måndag 20 november 2017

50 nyanser av barndiskriminering värda att uppmärksammas mer – inte bara idag på Internationella barndagen


Idag uppmärksammar i vart fall UNICEF Sverige, det vill säga FN:s barnfond, att det är FN:s Barnrättighetskonventions födelsedag. Det är således Barnens dag, i vart fall en dag om året. I Sverige firas (oftast inte) på ett annat datum, 1 juni eller första måndagen i oktober – om alls. Max summa två av 365 dagar alltså. Vissa vuxna hävdar visserligen att alla dagar är barnens… Möjligen tänker de då på vissa svenska barn.

Unicef:s arbete kretsar kring bekämpning av fattigdom, barns rätt till överlevnad och utveckling, skydd mot våld och övergrepp, för utbildning och jämställdhet och ägnar sig allmänt åt opinionsbildning för barns rättigheter. Viktigare saker än det jag vanligtvis uttalar mig om på denna blogg, men man ska nog vara tyst om sådant men ej behärskar. Tycker jag.

Jag påminner i vart om dessa olika typer av barndiskriminering som barn fortfarande utsätts för. Följande grunder för diskriminering och grupper av barn som drabbats av diskriminering har identifierats av FN:s Barnrättskommitté vid granskningen av olika rapporter. Den inbördes ordningen är slumpmässig, således ingen antydan om deras vikt. 

Diskrimineringen sker utifrån:

"kön
handikapp
ras, främlingsfientlighet och rasism 
etniskt ursprung
sexuell läggning
speciella kaster, stammar 
”oberörbarhet" [t.ex. kastrerade eunucker]
språk
barn som inte är registrerade vid födseln
född som tvilling
barn födda på en ”otursdag”
barn födda i sätesbjudning [d.v.s. ej med huvudet först]
barn födda under abnorma/onormala förhållanden
barn under enbarns- eller trebarnspolicy
föräldralösa
på grund av bostadsförhållanden:
   skillnader mellan olika provinser/territorier/stater etc.    
   landsbygden (inklusive utflyttade till landsbygden)
   urban
   barn som bor i slumområden
   barn i avlägsna områden och avlägsna öar
   fördrivna barn
   hemlösa barn
   övergivna barn
   barn placerade i alternativ vård
   etniska minoritetsbarn placerade i alternativ vård 
   barn placerade i institutionsvård
   barn som bor och/eller arbetar på gatorna
barn som omfattas av rättssystem inriktade på unga
   i synnerhet barn vars frihet är begränsad
barn som drabbas av väpnad konflikt
arbetande barn
barn utsatta för våld 
tiggande barn
barn som drabbats av hiv/aids 
barn till föräldrar med hiv/aids 
unga ensamstående mödrar
minoriteter, inklusive
   barn till romer, resandefolk, nomader
   barn till koloniserade ursprungsbefolkningar
   icke-medborgare, inklusive
   barn till invandrare
   barn till olagliga invandrare
   barn av migrantarbetare
   barn av säsongsarbetare
   flyktingar/asylsökande
       inklusive ensamkommande flyktingar
barn som drabbats av naturkatastrofer
barn som lever i fattigdom/extrem fattigdom
barn drabbade av ojämn fördelning av nationell rikedom
social status/sociala orättvisor/sociala skillnader
barn som drabbas av ekonomiska problem/förändringar
föräldrars ekonomiska status som orsak till rassegregering i skolan
föräldraegenskaper
föräldrars religion
religionsbaserade lagar rörande personlig status
barn födda utom äktenskapet
barn till ensamstående föräldrar
barn födda på grund av incest
barn i äktenskap mellan personer av olika etniska/religiösa grupper eller nationaliteter"
(Hodgkin & Newell 2007:24-25, i min översättning)

Barn har all rätt i världen att det snarast görs något åt dessa missförhållanden.




Källa

Hodgkin, Rachel & Newell, Peter: Implementation Handbook for the Convention on the Rights of the Child, 3rd edition, New York:  UNICEF 2007, s. 24-25


onsdag 15 november 2017

Mediers betydelse för barns och ungas identitetsutveckling – är/blir man den man utger sig för att vara på Nätet?


Överallt talas det idag om ”identitet”. När jag själv var barn och ung, på 50-60-talet använde sig däremot knappt någon enda av begreppet ifråga. På den tiden hade man i bästa fall personlighet eller karaktär. Däremot ordades det då mycket om de ungas idoler, alltid med en underförstådd oro för att den som hade en viss film-, musik- eller fotbollsstjärna som sin idol ville/skulle bli som förebilden. Således ett slags automatisk identitetspåverkan. 

Tankegången dog inte heller ut under 70-80-talet, när inte minst medieforskares begrepp ”önskeidentifikation” utgick från att den unga tv-tittaren själv ville vara – och även blev – som den våldsamme hjälten eller "omoraliska" flickan… 

Varför är då talet om ungas identitetsskapande så frekvent idag? Tankegångarna om en enskild individs många (!) ”flytande” identiteter är förstås ett symptom på globala förändringar såsom migration och medieutvecklingen, men även föranledd av den galopperande individualismen, som alla tre av särskilt nostalgiker upplevs som omvälvande, för att inte säga krisframkallande. 

Andra hyllar tvärtom ”valbarheten” idag, inte bara vad gäller ”identiteter” och inte bara beträffande nätidentiteter: ”Man kan vara vem man vill”, sägs det – ironiskt nog i samma andetag som ”man måste få vara den man är”, ”få vara sig själv”… Går det verkligen?! 

Vad som i det offentliga samtalet menas med ordet ”identitet” skiftar emellertid, då nästan alla har sin egen definition, till synes utan att bekymra sig om att andra använder eller tolkar det på ett helt annat sätt. Också vetenskapliga discipliner och forskare har högst olikartade synsätt och beteckningar på det identitetsarbete som det innebär att skapa sig själv – eller snarare: skapa sitt ”jag”. Att göra sig förstådd är förstås inte avsikten, utan att meritera sig.

Identitet kan exempelvis syfta på att själv definiera vem man är, ha en realistisk bild av sig själv, vara medveten om alla sina identitetsfacetter (goda såväl som sämre) eller förstå de skiftande roller som man spelar, avhängiga av andras ”motroller”. Man föds således inte med sin identitet, hittar heller inte efterhand sitt ”sanna” jag, utan skapar identiteten i samspel (medspel och motspel) med andra i social interaktion och ömsesidiga sociala relationer.


”Identitetspåverkan” från tv-figurer och Internetbekantskaper?


Detta samspel ägde även ”förr i tiden” rum i interaktion med mediefigurer, trots att man aldrig verkligen träffade dem. Den var ”bara föreställd” men således även den ”relationsmässig”, dessutom icke-stabil när den unga människan inom kort gick vidare till nästa idol… Ofta förklarades denna ”identitetspåverkan” i termer av olika former av ”identifikation” eller imitation. Jag har i andra sammanhang hävdat att mediefigurer snarare är ”efter-bilder” än några förebilder, när barnet söker efter någon karaktär eller stjärna som är precis som barnet själv redan upplever sig vara och nu söker bekräftelse från genom symbolisk, föreställd uppbackning.

Det som det så framgångsrika mediepåverkansfelslutet missade var dessutom, att tv-tittande och filmhörskådande alltid är fråga om barnets aktiva urval, tolkning, prövande i lek eller samtal tillsammans med andra och slutligen dess – eventuella – tillägnande av medielärdomar alternativt mediedumheter. Ytterst sällan handlar dock mediernas ”identitetspåverkan” om barnets jämförelse med, eller övertagande av, hela tv-person-ligheter eller deras exakta handlingar, bortsett från oviktiga yttre attribut såsom sätt att klä sig, frisyr etc. 

Redan i berättelsen i sig, ser det åskådande barnet de övriga karaktärernas reaktioner på det som barnet kanske tycker är coolt hos en viss figur. När barnet sedan prövar på liknande agerande i vardagen, reagerar också den faktiska omgivningen antingen gillande eller avståndstagande. Förutom sådana förhandlingar kan såväl positiva som negativa teman i berättelserna bidra till en bearbetning av barnets upplevelse av sig själv. Man inser att man inte är ensam om egenskapen eller om andras behandling av en. Eller om sin egen behandling av andra.

Nedtagningar av dumma inom fiktionsberättelsen som man tycker sig själv känna igen, kan också stärka ens självkänsla, inte minst efteråt när man tänker på det man sett och upplevt. Även när man talar med kamraterna om vissa inslag eller karaktärer kan barnet få ny insikt om sig själv, när det märker att andra inte håller med om det man själv gillat, eller när man själv inte håller med andra om deras värdering av X.

Idag är emellertid inte tv, film eller video, utan Internets sajter och tjänster, de medier som vuxenvärlden oroar sig över. Återigen rör farhågorna ”identitetspåverkan”, även om begreppet ”Internet-påverkan” ännu inte blivit något hushållsord. Den digitala miljön anses emellertid också ha en positiv inverkan för ungdomar vad gäller att utforska sin(a) identitet(er).


FN:s barnrättighetskonvention avser olika identiteter


Jag har de senaste fyra åren ägnat mig en hel del åt olika aspekter av FN:s konven-tion om barnets rättigheter från 1989. Dess åttonde artikel lyder:

Konventionsstaterna åtar sig att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande.
Om ett barn olagligt berövas en del eller hela sin identitet, ska konventions-staterna ge lämpligt bistånd och skydd i syfte att snabbt återupprätta barnets identitet.


Sedan läser jag FN:s Barnrättskommittés allmänna kommentar nr 17 kallad Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), publicerad 2013. Kommitténs uppgift är att förklara oklara inslag i konventions-texten. I dess punkt 14f står nu om

Det kulturella och konstnärliga livet: Kommittén stöder uppfattningen att det är genom kulturellt och konstnärligt liv som barn och deras intressegemenskaper uttrycker sin specifika identitet och den mening de tillmäter livet samt bygger sin världsåskådning som representerar deras möte med externa krafter som påverkar deras liv” (min kursivering).


Tre år senare kommer så den tjugonde förtydligande Allmänna kommentaren från Barnrättskommittén: General comment No. 20: On the implementation of the rights of the child during adolescence (6 december 2016). I den står bland annat om den digitala miljöns betydelse för 10-17-åringars sätt att utforska och utforma sin individuella och kollektiva identitet:

”As they move through their second decade, children begin to explore and forge their own individual and community identities on the basis of a complex interaction with their own family and cultural history, and experience the creation of an emergent sense of self, often expressed through language, arts and culture, both as individuals and through association with their peers. For many, that process takes place around and is significantly informed and influenced by their engagement with the digital environment. The process of construction and expression of identity is particularly complex for adolescents as they create a pathway between minority and mainstream cultures” (i punkten 10, s.4, min fetstil).


Dessa tre citat om barn och ungdomar, från eller åtminstone om i grunden samma rättighetsdokument, kan rimligen inte uttala sig om en och samma ”identitet”? I vart fall är de bägge färskaste uttalandena tydligt influerade av en förändrad syn på identitet under de 27 år som förflutit sedan konventionens tillkomst. Nämligen från att få behålla sin individuella identitet, via inkludering av gruppidentiteter, till rätten att utforska och uttrycka bägge sorterna och förmodligen även kunna överge en ”erhållen”/tillskriven identitet.


Vad menas alltså med identitet?


Först ett mer personligt svar: Min identitet är mitt svar på frågan ”Vem är du?”. Jag kan få frågan från andra, direkt eller underförstått, men även ställa den till mig själv. Det är dock ingen tvekan om att identiteten är relationell och en reaktion på hur andra behandlar en och talar till eller om en, men man kan – vill jag absolut hävda – även ”inom sig” stå emot och invända ”Hon känner inte alls mig”, ”Dom vet egentligen ingenting om mig!”, ”Jag vet väl bäst vem jag är!”. 

Idag får unga människor betydligt fler olikartade ”svar” eller reaktioner på ”mig” än fallet någonsin varit förr, och förhåller sig givetvis till dessa. Det borde väl skapa större val-frihet för individen, snarare än som ibland antyds: ge upphov till digital schizofreni? 

Identiteten ”utvecklas” enligt mitt förmenande således inte likt frön efter X antal år, är heller ingen färdig ”social konstruktion”, utan människan deltar livet igenom med bi-stånd och motstånd av andra i det evigt pågående sociala konstruerandet av sig själv. Dessa andra återfinns i närmiljön som fortfarande är den viktigaste, men även på Nätet och i massmedierna såsom identitetsuppslag. Individen själv har dock enligt min mening utslagsröst.

Här bode jag kanske återge ett antal teorier, alltifrån mina egna "influencers" – George Herbert Meads symboliska interaktionism (identitet är en social process, inte någon produkt) och Erving Goffman performance-teori (vi agerar alla momentant i olika roller och motroller på skilda vardagsscener: motaktörens såväl som ”publikens” omdömen om vårt framträdande har betydelse för vårt val av föredragen typecast ”roll”) – för att till slut landa i postmoderna teorier, men jag överlåter idag detta åt högskoleföre-läsarna. 


Jag = min momentana jag-uppträdanden?


Det florerar många olika teoretiska perspektiv på, och därmed olika definitioner av, identitet och identitetsbildning, identitetsskapande, identitetskonstruktion, identitets-formering etc och flertalet verkar tala förbi varandra eller inte tala med varandra alls. ”Vanligt folk” tror oftast att ”identitet” betyder identitet, medan akademiker för närvarande skriver om relationsidentiteter som ”diskursiva identiteter”, multipla, ”flytande” (hybrid)identiteter: en och samma mentalt friska individs flertal ”identiteter” avhängiga av diskursiv kontext. Skulle dagens forskare tala om del-identiteter eller identitets-fasetter – i stället för om ”identitet(er)” i pluralis – tror jag mycken klarhet vore vunnen. Det gör de för det mesta inte.

Med ”diskursiv” åsyftas individens kommunicerade identitet, en inte minst språkligt framställd identitet, en ”just-nu-identitet” snarare än fråga om någon livshistorie-identitet. Dessa så kallade identiteter sägs vara ständigt föränderliga, olika ”scen-framträdanden” eller "performances" som Erving Goffman hellre skulle ha kallat dem – en agerad identitet och något som vi gör snarare än något vi är.. 

I varje enskild interaktion tycker jag personligen dock inte att jag direkt utagerar någon lapptäckes-identitet. På sin höjd samtidigt ett par: kvinna och arbetarklass; mormor och norrlänning, pensionär och professor. Möjligen kan dock andra i en viss situation betrakta mig som äldre-vit-högutbildad-svensk-heterosexuell-kvinna-med arbetar-klassbakgrund? Frågan måste då bli vilken/vilka av dessa sju som just då är överord-nad identitet just då. Oftare känner jag mig som en icke-identitet: aldrig medelklass, oavsett titel och lön, aldrig ”riktig kvinna i klänning och smink”, aldrig gammal, men heller aldrig ung.

Jag är dock alltid huvudrollsinnehavaren i mitt livs historia, unik i vad jag uppfattar som min personliga identitet. Jag vill till och med hävda att detta rör sig om min identitets kärna, som dock inte behöver tolkas som någon meta-identitet, utan som en minsta gemensam nämnare. I vissa situationer kan jag förvisso känna mig som ”falsk” och tänka ”det här är inte jag”. Fast inte är jag nödvändigtvis falsk, utan agerar då helt enkelt i en obekväm roll, därför att jag känner mig ”tvingad” till det just då. Postmodern identitetsteori påstår dock att människan inte har någon identitetskärna. 

Mitt livs historia är förvisso annorlunda beroende på vem jag berättar den för: som patient för doktorn? För en nyfunnen kärlekspartner? För barnbarnen? Ju större ”umgänge”, IRL eller digitalt, desto fler historier kan man (behöva) berätta om sitt liv. Jag förtäljer till exempel kanske inte om min klassbakgrund, när min självbiografi presenteras för en potentiell arbetsgivare. 

Men jag är förstås varken barn eller ungdom, så jag kan ju ha fel om dagens unga generationer.



Flera nätidentiteter vs en enda vardagslivsdito?


Numera har intresset som sagt skiftat från ”imitation av tv:s förebilder” till mer eller mindre hälsosamma jag-återgivningar i de nyaste medierna. Medieutvecklingen avgör ju, som vi ”vet”, allting… Det är dock, som jag ser det, att överbetona de sociala medieras roll vid identitetsskapandet, när man gillande säger ”Du kan välja att vara vem du vill, när du är på Internet”. Men kan barn och unga idag alltså inte skapa precis vilka identiteter de vill? Nej, såvida de inte från barnsben varit och förblir eremiter sittandes högt uppe på en pinne. Troligen inte ens då, ifall pinnen inte är otroligt hög.

I ”sociala” mediers begynnelse var dock oron stor för att man inte kunde lita på att den man hade att göra med verkligen var den som vederbörande gav sig ut för att vara. Farhågan finns förstås än idag, i samband med oron för vuxna pedofiler som försöker locka till sig barn genom att påstå sig vara jämnåriga. I övrigt är möjligheterna till anonymitet och identitetsprövning väl mest något positivt, på så sätt att den unga människan då kan sända ut försöksballonger om vilka identitetsmöjligheter som eventuellt står till buds för just dem.

Vad är då betydelsefullt när dagens barn och unga skapar sina identiteter? Precis som förr hur kamrater och jämlikar värderar en, vilket nu förvisso även sker digitalt, fast föräldrarnas åsikter och stöd är för det mesta fortfarande avgörande. På vilka sätt uttrycks identitetskonstruktion i sociala miljöer på nätet? Genom ett antal olika providentiteter, skiftande självpresentationer upplagda av en och samma unga människa fast på helt skilda Nätsajter med olika adressater. 

Har Internet förändrat ungas identitetskonstruktion? Ja, men främst i den meningen att man nu har så många fler att jämföra sig med och få – kanske olikartad, motsägelsefull – respons från. Är inte det bra? I fallet med barn framhålls ofta att de måste få ”bli sedda”, men när ungdomar vill detsamma talas det om voyeurism, vilket det ytterst sällan är fråga om… Men visst kan det bli svårare att sammanfoga alla motsägelsefulla reaktioner på ens försöksballonger. Man kan då välja att fokusera de positiva, åtmin-stone om man har ett förhållandevis gott självförtroende. 


Megans tre försöks-jag med mer – och mindre – privata lager


I en uppdaterad version av en forskningsmetodhandbok med titeln Research with Children: Perspectives and Practices (2017) skriver Sonia Livingstone och Alicia Blum-Ross i kapitlet ”Researching children and childhood in the digital age” om hur den 13-åriga tjejen Megan noga särskiljer sina digitala självprövande jag-framställ-ningar på sina tre olika plattformar. Flickan tuktar omsorgsfullt sitt online-jag utifrån vem hon riktar sig till och hur privat respektive offentlig hennes plattform är. Tekniskt sett privata medieplattformar och privat innehåll, behöver emellertid inte alltid överensstämma!

Facebook har hon kontakter som hon ”faktiskt känner” och detta tekniskt sett privata område beskriver hon som sitt offentliga ”ansikte utåt”. Twitter, som tekniskt betraktat är en offentlig nättjänst, använder Megan för personlig kommunikation med en liten grupp ”riktiga vänner”, som hon annars även kommunicerar med ansikte mot ansikte. 

Tumblr, en offentlig plattform som ofta används anonymt för att producera och/eller sprida vidare korta texter eller bilder (i Megans fall mest det senare), använder 13-åringen för att utforska sitt allra mest privata jag. I skolan är hon en cool tjej som skolkar, sitter med fötterna uppe på bänken, hänger med killarna. På Tumbl lägger hon ut sina söta bilder och detta är hennes allra mest hemliga rum, som hon aldrig skulle visa för vännerna eller föräldrarna. Med Megans egna ord:

”I don’t show people, like, Tumblr. Like, I wouldn’t show my parents my Tumblr. I wouldn’t show my friends, really, my Tumblr. Tumblr’s, like, for me, quite private. Like, that’s my space for, like, my things…. But I’ve spent, like, five hours in a row, like, perfecting it…. That’s, like, my space. I have everything perfect” (a a).

Livingstone & Blum-Ross (2017) framhåller att det inte är lätt för en vuxen forskare att få tillträde till dessa olika rum och de fick själva bara en snabb glimt av Megans Tumblr. Att inse hur unga människor differentierar olika lager av sin online-identitet, och tycks mycket medvetna om sin publik och hur mycket man vill dela med sig till vilka, är förstås mycket viktigt att beakta. Andra ungdomar kan förstås vikta dessa tre plattformar på aningen annorlunda eller rent motsatt sätt. Det avgörande för vuxen-samhällets slutsatser om "Internet-påverkan" är hur som helst insikten om själva särskiljandet. 

De bägge forskarna jämför Megans användning av Tumblr med tidigare generationers dagboksskrivande, som två likartade men ändå olika sätt att skriva sig fram till en reflekterad identitet. I online-fallet är det dock möjligt att ”gömma sig i dagsljus precis framför allas ögon”. På engelska låter det förstås tjusigare: ”hide in plain sight”. 


Nätidentitetsförsöksballonger – ungefär som barns roll-lekar?


Så är nät-identiteter att betrakta som anslagstavlor, PR för ett personligt ”varumärke”, dagböcker, försöksballonger, eller en motsvarighet till barns rollekar? Alla dessa alternativ, och förmodligen fler, kan nog förekomma. Men ett lär vara säkert, som svar på blogginläggets titel: få unga lär besvara frågan med ett entydigt ”ja”, utan precis som Megan komma med avgörande preciseringar och särskiljanden. Man varken är eller blir som den man ger sig ut för att vara på Internet. Åtminstone inte enbart är eller blir så – och inte främst på grund av Nätet.

Unga människor har förmodligen alltid funderat över vem de är och sökt bekräftelse från jämnåriga: Duger jag? Är jag ful? Fet? Vad mamma har att säga i ärendet är ju inte riktigt samma sak… En kanadensisk studie, visserligen av unga vuxna i åldern 18-25 år och med några år på nacken, fann att såväl narcissister som unga med låg själv-känsla drogs till Facebook (Mehdizadeh 2010). Bägge dessa grupper av Facebook-uppdaterare, som anses ha mer likheter med varandra än man först kunde tro, till-bringade längre tid på webbplatsen och använde i högre grad Facebook som ett slags PR-verksamhet för sig själva, jämfört med dem som hade en mer ”mitt-emellan-uppfattning” om sig själva. 

