måndag 3 april 2017

”Social media” borde inte översättas med ”sociala medier”. Skulle pressen och politikerna ens bry sig om sällskapsmedierna?


För sex år sedan skrev jag ett kapitel till en antologi där jag ifrågasatte uttrycket ”sociala medier” (Rönnberg 2013, men artikeln skriven 2011). Idag tar jag lite ledigt och återger nu istället mina tankar från 2011. Jag tror inte att resonemanget hunnit bli så värst föråldrat sedan dess. De vanligaste digitala mötesplatsernas namn må växla och även om grupper lämnar Facebook, Twitter, Flickr, Instagram, Snapchat etc för något uppdykande nyare nytt, är kännetecknen i stort sett desamma: privat/personligt, få ord och/eller mycket bilder. Och bloggare överger sina bloggar så snart dessa bidragit till avlönad anställning. Så engagerade var man alltså.

Jag skrev 2011 (nu med viss redigering) som följer:


”Social media” inte svenskans ”sociala medier”: sällskapsrum!


Ett av de tydligaste exemplen på hur avgörande en etikett kan bli för hur företeelsen ifråga tas emot, torde felöversättningen av engelskans ”social media” till ”sociala medier” vara. ”Social” kan förvisso ibland översättas med ”social/samhällelig”, men då i sammanhang såsom social trygghet, socialförsäkring, socialvård, samhällsvetenskaper, samhällsengage-mang. 

Den anglicism som övertagits beträffande webben handlar emellertid mest om att umgås, vara sällskaplig, ha kontaktnät. Eller så syftar den på en social tillställning av typen fest eller cocktailparty, för dem högt uppe på samhällsstegen (till skillnad från de flesta som ägnar sig åt ”sociala medier”). 

Orden borde alltså rätteligen översättas med sällskaps­medier, eller för de yngsta: vän-skapsmedier. För barn och ungdomar påminner s.k. sociala medier snarast om en utvidg-ning av gammaldags brevvänner, där begreppet vänner dock devalverats en hel del och nu ofta rör sig om vänner till vänners vänner, inklusive dessas ovänner. 

Sociala medier är inte sällan väldigt privata och i vart fall mycket mindre sociala än de massmedier som ett tag hånfullt kallades för gammelmedier. Många av dessa osociala medier kan liknas vid ett slags ”hemliga” sällskap, som till skillnad från t.ex. läsande av dagstidningar och tidskrifter ofta kräver medlemskap och inloggning. Dagstidningar kan alla läsa i vart fall på biblioteket.


”Sociala medier” är osociala och ibland rent av asociala


Sociologer brukar ställa höga krav på det som benämns socialt: socialitet och social inter-aktion. Att vara social innebär inte bara allmän trevlighet eller lättsamt prat om ingenting, som ger en omdömen av typen ”hon är väldigt social”. Detta brukar inte sällan innebära detsamma som ”ytlig”. Sällskapliga samtal är för det mesta långt ifrån offentliga, uppriktigt intresserade, diskuterande utbyten. Föga sociala i samhällelig mening.

Eufemismen ”sociala medier” lånar således positiv aura från sådant som betyder ”samhäl-lelig”, nu överförd på detta att ha många ”vänner” eller stort ”umgänge” på Facebook och följare som gör att man inte hinner med samhället. Att vara samhällelig innebär dock ansvarstagande och att t.ex. uttala sig engagerat i offentligheten i gemensamma frågor som välfärd och problemlösning. ”Social” har även en ekologisk variant. En socialt hållbar utveckling bygger på delaktighet, jämställdhet, jämlikhet, aktiv medverkan, samarbete och uthållighet. 

Samhällsutvecklingen kan inte stödja sig på plötsliga infall eller enstaka korta inlägg/ ”kommentarer”, anonymitet, spelade roller eller upptagenhet av privatlivet och fönster-tittande på långt avstånd, vilket ofta är fallet med ”sociala medier”. Bloggare, användare och besökare ”på Internet” är inte sällan anonyma eller pseudonyma, d.v.s. tar inte socialt ansvar ens för sina yttranden.


Ingen uthållighet


Visst förekommer ibland lika snabbt uppblossande som slocknande samhällsdebatter också i dessa utvidgade umgängesmedier. Sextio twitterkonton kan under ett par veckors tid te sig ha större tyngd än en professionell yrkeskårs journalistiska bedömningar. Det rör sig dock på sin höjd om att dessa lösa bekantskapsgrupper ”dansar ett par veckor ” eller i bästa fall månader. Sedan hoppar man på nästa upprörande ting.

Internet har visserligen gynnat framväxten av transnationella enklaver typ miljörörelsen, men deras värde är beroende av hur framgångsrika dessa motpubliker är då det gäller att skapa en allmän opinion bortom det ”radikala ghettot”. I den enda gemensamma Offent-ligheten, med andra ord. Även om interaktivitet, mångfald och mångcentra kan underlätta mobilisering, hänger Internets demokratiska potential inte på detta enbart. Nätets inneboende möjligheter förverkligas endast via de aktörer som ägnar sig åt reflekterande och demokra-tisk aktivitet, samt får meningsmotståndare att reflektera. Då måste man förstås nå och tala med dessa.

Lösa enfrågenätverk utvecklas sällan från en motståndsidentitet till ett politiskt projekt som är demokratiskt, uthålligt och förmår framkalla samhällsförändringar. Kortsiktiga innefrågor (snarare än mer genomtänkta ideologier) motverkar långsiktigt engagemang och djupt kända lojaliteter. Problemhoppandet, där individer och grupper snart kan gå vidare till nästa inne-fråga aktualiserar frågan huruvida globala medborgargrupper har minne och uthållighet nog att hålla ett kollektivt politiskt projekt vid liv. Svaret tycks i de flesta fall vara nej.

Ty för politisk verkan krävs mer än korta kommentarer och fler än 140 tecken. Enstaka snabba tyckanden i ett kommentarsfält vittnar sällan om något varaktigare samhällsengage-mang. Det kanske känns som man är samhällsengagerad, trots att man slipper göra något ansträngande och bara kan delta i andras, så att säga ”ställföreträdande”, göranden när det passar en själv – en anklagelse som förr riktades mot tv-tittande.


Skulle politiker bry sig, om beteckningen var sällskapsmedier?


Vad man kallar nya företeelser är inte bara av akademiskt intresse, utan påverkar även hur politiker, traditionella medier och allmänheten ser på digitala medier. Begrepp och etiketter styr i hög grad våra tankar. Exempelvis politiker skulle nog inte varit lika benägna att blogga och tjattra, ifall Facebook och Twitter istället för ”sociala medier” rätteligen kallats för säll-skapsmedier eller umgänges-medier och twitter översattes med fågelljudet kvitter/tjatter. 

Inte heller tror jag att exempelvis dagstidningar och public service skulle brytt sig lika mycket om twitterstormar eller Facebookdiskussioner, ifall nätverken hade kallats för umgängeskretsar eller cocktailtillställningar (eller med andra drycker som förled).

I Facebook- eller tjattergrupper såväl som sällskapsdans gäller det att hålla samma takt som alla andra som man valt att sälla sig till, för att inte sticka ut. Det enda alternativet tros tydli-gen vara att lägga krokben, slå hårt och förolämpa folk eller misstänkliggöra dem. Dagens motsvarighet till dansbaneslagsmålen förr i tiden. Ingendera valet är att rekommendera, men det sistnämnda är onekligen sämre.


Kritiskt tänkande förordas, men själv skyr man kritisk diskussion…


Så långt min text från 2011… Vad har nu detta med min barnkulturblogg att göra?! Jag hade i min naivitet trott att åtminstone akademiska bloggare skulle kunna diskutera med andra bloggare på det fält som utgörs av bland annat produktion av och debatt om kulturprodukter för barn, men hade uppenbarligen fel. Det visar sig bara vara ett ställe att visa upp sig i tjänsten på, en PR-insats för den senaste egna prestationen, terapi för vuxna barnboksäl-skare, eller en arena för likar att tycka lika på eller heja på varandra. De bloggande, nu mer dolt framträdande, reklamagenterna av typen ”privata” livsstilsrepresentanter kallas numera för opinionsbildare! Reklam döds om till opinionsbildning! 

Många bloggande forskare säger sig vara för inte bara källkritik, utan kritisk diskussion över huvud taget. Inte minst uttalar man sig om hur barn måste lära sig kritiskt tänkande… Själv vill man däremot inte diskutera med andra bloggare som har en avvikande åsikt. Det gällde Suzanne Osten, varken på barnfilmsambassadörens blogg eller hennes egen blogg, det gäller de bägge författarna på podden Bladen brinner, det gäller merparten av alla dem som hoppat på decenniets mediefluga och senaste mediepanik: Internet. Det är förstås skönare att få beröm och uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter. 

Ytterst sällan främjar jag-anslagstavlorna det offentliga samtalet eller någon ”kamp för det fria ordet”, oavsett om man skriver 100 dagar i rad. Ingen svensk bloggande förkämpe för demokrati och yttrandefrihet har heller tilldelats Monismanienpriset… (Dock en saudisk 2017 – Raif Badawi.)

De vanligaste digitala mötesplatsernas namn må växla och även om grupper lämnar Face-book, Twitter, Flickr, Instagram, Snapchat etc för något uppdykande ännu nyare nytt, är kännetecknen i stort sett desamma: privat/personligt, få ord och/eller mycket bilder, samt med kommersiella förhoppningar snarare än någon önskan att bidra till det offentliga samtalet. Och bloggare överger oftast snabbt sina mer substantiella bloggar, så fort dessa bidragit till avlönad anställning. Så engagerade var man alltså…

Synd för en så lovande möjlighet.



Källa

Rönnberg, Margareta: ”Mediet” är fortfarande budskapet – men är Internet verkligen ett medium?, sid.115-151 i antologin Spår och spridning (red. B. Bengtsson & E. Åsén Ekstrand), Gävle: Gävle University Press 2013




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar