriet ”den potential den har till att bli älskad”. Detta kärlekskriterium gör det möjligt att undvika klasskillnaden mellan hög- och lågkultur.

Stimpson (1990:957) kallar kanon för litteraturens överjag, men något slags kriterier behövs både enligt henne och Fjeldberg trots allt, för att bringa reda i ett oöverskådligt hav av berättelser. Varje kanon är visserligen ideologisk och tautologiskt självdefinierande: Vad är det bästa? Jo, det bästa är det bästa… Men val och bedömningar äger oundvikligen rum i de allra flesta litterära sammanhang, ej bara vid bokanmälan, litteraturundervisning i skolan, köp och läsning av böcker. Stimpson introducerar därför begreppet ”parakanon” som dock inte rangordnar titlar. 

Texter är oavsett om de är ansedda som hög- eller lågkultur, med eller ”utan litterärt värde”, enligt Stimpson en del av parakanon ifall ett rätt stort antal läsare älskat dem förr och/eller verkligen älskar dem nu (ibid). Parakanontextens värde består alltså i att kunna inspirera kärlek till densamma. Den ”goda” litteraturen bör utvidgas med den ”älskansvärda” som ger upphov till ihärdig, uppslukande läsning, inte enbart njutningsfull sådan. 

Vore paratexten en människa, skulle den omfamna oss. Vi blir besatta av den. Den kan påminna om västerländsk förälskelse, men är för den skull ingen privatrelation utan en social och kulturell kraft, ett samspel mellan många individers preferenser och med starkare styrka än de ”populäraste” titlarna numerärt.

Hellre inofficiell kärlek än officiell respekt från kritiker! En härlig läsupplevelse snarare än en förment ”bra bok”, kärleksfullt läsande snarare än beundrande dito, mer av upplevelse än arbetsam tolkning. Den privat slukade snarare än offentligt prisade boken, som ändå är kulturellt värdefull, inte bara kulturellt lättillgänglig. Parakanon kan självfallet även inkludera kanoniserade verk. Parakanoniska texter kan också gömmas undan från den dominerande kulturen, vilket är särskilt applicerbart i barnfallet då den ofta utgör ett trots mot de auktoritära krafterna.


11 sätt att älska en bok på

Med uttrycket att ”älska en bok” avses det som läsaren får ut kognitivt och emotionellt av sin relation till en specifik bok. Således inte elva skäl till att läsa böcker rent generellt, vilket brukar förekomma på ännu längre listor, utan mer passionerade kvalitetskriterier än de gängse. Fjeldbergs elva kärlekskriterier är i korthet böcker som tillfredsställer eller ger:

1. Känslan av bemästrande

Böcker som talar om att ”så här gör man”, manar till handling, ger en känsla av att man klarar av något eller inspirerar läsaren till att själv pröva på något. 


2. Vetgirighet beträffande faktakunskap alternativt nyfikenhet utifrån fiktion; skänker trygghetskänsla

Vetande om världen eller specialkunskap, som precis som de i punkt 1 tillfredsställer önskan att bemästra något, inte minst rör det sig också här om sakprosa.

3. Inlevelse i andra gör att man förstår sig själv… 

alternativt en mer självcentrerad tröst genom insikten att man själv inte är ensam om upplevelsen/känslan. Kan bli en tröst, peka på olika utvägar, eller öka empatin med andra. 


4. Rättvisepatos via inlevelse i någon annans vanmakt… 

alternativt (sken)tillfredsställelse av drömmen att i en rättvis värld rättfärdigheten kommer att segra.


5. Funktionen att vara ögonöppnande 

”Boken förändrade mitt liv”, ”livet blir aldrig som innan”, insikter som kan skänka smittande självtillit.  


6. Väckta kroppsliga eller andra begär 

Mat i barnböcker, erotik i ungdomsböcker, eller underblåsta/uppbackade önskedrömmar om egen berömmelse.


7. Estetisk tillfredsställelse 

– svarande mot en längtan efter det fullkomliga, alltså inte bara sinnlig njutning utan konstupplevelsen av det sublima och oförklarliga.