Ännu för ett halvsekel sedan avsåg begreppet identitet eller dess motsvarighet hur en individ upplevde sig själv ”inifrån”. Nu anses ”identitet” – likt det mesta i dagens show-samhälle – enligt den senaste forskningen i betydligt högre grad vara betraktad utifrån, från ett åskådarperspektiv. Med andra ord påverkad av omgivningens reaktioner på mina handlingar, mina åsikter, mitt utseende, men även av mig själv som åskådare av mig själv. Exempelvis merparten selfies är ju också en form av självbetraktelse. ”Hur ter jag mig nu?”, påstås självet ständigt fråga sig, inte minst på en digital catwalk med olika sidor av personen försöksvis presenterade diskursivt som motsvarigheter till mannekängens klädbyte. Detta är förstås en mer självreflekterande handling än barns rollekar, men har ändå sina likheter.

Påverkan utifrån på individens självbild är väl idag lika stor som den var på 50-talet, då från kamrater och reflekterande jämförelser med idoler av typen filmstjärnor och sport-stjärnor, samt en koll ifall andra i närmiljön som man gillar också de gillar samma ”idoler”. Idag verkar barn och unga knappt ha några ”idoler” (se där ett uppslag till C-/D-uppsats!), däremot dras till ”influencers”. Den största skillnaden är emellertid dagens enormt stora jämförelsematerial, inte minst i digitala och ”sociala” medier. Individen får så oerhört många faktiska såväl som föreställda, anonyma såväl som personliga, privata såväl som offentliga reaktioner på sina allvarligt menade såväl som lekfulla jag-performances. 

Så, för att citera Mikael Wiehe: ”Vem i hela världen kan man lita på?”. Sig själv? Gör du det, men däremot troligen inte andra, och särskilt inte barn och ungdomar? Upplever du din egen identitet vara en pågående följetong, en fortsättningsberättelse av typen House of Cards – ett korthus som när som helst kan rasa, beroende på den respons du precis fått? Eller är din identitet snarare du som författare av en serie självbiogra-fiska berättelser? Med andra ord: är du en konstruktion, en konstruktör, eller kanske både-och?




Referenser


Livingstone, Sonia & Blum-Ross, Alicia: Researching children and childhood in the digital age, kapitel 3 i: Pia Christensen & Allison James (red): Research with Children: Perspectives and Practice, New York: Routledge 2017

Mehdizadeh, Soraya: Self-presentation 2.0: narcissism and self-esteem on Facebook Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking 13 (2010):4, s.357-364




måndag 13 november 2017

Barnkulturens bidrag till samhällsutvecklingen: ”konflikt-enkulture-ring” med förnyelsepotential – eller bara ”tolkande reproduktion”?




I mitt blogginlägg för två veckor sedan (30/10) frågade jag mig avslutningsvis vilken betydelse för samhällsutvecklingen som den svenska pedagogiska peer culture-forskningen kunde tänkas ha, i och med dess reducering av barns kamratkulturer till enbart lokala barngemenskaper och fokuseringen på så små barn som 2-4-åringars inbördes relationer och konfliktlösningar. Därtill studerade i en av pedagoger kont-rollerad miljö – snarare än med fokus på exempelvis 6-9-åriga barns grupprelationer till vuxensamhället, så som dessa tar sig uttryck i barnkulturer på platser bortom vuxnas insyn. 

Mitt svar idag lyder: mest troligt ingen betydelse alls! Och lika bra är väl det, då kunskaper om barns lekar i förekommande fall förmodligen bara skulle användas för att omskola dem genom korrigerande, mer ”demokratiska”, insatser i form av konfliktintervention. Däremot kan barnkulturers potentiellt positiva följder för samhälls-utvecklingen upptäckas, ifall andra närmanden till barns upptagenhet av en specifik typ av lekar fokuseras. Och ifall även andra lekforskare än William Corsaro lyfts fram.

Sociologen Corsaro har i decennier samarbetat internationellt med italienska, norska, svenska m.fl. förskoleforskare utifrån sina idéer om peer cultures/kamratkulturer bland de yngsta. Även genom gästprofessurer i Sverige och Norge har han spridit det han själv omväxlande kallar för ”termen”, begreppet, perspektivet ”interpretive reproduc-tion”. Vad avses då med denna ”tolkande reproduktion”? Ja, ”tolkande” lär inte var så svårt att förstå. Men ”reproduktion”? Det är ju inte fråga om att restaurera eller reparera. 


Tre olika slags reproduktion… och så ”socialisation”


I konstnärliga sammanhang menas med ”reproduktion” mångfaldigande eller en kopia av ett original, medan ordet i biologiska kontexter handlar om ”fortplantning” och barnalstring. Reproduktion som sociologisk term avser däremot social reproduktion, oftast i marxistisk mening: det kontinuerliga återskapandet eller ”fortplantningen” av samhällsklasserna och relationerna mellan dessa. Sociala positioner förändras enligt denna teori föga, trots exempelvis utbildningssatsningar, utan befästs snarare i en historisk upprepning, innebärande att de överförs till nästa generation. Marxister påtalar återskapandet av olika strukturer och aktiviteter som fortplantar ojämlikhet från en generation till nästa. Här samarbetar social reproduktion oftast med kulturell reproduktion: ekonomiskt och kulturellt kapital går hand i hand.

Exakt hur denna fortplantning av kulturella och ekonomiska skillnader går till vad gäller inte bara klass utan till exempel genus, brukar inte sällan beskrivas i termer av socia-lisation, som är ett begrepp för hur samhälleliga nykomlingar ”införlivar” omgivningens normer, värderingar och beteenden. Socialisationsbegreppet användes under 70-80-talet inte minst för att beteckna mediers – och framför allt televisionens – roll som ”socialisationsagent” vid sidan av andra sådana ”agenter” såsom familj, skola, kamra-ter, etc. 

Kamratpåverkan var då, precis som ”mediepåverkan”, ett negativt begrepp avseende det grupptryck genom vilket jämnåriga kunde förmå varandra till att göra dumheter. Kamratfostran låter kanske bättre, men syftade ofta på hård och våldsam ”lek”, nästan påminnande om pennalism. Framför allt tv, och senare video, såg den dåtida medie-forskningen som inflytelserika men tvivelaktiga, förment våldsglorifierande, konkurren-ter till föräldrar och skola vad gällde att ”föra in” nya barngenerationer i samhälls-ordningen. 

Exempelvis sociologen Anita Werner (1984:31) definierade i samband med tv:s roll som ”socialisationsagent” socialisation som ”den process där människan förvandlas från biologiskt väsen till samhällsväsen”. Det låter nästan som en deg som knådas till en bulle… Werner förklarade även att sociologer tar sin utgångspunkt i samhället och betraktar processen som sättet på vilket samhället överför kunskaper, normer och värden till nya generationer. Enkelriktat, alltså…

Och lundasociologen Inga Sonesson undersökte i Vem fostrar våra barn – videon eller vi? (1989) mediets negativa påverkan på barns emotionella och sociala anpass-ning: blir följden kanske asocialt beteende? Ängslan? (a a:31). Jo, Sonesson under-sökte de rörliga bildmediernas negativa, inte eventuella, påverkan… Anpassning är här det viktiga ordet, förutom den förmodade påverkansriktningen från mediet till det mer eller mindre passiva barnet. 

Motsatt färdriktning har också föreslagits. Anita Werner (a a) framhöll mycket riktigt att psykologer å sin sida tar sin utgångspunkt i individen och betraktar socialisation som den process genom vilken individen tillägnar sig kunskaper, normer och värden från miljön runt omkring sig. Det vill säga att den unga människan således är aktiv och till-egnar sig omgivningen, aktivt tolkande gör den till sin ”egen”. 

Sociologen William Corsaro kan sägas just ha tagit visst intryck av psykologerna, när han myntade begreppet ”tolkande reproduktion” som en mer aktiv variant av processen och som sitt motförslag till det tidigare dominerande (och fortfarande frekventa) begreppet ”socialisation”, med innebörden att barn mest bara imiterar och undervisas. Han använder dock fortfarande 2012 detta äldre begrepp, tillsammans med tolkande reproduktion. 


Barn är onekligen inga mekaniska kopiatorer…


Exakt vad lägger då Corsaro och hans medforskare (liksom en del svenska förskole-forskare) in i de bägge orden? Eder & Corsaro (1999) förklarar utförligt att de med barns ”interpretive reproduction” avser ”kreativt tillägnande av information från vuxenvärlden vilket skapar egna unika peer cultures” (a a:521, i min översättning). De båda forskarna fortsätter:

”Det tolkande i processen fångar det faktum att barns approprieringar både utvidgar och vidareutvecklar kamratkulturen genom att omvandla information från vuxenvärl-den, för att svara upp mot det som är angeläget i deras kamratvärldar. Begreppet reproduktion tillvaratar idén att barn inte helt simpelt internaliserar samhället, utan aktivt bidrar till kulturell produktion och förändring. Termen innebär också att barn, just genom sitt deltagande i samhället, är begränsade av den existerande samhällsstruk-turen och genom samhällsreproduktion” (ibid: i min översättning). 

(”The term interpretive captures the fact that children’s appropriations both extend and elaborate peer culture by transforming information from the adult world to meet the concerns of their peer worlds. The term reproduction captures the idea that children are not simply internalizing society but are actively contributing to cultural production and change. The term also implies that children are, by their very participation in society, constrained by the existing social structure and by societal reproduction”; Eder & Corsaro 1999:521.) 

”Appropriation” ställer till med översättningsproblem, eftersom det i huvudsak är ett negativt begrepp innebärande att man tar i beslag eller lånar något som förment egentligen tillhör en annan kultur och sedan själv drar fördel av denna ”stöld” på ursprungsägarnas bekostnad. På sistone har ordet ”appropriering” använts för vitas kulturstölder från svartas eller ursprungsbefolkningars kultur. Jag tror dock inte att Eder & Corsaro ville antyda denna tolkning, med dess konnotation av bemäktigande av något som ”egentligen tillhör de vuxna”.

Jag tolkar istället begreppspreciseringen ovan som insikten att barn inte är några mekaniska kopiatorer av kött och blod, utan precis som forskare tolkar sina intryck. Den uppfattningen tror jag visserligen att även socialisationsforskare delat. Corsaro använder emellertid fortfarande decennier senare socialisationsbegreppet. De tre sista orden i citatet ovan är dock åtminstone för mig förbryllande. Carsaro (2012:489) upprepar 13 år efter denna text nästan ordagrant beskrivningen, men lägger därefter till ”That is, children and their childhoods are affected by the societies and cultures of which they are members”.

Påpekandet förefaller mig självklart, ty hur skulle 2-6-åringar kunna agera helt utanför samhället eller undkomma deltagande i samhället, eller vara helt opåverkade av detta? Är vuxna det? Ens pensionärer?


Socialisationstanken är inte helt övergiven


Även socialisationsforskningen har dock så sakteliga förändrats, ty hur kan den annars förklara samhällsförändringar? Jürgen Zinnecker (2002) tar upp kritiken mot det numera otidsenliga begreppet i dess tidigare vuxencentrerade mening, men vill faktiskt slå ett slag för en reviderad version av socialisationsteori som är mer fokuserad på generationsrelationer. Zinnecker menar precis som William Corsaro (1992; 1997) att socialisation, som ett sätt att reproducera samhället från generation till generation, självklart även inrymmer förändringar och brott mot gamla ordningar, men ingendera forskare förklarar närmre hur denna förnyelse kan äga rum. Beror det på usel peda-gogik hos ”socialisationsagenterna”? På missförstånd gjorda av samhällslärlingen? Konflikt-enkultureringsteorin (nedan) föreslår här en rimligare förklaring. 

Berömvärt är förvisso ändå att Corsaro betonar vikten av barns kollektiva, gemensam-ma aktiviteter av betydelse för nuet, när de skapar och delar kultur med varandra och med vuxna. Således inte, som i de sedvanliga socialisationsfallet, fokuserar samhälls-inskolningens betydelse för barnets framtid.


”Tolkande reproduktion” – eller ”konflikt-enkulturering”? 


William Corsaros mångåriga etnografiska arbete med att faktiskt observera förskole-barn i deras skolmiljöer är onekligen lovvärt och efterföljansvärt för andra barndoms-sociologer. Här ska jag dock ställa frågan vilken skillnaden eventuellt blir, om andra synsätt på lekar bland aningen äldre barn än förskolebarn – och andra teoretiska begrepp och perspektiv än ”tolkande reproduktion” – används. 

Närmare bestämt Brian Sutton-Smiths idéer om hur lekarnas antiteser och deras buffertar mot en allvarstolkning möjliggör det han kallar för ”konflikt-enkulturering”, som inom sig rymmer en potential till barngruppers förnyelseträning och övning i konflikt-hantering gentemot vuxenvärlden. Corsaro refererar bara vid två tillfällen, och då ytterst kortfattat, till den som allmänt anses vara den främste lekforskaren genom tiderna, nämligen just Sutton-Smith. 

Det är dock lätt att hos Corsaro upptäcka många ekon av Sutton-Smiths enorma produktion alltifrån mitten av 50-talet och nästan ända fram till dess att denne 90 år gammal avled år 2015. Han hann under dessa dryga 60 år författa ett 50-tal böcker och minst 350 artiklar i de mest olikartade ämnen, dock alla med anknytning till lek, lekar, sport, populärkultur och barnkultur. Ännu som 88-åring arbetade han på en bok med arbetstiteln Play As Emotional Survival. Det är onekligen tråkigt att han aldrig hann slutföra den, med tanke på dess lovande titel.

Sutton-Smith var från början utvecklingspsykolog, men hade tidigt ett interdisciplinärt närmande, främst med utgångspunkt i psykologi, men även folklore, antropologi och sociologi. Hans 900-sidiga doktorsavhandling i pedagogik med insamlade barnlekar, skämt, rim etc censurerades eftersom barnens favoriter ansågs alltför grovkorniga, men denne pionjär kom (därför?) att fortsätta att inte minst intressera sig för barns folklore och traditionella lekar i vitt skilda västerländska såväl som andra kulturer. 

Jag har två gånger tidigare för mina läsare försökt introducera Brian Sutton-Smiths teori om fiktions- och lekbuffertar och deras konflikt-enkultureringsvärde (Rönnberg 1987:118-124 + 187-190 + 214-222; Rönnberg 2006:80-84) och gör nu här ett sista försök.


Barns sociala liv – snarare än vuxnas ”socialisation” av dem


Sutton-Smith (1982) kritiserade tidigt förhärskande socialisationsteorier för att i hög grad missa barns faktiska, frivilligt valda aktiviteter. Han bytte därför ut ”socialisation” mot begreppet ”barns sociala liv”, som bättre visar att detta liv levs just nu och inte primärt är någon inskolning eller förberedelse för det kommande vuxenlivet. Detta ”sociala liv” kännetecknas framför allt av intensiva, upprymda, stimulerande, påkopp-lande – men även avkopplande och problematiska – kamratkontakter i lekar och andra fritidsaktiviteter. 

Eftersom barnen själva väljer att tillbringa så mycket fri tid som möjligt i lek(ar) och massmedieaktiviteter, bör detta också vara grunden för vår förståelse av dem, menade han. Den sedvanliga synen på socialisation har däremot någonting normativt och konventionellt över sig, avser inskolning mot vuxna synsätt och är vuxnocentriskt framtids- istället för nu-inriktad, poängterade han. 

Generationsmaktordningen torde inte gå att förneka, det vill säga att föräldrar och andra vuxna utövar ”självklar” makt och inflytande över barnen. Inte heller att denna maktutövning oftast – men inte alltid – är legitim, fast ändå många gånger av barnen måste upplevas som kvävande. Hur uthärdar barn detta förhållande? Och hur är det möjligt att förena barns och vuxnas perspektiv, individens och kollektivets, nuets och det förflutnas (och framtidens) samband – förklara både beständighet och förändring? 

Antropologen John M Roberts och Brian Sutton-Smith utarbetade tillsammans med ytterligare kolleger under decennier gradvis en alltmer utbyggd s.k. konflikt-enkultu-reringsteori (Roberts, Arth & Bush 1959; Roberts & Sutton-Smith 1962, Roberts m.fl. 1963). Amerikanerna upptäckte i början av 60-talet att vissa lekar återfinns i alla typer av kulturer, men i viss mån också hänger samman med samhällenas barnuppfost-ranspraktiker. 

I vissa samhällen dominerar traditionella lekar som betonar slumpen, i andra de med fokus på styrka och i ytterligare andra framhävs lekar som betonar strategi, allt beroende på samhällenas komplexitet. De menade att den typ av lekar (games) som i ett visst samhälle är speciellt populära tillåter de lekande att på ett ”ofarligt” sätt ta itu med de utmaningar och konflikter som skapas av samhällenas sociala strukturer. Inte minst bearbeta de spänningar som olika barnuppfostransmönster ger upphov till. 

Begreppet ”enkulturering” skiljer sig från ”socialisation” framför allt på så sätt, att ”enkulturering” avser ett mer grundläggande och allmänt tillägnande, medan ”socialisation” omfattar mer specifika lärdomar. Att tillägna sig innebär att själv bli förtrogen med något, bokstavligen till-egna sig i meningen göra det till ”sitt eget”, även om man samtidigt givetvis delar det med många andra och kontinuerligt omskapar det så sakteliga tillsammans med dem. Kan konflikter alltså ses som någonting positivt (Sutton-Smith 1973)? En adaptiv process?


Konflikt-enkultureringsteorin om lekars förändringspotential


Här fokuseras inte bara resultatet av lekträningen (färdigheter i strategi, betoning av styrka alternativ ge sig hän åt slumpen) utan konfliktens funktion i de flesta mänskliga relationer. Kortfattat och förenklat kan teorin sägas bestå av dessa steg:

1. Att vara ”nykomling”, det vill säga i barns fall de tidiga åren inrymmande relativ maktlöshet, fostran, lärande och social kompetensutveckling, ger inte sällan upphov till konflikter. Oavsett kultur, är detta att vara barn kultur-, klass-, köns- och åldersspecifikt, med till detta faktum hörande ytterligare komplicerande konflikter. (Med ”konflikt” menas här en balans mellan närmande- och fjärmandetendenser och kunde kanske även sägas motsvara utmaningar.) 

2. Barn – begränsade och ringaktade som de i många avseenden är (fysiskt, kognitivt, erfarenhetsmässigt, ekonomiskt, maktmässigt, juridiskt etc) – kan sällan i fullskaligt kulturdeltagande finna verkliga handlingsmöjligheter som svarar mot både deras önskan att vara kompetenta och deras oro för att vara inkompetenta. (Med ”kompetens” avses här framför allt sådant som rör identitetskonstruktion, med varierande kunskaper, förmågor, roller, normer, värderingar, handlingar, etc.) 

3. Människor som blivit intresserade av specifika kompetenser, normer och roller blir gärna involverade i den typ av kollektiva aktiviteter som representeras av expressiva modeller som lekar, spel, sagor, serier, tv-program, filmer etc. Det vill säga: i en mer lätthanterlig, kulturellt delad form av kompetensträning och konfliktbearbetning som saknar allvarliga konsekvenser. De är ”inte på riktigt”, de är ofarliga, blir till buffertlärande. I stället för att reellt utföra, uppleva eller delta i vardagsverklighetens presens indikativ, får man lekfullt och relativt riskfritt tillsammans med jämnåriga pröva på, leva sig in i, föreställa sig hur det vore att utföra, delta, göra detta etc ”på riktigt”. Modus konjunktiv eller konditionalis, skulle språkvetare kanske säga.

4. Medlevande i dessa expressiva modeller, dessa buffert-handlingar, bidrar till fysisk, intellektuell och social träning, som med tiden bidrar till att barnet känner sig redo också för det fullskaliga samhällslivet. Med andra ord: att då verkligen uppleva, delta och utföra ”på riktigt”. 


Buffert-enkultureringsmodellen


Min förtydligande variant, buffert-enkultureringsmodellen, bygger i högsta grad på konflikt-enkultureringsteorin, det vill säga på de fyra punkterna ovan. Mitt bidrag är att tydligare lyfta fram ”buffertdelen” i kollektivt övertagna, tydligt strukturerade tradi-tionella lekar såväl som i nya, ibland medierade, varianter därav – i kombination med självbestämmandeteori och i en tillagd femte punkt. Tanken finns emellertid påbörjad i andra artiklar och böcker av Sutton-Smith (bl.a. 1975; 1986; Roberts & Sutton-Smith 1962:183-184). Tankegången är följande, efter de fyra första punkterna: 

5) Just genom att dessa expressiva modeller saknar allvarliga konsekvenser tillåts de även ge upphov till nonsens, oordning, upp-och-ned-vändning, upproriskhet och ifrågasättande. Därtill är dessa lekars och berättelsers ”motståndshandlingar” sådana som den lekande individen inte själv kan anklagas för, utan enbart övertagna av dem som gått före dagens generation eller före just dessa barn. ”Jag” är ju inte ”olydig”…

Medieberättelserna och de traditionella lekarna upplevs av barn heller inte som utlärda av vuxna, utan dem "kan man bara". Människor strävar inte enbart efter att tillägna sig värden, normer, roller, värderingar, etc, utan önskar också oftast samtidigt vara självständiga i relation till dessa påbud och krav. Exempelvis lekar reflekterar alltid bägge polerna i en konflikt (beroende och oberoende, under- och överordning), och har roller som de lekande dessutom turas om att inneha, vilket därmed gör konflikten mer hanterlig.

Lekar och favoritserier på tv enkulturerar således inte enbart genom att spegla varda-gen, utan även genom att ställa på huvudet, visa på motsatser och på den enorma spännvidden mellan de båda polerna (påminna om handlingsalternativen). Man får till och med pröva på att vara upprorisk utan personliga konsekvenser. De symboliska upp-och-ned-vändningar och det motstånd som lekar, spel och rebelliska barn-berättelser tillåter gör motsvarande livsområden i vardagsverkligheten mer lustfyllda, flexibla och förändringsbara. De är tydligen möjliga att förbättra!  

Barnkulturupplevelser blir därmed livsbejakande förnyelseträning och inte enbart acceptansfostran. På detta sätt går även samhällsförändring att förklara. Barnkultur bär alltså på en förnyelsepotential (Sutton-Smith 1975). 


Ordnings- och oordningslekar


Men, invänder nu kanske någon, barn leker väl idag sällan gamla traditionella lekar? Mitt svar: visst gör de de, även om lekarna ständigt byter namn och i dag heter något annat och uppvisar smärre förändringar. Gamla sång- och klapplekar har idag sin motsvarighet på musical.ly , jakt- och fånglekar återfinns i Tom & Jerry. Strukturer och konflikter lär vara desamma, om man titta noga efter. Dagens medierade berättelser (inte minst animerade kortfilmer) och spel är i stort sett enbart moderniserade varian-ter, vad struktur, roller, konflikter, upplösning etc anbelangar.

I min bok En lek för ögat (Rönnberg 1987:118-124+221-222) exemplifierar jag utifrån de lekande barnen i 28 filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker de ”ludiska anti-teser”, det vill säga lekfulla motsatser, som Sutton-Smith (1973) framhåller känneteck-nar så många lekar i de flesta kulturer, såväl som filmernas ordnings- och oordnings-lekar (Sutton Smith 1978) eller deras ordning som övergår i "anarki" (Sutton-Smith 1973). 

Här skulle det föra alltför långt att åter ta upp exempel, men en antydan om vad som menas med traditionella ordnings- och oordningslekar är formaliserade lekar typ ”Prästens lilla kråka” där ordning först betonas, för att kulminera i att ”alla slinker ner i diket”. Pippi Långstrump leker som vi minns ”Hela havet stormar” med tanterna på kafferepet (dem ovetandes). All lek och alla lekar innehåller förvisso oordning, men här avses ”organiserad” sådan, med specifikt syfte att bryta ned den noggrant uppbyggda ordningen.

Många lekar går ut på på att bearbeta en antitetisk situation: bygga upp-riva ned, söka-gömma, jaga-undfly, fånga-frita, anfalla-försvara, acceptera-förkasta, fresta-motstå frestelsen, vinna-förlora är några av dessa kulturella antiteser som Sutton-Smith (1973:1-2) och hans medforskare betraktar som bio-adaptiv konfliktsocialisation av både individuellt och samhälleligt adaptivt värde. Ofta i form av att fara in och ut från säkra baser. ”Hemmaboet” är ofta fredat ställe, pax…

Lekandet är inte fråga om spänningsreduktion, poängterar Sutton-Smith (1979), utan vi har snarare att göra med ett förväntansnivåparadigm: fantiserade framgångar och minskade motgångar i leken på lekplatsen såväl som framför tv- eller datorskärmen (Sutton-Smith, 1986, om tv-spel!) förändrar inte direkt den fullskaliga världen, men höjer de lekandes/spelandes/tittandes självförtroende och självkänsla inför kommande liknande situationer och därmed den allmänna förväntansnivån med avseende på att kunna klara av dessa situationer även i den fullskaliga vardagsvärlden och rent av kunna utöva eget inflytande över dem. 


Lekars användbarhet för samhället såväl som för barngruppen


Sutton-Smith framhåller (1973) alltså att detta synsätt inte ska sammanblandas med Freuds och psykoanalysens, där enbart reduceringen av individens konflikt och spänningar genom leken betonas. Psykoanalytiskt såväl som utvecklingspsykologiskt influerad lekforskning har ju också de betonat lekens kompensatoriska funktioner, som ett slags säkerhetsventil vad gäller att uthärda problem, socialisationstryck och icke tillfredsställda önskningar. Men då avses fiktionslekar och individuella barn, inte traditionella mer förstrukturerade kollektiva lekar.

I såväl konflikt-enkultureringsteorin och buffert-enkultureringsmodellen framhävs snarare konfliktens användbarhet för samhället, samtidigt som den tillmötesgår barngruppen. Dessa lekaktiviteter, användningen av de populäraste kulturprodukterna och barnkulturupplevelserna bidrar alltså inte bara till ”inlemmande inskolning”, utan inrymmer en viktig förändringspotential. Här återskapas såväl auktoriteter och hierar-kier, som uppror och motstånd mot auktoriteter och hierarkier. I barns egna jämn-åriggrupper, i favoritprodukterna och i konstruktionen av de massmedieinspirerade lekarna och berättelserna är upp-och-ned-vändning eller ordning-och-oordning speciellt framträdande inslag. 


Subkultur eller motkultur?


Men Eder & Corsaro (1999:521) hävdade ju också de att deras begrepp ”tolkande reproduktion” framhåller att barn inte bara internaliserar samhället, utan ”aktivt bidrar till kulturell produktion och förändring”… Ja, men de säger inte tydligt vad slags förändring och de framhåller inte minst att det handlar om kulturell produktion inom barngruppen bara. 

Till skillnad från William Corsaros och Donna Eders (1990:214) närbesläktade ”tolkande” syn på kamratkulturen som ett sätt att utmana och göra motstånd mot vuxenvärldens auktoritet, där detta utmanande av vuxnas regler och normer i slut-ändan ändå enbart sägs utgöra grund för anpassningen till vuxensamhällets normer och regler, hävdar konflikt-enkultureringsteorin och buffert-modellen således att det även ryms en förändrande potential däri, som så sakteliga omformar det vidare kulturella systemet. Genom den kollektiva, enbart ”övertagna” upproriskheten och det lekfulla motståndet vågar barnen sig på att ifrågasätta den sociala ordningen. Barn-kultur blir ett slags motkultur.

Corsaros & Eders (1990) mer renodlat sociologiska teori om ”tolkande reproduktion” behåller trots allt vuxenperspektivet, även om barninteraktionens betydelse för att producera och bibehålla det vuxna kulturella systemet erkänns (a a:199). Det som de påstår vidareutvecklas är kamratkulturen, inte den gemensamma kulturen. De ser barnkultur som en subkultur, det vill säga underordnad under vuxnas överkultur… Barnen förs icke desto mindre enligt dessa barndomssociologer genom lekandet in i vuxenkulturen, när barnen enligt mitt förmenande i själva verket genom sina lekar förs in i barnkulturen. 


Upprätthållande av den vuxna kulturen och dess regler…


Corsaros och Eders framställning antyder alltså att barnens gradvis ökande sociala vetande enbart inverkar på dem själva och andra barn, ej på vuxensamhället (annat än aningen mindre strängt regelinpiskande pedagoger, som alltså blir ännu effektivare) och att sådana kamratkulturer enbart skulle förekomma i barndomen. Riktningen är fortfarande huvudsakligen från den vuxna världen till jämnårigkulturen— tydligen aldrig från denna tillbaka till den samtida vuxenkulturen. 

Denna tolkande reproduktion av den vuxna kulturen sägs dock vara ett kreativt tillägnande, men enbart kreativt inom barngruppen: ”Processen är tolkande i den meningen att barn inte bara individuellt internaliserar den yttre vuxna kulturen. Barnen blir snarare en del av den vuxna kulturen och bidrar till dess fortplantning genom sitt förhandlande med vuxna och sin kreativa produktion av en serie jämnårigkulturer med andra barn” (a a:201, i min översättning). 

Detta blir ännu tydligare i Gaskins m.fl. (1992), där Corsaro och hans bägge medför-fattare skriver:

”Corsaro (1992) has used the term productive-reproductive [kursiv i original] to emphasize the creative nature of this process and to convey, in line with Giddens (1984), the duality of social structure. […] This view of social structure provides the basis for the claim that the cultural-developmental process is not linear but reproductive. It is reproductive in that what children do with adults and other children involves the creative use, refinement, and transformation of available cultural resources. In this process of interpretive reproduction (see Corsaro, 1992), children become a part of adult culture [min kursivering] – that is, contribute to its reproduction – through their negotiations with adults and their creation, with other children, of a series of age-graded peer cultures” (a a:7).

Och på sidan därefter:

”In his ethnographic work with nursery school children in the United States and Italy, Corsaro (1992) demonstrates how children’s active opposition to adult rules can lead to extension of the peer culture and contributions to the maintenance [min kursivering]of the adult culture. He found that the children produced a wide variety of secondary adjustments in response to school rules. The children’s secondary adjustments often led to the teachers’ selective enforcement of the rules and, in some cases, to changes in the rules and the organizational structure of the nursery school. […] In these instances the teachers themselves appear to be engaged in a process of secondary adjustment to their own rules. At the same time, they are exposing children to a basic feature of all rules. Knowledge of the content of a rule is never sufficient for its application; rules must be applied and interpreted in social context” (a a:8).

Så bevaras eller modifieras kulturen – och vem ”tillhör” den? De vuxna?


Adjustment/anpassning eller adaptation/justering?


Medan Sutton-Smith (1971; 1973:5) talar om ”approach-avoidance games” av typen Tafatt, Kurragömma och Herre på täppan och om lekars/games’ ”adaptiva potential”, talar Corsaro (2012:502) om ”approach-avoidance play” och i ett flertal publikationer om ”secondary adjustment”. Med det sistnämnda menar han de i och för sig fiffiga eller ”kreativa anpassningar” som barn använder sig av för att undkomma de vuxnas regler. Jag ser en kvalitativ skillnad mellan de bägge synsätten.

Skillnaden framgår av de bägge verbens aningen olikartade innebörder. Alla skiljer uppenbarligen inte mellan dessa bägge ord. Går man till en ordbok blir man upplyst om den viktiga skillnaden mellan adjust: ”to bring to a more satisfactory state” respektive adapt: ”to make fit (as for a new use) often by modification”.

”The subtle difference here is that adjustment involves making changes within the original design parameters of the item being adjusted. You can adjust the volume of your radio. You can adjust the position of your chair. Adaptation involves modifying an item for a new purpose – one that was not originally anticipated in the item's design”

Anpassning ter sig åtminstone för mig som mera passivt, adaptera är mer aktivt och nyskapande. Jag avstår i övrigt från att dra ut möjliga konsekvenser av påståendet om dagens barns ”tolkande reproduktion” av vuxensamhället och överlåter likaså slutsatsen om lekarnas adaptiva dialektik åt läsaren.


Självbestämmandeteori?


Inte heller kan jag i detta sammanhang gå in på självbestämmandeteori av kollektivt slag. Texten är redan lång nog... Även här är teorin oftast använd av psykologer om individer och då i det närmaste detsamma som ”inre motivation”, trots att speciellt tre faktorer framhävs som viktiga: kompetens, samhörighet/anknytning och autonomi (competence, relatedness & autonomy). Kan man verkligen höra samman helt ensam?

Det finns emellertid en kollektiv variant och jag hänvisar här bara till kanadensiskan June Countrymans (2014) artikel om ”musical games” och hur barn i sådana lekar ”celebrate their relationships and shared understandings”. Hon använder just ”self-determination theory”, ”concerning humans’ motivations to satisfy their ‘natural inclinations toward action, exploration, learning, psychological integration, and social connectedness’”. Klokt nog ersätter Countryman i barnfallet ”autonomy” med ”agency”, då hon menar att barns aktörsskap är en nödvändig beståndsdel i och föregångare till en autonomi under utveckling:

”I use agency to mean the capacity to act independently, with intention, and with the ability to both exercise and resist control. I understand autonomy to necessitate additional capacities of self-reliance and self-reflection, qualities that help one to develop and act from an integrated sense of self, a concept akin to the authentic self in some philosophical traditions” (Countryman 2014:6)



Slutsats? Barnkulturpåverkan på samhället?


Alla vill påverka, men ingen vill bli påverkad, utan tror sig kunna vara ”självständig”… Uttrycket ”skolpåverkan” existerar inte ens. Vore inte påverkansbegreppet så negativt laddat, skulle man kanske kunna tala om en potentiellt positiv barnkulturpåverkan på samhällsutvecklingen. Jag nöjer mig med att säga att barns egenkontrollerade kultur besitter förnyelsepotential.



Referenser


Corsaro, William A: Interpretive Reproduction in Children’s Play, American Journal of Play 4 (Spring 2012):4, s.488-504

Corsaro, William: The Sociology of Childhood, Thousand Oaks: Pine Forge Press 1997

Corsaro, William: Interpretive reproduction in children's peer cultures, Social Psychology Quarterly 55 (1992):2, s.160-177

Corsaro, William & Eder, Donna: Children ́s peer culture, Annual Review of Sociology 16 (1990), s.197-220

Countryman, June: Missteps, flaws and morphings in children’s musical play: Snapshots from school playgrounds, Research Studies in Music Education 36 (2014):1, s.3-18

Eder, Donna & Corsaro, William: Ethnographic studies of children and youth. Theoretical and ethical issues, Journal of Contemporary Ethnography 28 (1999):5, s.520-531

Gaskins, Suzanne, Miller, Peggy & Corsaro, William: Theoretical and methodological perspectives in the interpretive study of children, s.5-23 i New Directions for Child Development no. 58, Winter 1992, s.5-23

Roberts, John M, Sutton-Smith, Brian & Kendon, Adam: Strategy in games and folktales, Journal of Social Psychology 61 (1963), s.185-199 

Roberts, John & Sutton-Smith, Brian: Child Training and Game Involvement, Ethnology 1 (1962), s.166–85

Roberts, John, Arth, Malcolm J & Bush, Robert R.: Games in Culture, American Anthropologist 61 (1959):4, s.597–605

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur?, Uppsala: Filmförlaget 2006

Rönnberg, Margareta: En lek för ögat. 28 filmer av Astrid Lindgren, Uppsala: Filmför­laget 1987

Sonesson, Inga: Vem fostrar våra barn – videon eller vi?, Stockholm: Esselte Studium 1989

Sutton-Smith, Brian: Toys as Culture, New York & London: Gardner Press 1986

Sutton-Smith, Brian: A performance theory of peer relations, sid. 65-77 i Kathryn M Borman (red): The Social Life of Children in a Changing Society, Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum 1982

Sutton-Smith, Brian: Play as performance, i Sutton-Smith (red): Play and Learning, New York: Gardner 1979 

Sutton-Smith, Brian: Die Dialektik des Spiels: Eine Theorie des Spiels, der Spiele und des Sports, Schorndorf: Hofmann Verlag 1978 (ursprungligen Games of Order and Disorder. Paper presented at the Annual Meeting of the American Anthropological Association, Toronto, Canada 1/12-72)

Sutton-Smith, Brian: Play as adaptive potentiation, Sportwissenschaft 5 (1975), s.103-118

Sutton-Smith, Brian: Games, the Socialization of Conflict, Washington 1973

Sutton-Smith, Brian: Paper at Conference Second World Symposium on the History of Sport and Physical Education (ingår i Avedon & Sutton-Smith: The Study of Games, New York: Wiley 1971)

Werner, Anita: Fjernsynet som socialiseringsfaktor, s.30-48 i Hilde Andresen (red): Hva skjer foran skjermen? Barn og elektroniske medier, Oslo: Cappelen 1984

Zinnecker, Jürgen: Children as agents of change, s.103-123 i Flemming Mouritsen & Jens Qvortrup (red): Childhood and Children’s Culture, Odense: University Press of Southern Denmark 2002