fredag 29 januari 2016

Lars H Gustafssons nya bok RELATIONSREVOLUTIONEN

Igår läste jag den pensionerade barnläkaren Lars H Gustafssons (LHG) nya bok, främst för att jag var nyfiken på hur han skulle ta upp, och förhoppningsvis bemöta, läkarkollegan David Eberhards stort uppmärksammade bok Hur barnen tog makten. Utifrån den utgångs-punkten blev jag besviken, men det är ju inte Gustafssons fel utan helt och hållet mitt eget. 

LHG är uppenbarligen en försiktig och vänlig själ och tycks till och med mena att männis-kan äger en själ. Således ingen debattör eller revolutionär i sin syn på relationen mellan barn och vuxna. Han omnämner knappt Eberhards bok annat än på en sida (39), där han skriver att det ”kanske” är förvånande att kollegan (och möjligen också någon/några kognitionsfor-skare?) beskriver samspelet mellan barn och vuxna som en maktkamp mellan fiender. 


Fiktioner


LHG verkar så aggressionshämmad att han inte ens vågar stå för att han i realiteten ändå syftar på Eberhard på sidorna därefter (40-43), utan skapar en fiktiv forskningsrapport utan namns nämnande om maktförhållandena i landet. En utländsk forskargrupp, i vilken han själv givetvis fått ingå som konsult, har undersökt tillståndet i Sverige där minoriteten Barnen påstås ha gripit makten från majoriteten Vuxna och utövar terror. Rapportens slutsats blir i denna parabel självfallet att åldersmaktsordningen är orubbad.

Just detta med förekomsten av fiktioner i boken är något som stör mig och troligen andra med arbetarklassbakgrund: oss som vill ha fakta, referenser till forskning, dokumentärer eller åtminstone dokusåpor. LHG kreerar tre slags påhittade experter som ska få exemplifiera tre förhållningssätt till barn historiskt, av honom kallade vägar, beträdda åtminstone av de filosofer som eftervärlden känner. Därefter ska han sedan presentera John Walls och sin egen, fjärde väg: ett slags sammanfogning av de övriga tre.

Istället för att som i facktidskrifter avidentifiera reella barn, beskriver han sitt sätt att relatera ”cases” som att skapa en ”litterär” kalejdoskopmodell sammansatt av skärvor från olika faktiska barn-förälderrelationer, händelser och situationer som han mött i sin praktik. Denna modell har han även använt i andra böcker. Också de fall som de tre påhittade auktoriteterna (läkare/kognitionsforskare, familjeterapeut respektive utvecklingspsykolog) ska ta ställning till sägs vara lätt redigerade brev från frågeställare i sinnevärlden, men förlorar därmed för mig också de genast i autenticitet.


”Tre vägar”


LHG redogör i bokens första halva alltså för tre vägar, även kallade ”traditioner” i ”samspe-let mellan barnet och den vuxne” (22), som jag personligen skulle benämna tre ideologier eller perspektiv på barn. Samt beskriva med verb som är betydligt mindre ömsesidiga än ”samspel” antyder, om än inte krigiska. Det rör sig i stort sett om ett referat av religions-filosofen John Walls beskrivning (2008) av tusentals år av medelålders eller äldre mäns yttranden om hur barn ”är” och ”bör” behandlas. 

Dels uppifrån-och-nedtänkandet inom olika västerländska religioner, där barn förment födda onda eller ansedda som barbariska ska civiliseras ovanifrån av Gud, förnuftet (= kognitions-teoretiker?) eller traditionen, via föräldrautförandets fostran: förr genom att piska Djävulen ur den lilla, numera snarare upprätta och övervaka ”regler och gränser”. 

LHG:s beteckning för detta vuxencentrerade, framtidsorienterade perspektiv på barn är ”Barnet som ska fostras”. För ”föräldrarnas bästa” håller LHG med om att delar av traditionen ifråga har visst värde, eftersom den stärker fostrarnas tillit till sig själva och gör dem ”tydliga”. Till fördelarna med denna auktoritära fostran hör tydligen också insikten om att alla inom sig har ondska (37). Personligen vägrar jag gå med på att människor har någon inneboende ”ondska” och att det snarare handlar om skadliga relationer, som kan ge upphov till barnets fullt begripliga reaktioner. 

Den andra vägen är ytterligare ett ursprungligen religionsdominerat synsätt, nu inte främst influerat av Gamla Testamentet (finns dock även i Första Moseboken) utan det Nya: en nerifrån-och-uppversion där barn anses stå närmre Gud än vuxna gör, vilka därför borde lära sig av de medfött goda, oskuldsfulla barnen. Åtminstone enligt några teologer, som man dock kan betvivla själva tagit hand om några barn eller nått ut till särskilt många faktiska fostrare. I linje med Walls formulering kallar LHG detta barnfokuserade, nu-inriktade förhållningssätt för ”Barnet satt på piedestal” – en rubrik han själv misstänker är fel, men ändå använder.

I sanningens namn ska sägas att LHG i detta sammanhang (55) ännu en gång faktiskt omnämner David Eberhard, eftersom kollegan menar att anhängare av detta perspektiv på barn på ett naivt och farligt sätt idealiserar de små. Närmandet, som i diskursanalys snarare brukar benämnas Det Kompetenta Barnet, är det enda av de tre perspektiven som försöker betrakta händelserna ur konkreta barns synvinkel och leva sig in i hur barnet kan uppleva de problematiska relationerna.

Den tredje vägen kallar LHG för ”Barnet på utvecklingsresa” och företräds givetvis av utvecklingspsykologen. Även Wall har denna beteckning för barnets växtpotential. Utvecklingspsykologin anser sig emellertid veta vad som härvidlag är ”normalt” och resans slutstation, fullvuxenhet, som om denna vore för evigt fastlagd och spåren inte skulle kunna förlängas till nya hållplatser. Även denna väg är vuxencentrerad, i den meningen att resan mot det vuxna förnuftet prioriteras. Det rör sig om ett slags absolut kunskap som Wall rent av kallar för en ”-ism”: ”utvecklingsism” som betraktar barn som ännu inte fullt mänskliga varelser, utan blivande sådana (= vuxna) på genomresa i olika ”faser”. Det rör sig alltså om ett framåtblickande och i grunden vuxencentrerat synsätt som mindre intresserar sig för barnets nu.

(Den tänkta) familjeterapeuten (vägen nummer två) som betraktar problem ur det specifika barnets perspektiv, tar barnet på högsta allvar och hävdar att det är mer kompetent än man tror, antyds också enligt LHG idealisera och övervärdera barnet, hur man nu kan veta det. Jag får intrycket att det tredje synsättet däremot anses ”rätt” kunna uttala sig om ”typbarnet” och kunna avgöra var på modellresenärens färd som det enskilda barnet just nu befinner sig och hur långt det har kvar att färdas. Inte minst med hjälp av medicinsk hjärnforskning och kognitionsforskning tros denna väg tydligen vara den rätta att slå in på tills vidare. Men kanske undervärderas här barnet, som dock ibland rent av tycks ha ”ondska” i sig, i form av så starka krafter att föräldrarna inte klarar av att bemästra dem. 


Den fjärde vägens barnsyn – ”relationsrevolutionen”


Så kommer vi slutligen till den fjärde vägen, men förväntar sig någon en omvälvande nyhet, lär vederbörande bli besviken. Alla tre vägar ovan plus FN:s konvention om barnets rättig-heter bildar tillsammans tydligen det nya revolutionerande synsättet. Jag får faktiskt leta efter vad LHG kallar detta perspektiv på barn, men möjligen är det ”Barn är människor”, eller så har han inte döpt det. Observera att han nu talar i pluralis, medan de tre tidigare resorna haft bestämd form singularis (”barnet”). Han kommer givetvis här precis som John Wall in på FN:s konvention om barnets rättigheter. Även föremålet för dess artiklar omnämns av LHG i plural, trots att det i konventionstexten enbart talas om individuella barn, vilket är en av konventionens stora nackdelar… 

Eller så är beteckningen på korsväg nummer fyra just ”Relationsrevolutionen”, som förstås inte passar in i mönstret med ”Barnet som (relaterar/revolterar?)”. Här ska nämligen barnet varken vara subjekt eller objekt för fostran, utan förbindelsen mellan barn och vuxen framhållas. Wall kallar för sin del detta nya perspektiv på barns rättigheter postmodernt etiskt. Kännetecknande för postmodern/poststrukturalistisk teori är begreppet den Andre, som syftar på mångfald, olikhet, allas unikhet. En fokus på just detta kan förändra synen på barns möjligheter till mänskliga rättigheter och samhällsdeltagande, menar Wall. Fast nu mänskliga rättigheter definierade på ett nytt sätt, utifrån en ”väv av annanhet”, där vi alla är Andra. 

Wall är teoretiker och teoretiserar om barndom, LHG främst praktiker som talar om indivi-duella barn och barnrättigheter. LHG:s ärende är inte främst etiskt eller politiskt, utan han håller sig kvar inom familjen, inriktad på ”mötet mellan barn och föräldrar”, medan andra vuxna bara anas i periferin och ”samhället” knappt alls. 


Childism/Barnism


LHG talar också han om ”de andra”, men inte på ett postmodernt utan ”modernt” sätt: det krävs en ”revolution i vårt tänkande som leder till insikten att ’de andra’ inte finns, mer än som ett påhitt, en social och politisk konstruktion. Det finns inga andra. Det finns bara ’vi’” (194). Han syftar här främst på flyktingar vid Medelhavet, men i vidare bemärkelse uppen-barligen på alla marginaliserade, utstötta, fattiga, underordnade. Han vill tydligen heller inte importera Walls begrepp ”childism” som LHG funnit problematiskt (Gustafsson 2016:110f), därför att det känns ovant och för att en amerikansk psykoanalytiker (Young-Bruehl 2012) använt det på ett märkligt sätt, för det som ibland brukar kallas för barnrasism: således analogt med sexism och rasism.

Elisabeth Young-Bruehls bok Childism handlar om barnmisshandel, försummelser av och fördomar mot barn. LHG anser att Young-Bruehl står för en ”djupare analys” av dessa fördomar än Wall, som dock inte alls analyserar några, men myntar en teori diametralt motsatt hennes innebörd. Hon tycks i själva verket avse adultism, med innebörden vuxnas vantro att (medel)hög ålder skulle vara överlägsen låg ålder (såväl som överlägsen mycket hög ålder) och att vuxna därför får agera precis som de vill mot barn (och gamlingar).

Låt mig därför bena upp det hela: förtryck, diskriminering eller negativa stereotyper av någon p.g.a. vederbörandes kön, i vantron att motsatt kön är överlägset, kallas sexism och påtalas/motverkas av feminism; dito p.g.a. någons ras/etnicitet i vantron att en annan ras/ etnicitet skulle vara överlägsen benämns rasism och motarbetas av postkolonial rasteori; dito p.g.a. låg klasstillhörighet utifrån vantron att medel- eller överklass vore överlägsen kallas klassism och motarbetas av bl.a. socialism; dito p.g.a. någons låga ålder i vantron att medel-åldern skulle vara överlägsen benämns alltså adultism och motarbetas av barnism; dito p.g.a. någons homosexualitet eller annan sexualitet kallas heterosexism och motarbetas av bl.a. queerteori och queerpolitik. Man kan förstås fortsätta uppräkningen om andra diskrimine-rade grupper.

Precis som John Wall (2013) framhåller, betonar childism/barnism, feminism, socialism, postkolonial rasteori, queerteori etc (till skillnad från Young-Bruehls användning av ordet ”childism”) inte det som gör att någon blir ett offer, utan det som ger respektive grupp aningen mer makt


Finns ”de Andra”, eller ej?


Vad innebär då ”childism”? Det är för Wall en metodologi, ett sätt att reflektera över etik i ljuset av barndomsupplevelser. Det är högst politiskt och förutsätter dessutom handling i enlighet med insikten. Är inte bara ett välkomnande av barns röster och deltagande, utan kräver en dekonstruktion av hur företeelser som aktörskap och deltagande hittills alltid förutsatt vuxenhet, d.v.s. utgått från vuxna. Mest barnistiska framsteg har hittills gjorts vad gäller synen på barn som samhällsdeltagare, i och med diskussioner om vad medborgarskap egentligen innebär och kräver. Walls svar är: inte den vuxnes oberoende och autonomi, utan alla människors samberoende och lärande, oavsett ålder. Målet är varken för feminismen eller barnismen att uppnå jämlikhet med män respektive i barns fall med vuxna, utan att i grunden förändra maktstrukturer. 

Relationsrevolutionen är absolut läsvärd, barnsolidarisk och sympatiskt skriven. Exempelvis de fyra Övningarna (83-90) är tankeväckande eller snarare reflektionsväckande. Fast jag är osäker på vem boken egentligen riktar sig till, ty det är ju inte fråga om någon handledning i föräldraskap, som andra böcker av författaren. Det är ovisst om dess innehåll, som redan lärts ut det senaste decenniet på de flesta utbildningar för pedagoger och kurser i barnkultur, intresserar en vidare läsekrets, men det återstår förstås att se. I högskolesammanhang har man visserligen istället talat om ett flertal ”barndomsdiskurser” istället för vägar, utifrån barndomssociologerna James m.fl. (1998) och lusläst FN:s barnkonvention angår högskolan (2003).

Samtidigt som LHG säger att det krävs en relationsrevolution, som möjligen ännu inte är genomförd eller enbart påbörjad, har framställningen ett genomgående allinkluderande ”vi” (ja, vi vuxna, alltså) som tyder på att boken uppenbarligen är skriven för den medelklass som redan delar författarens synsätt vad fostran anbelangar och som således egentligen inte behöver den: ”Hur ser vi egentligen på barn?”, ”Vilket barnperspektiv har vi?” Att denna ”revolution” i teorin såväl som i medelklassvardagen redan tycks ha ägt rum i Sverige, i och med det myckna talet om ”barnkonventionen”, antyder å andra sidan att LHG vänder sig till andra stora, och växande, delar av det svenska samhället. 

Så är vi alla redan lika, eller bör "vi" bli? I den meningen är boken klassistisk, etnocentrisk och vuxenhegemonisk, det vill säga antyder indirekt att underklassen inklusive alla invand-rade också borde ställa upp bakom denna revolution ovanifrån. Således just de är kanske bokens målgrupp, om ”dom” nu alls ”finns”? Framställningen berör vidare bara betydelsen av relationen mellan barn och föräldrar och negligerar helt den ”kamratfostran” som kompi-sarna står för. Hur skulle jämnåriga kunnas mötas på ett samhällsförändrande sätt? Eller riskerar det att bli alltför mycket av revolution?

På denna enda punkt tycks David Eberhard ha rätt när han, närmast i en bisats och helt utifrån Judith Rich Harris, påtalar hur lite föräldrarna faktiskt påverkar sina barn. Framför allt saknar emellertid Lars H Gustafsson John Walls primära fokus: barns relationer till det vidare samhället, i form av etikforskarens betoning av deras människogivna politiska rättigheter redan från födseln, fastän röstsedeln de första barnaåren ska avläggas av föräld-rarna. Att själv rösta vore dock inte alls omöjligt för 5-6-åringar, menar Wall. LHG kan, mest sagt i förbigående, på sin höjd tänka sig sänkt rösträtt till 15 år.


Fast jag är ju också i denna fråga partisk, då jag redan skrivit en bok om barns självklara rättighet att själv avlägga sin röst så snart barnet så önskar, Barns rätt till sin röst (2014). Principiellt ända från födseln, men i praktiken givetvis kanske just med början runt 6 år. Fast med min utgångspunkt accepteras inget föräldraröstande å barnets vägnar, ty det vore att förfela hela tanken med barn som likvärdiga samhällsmedborgare.



Referenser


James, Allison, Jenks, Chris, Prout, Alan: Theorizing Childhood, Cambridge: Polity Press 1998

Young-Bruehl, Elisabeth: Childism. Confronting Prejudice Against Children (Yale University Press, 2012

Wall, John: Human Rights in Light of Childhood, International Journal of Children’s Rights 16 (2008), s. 523–543

Wall, John: Childism. The challenge of childhood to ethics and humanities, sid.68-84 i: The Children's Table: Childhood Studies and the Humanities (2013), red: Anna Mae Duane



onsdag 27 januari 2016

Utseendefixeringen och hudfärgslåsningen i Lilla Hjärtat-kontroversen

Av det dussin filmintresserade som på Folkets Bios Facebooksida inledde hela diskussionen om Lilla hjärtat-affischen var symptomatiskt nog 11 kvinnor. Därtill deltog så smått också en man, mest med frågor. Med ”symptomatiskt” syftar jag här på utseendefixeringen, i detta fall såväl som i slentriandebatten kring genus. Med andra ord: det som märkligt nog brukar kallas för könsdiskriminerande reklam t.ex., men alltså avser engelskans sexism. Reell ojämställdhet och diskriminering är det betydligt färre som ägnar sig åt att kommentera och fördöma. Detsamma verkar gälla faktisk rasdiskriminering.

Först när en man (Jonas Thente) på sin bokblogg knuten till Dagens Nyheter använde man-ligt maktspråk, spreds emellertid saken likt ett internetvirus. När ytterligare en man (Sverker Lenas) i samma tidning dagen därpå tycktes bekräfta att detta likt den skeva representatio-nen i barnböcker och -filmer faktiskt rörde sig om rasism, var loppet kört. Gräsrotsdebatten hade förvandlats till ett symboliskt raskrig, främst utkämpat av anonyma ”kommentatorer”. 


Fokusera hellre stereohandlingar!


Varför ska det vara så svårt att istället fokusera vad som görs med människor och vad människor och filmkaraktärer GÖR?? Handlingar istället för utseende?? Upprepade stereohandlingar snarare än stereotyper?? Såväl i verkligheten som i visuella gestaltningar av agerandet?? Genom fastlåsningen vid utseende och färg doldes effektivt det reella förtrycket och diskrimineringen av svarta människor. En pyrrusseger vanns i just detta fall av aktionsgruppen, vars innersta krets sedan tog över.

Denna utseendefixering har alltsedan dess tyvärr fortsatt i delvis samma kvinnliga aktörers tre projekt: i form av den påstått folkbildande Bildskolan (24 lektioner), föreläsningsturnén Visuell makt, samt en Resurssida med exempel på svenska bilderböcker förment med svarta och icke-vita barn i huvudroller (den sistnämnda jag ska jag ta upp i ett senare blogginlägg). De bägge förstnämnda ska tydligen utgöra något slags förprojekt tänkt att utmynna i ett större projekt kallat Normkritisk visuell kommunikation som ska lära folk att, istället för fokusera enstaka fall, se mönstren i de stereotypa bilderna, i tron att detta kan minska rasismen i det svenska samhället. Men rasism handlar inte om bilder utan om ord, framhålls i forskningen på området. Ord ibland förvisso också uttryckta i bilder, som är lättare än ord att förhålla sig till.

Ingen av huvudaktörerna i projektet är forskare, ingen av dem har någon belagd kunskap om barn och stereotyper, ännu mindre om barn och rasism. Hade de det, skulle de inse att detta med censur, bannlysningar och att i skolan lära ut fakta om minst halvsekelgamla nidbilder är helt fel väg att gå, om man vill förhindra rasism och stärka barn i deras icke-vita etnicitet och självkänsla. Ännu ett exempel på de inblandads ovana att tolka vetenskapliga studier är hänvisningen till det så ofta framlyfta ”docktestet”, som jag också ska ta upp i ett separat blogginlägg. Detta berömda ”test” är ytterst tveksamt som belägg för svarta barns påstått dåliga självkänsla. Dessutom var det tillrättalagt, för att nå det resultat som makarna Clark önskade få.


Skydda barn från att ”internalisera rasism”?


Ett av argumenten från antirasisterna, förutom att fabeldjuret Lilla hjärtat påminde dem om en gammal amerikansk nidbild och att de själva blev ledsna vid åsynen, var att skydda sina barn. Kanske inte precis skydda dessa från något som de små nu skulle uppleva som kränkande, ty förskolebarn saknar ju ännu de insatta föräldrarnas förförståelse, men som de i mer vuxen ålder retroaktivt förmodades förstå var ett av skälen till att de som barn kände sig kränkta. 

De oskuldsfulla barnen skulle alltså tydligen skyddas från sig själva som framtida insatta vuxna. Fast vet någon idag verkligen något om hurudana dessa människor blir som vuxna? Vet man redan nu att de en vacker dag kommer att göra samma vuxnocentriska tolkning av Lilla hjärtat, som vuxna idag – till skill­nad från dagens barn – gör? 

Kanske är dessa framtida vuxna istället mer insiktsfullt reflekterande och öppna vux­na? Särskilt som de redan nu ser att figuren i fråga är sympatiskt framställd i filmen Liten skär och alla små brokiga, d.v.s. som en i en jämbördig grupp lekande jämnåriga. Och speciellt ifall de tidigt undervisas om dagens orättvisor mot olika grupper, sna­rare än foku­serar medierepresentationers utseenden och slavarnas historia? Äger USA för övrigt alla bilder av svarta i resten av världen? Varför i så fall inte också lyssna på amerikanska forskare och deras rön om ras och rasism? På vetenskaplig istället för kulturell kolonialism?

De mest framträdande amerikanska forskare som ägnat decennier åt problematiken barn och rasism är av helt annan uppfattning. Harvardprofessorn Michael D Baran (2009), med inriktning mot antropologiska och psy­­kolo­gis­ka teorier om hur barn lär sig om ras, hävdar att tvärtemot vad många tror, lär sig barn inte om raskategorier främst utifrån visuell information. Barn iakttar visserligen tidigt fysiska skillnader och sociala kategorier, men betraktar helt enkelt dessa som ett brett spektrum av olikheter, bland alla andra olikheter som människor uppvisar. Raskategorier lär de sig genom att dessa benämns språkligt. Först senare börjar de begripa vem som passar in i vilken kategori. Ännu senare vilka som befinner sig underst i denna hierar­kiska ordning, utifrån hur den vidare omgivningen talar om dem.



Rasism lärs via verbalspråket – inte från bilder

       
Att särskilja och kategorisera tycks medfött som ett sätt för människan att överleva, vilket däremot inte fördomar är. Barnen belastar bara vissa av alla de kategorier som de skapar med negativa värden, utifrån de uttalade och underför­stådda budskap som samhället runt omkring dem sänder. Media spelar här en inte obetydlig, men kraftigt övervärderad, roll. Det är därför onekligen viktigt att barn ser alla slags människor i rollen av såväl hjälte som skurk. Det är likaså viktigt att barn kan känna igen sig i hjältar, men det är inte säkert att de yngstas identifikation bygger på just raslik­het, framhåller Baran (a a). Det kan lika gärna handla om andra upplevda eller fanti­se­­rade likheter, inte minst beträffande genus, kroppstyp, men även t.ex. det att ha glasögon precis som tv-figuren. 
  
Michael Baran hänvisar till boken Race in the Making (1996) av antropo­lo­gen och psyko-logen Lawrence Hirsch­feld, den förmodligen främste experten på hur barn initialt lär sig om betydelsen av ras. I 25 år har Hirschfeld tillsam­mans med kolleger genom­fört experi­ment med för­skolebarn, i avsikt att ta reda på hur dessa lär sig och tänker om ras som ett socialt fenomen. Redan 3-månaders­bebisar kan urskilja sin egen hudfärg rent percep­tuellt och skilja den från and­ras. Hans slutsats är dock att det inte handlar om att bara iaktta skillnader, utan om olikheter som kräver en verbal benäm­ning: ”barn ser till en början inte ras, de hör ras” (Hirschfeld 1996:195, kursiv i original).

Vanliga rasmyter är enligt Hirschfeld (2012) just den perceptuella myten: att barn bara behö­ver se raser för att begripa. Det krävs, som ovan påpekades, ord. Att det skulle vara föräld-rarna och andra nära individer som lär ut fördomar genom att deras egna smittar av sig, är dock ytterligare en myt. Det är snarare hela sam­­häl­let i stort runt barnet: stereotyper och fördomar rör sig inte om slutsatser om indivi­der utan om grup­­per, grundade i synsätten inom andra grupper. Det vill säga: i de vidare gemenskaper som definierar och exkluderar olika raser. 

Lawrence Hirsch­feld: Seven myths of race and the young child, Du Bois Review 9 (2012):1, s.17-39


”Färgblinda” småbarn av verbalspråkliga skäl


Att små barn till en början agerar färg­blint hänger också samman med deras ännu begrän-sade verbala kompe­tens. Ännu en myt är enligt Hirschfeld mång­kulturargumentet att man bäst skulle minska fördomar genom att inpränta att ”innerst inne är vi alla lika” eller ”man ska vara glad åt skillnader”. Floskler som att ”vi är alla likadana under ytan” är i själva verket ett uttryck för rädslan för olikheter. 

Det är enligt den samlade forskningens slutsatser således inte kroppsli­ga varia­tioner som hudfärg eller hår som avgör barns attityder till ras, utan den vidare gruppens eller hela samhällets måttstockar, konventioner, samt praktiker som mer eller mindre tydligt visar hur olika grupper värderas och vilka som är finast eller i samhällshierar­kins topp.

Till liknande slutsatser som Lawrence Hirschfeld har åtskilliga forskare utifrån skilda teoretiska utgångspunkter och med olika metoder kommit (se t ex Katz & Kofkin 1997; Van Ausdale & Feagin 2001; Katz 2003; Patterson & Big­ler 2006; Aboud 2008, alla refererade i Rönnberg 2013). 

Alltså: till en början ser barn männi­s­kor som är olika på en mängd sätt vad längd, vikt, attraktivitet, ögonfärg, hud­färg, ålder etc anbelangar. Barn har inget med­fött sätt att bedöma människor, utan för att förstå vilka aspekter som anses viktiga måste de få verbala och handlingsmässiga ledtrådar från omgiv­ningen. De ser inte minst utifrån vuxnas interaktion, att bland annat ras särskiljer: vita är med vita, svarta med svarta. Alltså är de olika slags människor, annars skulle de väl vara tillsammans?

All forskning visar dessutom att alla grupper tycker att den egna gruppen är bät­t­­­re än varje annan grupp, även godtyckligt sammansatta. Detta gäller inte bara ras/etnicitet, utan t.ex. genus. Likhet ger helt enkelt upphov till gillande. Även etniska grupper nedvärderar och diskriminerar andra etniska grupper, såväl som subgrupper inom den egna etniciteten. Men varför bry sig om forskningsrön? 

Den svenska kampanjen mot Wirséns svarta figur drevs inte av någon med forskningserfa-renhet eller vana att ta del av forskningsresultat, utan av en programmerare, en bibliotekarie samt en illustratör och bilderboksskapare. Den sistnämnda visserligen med professorstitel, men aldrig tycks ha forskat eller satt sig in i andras forskning. De prioriterade kvalifikationer som efterfrågades i Konstfacks utlysning av den konstnärliga professuren i illustration var innovativ egen produktion av bilder och pedagogiska färdigheter. Inte teoretiska.



Föreläsningsturnén ”Visuell makt” och ”Bildskolan”


Bilderboksskaparen, serietecknaren och illustratören Joanna Rubin Dranger har efter Lilla hjärtat-kampanjen dels i webbtidningen Feministiskt Perspektiv skrivit ett antal korta notiser kallade bildskolan. De handlar framför allt om rasistiska amerikanska nidbilder av typen golliwog, pickaninny, Mammy, etc från tiden fram till Andra världskriget. Bildskolan sägs (enligt Dranger 11/2-15) redan för ett år sedan ha haft över 40 000 besökare/träffar. De tio första lektionerna är i stort sett en svensk översättning av informationen på webbsajten Jim Crow Museum, Ferris State University, med den skillnaden att Mammyn, pickaninnyn och golliwogen där mer korrekt kallas för karikatyrer och inte stereotyper. Dels har Dranger under rubriken ”Visuell makt” hållit ett trettiotal minst timmeslånga föreläsningar i landet med liknande material.


Rubin Dranger är i bägge fallen misstänkt noga med att inte visa några bilder på just Lilla hjärtat, men refererar ofta till ”debatten 2012-2013”. Hon tycks tro att de svenskar som beträffande kampanjen mot Wirséns svarta figur hade en annan uppfattning än hon (och hennes i kampanjen ännu mer framträdande make Oivvio Polite) skulle vara okunniga om 1900-talets nidbilder av svarta och judar. Så är givetvis inte alls fallet. Inte heller de som kommer till dessa föreläsningar lär innan vara ovetande, utan mer ute efter bekräftelse.


Det enda verkligt nya i kampanjen för bannlysning av Lilla hjärtat var benämningarna på de svarta vrångbilderna (golliwog, pickaninny), som felaktigt påstods vara förlagor till den svenska figuren i småbarnsfilmen och Wirséns sex bilderböckerna med samma svarta figur. Välbekant åtminstone för de flesta över 30 år var däremot vad de amerikanska nidbilderna föreställde. Således talar vi åter om det verbala, inte bilderna i sig eller tolkningen av dem. 

Mig veterligt har ingen seriös debattör heller förnekat att kannibalerna i Tintin i Kongo (1931) och Babars barn på äventyr (1950), eller pygméerna i Roald Dahls bägge första versioner av Charlie and the Chocolate Factory (USA: 1964 + GB: 1967) skulle vara rasistiska. Det som i själva verket debatterats, har varit om dessa och liknande barnböcker därför ska rentvättas alternativt magasineras eller inte, förutom huruvida Lilla Hjärtat verkligen kan hänföras till denna kategori av nidbilder. Nittio procent tycks svara nej beträffande det sistnämnda.

Enligt Rubin Drangers föreläsningar påstås det existera ett seglivat och oförsvagat rasistiskt mönster, från 1900-talets början ända fram till idag. Frapperande är dock att enbart minst 60 år gamla bilder förevisas, inga samtida svenska repetitioner av pickaninnies, blackfaces eller golliwogs. Inte ens Lilla hjärtat förekommer på föreläsningarnas storduk. Det borde mana till eftertanke (eller misstanke?), beträffande den förment obrutna linjen från då till nu. De exempel på rasistiska bilder av svarta (och andra etniciteter, främst judar och muslimer) som visas i bild är i stort sett samtliga tillkomna före 1953. 


Illustratörer från 1890-1950-talet förlegade storheter


Till de illustratörer som lyfts fram för att, enligt Rubin Dranger, ha gjort idag förlegade teckningar av svarta barn och vuxna och överdrivit allt som står i kontrast till vithet, samt framställt svarta som ociviliserade vildar, hör exempelvis Albert Engström, Robert Högfeldt, Einar Nerman, Ingrid Vang Nyman och Kaj Beckman. I många av de avbildade fallen är det i själva verket de beledsagande orden som får bilderna att bli rasistiska. Fast exempelvis Einar Nerman stereotypiserade/karikerade onekligen dalkarlar. Stina Wirsén lyckades tydligen 60 år senare på en filmaffisch helt utan rasistisk text knyta ihop dessas avbrutna röda tråd. Enligt Joanna Rubin Dranger, vill säga.


Publiken på föreläsningen ”Visuell makt” i Uppsala 11/2-15 (som kan lyssnas till på YouTube) undervisas också om vad en stereotyp sägs vara och göra: en låst bild som fixerar föremålet i åskådarens medvetande. Stereotyper påstås få oss att lyfta fram vissa drag hos en hel grupp människor och bortse från andra, ställa sig framför individer ur gruppen ifråga. Så är det ju inte, även om stereotypen onekligen väljer ut några enstaka sidor, ty stereotyper uttalar sig inte om individer och är heller inte några injektioner från sprutor. Stereotypen säger i sig ingenting om hur mottagaren förhåller sig till denna förenklade bild.

https://www.youtube.com/watch?v=uEnruo4hHY4  = Drangers föreläsning i Uppsala publicerad 12/2-15

Ytterst oroande med det större projekt som det tydligen söks finansiering för, Normkritisk visuell kommunikation, är både de metoder som ska användas och de Advisory Boards som är tänkta att validera (!) de kunskaper som ska framforskas. I slutet av sin korta föreläsning i universitetsaulan i Uppsala (11/2-15, finns på YouTube) berättar Joanna Rubin Dranger: ”Det framforskade materialet kommer att kvalitetssäkras genom Advicory Boards för de olika kategorierna som då består av människor som själva är berörda [avser asiater, musli-mer, judar, svarta, romer, samer] av de här bilderna och som har kunskap om bilderna” (min kursivering). Jag sätter här bara tre symboliska utropstecken och lika många frågetecken för den tänkta enkätmetoden Amazon Mechanical Turk.

Rubin Drangers föreläsningsturné sägs dock redan ha stannat till vid ett flertal universitet. Föreläsningen Visuell Makt har bland annat getts på Uppsala Universitet, Linnéuniversitetet och Centrum för Barnkultur vis Stockholms Universitet. Man får innerligt hoppas att någon där avrått från sådana ”rådgivande paneler” och påtalat den kritik som framförts mot nätenkäter via Amazon Mechanical Turk. 

Men är det då inte bra att få lära sig om rasstereotypa bilders historia och funktion? Det är varken bra eller dåligt, men verkningslöst, ifall syftet är att minska rasismen i samhället. Illustratören Rubin Dranger hävdar emellertid att det är viktigt att känna till ”stereotypens” historia för att kunna främja jämlikhet. Varför detta skulle vara nödvändigt, framgår inte riktigt. Dagens kontext anses ju tydligen vara så ovidkommande, så varför skulle gårdagens sammanhang vara viktigare? Om stereotypen ännu idag är så avhumaniserande, torde man väl ändå känna igen den? 


Kampanjen mot rasistiska nidbilder, Bildskolan och föreläsningsturnén Visuell makt bygger i själva verket på sammanblandningen av stereotyper och stiliserade karikatyrer, vilket ska tas upp i nästa blogginlägg. Där ska jag även gå in på de negativa verkningarna av att känna till stereotyper, med andra ord det som inom forskningen benämns ”stereotyphotet”.

måndag 25 januari 2016

Den största skandalen i svensk barnkulturhistoria: när 20 personer lyckades förblinda Kultursverige

Den största skandalen någonsin – och samtidigt det sorgligaste kapitlet – i svensk barnkul-turhistoria är den fyra måna­der långa kampan­jen hösten 2012 mot Stina Wirsén och hennes svarta bok- och film­figur Lilla hjärtat (LH). Diskussionen om epoker i svensk bilderboks-historia kommer i framtiden att föras i termer av f.LH och e.LH. 

Till reella rädslor som dem för terrorism lades de följande åren även konstruerade sådana, avseende hur etniciteter ”får” respektive ”inte får” gestaltas. Jag har själv personligen hört fem blonda och blåögda svenska illustratörer oberoende av varandra säga att de inte längre vågar gestalta svarta karaktärer, p.g.a. risken att på något sätt göra fel.

Bannlysningen 2012 av det svarta fabeldjuret byggde på en oförmåga att tolka bilder för barn och ovetskapen om innebörden av kontext, trots att ett par bildprofessorer var aktiva i debatten. Inte minst vittnade förkastelsedomen på ett monumentalt ointresse för de tilltänkta barnmottagarnas synsätt och intressen. Tydligen även på okunskap om hur rasism uppstår. 
      
Dessa vuxna, inklusive de svarta vuxna som sade sig värna om sina barn, hade vad Daniel Hade kallar en ”turistblick” (1997:236) på barnfiguren och på multikulturalism. De såg i figuren en förnedrande gestaltning av ett svart barn från 1900-talets början. Aidan Chambers (1985) har påpekat att barn måste bli ”fogliga läsare” (”yielding readers”) som rättar sig efter boken, snarare än förvänta sig att boken ska förändra sig så att den passar barnen. Min fråga rör här, om inte också vuxna skulle kunna tänkas bli lika förstående eller positivt inställda läsare av barnböcker, som författare ber barnen om att vara.

Det är hur som helst dags för en tillbakablick och första utvärdering av vad kampanjen egentligen ledde till. Det ska jag ägna den närmaste månaden åt.

Hur en handfull aktivister kidnappade en kulturprodukt för barn


Nej, ingen enda i debatten brydde sig om barns tolkningar, utan de avsedda mottagarna var en bisak när ett dussin aktivister ville få upp rasismen i det svenska samhället på agendan. Förvisso nödvändigt, men detta var totalt fel sammanhang. ”Adultonormativitet” kallar jag denna föreställning om att vuxnas tolkningar och intressen ska äga ­företräde även i fallet med småbarnsfilm. Barnen, de tilltänkta filmåskådarna, fick aldrig komma till tals. 

Jag har dock vänt mig till 156 barn i åldern 2-9 år för att efterhöra hur de tolkar den lilla svarta figuren (Rönnberg 2013 + 2014a). Och ställt deras syn mot bl.a. de 40 föräldrar som (på svt:s debattsajt 23/11-12) kom med ett upprop om självcensur och önskade sig ett censuringripande även från svt:s Barnkanalen, d.v.s. att inte sända Wirséns film Liten skär och alla små brokiga. Detta har mycket riktigt ännu inte skett.

Nittio procent av förskolebarnen ser Lilla Hjärtat som ett djur bland andra jämnstora och jämnåriga djur, t.ex. en mullvad eller nyckel­piga. Med andra ord inte som någon gestaltning av ett svart barn. De lilla fåtal som gör det, är ändå överlag gillande. De vuxna tyckte sig däremot se samtliga figurer utom den svarta som antropomorfiserade (d.v.s. förmänskligade) djur. En svart människa som leker med djur uppfattades i sig som en förvärrande omständig-het, då det påstods göra det svarta barnet som liktydigt med djur. Djuren var enligt deras vuxna logik således att betrakta som människor, ”människan” däremot som ett djur. Den tilltänkta mottagargruppen borde äga tolkningsföreträde, varför jag tar barnens uppfattning såsom varande den korrekta.

Det antirasistiska nätverket bakom aktionen använde helt enkelt den svarta figuren som en trojansk mullvad för att komma in bakom skyddsmuren runt de svenskar som hade skuld-känslor i och med anklagelserna för att hysa rasism. Här agerar emellertid barnen som pojken i Kejsarens nya kläder, men ropar nu indirekt om Lilla hjärtat ”Men det är ju inget svart barn!”. För döva öron.
       
Jag har analyserat ett hundratal inlägg i ämnet i tidningar, radio, tv, samt över 700 ”kom-mentarer” på olika webbsidor, bloggar, facebook och kvitter­grenar, dit den inledande diskussionen snabbt spred sig likt ett Internetvirus (Rönnberg 2013). Mediedrevet rör sig i pressen om sju olika, delvis motsatta, teman – i en och samma strid… Min bok om debatten dokumenterar samtliga inlägg dag för dag, för framtida forskning att förfäras av (dock inte alla anonyma nätreaktioner). Här ska jag istället fokusera barnens fantastiska tolkningskom-petens jämfört med den blindhet som de vuxna uppvisade. Med andra ord lyfta fram den potential till att berika samhällsdebatten som redan förskolebarn besitter, om nu bara någon ville lyssna på dem.


Anti-Lilla Hjärtat-kampanjen 2012


Få kan väl ha und­gått den fyra måna­der långa kontroversen hösten 2012 kring Wirséns filmfigur Lilla hjärtat på en affisch för den komman­de filmen Liten skär och alla små brokiga. Jag ska ändå repetera en aning. Vad var det då denna bild föreställde? Jo, fem tecknade figurer, ingen högre över marken än en orm stående på svansspetsen. Ingen till synes större el­ler nämnvärt äldre än någon av de övriga. En av dem var dummare än de övriga: den vita Liten skär.
       
Alla fem var de djur­lika, tre av dem möjligen något mer så än de övriga två. Dels den krypan­de, snarare än ringlande, kärlekstörstande ormen döpt till Mask. Dels Bosse och Ruta, enligt de fles­ta ut­tolkare poj­kar med kanin­lik­nande respektive kattlik­nande öron, som kanske tyder på att dessa blivan­de män är djur, till skillnad från de – med vuxna ögon sett – tyd­ligen aningen mer människolika svarta Lilla hjärtat och vita Liten skär, som ter sig som varandras negativ. 
      
Ingendera av de bägge sistnämnda har några ytteröron, vilket är deras främ­sta olikhet gentemot Bosse och Ruta. De ”öronlösa” har dessutom hårpryd­na­der, vilket fått många att tolka dem som flickor. Enligt de flesta barn rör det sig om en stor rosa rosett fäst någon­stans i bakhuvudet på den vita karaktären, respektive om röda hjärt­formade rosetter i flätorna på den svarta figuren. Enligt andra barn förestäl­ler de sist­nämnda attributen snarare ett diadem med hjärtan på. Vissa vuxna har trott att rosetten bak i huvudet föreställer två öron. Var får vuxna allt ifrån?!


Barnens tolkningar av fabeldjuren


Vad anser då den tilltänkta publiken om dessa figurer? Filmen var ju främst riktad till 1-3-åringar. Låt oss ändå ta del av vad barn i åldern 2-9 år har att säga om de brokiga karaktä-rerna, för att se när barns tolkningar börjar bli ”vuxna”. Uppfattning­ar­na bland samman­lagt 156 barn (varav minst 22 av ”icke-svensk” ursprungs­etni­citet och alla 156 spridda över hela södra halvan av landet) om de fem animerade figurer­na har insamlats av mina studenter, men till­vägagångs­sätten har varie­rat något. Framställningen tillåts här bli ytterst detaljerad, som mot­vikt till att barns synsätt och tolkningar annars alltid lyser med sin frånvaro.
       
Den kritiserade affischen var ju en stillbild av fem dansande och musicerande kamrater. De yngsta (46 stycken i åldern 2-5 år) fick i februari och mars 2013 i hemmet, förskolan eller på bib­lio­teket på datorn se en stillbild med de fem animerade figurerna, eller så ta del av bilder-na i två bilderböcker med samma figurer. 

De 110 skolbarnen (i för­sko­leklass eller årskur­serna 1-3, d.v.s. 6-9 år gamla, studerade i maj samma år) befann sig i mysrum i ­sko­lan, fritids­hemmet eller hemmet och såg (i grupper om 2-6 ele­ver, undan­tagandes en årskurs 1 med 10 respektive 11 barn samtidigt) trailern på dator eller projicerad på stor duk mellan två och nio gång­­­er, beroende på hur ofta de själva bad om att få se om trailern (i några fall visad såväl med som utan ljud). Trailern kan ses på http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1131

Barnen uppmanades berätta om vad de såg, vilka figu­rerna var, ibland (i fallet med trailer och bilderbok) vad som ägde rum eller vad de fem karaktärerna gjorde, samt vad barnen själva tyckte om det som de såg. En del talade redan under själva tittandet, men fram­för allt efter visning­ar­na, som var och en inklusive samtalen varade i upp till 20 minuter. En flicka i andra klass hade redan sett hela filmen på biograf. Tre barn visade att de kände till någon av böckerna från 2010-2011, med exakt samma karaktärer som filmen förevisar. 


2-3-åringar (18 st)


Ingen av de yngsta tolkar figurerna som föreställande människor. Lilla hjärtat är enligt dem en mull­vad, ”pengvin”, björn, skalbagge, varg, ”gubbe”, ett troll, Barba­ma­ma, ”då Barba­skön var bebis, med napp i mun­” eller Pingu. Eller så kan barnet inte ge nå­got svar. Den animerade Pin­gus näbb liknar sedd framifrån ibland när den ”tutar” onekligen en röd liten mun. Pingvinens vingar och fötter påminner likaså om Hjärtats. De övriga fyra fi­gu­­rer­na är enligt småbarnen vargar, kaniner eller ”monsterkaniner”, orm, mask, eller så svarar barnet ”vet inte”. Pojkarna tycks överlag mena att alla djur utom Liten skär är pojkar, fast en av dem menar att även Lilla hjärtat är en djurflicka. Flick­orna ser en mer ”rätt­vis” represen-tation, med lika många av bägge könen.


4-5-åringar (28 st)


Lilla hjärtat anses enligt dem i denna åldersgrupp t.ex. vara ett lamm (av den som känner till "Baa Baa Black Sheep”), en björn, nyckelpiga (kanske influerad av den prickiga klädseln), varg. En grupp från Gävleborg me­nar t.o.m. att samtliga fyra benförsedda fabeldjur är vargar, för­mod­ligen påverkade av en dominerande pojke såväl som av den aktuella lokala tidningsde­batten om varg. Några av barnen talar också om både Lilla hjärtat och Liten skär som en docka. 

Hjärtat är nu emellertid en män­ni­ska enligt fem barn (samt­liga flickor) med icke-svensk ursprungsetnicitet i en inter­na­tionell förskola, som be­to­nar mångfald och olika länders traditioner. Dessa flickor i sydligaste Sverige tycker sig se ”en poj­ke” (kine­sisk bak­grund); ”en flicka... en del är vita, en del är bruna” (amerikansk-svensk); den ”ser ut som en männi­ska” (tan­zanisk); ”en­ brun baby” (indisk); ”en baby” (kinesisk). (För mer om de bägge yngsta grupperna, se Rönnberg 2013.)


6-7-åringar (63 st) 


Ju äldre barnen är, desto oftare uttyds figurerna som människor, även om det fort­farande är mycket ovanligt. I denna åldersgrupp tolkas Lilla hjärtat, förutom som ”kanske tvättbjörn?”, t.ex. som varg, räv, gosedjur eller (precis som Liten skär) som en docka. En grabb tycker sig i Hjärtat se en ”hund med blommor i håret”. En pojke som är adopterad från ett utomeuro-peiskt land upplever den svarta figuren som ”en människa”, ytter­ligare två barn talar om en baby respektive tjejbaby. 

Tre 7-åringar strider om huruvida Lilla hjärtat ser ut som en rånare med rånarluva, vil­­ket en flicka tycker, eller som en av pojkarna menar: att det är ”en ninja med en ninjamask” och håret är ”samu­­rajsvärd”. En annan 7-årig flicka tycker sig på Hjärtats huvud se ”ett dia­dem med hjärtan”, till skillnad från en jämnårig tjej som inte vet vad det är för en figur, men tycker att ”dens hår ser ut som kor­­var!”
      
En pojke på 6 år frågar om Lilla hjärtat är arg, eftersom den är svart i ansik­tet. Han tycker att figuren ser läskig ut. Hans 8-årige storebror förklarar att karaktären är ”från ett annat land. Eller kanske den är arg...?”. Efter den andra uppspel­ning­en av trailern säger 6-åring­en: ”Nu såg den inte arg ut.” Storebror tycker att ”masken ser yr ut [p.g.a. att] det är en snurr ovan­för huvudet. Så känns det att vara yr. [..] Ja, sen brukar man rita så, när nån är yr, också”. Strecken runt fötterna på de andra figu­rerna kan dock även lille­­bror tolka: ”Dom dansar! Man ser att dom snurrar. Eller man vet det.” Store­bror: ”Ja, man ser det, för dom rör sig runt, runt.” 


8-9-åringar (47 st)


Enligt andra- och tredjeklassarna är Lilla hjärtat (precis som Liten skär) en ”docka”, eller så en ”gubbe eller nåt”, ”en blomma som är en flicka”, en oklar ”färg­nings­sak”, en ”kille”, en ”flickapa”, ”fin med pippilotter i håret”, en ”tjock bebis som mest skriker... och ganska ful med”. Två tjejer med fantasi (i olika grup­per) talar om en ”monsterpojke” respektive en ”liten marsianpojke med an­ten­­­ner”. En 8-årig grabb anser den svarta figuren vara ”från ett annat land”. Övriga ser olika djur.
       
Två 9-åriga tjejer menar också att Lilla hjärtat är ”utländsk”, men det örat vill 7-åring­arna i samma grupp inte lyssna på. En av de 9-åriga tjejerna tillägger att karak­tä­rerna är ”henar”, det vill säga de har inte någon uttalad könstillhörig­het: ”De är mapaor, hälften mammor och hälften pappor.” Nioåringen associerar till en annan film där karaktärerna letar efter sin ”mapa”. Den andra flickan på 9 år springer iväg och hämtar en bok som de läst och disku-terat i klassen och som hon vill visa studenten: Kivi och monsterhund, där alla karaktärer benämns som ”hen” och uttrycket ”mapa" just förekommer: ”Man vet inte om Kivi är en pojke eller flicka”.
       
Den andra 9-åriga flickan menar att filmsnutten påminner om Vem?-böcker­na, som hon tror har gjorts av samma person som gjort filmen, efter­som ”det är sam­ma figurer”. (Härvidlag har hon ju helt rätt.) Barnen påstår att i de böckerna vet man inte heller vilka som är flick­or respektive pojkar. En yngre flicka (7 år) anser dock att Liten skär är en (djur)­flicka, på grund av att hon är rosa. Fast de båda 7-åriga pojkarna menar att ”Bosse kan vara en tjej och Liten skär också, men de andra är pojkar”. En av grabbarna tillrättavisar den yngre flickan och hävdar att även pojkar kan ha rosa. 

       

Av hon- eller hankön?

       
En 6-årig pojke i en annan grupp associerar likaså till Vem?-böckerna och Vem?-filmerna och undrar vart ”fågeln” i dem tagit vägen. Inga vuxna kritiker har upp­visat någon motsva-rande medvetenhet om intertex­tuella referenser eller queera genustolkningar. Den ameri-kanske ”experten” John Jennings anser i sitt upprop mot figuren (se DN 22/11-12) att fram-ställningen av Lilla hjärtat är en bild av en flicka och en ”blatant attack on the psyche of young children, especial­ly the development of the self-esteem of young girls of African descent”. Några små­­­­­­­­ svenska poj­kars psyken tycks snarare vara ”befriade”.
       
Också bland ”skolbarnen” upplevs Ruta som väldigt perifer. Enligt de få som uttalar sig om dess genus, rör sig figuren om olika slags pojkdjur, eftersom brunt är en (enligt barnen ful) ”pojkfärg”. En 8-årig flicka är dock något mer utbrode­­­ran­de om ”boven Ruta med ögon-bindel”: ”Det är en uggla och två kaniner, en har en så’n där mask i ansiktet och den är kanske dum, typ. Det är nog också en kille!” 

Fyra barn i 8-9-årsåldern, jämnt könsfördelade, funderar kring karaktärernas kön och genus på detta vis:

-Lilla skär! Hon var med... [den vuxna frågar ”Är det en hon?”]
-Ja, ehhh….att skär….man kan se det på henne, hon beter sig som en skär... tjej.
-Nä! Hon beter sig som en kille [barnet säger trots allt hon beter sig som en kille…].
-Det är en hon. Hon hade en rosett!
-Men killar kan också ha en rosett!
-Han har ros…..hon hade rosa!
-Min brorsa har….rosa är hans favvofärg.
-Ja, men är dom rosa kaniner?
-Det var också tre andra! [påminner den vuxna dem om]
-Det var en kanin….ehhh….de var nån…..
-En konstig gubbe som hade svart.
-Det är ett barn, ingen gubbe.
-Det är en figur.

Tre tjejer i årskurs 2 diskuterar livligt fram och tillbaka på detta vis: ”Ka­ni­­­­­­­­nerna är tjejer”, ”Marsvinet är en kille”, ”[hon] är en tjej, för hon [d.v.s. Lilla hjärtat] har hjär­tan i håret och klänning!”, ”Nej, det är en kille!”, ”Men nej, inga killar har klän­ningar”, ”Jo, det ÄR en kille!”, ”Nej, inga killar i hela värl­den har klän­ning­ar”, ”Det kan vara en fleece”, ”Ja, det är nog en fleece..”. Dis­­­­pyten om vem av figu­rerna som är kille och vem som är tjej fortsätter, men de kommer inte rik­­tigt fram till någon överenskommen könsbestämning, utan halkar istället in på vad karaktä­rer­na gör och deras röster: ”Alla låter som instrument!” 
     
Den vuxna studenten frågar avslutningsvis: ”Vem skulle ni vilja vara lik (eller: som)?”. Flickorna ropar i munnen på varandra: ”Hon!”, Hon!”, ”Den!” och pekar samtli­ga på Liten Skär. Sedan ändrar de sig lika snabbt: ”Nej, hon!”, ”Ja, hon!”, ”Den är jag!” Nu pekade de alla på Lilla Hjärtat och menar alla tre att de vill ”vara” den svar­­­ta figuren. Efter en liten stunds diskussion fram och tillbaka bestämmer de att en av dem ”är” Bosse, en av dem ”är” Lilla Hjärtat och en av dem ”är” Ruta. Ingen vill nu längre ”vara” den vita Liten skär. Kön är för dem här uppenbarligen viktigare än ras, men rosa är tydligen alltför tje­jigt.
       

Vad tror ni filmen handlar om?


Två flickor och en pojke i tredje klass funderar tillsammans på detta vis, uti­­från trailern för Liten skär och alla små brokiga:

-Det jag tänkte först på var disco! Jag tror det var så att dom mörkare [katten Ruta och Lilla hjärtat] hade mörkare ljud och dom ljusa hade ljusare... Kaninen Bosse hade den ljusaste rösten. Och masken hade mörkare... Och Liten skär hade jätte­ljus röst. Den där bruna katten lät bara så här ...ahhh... [imiterar] Dom kommer att sjunga... hela dan! Först trodde jag kaninen och den svarta var sjuka, för dom hade prickar och så... [Pojke]

-Dom var högljudda! Hon, den där lilla tjejen var festlig! Dom andra var prickiga och så...  Jag tänkte också på att dom var lite bråkiga.. Dom såg lite arga ut, den mörka i alla fall. Jag tyckte först det var en orm... och sen sa dom mask.. Masken såg ut som en snäll orm... Lilla hjärtat såg ut som en bov. Jag tyckte mest om kaninerna! Därför att den där lilla rosa, den var lite försiktig och så... [Flicka 1]

-Flicka 2: Den lilla ormen eller vad det var, den var ute på promenad…[fnissar]! Det var en påhittig saga! Jag blir glad när jag ser det... Ja, den mörka såg lite arg ut och den var ful också. Jag tyckte det var lite äckligt när dom spottar… [avser ”ljudstrecken” i bild] Jo, men det kom nåt när de lät... Det verkar inte som dom kan prata... Den [lilla hjärtat] ser ut som en bov som har tagit en massa hjärtan. (Flicka 2)


I en grupp om sex barn i tredje klass (alla etniskt svenska, fast skolan har två svarta lärare och ett barn har ett utlandsadopterat syskon) utspelade sig en kon­ver­sation som utgår från att figurerna i trailern är ”två killkaniner, en tjej­kanin och en bebis från Afrika”. Figurerna tros vara cirka 3 år och tjejerna menar att ”dom är inte fattiga och inte rika, för dom hade ingen-ting med sig till att leka med som till exempel spel eller andra leksaker”. Killarna säger att de inte är säkra om figu­­rerna är kaniner eller barn. De tycker att de verkar fattiga, men glada. Dessa 9-åringars tolkning liknar allra mest de vuxna kritikernas, även om eleverna för den skull inte är kritiskt inställda till gestaltningen.
          
Efter att ha sett trailern en andra gång, ändrar sig tjejerna och säger då ”dom är faktiskt barn och inte kaniner”. Efter en tredje och sista titt, menar killarna att ”barnen är från Sverige fast de har olika hudfärger. Musiken var busig och den gör hela filmen busig”. Tjejerna hävdar fortfarande att barnen i filmen är från oli­ka länder och att ”barnen är vän­ner och dom leker tillsammans, både killar och tje­jer”: ”En Liten skär som är nor­mal och de andra tokiga, men dom kommer bra över­­ens. Alla kan vara vänner, även om dom är olika.” (Det visar sig att de upp­­­fattat spea­­kerns ”brokiga” som ”toki­ga”.) 

Barnen talar om vänskapen figurerna emellan och att man inte behöver ha många och dyra leksa­ker för att ha roligt och hänvisar till barnen i filmen som bara hade masken, men ändå hade mycket roligt och var glada med den. De säger också att det är roligt att leka många killar och tjejer tillsammans.


Berättelsens ”budskap” begrips senast i 6-årsåldern


Bara 21 av 156 barn uppfattar den svarta figuren som en människa och endast fem av de 46 barnen under 6 år, d.v.s. tillhöriga filmens potentiella huvudpublik, gör det. Oftast är denna människa då enligt uttolkarna fråga om en baby. Av dem som upplever Lilla hjärtat vara ett svart barn, är cirka hälften av ”icke-svensk” ursprungs­­­et­ni­ci­tet. Ingen av dem som tycker sig se en människa är för den skull direkt ogillande. I stort sett samtliga barn (148 av 156) rea­gerar positivt på figu­rerna, med skratt, glada miner, dans eller verbala lovord. Några ser i Lilla hjärtat emellertid en ful eller dum figur, en bov kanske?
      
Barnen kan inte sägas utmärkas av något utpräglat genustänkande, än mind­re av ett rasistiskt dito. Det är i de allra flesta fall först på direkta frågor om figu­rer­nas kön, som detta ens omnämns. Tillfrågade om hur barnen kan veta vilket kön det rör sig om, nämns (särskilt av flickorna) kläderna eller klädernas färger, eller så säger de att de ”bara vet”. Men även röster och handlingar kan signa­lera kön. Bosse är enligt en 8-årig tjej en kille, för att ”Den prickiga kaninen snurrar öronen, det brukar inte flickor göra”! Lilla hjärtat uppfattas dock lika of­ta vara pojke som flicka och upplevs av vissa pojkar som ”cool” – och tolkas kanske just där­för som pojke? Överlag tycks kombinationen av kletig mask/orm, plus tolk­­­ningen av or­det ”brokig” så­som ”bråkig”, göra att särskilt pojkar uppfattar alla utom den ”lilla” och ”tys­ta” Liten skär som killar... Killar gillar ju som alla ”vet” det äckliga och farliga.
       
Barnen tolkning av trailern och bilderböckerna styrs delvis av det verbala, men ord som ”brokig” liksom ”skär” är uppen­barli­gen en aning gammaldags. Ingen enda av dem vet vad brokig betyder, men i detta fall blir feltolkningen av ordet till­­­­sammans med bilderna faktiskt en fördel: ”brokig” = ”bråkig” tolkas som bu­sig, vilket uppskattas. Flera av dem kän­ner däremot till prono­menet ”hen”, liksom ”mapaor”, eftersom man i skolan nyligen läst Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons barnbok Kivi och monsterhunden (2012).
       
Att det rör sig om en film för de allra yngsta, dessutom med ett multietniskt och anti-exklu-derande bud­skap, begrips som nyss framgick åtminstone av människor i 6-9-årsål­dern. Två första­klassare säger exempelvis: ”Dom är nog kompisar!” Pojken menar sedan att den lilla nog är någons lillasys­ter eller lille­bror. Flickan tror att de leker och har kul till­­­sammans och är glada för att de är bästa kompisar. Merparten barn över 5 år utgår från att de fyra karak-tärerna är bästa vänner, som efterhand blir fem när masken/ormen dyker upp.
       
En flicka i andra klass konstaterar likaså: ”Det är en barnfilm. Dom här (hon pekar på figurerna) är kompisar. Och alla ska vara sams.” Eller uttryckt av en pojke i tre­­d­­­je klass: ”Dom var jätteglada, för masken var deras nya vän för evigt.” Eller ta denne 8-årige pojke i en annan grupp: ”Sen hade dom kalas. Alla var med på ka­­las. Det var ingen som inte fick dansa. Dom dansade tokigt.” Dessa barn har alltså enbart tagit del av trailern, men drar ändå riktiga slut­satser beträffande hela berät­tel­sens ”budskap”, om nu upphovskvinnan Wirsén (eller undertecknad) får utgöra facit.
       
”Det multikulturella”, eller allmänt inkluderande, budskapet inläses alltså senast i 6-7-års-åldern, även om denna insikt verkar ha avtagit bland många av de kriti­s­ka vuxna. Det är troligt att mångfaldstemat och betoningen av kamratskap begrips ännu tidigare, även om det ej verbaliseras. Detta har dock inte specifikt undersökts i denna studie, utan är här ett ”oav-siktligt” sidofynd, tillkommet på barnens eget initiativ och enbart uti­från en cirka minuten lång trailer. Hade barnen sett hela filmen, hade sanno­likt alla upptäckt detta tema, inklusive 2-3-åringarna. 

Eleverna relaterar uppenbarligen berättelsen till ett vanligt tema i småbarnsböcker, eller så till egna erfarenheter av att inte få vara med i gänget, medan medlemmarna av det anti-rasistiska nätverket förstås redan är med i olika gäng. Alla figurer var en­ligt barnen glada i slutet: ”Om alla får vara med, så är alla glada”, som en av dem sa. 


Borde jag ha behandlat vuxna antirasister ”som barn”?



Hur kunde fem fabeldjur vara kontroversiella? Jo, på grund av en feltolkning av Lilla hjärtat, gjord av cirka tjugo framträdan­de debattörer i ett nätverk mot rasistiska stereotyper, påheja-de av lika många särskilt engagerade i saken. Fast kan en tolkning vara felaktig? Absolut! Det är idag få som hävdar att barndom levs likadant överallt i världen, men i det­ta fall ansågs enligt kriti­ker­­­na bilden av ett av djurbarnen i böckerna och filmen om och för 1-3-åringar överallt, av alla, i alla åldrar och i alla tider, tydas på exakt samma skadliga sätt. Vilket, som framgått, bevisligen inte var fallet.

Fast åtminstone av alla insatta med svart hudfärg. Därför borde alla andra bli mer insatta. Den svarta figuren sades vara en i 80 år slumrande, men nu åter uppväckt, ameri­­kansk rasis­­tisk nid­­bild som måste stoppas. Tolkad på det viset av en liten grupp vuxna, vill säga. I en svensk barnfilm för de allra yngsta år 2012, till på köpet. Dock tydligen inte år 2010-2011, i exakt samma utformning i bilderböckerna ett till två år tidigare, som hade passerat helt utan kontroverser.
       
Men vem äger en bild och en färg? Om vi, bara för resonemangets skull, säger att Lilla hjärtat trots allt skulle föreställa ett svart barn: är alla avbildningar av svarta amerikanska? Nog borde väl även innebörden av fabelfigurer i helt annorlunda världs­delar och tider kun­na relati­veras kulturellt och historiskt? Med andra ord: betyda olika saker i olika tider och skilda samman­hang? Liksom bedömas utifrån den tolkandes ålder? 

Nej, inte om inflytelserika vuxna får rå­da. Det fick de. I fallet med fabeldjuret Lilla hjärtat togs en liten grupp vuxnas syn­sätt avseende en film och bilderböcker för småbarn för givet och som det enda rätta. Dessa såg ett blackface, en pickaninny, därför skulle alla andra också göra det. USA godtogs som normen för resten av världen av dessa förment ”normkritiska” antirasister och antibarnister.
       
Jag har i över 30 år motsatt mig vuxnas bestämmanderätt beträffande barns favoritberättelser och älsklingsfigurer och hävdat att orden styrs av vuxna, men att tolkningen av bilder­na borde få till­höra barnen – åtminstone om dessa bilder är gjorda spe­ci­­­fikt för dem. Jag har tagit upp kampen för detta mot barnte­ve­che­fer, recen­sen­ter, bibliotekarier, barnboksforskare, mediepro­fes­sorer m.fl. Lika länge har jag pro­­­­­­page­rat för att upplevelsevärdet av kulturpro-dukter för barn en­dast kan bedö­­­­­mas av barn­­­­­­­en själva, alternativt av vuxna betrak­­tas och värderas uti­från barns perspektiv – och med fördel även ur ett barnperspe­ktiv (se senast i Rönnberg 2014b). 
       
Att inte göra det också i detta fall, bara för att några av de tongivande prote­sterande vuxna råkar ha brun hud, vore som jag ser det uttryck för rasism från min sida. Det skulle tyda på att jag betraktar dem med en viss hudfärg eller et­ni­citet som annorlunda, som mindre vetande – ”som barn”, vars okunnighet eller oför­måga jag måste ha överseende med. På grund av min kritiska hållning i boken om debatten, Lilla hjärtat är en mullvad (2013), har jag ändå (av två recensenter som själva dessförinnan var okritiskt inblandande i kampanjen) antytts vara just rasist, eller ironi­sera över dem som det var synd om. Det har aldrig varit min avsikt.        

Man har dock även som blekhyad forskare med viss specialistkompetens rätt, eller rent av skyldighet, att argu­men­tera mot en privilegierad grupp välutbilda­de män­ni­skor oavsett dessas hudfärg. Många av de ledande i kampanjen har pro­fessors- eller doktorstit­­­lar (och hälften är vita) och kunde här, trots avsaknad av relevanta kunskaper, enbart i kraft av sina titlar eller yrken, sin klass­tillhö­­righet och ålder tillskansa sig definitions­monopolet och tolkningspri­­­­vi­­­­le­giet framför inte bara barnen. Detta trots att de tydligen inte förmår se det som de flesta barn ser, nämligen vad den svarta figuren faktiskt föreställer. 
       

Om vuxna kolonisatörers ovilja att förstå bilder för barn


Jag fort­sätter därför att envist hävda att detta är en kränkning av barn, som på­minner om kolonialism. Man har exploaterat en barnfigur och använt den­na för egna, annars i och för sig legitima, identitetspolitiska syften. Att barn utnytt­­­jas som instrument för vuxna intressen är förstås inte ovanligt. Man har dock i fallet med bojkotten av Lilla hjärtat likt kolo­ni­­satörer rela­te­rat till barn och deras kul­tur­produkter på samma sätt som vita betraktat svarta såsom ”Andra”: under­­läg­s­­­na, mindre vetande, sårbara och ovidkommande. Samtidigt har man tydligen velat att barnen ska förbli så, genom att undanhålla böckerna och filmen.

Precis som kolonisatörer, försökte dessa antirasister utgöra nor­men och be­teendemodellen för barnen och samtidigt för­bli åtskilda från dessa nedvärderade barn, utan någon som helst tanke på att söka sätta sig in i de underordnades perspektiv. En in­­ter­­sek­tionell ana­­­­lys skulle troligen kom­ma fram till att de mest framträdande kritiker­nas hem­hörighet inom ett domine­ran­de sam­hällsskikt i detta fall görs osyn­­lig av deras hudfärg eller etnici­tet. Av debatten utomstående har de mest aktiva och rela­­­tivt privile­­­gierade aktörerna nämli­gen tagits för förtryckta. 
        
Måste jag ta parti för endera dessa kampanjdeltagare eller för barn av alla kulö­rer, väljer jag självklart de senare. Vuxenhet/vuxendom och klasstillhö­rig­het behö­­ver dekon­strue­ras, för att blottlägga denna kampanjs normativa vari­ant av det som jag alltså kallar för adultonorma-tivitet. Vux­nas synsätt och erfarenheter görs också i fallet med Lilla hjärtat till de ”na­tur­li­ga” och ”enda rätta”, trots att det handlar om en produkt för de all­ra yng­sta och trots att de in­blan­dade vuxna i just detta fall torde vara särskilt obser­vanta på förtryck. And­ras obestrid-liga diskriminering och kränkningar av dem själva, vill säga, såväl som and­ras tillskansade tolkningsföreträde, fast här tillämpat av dem själva gentemot barn. 

Precis som majori­te­ten vuxna av andra kulörer för­mår man trots sin livslånga sensibilisering inte be­­trak­­ta barn som en diskri­minerad, exkluderad minoritetsgrupp. Man har annars oftast inga problem med att inse kulturell relativitet, men åldersmässig relativitet är uppen­barligen en blind fläck. Hur små lär då inte utsikterna vara, att privilegierade ”vita” vuxna skulle göra det?


Källor

Margareta Rönnberg: ”-Lilla hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013 (174 sidor)

Margaret Rönnberg: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014a (sid. 128-141)


Referenser

Chambers, Aidan: Booktalk: Occasional Writing on Literature and Children, London: Bodley 1985

Hade, Daniel D: Reading multiculturally, sid.233.265 i Violet J Harris (red): Using Multiethnic Literature in the K-8 Classroom, University of Illinois at Urbana-Champaign: Christopher-Gordon Publishers, Inc. 1997

Rönnberg, Margareta: Bra eller dåligt, det avgör givetvis barnen!, sid.117-126 i Karin Helander (red): Mycket väl godkänd. Vad är kvalitet i barnkulturen?, Stockholm: CBK 2014b