8. Känslan av tillhörighet och gemenskap

– inte bara en ensidig vänskap (avseende ”lågkvalitativa” serieböcker) utan en påstått mer ömsesidig vänskap, som även de bästa serieböckerna sägs kunna ge: hemhörighet.


9. Känsloutlopp av typen befriande glädje eller gråt 

– katharsis via t.ex. hämnd eller humor.


10. Bidrag till rätt rationell föreställningsförmåga 

– genom testning av till synes absurda premisser genom ”tänk-om”-utforskande av typen utopier, dystopier etc.


11. Fantasistimulans av mer lekfull karaktär (än i nr. 10) som även tros utveckla läsarens kreativitet

Kan vara allt ifrån nonsenshumor till fabelprosa; utvidgar inbillningsförmågan och ger upphov till nya dagdrömmar och fantasier.


Kategorierna utesluter förstås inte varandra utan det ser till och med ut som att ju mer givande en bok är, desto fler kategorier passar den in på. Hur förhåller sig då dessa elva kärlekskriterier till de kvalitetskategorier som togs upp i bloggen igår? 

En sak är tydlig: de flesta utom nummer 7 och möjligen nummer 11 kräver en ”tillräcklig” om än inte nödvändigtvis total begriplighet, vilket ju var det kriterium listan toppades av igår. Nummer 2 på Fjeldbergs lista kan dessutom sägas bidra till att förståelse uppnås eller fördjupas ytterligare. Nummer 7 är dock ett mycket ”vuxet” kriterium ty kräver förståelsen av att man inte fullt ut kan begripa det sublima. Barn vill begripa och det är rent av ett huvudskäl till att alls läsa.

Fjeldberg tycks dessutom fundera över att lägga till ett tolfte kriterium, ”Innovativt skriven”. Jag hoppas att hon avstår från det, ty detta är i vart fall inget som barn precis suktar efter.

Att jag lyfter fram detta sätt att närma sig böcker för unga människor (således inklusive läsa-lätt- och spänningslitteratur) hänger givetvis samman med min käpphäst receptions- eller responsstudier av de faktiska läsarna/mottagarna/hörskådarna/användarna som jag ständigt efterlyser i den akademiska forskningen såväl som i kritiken av produkter för barn. 

Fjeldberg är alltså känd för sin konsultation av unga textläsare och menar sig ha blivit en mycket bättre anmälare av barn- och ungdomslitteratur tack vare de diskussioner som hon haft med elever runt om i Norge. Det skulle givetvis också svenska kritiker bli. 

Somliga menar kanske att också denna unga grupp inte representerar mer än sig själva. Mot det vill jag invända att det gör de visst! De representerar nämligen de faktiskt avsedda läsarna av en barn- eller ungdomsbok. Då är det självfallet viktigt, ja, nödvändigt att höra dem.


PS 
De till norska översatta svenska älskade böckerna är enligt detta urval:

Lisa Bjärbo (Allt jag säger är sant), Katarina von Bredow (Du & jag), Rose Lagercrantz & Eva Eriksson (Mitt lyckliga liv), Zlatan Ibrahimović & David Lagercrantz (Jag är Zlatan), Jenny Jägerfeld (Här ligger jag och blöder), Petter Lidbeck & Lisen Adbåge (Kan man?), Barbro Lindgren & Eva Eriksson (Bella i barnehagen), Mikael Niemi (Skjut apelsinen), Frida Nilsson (Hedvig och Max-Olov), Sofia Nordin (En sekund i taget), Mats Strandberg & Sara B. Elfgren (Cirkeln), Stina Wirsén (Vem bestämmer?) samt Mats Wänblad & Pelle Forshed (Min vän Boris).    DS                      


Referenser

Guri Fjeldberg: 101. De beste barne- og ungdomsbøkene 2005-2015, Oslo: Gyldendal 2015

Catharine R. Stimpson: Reading for Love: Canons, Paracanons, and Whistling Jo March, New Literary History 21(1990):4, s.957-976. Omtryckt i Little Women and the Feminist Imagination. Criticism, Controversy, Personal Essays (Red: Janice M. Alberghene & Beverly Lyon Clark), Garland: New York & London 1999 (s.63-81)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar