onsdag 1 juni 2016

Bo Widerbergs barnskildring Fimpen. Del II: 70-talets olika barndomsdiskurser i konflikt


Alla filmare är ute i ett ”ärende”. Så vad ”ville” Bo Widerberg med sin film om det 7-åriga ”fotbollsgeniet” Fimpen? 

Att regissören var fotbollsälskare är väl känt, ”galen i idrott, särskilt fotboll” (Blom­­kvist 2014), likaså uppen­bart en vänsterorienterad samhällskri­ti­ker att döma av många av Wider-bergs filmer, såväl som enligt biografiförfattaren Mårten Blom­­­kvists framställning (2011). De osedvanligt långa och minutiöst rekonst­rue­rade fot­bolls­referaten i bild tyder inte precis på någon ironi riktad mot ”de stora grab­barnas” intresse för fotboll, var­­ken mot Georg ”Åby” Ericson eller mot de 18 auten­­tis­­ka elitspelarna i den lands­­lagstrupp, som fyra månader efter filmens pre­­­miär ”i verk­­ligheten” tog en fem­teplats i VM-74 i Väst­tysk­land. Då utan Johan.

Fimpen återges delvis dokumenterande Sveriges VM-kval­match 1973 mot Ungern (3-3), samt den ena mat­chen mot Österrike (visserligen i reali­­te­­­ten med ett annat slutresultat än i fil­men). Dessutom läggs för spänningens och dramatur­gins skull en match mot Sovjet till, fastän landet ifråga inte ingick i Sveriges kvalgrupp. Klart är att ett stort arbete och kär-leksfullt enga­­­­ge­mang lagts ned på själva matchbil­derna. Riktigt lika mycket kraft ägnades tyvärr inte åt barnet. Så vil­ket ”slags” barn önskade Widerberg gestalta? Ett ungt fotbolls-geni, en flitig skolelev eller ett ”naturligt” barn, som bör ”få vara barn” och mest bara leka? Inte minst leka leken Sparka fotboll?

I ett par hundra år har olika barndomsdiskurser florerat, varav vissa tidvis va­rit mer domine­­­­ran­­de än andra, men många levt kvar sida vid sida. På det radi­kala 70-talet framhävdes sär­skilt det Kom­petenta barnet, inte minst från barnkul­turskapares håll. TV2:s 1969 nyinrättade barnredaktion, med dess samhälls­ori­en­­­terande program som ”tog barn på allvar”, är ett av exemplen som brukar lyf­tas fram (Rydin 2000; Jan­son 2007). Inte bara bland yrkesverk­­sam­ma inom pro­­duktionen av barnberättelser, utan i stora delar av den vänster­­dominerade kul-tur­­­debatten, bedrevs ett motstånd mot ”kulturimperialis­­mens ideal” och dess fram­gångs-drömmar, idoldyrkan, övermänniskoidéer och mot konkurrens i största all­­män­het. Inte minst grans­kades skol­­­­­­­böcker som ansågs lura (även Kompeten­ta) barn, i behov av helt andra berät­­tel­­­­ser.


Alltid vuxen intervention


Oav­­­sett vilka ideologier som föreställning­ar­na om vad och hur barn ”är” har byggt på, har de enligt lekforskningens främste teoretiker Brian Sutton-Smith (1994) alla haft ett gemen­­­­­samt: de har lett till vuxnas intervention. Ingen har låtit bar­nen vara ifred ens på deras fritid. Att inte blanda sig i har (efter Rousseau) al­d­­rig ansetts vara något alter­­­­­na­tiv. Särskilt inte för vuxna i yrkes­roller som har med barn att göra. 

Även det Kom­­­­­­­­­­peten­­­ta barnet måste uppenbarligen för­bätt­­­­ras, med sta­­­digt allt längre skol­gång, organiserade fritidsakti­­­­­vi­­teter typ idrott, sport och för­ment bätt­re ”lek” än den av barn egenstyrda anses vara. Kanhända var det just mot detta inter­ven­­tions­para­digm som Wider-berg med sitt påklistrade slut vil­le vända sig, för att istället förorda fri lek? Lek anses ju inte sällan vara lika utveck­­­lande som sko­­­­lan, åtminstone i olika festtal framhävd som viktig för barns lärande.    
    
För att citera Sutton-Smith, har lek dock varken något med oskulds­full­het eller växande att göra, utan rör sig främst om emo­tio­­nell över­l­­ev­nad. Som 67-år­ing­en, samman­fat­tande sin akade­miska livs­gärning, skrev:

[..] jag anser att lek inte så mycket handlar om utveckling som om kompensation. Lekens funktion är enligt min mening att göra anspråk på att vi existerar i ett liv värt att leva, vilket både barn och vuxna har behov av vid alla tidpunkter i livet (Sutton-Smith 1994: 20, min översättning och kursiv).

Leken är inte minst för barn nödvändig för deras känslomäs­siga över­­­levnad. Barn före­­drar onekligen på film lekfullhet och humoristiska berät­­tel­­­­ser, men tycks här­vid­lag inte skilja sig från vuxna med deras förkär­lek för t.ex. sport­­komedier. Det är dock svårt att läsa in någon lek, lekfullhet eller glädje i ges­talt­ningen av den 7-årige Johans spel på yppersta elitnivå. Inte hel­­ler är poj­ken humoristiskt fram­­ställd, även om playboyliraren ”Mackan” och hans barnslige klubb­ledare i Hammarby är det.
   
Idag kritiseras allmänt de alltför stora krav som ställs på unga inom barnid­­rot­ten, den ensi­diga tävlingsinriktningen, alltför tidig selektering och toppningen av lag. Mer av lek efter­frå­gas istäl­let. Redan på 70-talet förekom emellertid kri­tik av tävlingsmentaliteten och det kommer­siella konkur­rens­sam­­hällets tryck på Sårbara barn, sida vid sida med en ny barn-domsdiskurs som hävdade att barn är Kompe­ten­ta och klarar det mesta. Inte heller för vuxna ansågs det under detta decen­­­nium enligt en stark vänster­rörelse acceptabelt att tävla. Än starkare var kriti­ken mot tävlings­idrott för barn, liksom mot skolans rangordning av elever. 

Fimpen kan kanske sägas utgöra en kompromiss av typen äta kakan och ha den kvar. Här til­­låts först vad som förmodas vara en pojkdröm gå i uppfyllelse under filmens första 80 minu­ter, med dess utförliga täv­lan på högsta tänkbara nivå. Efter de avslutande fem minuterna förblir den väl­­tuggade kakan ändå hel och ”osvald”. Publiken får bada i sport, varpå sportens värld indirekt kritise­­ras och till sist måste överges för bar­nets vidkommande. Fast en 6-7-åring antas för­stås vara alltför liten för att man ska kunna kräva att han själv ska begripa att han inte bor­de tävla, även om det sker i kollektivets tjänst. 

Ingen skugga kastas alltså över poj­­­ken, utan istället över delar av vuxen­värl­den. Denna är klu­ven beträffande vad ett barn ”är”. Vi ser här Johan inte bara över­glänsa vuxna i fotboll, utan hör också att han besegrar landslagsspelarna i poker och överlag är väldigt självstän­­­­dig och kapa­bel på en rad områden. Han åker utan någon med­­­följande vuxen buss och pendel­tåg och stro­sar på sta’n, går ensam till posten och hämtar ut sitt paket, haffar själv en taxi för en lång färd till Råsunda. Att detta Kompetenta barn har pengar till resan är förstås underför­stått. Amatörreglerna är ju redan borttagna. Samtidigt är Johan tydli­­gen oförmögen att säga sin mening och säga ifrån.

Precis som under alla andra decennier det senaste seklet kämpade även på 70-talet ett fler­­­tal barndomsdiskurser sida vid sida. Det Kompetenta barnets mot­­­­­­­sats det Sårbara bar­net verkar i filmen, på ett visserligen svårbegripligt sätt, ta hem diskursmatchen i form av en 2-1-vinst för Sårbara BK. I Fimpen tas bar­net utan tvekan på allvar och här åtskiljs barndomen sanner­ligen inte från vux­en­­livet, utan barnets och de vuxnas världar griper i högsta grad in i varan­d­ra, pre­­cis så som barnkulturdebattörerna på 70-talet förespråkade. Detta måste emeller­­tid tyd­­ligen upphöra, då barnets framtid som vuxen tycks stå på spel. 

Fast utan vuxna existerar förstås inga barn, varken biolo­giskt eller diskur­sivt. Hur är det då med filmens vuxen­­­­diskurser? Vad torde t.ex. ”Mackan” ha för framtid om några år? För vuxna  fot­bolls­spelares resterande liv betraktas det tyd­­ligen inte som menligt att helt satsa på serie- och lands­­­­­­lagsfotboll. Handlar fil­­­men ändå främst om vuxen­­­världen? Varför behöver herrlands­laget och fotbolls­­sverige över­huvudtaget en förstaklassare?



Myten om det ”oförstörda” underbarnet



Fimpen är en ovanlig film i så måtto att den har ett litet barn som en framståen­­de vuxens jäm­­bördiga konkurrent och besegrare. Denne trumpne 7-årige över­dängare framställs rent av som herr­lands­lagets, ja, hela nationens räddare, utan att det alls finns någonting sagobetonat över fil­­mens stil, ton eller sättet att be­rätta historien. Det har visserligen talats om dess ”magiska rea­­­lism”, men här finns ingen magi eller förhöjd verklighet, inga övernaturliga under som krydd­ning eller förklaring till den i övrigt heltäckande realis­tiska stilen. Visste man inte bak­grunden, kunde match­­­­­­­bilderna lätt tol­­kas som doku­­­men­­tära. 

Johan kan, hellre än som under­­sa­­­gans traditionel­­la mins­ting, betraktas som ett legen­da­riskt eller mytomspunnet underbarn, som vuxna betyd­ligt oftare och mer än barn brukar beundra. Truliga 6-7-­åriga naturbegåvningar till sport­stjär­nor är vis­ser­­­­ligen någonting unikt och långt ifrån lika frekventa på biodu­ken, som alla de barn­stjär­nor av typen barn­­­­­skå­­de­­­spe­­­­lare som alltsedan 1910-talet tjusat den vux­na publiken världen över med sin ”natur­lig­het” och charm.  

Att svenska barnaktörer bedömdes som ”naturliga” var just det främ­sta be­römmet redan 1923 (Rönnberg 2012:126f) vad gällde stumfilmsskådespelare, vilkas spel av recensenterna under återstoden av 20-talet alltid jäm­fördes med ameri­kanska barnmotsvarigheters och befanns lika, eller t.o.m. mer, ”okonstlat” och chosefritt. Det vill säga: samma egenskap som i decen­­nier enligt sport­fors­kare som John Hell­ström och Birger Hedén också tillskrivits framgångs­­­­­­rika sven­ska vuxna idrot­tare i press, biogra­­­fier och romaner: ”naturlighet”. Johans framgångar stiger honom heller aldrig åt huvudet, precis som alltid framhållits i pressens skri­­verier både om svenska världsmästare och filmens barnstjärnor.
     
Hur förhåller sig åskådarna inom filmberättelsen till ”Fimpens” pres­­ta­tio­ner? I stort sett enda gången några barnfans fokuseras, är när de mot slutet av berättelsen ber Johan om auto­grafer och då ropar ”diva”. I övrigt zoomar kame­­ran bara in vuxna på läktarna. Dessa vuxna applåderar för det mesta inte, utan ses genomgående vara oerhört spända och oroliga. Vid seger eller för­delaktigt oavgjort matchresultat jublar de förvisso lättade över pojkens frälsar­­­gärning.   
        
De svenska vuxen­lustspelen framställer inte den triumfe­­­­ran­de vuxne sport­utöva­ren som någon övernaturlig superstjärna, men detta til­låts alltså ske i fallet med en 6-7-åring. Var­­för är det då som här – åtmin­stone inledningsvis – mer acceptabelt med ett underbarn? Ett under­­barn har definierats som en ung människa ”som på nå­got område preste­rar på en vuxen nivå”. Ju mer formellt och regel­styrt detta om­­­­råde är, såsom musik och schack, desto troligare har ”vuxennivån” visat sig vara uppnåelig för specialbe­gåvade barn. Vanligtvis är barnet ifrå­ga medelmåt­tigt på andra områden, eller har där rent av inlär­­nings­­svårigheter (Winner, 1996).


Superbarnet som arketyp


Underbarn är dock inga sentida produkter av kapitalism och kommersialism, utan har åtmin­stone tvåtusenåriga anor. Barn med övernaturliga förmågor åter­finns i ett flertal folks legen­­der, sagor, myter och religioner, inte minst i grekisk mytologi med dess lille Herkules, som t.ex. redan i vaggan ströp två ormar. Jane O’Con­nor (2009) betraktar superbarnet som en arke­typ i åtskil­liga kulturer och i alla med samma funktion: att inspirera och återuppväcka hopp hos des­illu­­sione­­­rade vuxna och över­brygga klyftan mellan den reella världen och ”det gudom­li­ga”. Redan ”vanliga” barn har ju under vissa perioder fått repre­­sentera fram­­tids­­­­hopp och underbarnet gör det för­stås i förhöjd bemärkelse. 

O’Connor har själv musikens, konstens och filmens barnstjärnor i åtanke och har studerat hur dessa konstruerats i pressen alltsedan den viktorianska eran. Vi tänker förstås genast på barn­stjärnor som Shirley Temple och Jackie Coogan, men de hade flera före­gångare på bioduken redan på 1910-talet. En ”baby star” som Marie Osborne kunde som 8-år­ing dra sig till­baka 1919, efter att ha med­ver­­kat i 29 filmer på fem år. En del av dessa stor­he­­­ter har beskri­vits som större än de stora, fastän mindre än många små. Ungefär som kortväxte Johan Berg­­­­man med andra ord, som i realiteten var 8-10 år när han spelade ”Fim­pen”.

Underbarnet framställs såsom utvalt för att lära vuxna något om livet och off­­­rar sin egen lycka för sina medmänniskors skull. Varken Osbornes, Coogans el­ler Temples vuxna liv brukar betecknas som särskilt rikt, varken på pengar el­ler lycka. I det senkapitalistiska sam-hället sägs underbarns roll enligt O’Con­­nor snarare än om övernaturliga dåd typ ormstryp-ning handla om image och fun­ge­­­ra som känslosam förstärk­ning av samtidens stereotypa idéer om det per­fekta barnet och förhoppningar om en ljus samhällsutveckling. Barnet ska inte förstås som någon verklig per­son, utan som en sym­bol. 
   
Att ”Fimpen” som frälser det svenska herrlandslaget och hela Sverige inte ges någon utmejs­­­lad personlighet eller några egna åsikter underlättar troligen att han – åtminstone av vuxna åskådare – uppfat­­tas just som en symbol, snarare än som ett reellt barn. Nödvändigt för att platsa som underbarn är också, att pojken har naturlig talang och inte ses ha gått i någon fot­bolls­skola, inte är någon fot­bolls­broiler, utan helt själv­lärd eller kanske rent av född med sin ”gudabenåda­de” gåva. Litenhetens bety­­del­­­­­se för Johans storhet torde precis som hans sår-bar­het och natur­­­lig­­­­­het vara viktig. Det Naturliga barnets naturlighet brukar emeller­­­­tid annars under­strykas av lek och barnsliga intressen, vilket inte direkt verkar gälla i Fimpen, även om Johan ses ha ett leksaksflygplan och klappa kattungar, men pojken är ”som tur är” för under-barns­­imagen bara överdängare på ett enda avgränsat område och inte vad gäller t.ex. enkel matematik.
  
Underbarnets kraft verkar huvudsakligen emanera från naturlighetsdyrkan och det faktum att barnet ifråga är helt opåverkat av framgångarna. Oavsett vad autografjägarna än ropar, är Johan ingen diva. Pojken tycks rent av vara likgiltig inför framgången och i det närmaste för­­­kul­turell, utan att som de flesta 4-åringar t.ex. kunna skriva sitt namn eller lägga ihop två blå och två röda kulor. Hur han ändå kan veta vad ”diva” betyder, är onekligen svårt att begripa. Förmodligen är det framtidshopp som han ska representera ett mindre konkurrens-inriktat och mer barnvänligt sam­hälle. Eller så ett mer konkurrenskraftigt sådant, om skol­gången blir framgångsrik?

Men exakt vad kan vara viktigare än att två plus två blir fyra? Det begriper inga vuxna recensenter. Fast underbarn som utför under­­­verk är för­modligen inte rätt sammanhang att begära logiska förkla­ringar från. Bo Wider­­­bergs bio­grafi­för­fattare, Mårten Blom­kvist (2014), verkar tolka det som att viktigare är ”att våga chan­sa”. Detta är emellertid något som främst brukar beto­nas i fallet med dem som miss­­lyckas, men ”Fim­­pen” var ju tvärt­­om hela tiden en vinnare på planen. Fast Widerberg ville kanske inte att Johan Bergman senare skulle behö­­va riskera att komma till korta, eller offra sin egen lycka för ”fotbolls­sve­rige”.
    
Hjälten ”Fimpen” lever inlednings­vis upp till epitetet ”oförstört underbarn” och utgör inget hot mot någon, förutom möjli­gen mot ”Mackans” spel­­­tid. Denne ses visserligen vara avund­sjuk, men är ju ingen direkt fiende. Alla berättelser anses dock behö­­va en antagonist, men vem är egent­ligen ”skurk” i denna film? Är det medierna som ”förstör” pojken? Alter­na­tivt stora delar av vuxen­värl­den, som inte ser till ”barnets bästa”? Eller finns skurken som i så många komedier inom protagonisten själv: i pojkens felaktiga prio­­rite­ringar och ointresse för sko­lan? Detta är inte enbart för barn vansk­ligt att säga. Där­med likaså svårt att för­stå vil­ka värden som filmen via pojken och sport­­­fram­ställningen vill betona. 

Låter Bo Widerberg pojken med guldfötterna lägga av tidigt för att undvika eller föregripa ett senare misslyck­an­­­­de? Få till stånd ett glatt eller åtminstone ej nedslående komedislut? För att uppnå en ideolo­­­­­giskt accep­­­tabel avslut­ning? Ska den avslutande tal­kören från läktaren ”Segern är vår” måhända tolkas som en triumf för de vuxna, som menar att ”barn bör få vara barn”? Och filmen där­med ses som en varningssaga för andra vuxna, som alltför tidigt försö­­ker pus­­­ha barn inom idrot­ten? Vore det kan­ske förödan­de främst för vuxnas framtidsdröm­mar och för underbarns­­myten, ifall ”Fimpen” inom kort miss­lyckades inom sporten? 



Misslyckandets nödvändighet 



Johan kommer som synes inte till korta på fotbollsplanen, utan tydligen i skolan, och slutar där­för spela. Inte bara i vuxenlag utan överhuvudtaget, verkar det som. Därför att det inte kan ges några garantier för att han skulle lyckas också i näs­­ta match? För att han så sak­teliga torde inse trycket på honom och då lär duka un­der? Fast det an­ses ju vara ”nyttigt” att i sport lära sig ta ett nederlag. Just i det­ avseendet att per­­­­fek­tion är omöj­lig, skiljer sig sport från vissa spel där lös­­ningen lätt går att återupprepa när man väl lärt sig hur man gör, t.ex. luffar-schack, Rubiks kub – och läsning? Bör barn därför inte delta i sport?

Sport har inga lättföljda regler som garan­te­rar seger. Garanterad vinst är här ingen match och där­för finns handi­capsystem. För att ens räknas som sport, krävs att åtminstone den ena sidans sport­­­pres­ta­tion inte kan vara perfekt, eller ens helt kom­pe­­tent. Den enda aktivitet som Johans ses miss­­lyckas i äger emel­ler­tid rum i klassrummet och endast där ses han vara ut­­mat­tad. Blir skolans kon­­kur­­rens således en sport, till skillnad från Johans del­ta­gande i lands-la­get? 

Att lyfta fram det allestädes närvarande hotet om misslyckande och utmatt­ning, och ibland skada och orättvisa, är det som utgör sportupp­le­vel­sens este­­­tik. Sport belyser extra tydligt människans skörhet, sårbarhet och miss­lyck­andets oundvik­lighet, ja, spelar just på detta. Vin­ner en, förlorar samti­digt någon annan. Skolan är inte lika tydlig på den punkten. I slut-ändan förlorar förstås alla sport­­ut­övare, precis som vi gör i livet utan­­­­­­­­för sporten. Bara så kan också sport­be­­rät­telser bli samhällskritiska. Detta ville tydligen den annars alltid politiskt engage­rade Bo Widerberg und­vika här, möjligen för att han trodde sig rikta sig till barn. 

Fast kanhända inser regissören och manusförfattaren till sist att det är han själv som riskerar att bli ”skurken”. Att han, i sin iver att dokumentera det fak­­­tiska landslaget och den även i realiteten virtuose lille grab­bens fotbollskonster, misslyckats med att tydligt skilja mellan doku­mentation och fik­tionsfilm? Kan­ske mås­­­te berät­­telsen i detta fall sluta före ett sport-miss­­­­­­lyckande, just där­­­för att fotbollsspelaren/­­­ak­­­tören Johan Bergman och fiktionsfiguren Johan Bergman här är en och samma person och därmed av etiska skäl omöjligen kan tillåtas förlora eller inte längre platsa i laget. Av omsorg om pojken, kan denne inte få lämna film-inspel­ning­­­en och filmen som en loser. 

Är barn m.a.o. framför allt utnyttjade av vuxna (inklusive regis­­sörer) och Sårbara – när de inte är mobbande småjävlar? Existerar ingenting däremellan? Di­lemmat hade kunnat lösas genom att ge filmkaraktären ett fiktivt namn och benämna Johan Berg­man skå­­de­spelare, men så Kompetenta barn ansågs det för­modligen inte finnas ens på 70-talet. Att för­s­ta­­klassaren som glänser i sitt lands­lagsspel och klarar av att ensam gå till posten – liksom inne­­­­ha huvudrollen i en film – inte vet vad 2 + 2 blir, torde dock åtminstone av barn upple-vas som så otro­ligt att det inte kan tas på allvar. Filmen tycks dock genom denna nöd­lös­-ning vilja hävda att skolan och sporten inte går att kombi­nera.


Varningssaga om att prioritera skolan!


Filmskaparen verkar således rekommendera att barn(et) prioriterar skolan framför sporten. Eventuellt kan en ledtråd åter­finnas i regissörens eget liv, hur mycket en sådan auteurfoku-se­­­­rad förklaring än bjuder en emot: Bo Widerbergs bio­grafiförfattare och svärson Mårten Blom­­­kvist fram­håller (2011, kapi­­­­­tlen 1+ 16) att fotbolls­­­in­tres­­set tog fart i svärfaderns liv relativt sent. Under barn- och ungdomen var Widerberg istället upp­slukad av böcker, film och musik och hade också bra skolbetyg. Kanhän­da kalkerade manusförfattaren och regissören poj­­­kens liv på hur han i 45-årsåldern mindes sin egen 30-talsbarndom. 
    
Slutin­trycket ges hur som helst att fotboll som spel och sport bör vara förbe­hållen de vuxna, eftersom det är för jobbigt för ett barn att tävla med vuxna på vuxnas villkor – alternativt eftersom vux­­na då trängs undan och förlorar själv­förtroendet? Hur kompetenta barn än är, måste ju ”vux­na få vara vuxna...”. Där­­för framhålls istället de områden som vuxna onekli-gen är bättre på, såsom 2+2. Johan fick inte som alternativ lösning föreslå t.ex. att han hellre vill spela i pojk­la­get och/eller pojk­­landslaget. Som det nu är, från­tas både sport och sport­­-­berät­­­tel­­sen sin mening. Fil­men kan inte skänka några insikter om hur man tar itu med mot-gångar, inte stärka barns självkänsla och uppvärdera barn, eller spe­­­­­la nå­gon sam­­hälls­för­änd­rande roll, utan blir enbart en kon­ser­­­vativ bagatell för vuxna. 

Saluförs den som en barnfilm, blir den en varnings­­­saga och ännu en skola utanför skolan som varnar för att inte sätta skolan främst. Filmen hade lika gär­­na kunnat vara en imperati-visk fabel för barn med sportande björnar, med den då tydli­ga­re uppmaning­en ”Priori­te­ra sko­lan! Skippa sporten!”. Som tur är, är den en barnskild­­ring för vuxna med mini­mal begripande barnpublik. En annan möj­­­lig lösning hade varit att framhålla lekens bety­del­se och under­förstått säga ”lek Fotboll istället för sporta fotboll!”. Då hade fil­mens avslu­tande bilder istäl­­let för, eller efter, 2+2=5-scenen visat Johan och klasskamraterna springande efter en fot­boll på skolgården. Det gör den nu inte.

Snarare än vara någon ”ny Rousseau” som förordar ett av undervisning orört ”naturligt”, själv­­ständigt tänkande barn, tycks Wider­berg i slutändan mixa sam­­man flera barn­domsdis­­kur­­­ser till det aningen motsägel­se­­­­fulla Sårbara Naturliga Kompetenta Framtidsbarnet, vars främ­sta uppgift är att gå i skolan och förkovra sig akademiskt, både för sitt eget och sam­hällets bästa. 

Trots att fotboll är ett lagspel hänger i Fimpen allt på indivi­den och dennes sällsynta talan-ger. Pojkens s.k. genombrott äger dessutom rum på vuxnas initiativ och på vuxna villkor. Fot­­­­bollsgeniets prestationer väcker föga förvånande främst vuxnas uppskatt­ning. Filmen tar tyvärr inte par­ti för barns upplevel­­se­­­världar och sport­dröm­mar, så som en barnfilm ska.



Not


Texten är ett utdrag ur min bok Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015, Visby: Film-förlaget 2015



Referenser


Blomkvist, Mårten: Höggradigt jävla excentrisk: en biografi över Bo Widerberg, Stockholm: Norstedt 2011

Blomkvist, Mårten: Fimpen – en fotbollstokig filmregissörs fixa idé, krönika (från 2014) för Svenska filminstitutets ”Film i skolan” på

O’Connor, Jane: Beyond social constructionism: a structural analysis of the cultural significance of the child star, Children & Society 23 (2009):3, s.214-225

Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barn­filmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012 

Sutton-Smith, Brian: Paradigms of intervention, sid.3-21 i Joop Hellendoorn, Rimmert van der Kooij & Brian Sutton-Smith (red): Play and Intervention, Albany: University of New York Press 1994

Winner, Ellen: Gifted Children: Myths and Realities, New York: Basic Books 1996



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar