Barnböcker är unika på så sätt att de definieras utifrån sina tilltänkta unga adressater. De är uttryckligen menade för barn, avsedda så av upphovsmänniskan eller utgivaren. Till skillnad från kvinnolitteratur, ”invandrarlitteratur” och arbetarlitteratur, som alla etiketteras utifrån författaren, betonar ”barnlitteratur” istället motpolen: mottagarna/läsarna/hör-skådarna.
Detta utesluter i och för sig inte att också en skara specialintresserade vuxna intresserar sig för barnlitteratur, till och med doktorerar i ämnet. Fast nästan aldrig försöker de då läsa dessa böcker såsom barnböcker. En vuxen kan förvisso bara läsa en barnbok som en vuxen, men kan ändå inhämta barns reaktioner för att bli mer upplyst, liksom dra slutsatser utifrån envist uppdykande mönster i barns preferenser.
Benämningen skräcklitteratur, liksom till exempel fantasylitteratur, framhäver istället återkommande innehållsliga teman, intriger, berättarkonventioner, ikonografi. Sådana har förstås även barnböcker, men detta är ej skälet till beteckningen ”barnbok”. Nej, grundförut-sättningen är att verket för att platsa ska vara för barn. Ofta avses då barn under 12-14 års ålder, men för det mesta fokuseras betydligt yngres läsning.
Är denna fokus på barnmottagarna kanske bara ett försök att dölja den vuxna upphovsmän-niskan och vederbörandes avsikter? För vilken roll är böckerna tänkta att spela i barns liv? Vad är de till för? Och vad är egentligen en barnbok? Fast det vet väl ändå alla?! De enklaste frågorna visar sig i själva verket vara de allra svåraste att besvara. Forskare har tvistat om definitionen så länge fenomenet böcker riktade till barn existerat. Men låt oss ändå försöka bena ut det!
Det vanligaste svaret brukar vara att barnlitteratur tjänar två herrar, eller kanske snarare två damer: det pedagogiska respektive det litterära systemet. Men kan dessa verkligen hållas isär? Bägge påstås samtidigt i slutändan tjäna barnen… Vara till för deras skull. Är det verkligen så, gäller det för merparten av böckerna och i så fall: på vilket sätt?
Alltid en ojämlik relation
Relationen mellan författare och läsare är relativt jämlik i fallet med kvinnolitteratur, ”invandrarlitteratur” och arbetarlitteratur, medan ojämlikhet alltid råder mellan vuxna (bokskapare, kritiker, bibliotekarier, lärare, föräldrar) och barn. Således även i fallet med barnlitteratur. För stunden rådande fostransidéer och sociala och kulturella normer inympas med böckernas bistånd i barnen, brukar de mer kritiska rösterna framhålla. Barnen måste ju göras samhälleligt rumsrena och fungerande, försvarar sig förespråkarna. Böckerna är ju ”för barnets bästa”…
Det är otvivelaktigt så att författare av böcker för barn i grunden vill barnen väl, men är de medvetna om i vilka diskurser de ingår? Det finns diametralt motsatta sätt att se på avsik-terna och inte minst på barnlitteraturens funktioner. Jag ska här presentera två barnboks-författares framställningar: en svensk, en brittisk. Den ena är vacker, ja, nästan romantisk. Den andra mer karg och – enligt min egen mening – mer realistisk. En kamp mellan poesi och prosa, kan man kanske säga, trots att det är den brittiske poeten som står för prosan. Men framför allt återfinns skillnaden i från vems perspektiv det hela betraktas: från den/de vuxnas respektive från barnets/barns. Min käpphäst med andra ord…
Jag fick uppslaget till detta inlägg när jag först nyligen läste en krönika (från vecka 17, 2016) av ledamoten på stol nummer 15 (2014-2017) i Svenska barnboksakademin, Pernilla Stalfelt. Jag uppskattar verkligen nästan alla hennes böcker och hennes betoning av barns perspektiv i bilderböckerna. Jag skriver i en färsk antologi (Unga läser. Läsning, normer och demokrati, Gidlunds augusti 2017) också om hur etthundra 6-9-åringar gillande tar till sig Stalfelts version av FN:s konvention om barnets rättigheter.
I just detta fall tror jag dock att det som förmodligen de allra flesta, inklusive jag, tycker låter så härligt och positivt i hennes försök att inringa barnbokens ”väsen” missar något. Inte riktigt ”flyger under jorden”… Nämligen barns perspektiv. Detta trots att Stalfelt är känd för att ”inte väja för svåra ämnen”, när hon riktar sig till barn. Kanske är det svårare att inte väja i detta fall, när man som författare riktar sig till vuxna aktörer på fältet barnlitteratur?
Betraktarens perspektiv är – som vanligt – avgörande
Enskilda böcker riktade till barn såväl som barnlitteratur i klump är i sig givetvis ingenting, utan görs till något av någon. Av författare, kritiker, köpare, läsare bland andra. Det är förstås föga givande att fokusera en viss boktitel som objekt enbart, utan avgörande är från vems perspektiv det hela ses och vilken roll som boken ges. Pernilla Stalfelt talar nedan om ”barnboken” i singularis, men i själva verket förstås inte om en enda specifik bok, utan om böcker gjorda för barn generellt. Om barnböcker som medium.
Mot Stalfelt ställer jag sedan den brittiske barnpoesiförfattaren och barnlitteraturföreläsaren vid universitetet Goldsmiths, University of London, Michael Rosen. Avsikten är alltså att jämföra två olika sätt att betrakta barnböcker och kulturprodukter för barn generellt. Min förhoppning är att de båda ska kunna utgöra underlag för funderingar och för en diskussion i olika utbildningar med fokus på medietexter för barn – inte bara till exempel bilderböcker, utan även filmer, tv-program etc – i ämnet Barnkultur, i bibliotekarie- samt olika lärarut-bildningar.
Vad är egentligen en barnbok?
Så lyder rubriken till Pernilla Stalfelts text (2016), som jag nedan återger i dess helhet. Jag har numrerat styckena, för att senare enklare kunna referera till dem.
[I]
”Vad är egentligen en barnbok? Är den ett konstverk? Är den ett redskap för fostran? Är den ett sömnpiller? Är den en upplevelsepresent? Är den ett hjälpmedel? Är den en samhällsomvälvare? Är den en spegel av vår samtid? Speglar den kanske någons historia? Är [den] ett eget litet universum av frihet och lust? Är den en glädjespridare? Är den tankefrihet? En provokatör? Är den ett reservat eller en allmänning? Är den privat eller är den offentlig?
[II]
Får man slå barnboken eller måste man vara snäll mot den? Får man slita den i stycken eller måste man vårda den? Har barnboken rättigheter eller är den skyldig? Skapar den oro eller inger den lugn? Är den ful och borde skämmas eller är den vacker och livsbejakande? Vilken roll har den? Vilken roll vill vi att den skall ha? Vad får den vara? Vad vill den vara? Vad vill vi att den skall vara?
[III]
Det är många frågor som kommer upp i mitt huvud när jag tänker på barnböcker. Jag vet inte alls svaren själv. Min intuition säger mig dock vad jag vill att den skall vara, för mig. Men jag är vuxen. För mitt barn vill jag att den skall vara. För henne skall den vara.
[IV]
Den skall ge henne kraft, den skall vara till glädje. Den skall vidga hennes tanke. Lära henne livet. Bjuda henne på det härliga, kanske lite kusliga, det kluriga. Den skall kunna ge henne kunskap om tid som funnits om människor som levt. Om det vi vet om vår planet. Om rymden och om sakernas tillstånd. Om människors komplexitet och känslor.
[V]
Den skall stärka, kanske inge mod. Skapa lust. Ge energi. Den skall utveckla ord och tanke. Den skall kunna flyga högt och flyga lågt. Den skall vara fram och tillbaka. Den skall kunna skifta perspektiv. Ta ny gestalt. Och den skall kunna flyga under. Under marken, under jorden, under huden. Den skall vara poesi. Den skall kunna sjunga. Den skall locka till skratt. Den skall vara sorg och kanske tårar. Den skall kunna beskriva. Visa världen. Den skall erbjuda nya möjligheter. Den skall göra henne nyfiken, den skall kunna rädda hennes liv om det skulle behövas.
[VI]
Egentligen handlar barnboken bara om en enda sak. Om människan, på olika sätt och på olika vis. Om människans relation till sin värld, till det som finns runt omkring, till människan inuti och utanpå. Det människan kan vara, det hon förmår vara och det hon tillåts vara. Den kan bara handla om människan. Vi kan bara möta oss själva och varandra. Kan det vara farligt?
[VII]
Om den berättar om våld, är den då våld?
Om den berättar om kärlek, är den då kärlek?
Om den berättar en historia, finns den på riktigt?
Om den nynnar, om den sjunger tyst inne i vårt huvud eller om man läser ut den utanför, högt, rätt ut i luften. Vad har den för kraft? I texten, i bilden, i boken i sin fulla helhet?
[VIII]
Det här känns som väldigt viktiga frågor som inte har något svar. I alla fall inte ett svar utan många svar, samtidigt. Svar som pratar i munnen på varandra. Som faller varandra i talet.”
Hur kan då detta tolkas – eller hur tolkar jag det? Och du?
Som Stalfelt själv mycket riktigt konstaterar, är många av frågorna hon ställer viktiga och kan ges flera olika svar. Dessa svar är inte minst beroende av vem som får svara – och här framträder inga barns talan i egen sak. Det är en vuxen som frågar och i frågan samtidigt antyder svar, därtill en vuxen barnboksförfattare som även uttalar sig i rollen som förälder. Detta märks redan i det första stycket, då boken antyds kunna få barnet att somna eller bli glad över den snälla vuxnes present. Här är boken ännu främst/bara ett objekt som någon vuxen skapat och/eller använder för olika syften.
Författaren-föräldern ingår även senare i en sorts symbios, när boken/verket blir till ett slags levande varelse, som uppenbarligen upplevs nästan som ett barn. Ett barn att vårda? Får man slå det? Har ”barnet” rättigheter? I första stycket introduceras också fostransfunktionen, och denna fostran tycks underförstått vara progressiv, till exempel komma med en provokatörs samhällsomvälvande idéer.
I stycke II tycks boken fortfarande vara en levande varelse, men förmodligen är ”bokbarnet” här inte den egna telningen utan kanske dennas dumma eller snälla kompis. Nu är det också oklart exakt vem/vilka som gör något med eller mot boken. Vem är ”man” respektive ”vi” här? Står de för barnanvändaren respektive olika vuxna? Är detta nya suspekta ”bokbarn” en konkurrent i vårt vuxna arbetet med fostran av vårt barn?
I det tredje stycket verkar föräldern/privatpersonen Stalfelt dyka upp, full av insikter dels om att boken inte är gjord för henne själv utan avsedd för dottern. Dels medveten om att hon och dottern kan ha högst olika åsikter om barnboken. En bra utgångspunkt, som dock tycks strida med föregående och efterföljande stycken. Hon fortsätter ju med att rada upp alla de värden som modern vill att boken ska erbjuda hennes barn.
I stycke IV är Stalfelt nämligen tillbaka i att veta vad dottern behöver. Förvisso i föga fastlagda termer, då ”vidga flickans tankar, lära, ge kunskaper” etc inte specificerar exakt vilka tankar eller insikter som ska ges, förutom dem om planeten och rymden som troligen ska vara kvalitetssäkrade fakta. I nästa stycke har bokobjektet helt och hållet blivit poesi och sång och likt föreställningar om sådana mest handla om ”känslor”. Som all poesi, helt öppet för mycket olikartade tolkningar således.
Det sjätte partiet är lika diffust och helöppet för tydning som det föregående, dessutom föga specifikt för boken jämfört med bidragen från livs levande människor runt läsaren. Stycket berör heller ingenting som är specifikt för barnboken, utan lika giltigt för vuxenböcker. Därför sägs nu inget om den läsande ”människans” unga ålder, eller om åldern på de människor som barnmänniskan möter. Kan kanske en jämnårig människa bidra med andra kunskaper och erfarenheter än en fullvuxen? Formuleringen om det ”människan tillåts vara” kunde visserligen ha barn i särskild åtanke, då vuxna oftast inte behöver be om tillåtelse. Och självklart är böcker inte farligare än människor, oftast tvärtom.
Böcker är givetvis aldrig våldsamma, älskar inte. En fiktiv historia finns dock på riktigt och kan elda på såväl våld som kärlek, men aldrig i ett vakuum. Den kraft den ges, ges emeller-tid huvudsakligen av mottagaren. Läsaren påverkar boken, snarare än tvärtom.
Det pedagogiska systemet skyms här i hög grad av det litterära. Så låt oss titta närmare på ett nästan diametralt motsatt närmande.
Michael Rosens teori om vem och vad barnböcker är till för
På julaftonen för två år sedan publicerade Michael Rosen på sin blogg en lång text om sin syn på barnlitteratur. (Behöver jag kanske påpeka att juldagen är dagen för firandet i Storbritannien?) Rosen är en brittisk författare som skrivit 140 böcker, mestadels romaner och poesi för barn. Han undervisar som sagt på masterskurser i barnlitteratur vid Goldsmiths i London. Han har även varit programledare i tv, stand up-komiker, politisk tidnings-kolumnist. En blandning av poetens enmansshow och ståuppkomikern Rosen kan ses på YouTube (och har setts av nästan 10 miljoner), till exempel när han framför en dikt ur sin poesisamling The Hypnotiser: No Breathing In Class! (4,5 miljoner tittar!).
Michael Rosen var åren 2007-2009 läsambassadör i Storbritannien och besöker fortfarande ofta grundskolor för poesiuppläsningar, barnboksfestivaler och skapar dikter tillsammans med eleverna.
Jag sammanfattar inledningsvis hans resumé av de vanligaste förklaringsförsöken till vad barnböcker är och vilka de är till för och citerar sedan några partier. Den intresserade kan själv läsa hela hans text på den angivna länken.
What is children’s literature?
Michael Rosen är mer intresserad av barnmottagarna, men redogör först för tre vanligt förekommande synsätt beträffande vilka grupper som barnböcker sagts vara till för: 1) för barn (om barn läser en bok tänkt för dem, är det därmed en barnbok); 2) för vuxna (vuxna författare, förläggare, lärare, bibliotekarier använder det vi kallar barnböcker för egna syften: för att utagera sin egen oro, sitt hopp, sina önskningar, för att ”förbättra” eller ”rädda” barnen från synd, sprida gudstro, för samhällets bästa öka läskunnigheten, uppmuntra ifrågasättande etc); 3) för en tudelad publik bestående av både barn och vuxna (författaren talar av och till över barnets huvud, vänder sig bortom barnet till en vuxen, i avgörande scener eller med blinkningar då och då, som endast den vuxne är tänkt att förstå och därmed, eller därför, uppskatta).
Rosen avvisar inte någon av dessa tre, men framlägger därtill en egen fjärde teori om vem och vad barnböcker är till för. I min tolkning: 4) För samhället i stort, som ett sätt att diskutera relationen mellan vuxenvärlden och barnvärlden – och för en gångs skull med indirekta bidrag från barnen själva om deras ”fostran”.
Varje dag försiggår tusentals muntliga och skriftliga ”samtal” vuxna emellan om hur vi fostrar och utbildar barn, i tidningsartiklar, böcker, tv-program, högskoleutbildningar etc. Miljontals ord varje dag, i ett slags antropologiska iakttagelser av ”den Andre”. Det rör sig om en konversation som i stort sett uteslutande förs mellan vuxna, utan att barn tillåts yttra sig.
Nästan alla vuxnas uttalanden om barn handlar om fostran
Oavsett medium, rör sig nära nog alla vuxna yttranden om barn, vuxnas filmer och böcker för barn inkluderade, öppet eller dolt om fostran. De handlar om hur barn behandlas, ska behandlas, borde behandlas, måste behandlas, inte får behandlas, menar Michael Rosen. Temana är vuxnas vård, tillsyn, vanvård, undervisning, underhållning, bestraffning, kontroll av – eller ointresse, ja, likgiltighet för – barn. Utsagorna kan således sägas vara, eller vilja bli, normerande beträffande hur relationen mellan barn och vuxna bör te sig. Ibland är de visserligen gjorda utifrån en vuxens barnperspektiv.
Vid sidan av dessa vuxna ”samtal om barn”, denna vård- & fostransdiskurs, existerar även barnlitteratur. I uppskattningsvis 95 procent av fallen finns emellertid barns perspektiv inte med, men för att barn alls ska vara intresserade av produkten ifråga tillerkänns barns egna synsätt och åsikter aningen större betydelse i de resterande fem procenten. Det resulterar i populära kulturprodukter avsedda för barn, som barnen faktiskt gärna vill läsa, se, lyssna till.
Jag tolkar detta som att Michael Rosen menar att ”äkta” barnböcker riktar sig till hela den samhälleliga diskussionen om de faktiska relationerna mellan vuxna och barn, denna gång med input om vuxenvärlden från barnvärlden. Böckerna är inte bara om eller för barn, inte bara om eller för vuxna, inte heller bara om eller för en ”dubbel” publik omväxlande bestående av ”budskap” till yngre respektive äldre adressater:
”I think they are talking to or addressing the nature of the relationships between adults and children. They are really trying to talk about how it is these two sides of the nurturing process go on: children and parents; children and teachers; children and wider family; children and strangers etc. Even when books 'get rid' of the parents or parent figures early on, that very literary 'motif' is about how in real life, most children don't 'get rid' of their parents: in other words it's a fantasy based on a wish or desire. So it addresses the relationships that take place within nurture but it does it in reverse or through its opposite i.e. through what it isn’t."
Populära barnböcker tar sig an frågor som hur vuxna kontrollerar, försöker kontrollera eller misslyckas kontrollera barn och framför åsikten att barnen inte borde kontrolleras. ”Många böcker i det förflutna och några än idag för fram idén att barn kan eller bör eller skulle kunna ’hjälpa’ eller ’frälsa’ vuxna på ena eller andra sättet – under 1800-talet, inom en ganska grotesk tradition, måste de dö för att göra det!”.
”All the thousands of books about children or pre-teens or teens forging an identity for themselves, 'discovering' themselves pretty nearly all involve some kind of discovery about how the adult world is treating the child world. In other words the 'identity' being forged is in fact being forged through the interactions with people who are trying to nurture (or not trying, or failing to try etc) the person forging the identity – even when the person escapes in order to forge it, the very fact that it's an escape is also part of the 'nurture discourse', part of nurture relationships.
One key consequence of this is that children's literature tends to side with the leading child protagonist(s) in a book. The child is nearly always the agent of the action, the doer, the changer. Even when the child is wrong, or mistaken, or 'bad', in the end it's the child's point of view that will help the book to succeed with readers.
This makes it different from all that adult nurture discourse which is almost entirely written from the perspective of what should we adults be doing 'to' the child or 'with' the child. Most children's books are written from the perspective of (in effect) what should 'I', the fictional child do 'to' or with parents, teachers, wider family, strangers etc. But, as we should never forget, 99% of these books are not written by children. So the complicated pattern is: adults write and create books in which they conjure up a child's point of view of the relationship between adults and children.”
Michael Rosen tar sedan som exempel på denna komplikation upp Maurice Sendaks berömda bilderbok Till vildingarnas land, som jag redan fokuserat i blogginlägget infört den 28 november 2016.
Den springande punkten är med andra ord ”the child’s point of view” versus ”the perspective of adults”. Vuxnas fostran via barnböcker/böcker för barn problematiseras av Rosen, till skillnad från hos Stalfelt. Därmed blir framställningen också mera dyster, mindre skönmålande.
Även om Pernilla Stalfelt uttryckligen betonar att barnlitteratur är till för barn och inte för vuxna, är alla hennes beskrivningar av barnbokens verktygslåda exempel på hur vuxna kan sända sina budskap via boken och ”ge” barnläsaren allt möjligt.
Michael Rosen å andra sidan lägger inte tonvikten på vad barnen kan ”få”, utan framhäver att åtminstone populära barnböcker ofta returnerar vuxenbudskapen, eller sänder egna barn-meddelanden till såväl barnvärlden som vuxenvärlden. Men hur mottas dessa barnbudskap egentligen av de vuxna?
Som Matthew Grenby (2009:6) – och jag i 40 år, fast på svenska – framhållit: "Perhaps true children’s books are only those which take seriously the child's point of view, and represent it sympathetically.”
Referens & källor
Grenby, Matthew O.: The origins of children's literature, sid.3-18 i M. O. Grenby & Andrea Immel (red): The Cambridge Companion to Children's Literature, New York: Cambridge University Press 2009
Rosen, Michael: What is children’s literature?, 24/12-15
Stalfelt, Pernilla: Vad är egentligen en barnbok?, 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar