Hur obegripligt det än kan låta, har mig veterligen svenska barnlitteraturforskare, konstvetare, teatervetare eller filmvetare inte genomfört några studier de senaste 20-25 åren av de yngstas faktiska mottagande, reaktioner, responser, reception, förståelse av, meningsska-pande utifrån berättelsen, eller av barnens motiverade åsikter om bilderböcker, teaterföre-ställningar eller barnfilmer. Ja, knappt dessförinnan heller... Globalt sett, är sådana också försvinnande få, troligtvis inte ens 1 procent av all barnfilm-, barnteater och barnlittera-turforskning.
Dominerat har istället textfokuserade studier gjort, på bekostnad av läsarinriktade empiriska undersökningar av faktiska barn under 10 år. Det finns som synens av uppräkningen ovan inte ens en gemensam terminologi för dessa ”publikundersökningar”. Kan någon förklara det totala ointresset för barnens upplevelser? Fråga din närmaste kulturvetenskapliga representant! För mig är det totalt obegripligt.
Min hypotes är att de vuxna som, istället för åt publik- eller läsarresponsstudier, ägnar sig åt egna tolkningar och värderingar i textcentrerade studier av exempelvis barnböcker, filmer eller teaterföreställningar för barn därmed kan verka mer djupsinniga. De kan då upptäcka mer ”komplexa texter”. Det hela hänger möjligen också samman med barns svaga eller obefintliga status på exempelvis det barnlitterära fältet. Någon annan måste tala i deras sak och det sker inte längre i dagens självupptagna samhällsklimat.
Karin Helander (2004, 2011) har visserligen refererat till studenters uppsatser och smärre examinationsuppgifter och sammanfattat spridda iakttagelser med citat av lösryckta barnkommentarer om ett stort antal teaterföreställningar, men det rör sig här inte om någon publicerad barnresponsstudie. Emellertid genomförde Helander 1994 ett forskningsprojekt utifrån tre uppsättningar (en för barn från 5 år, två för barn 7 år och uppåt) genom åtskilliga observationer av publikerna samt efterarbete i (för)skolan. Det stora antalet barn (450 stycken sammanlagt) i studien redovisad på endast tio tidskriftssidor – som dessutom lägger större fokus på föreställningens meningsproduktion än på barnens meningsskapande – gör det svårt att dra speciellt många slutsatser om de olika barnåldrarnas responser.
Det är emellertid lätt att instämma i Karin Helanders inledande påpekande att ”man för att kunna beskriva, analysera och tolka barnteater måste uppmärksamma och studera barn-publikens reaktioner” (Helander 1994:18, understrykning i original). Ändå har detta inte skett mer fokuserat de senaste 20 åren… Ellinor Lidéns kommande avhandling i teater-vetenskap emotser jag dock med stort intresse.
Ett fenomenologisk angreppssätt har dock Marie Ramm (2007) haft när hon i en magister-uppsats, medveten om sin egen speciella subjektivitet och metodens svagheter, tagit sig an den delikata uppgiften att tolka 6-12-månadersbarns kroppsliga uttryck under Suzanne Ostens Babydrama. Vuxnas spekulationer om förverbala barns upplevelser är dock ytterst osäkra. Man bör därför börja med talande och mer tydligt reagerande barn.
Karin Helander: ”Barn går på teater”, Bulletin för nordiska teaterforskare/BUNT nr.15/1994, sid.18-27
Ramm, Marie: Barns perspektiv och barnperspektiv på Babydrama: MAN KAN ALDRIG BÖRJA TIDIGT NOG, Stockholms universitet: Centrum för barnkulturforskning 2007
Inte heller barnlitteraturforskare är intresserade av texternas unga publiker och hur dessa begriper och uppfattar berättelserna. Nästan ingen studie av faktiska barns reaktioner har genomförts de senaste 25 åren. Maj Asplund Carlsson (1998) gjorde visserligen för snart 20 år sedan vad som möjligen kan för kallas för en läsarresponsstudie, men med styrande begriplighetsfrågor till ett antal förskolebarn utifrån bilderböcker.
Studien ifråga vittnar tyvärr om större intresse för texten än för läsarresponsen. Undersök-ningen är snarare genomförd utifrån ett litteraturpedagogiskt perspektiv, än gjord av genuint intresse för barns meningsskapande. I övrigt råder i stort sett tystnad. Didaktikern Fredrik Lindstrand (2008) har dock studerat 2-åringars meningsskapande och engagemang utifrån ”Snuttefilm i förskolan” (i Blöjbarnsteve, red. Rönnberg 2008).
Man ska förvisso inte kasta sten i glashus, så hur är det då på filmforskningens område? På den fronten intet nytt att rapportera… Till filmämnets försvar ska dock sägas, att det finns betydligt färre forskare i landet med inriktning mot barnfilm/barn-tv, än det exempelvis finns barnlitteraturforskare (liksom färre filmforskare totalt än litteraturforskare). Jag inser att det är en klen ursäkt, men dock en viss förklaring.
Själv har jag gjort ett antal försök inom barnteveforskningens gebit, alltsedan jag 1982 visade 16 avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter på en förskola i Uppsala och videofilmade barnens reaktioner under tittandet. Därefter t.ex. 1989 studerat bland annat 5-8-åringars responser på den tecknade kortfilmen Herr Bohm och sillen från 1988. Det senaste decenniet, förutom avseende videofilmade 2-3-åringar i Blöjbarnsteve (2008), även skrivit t.ex. om 58 förskolebarns reaktioner på tv-reklam (2003), om framför allt tjejers syn på dokusåpor (2006), om fjärdeklassares åsikter om inslag i SVT:s nyhetsprogram för barn (2010) och med anledning av den förment ”rasistiska” Lilla Hjärtat rådfrågat 156 barn om deras tolkning av den svarta figuren (2013+2014). Under utgivning är även delar av mitt pågående bilderboksprojekt med barnreaktioner (2015).
De mottagarstudier som i övrigt genomförts har alla handlat om tonåringar, som upplevs som mer lika de vuxna och därmed lättare att förstå. Men det är ju just de ”mest annorlunda” i sitt tänkande och beträffande sina hittills insamlade erfarenheter, som skulle behöva begripas bättre. Med andra ord: de yngsta.
En del värjer sig mot att göra receptionsstudier p.g.a. att de är obekväma med ordet ”reception” (såväl som med beteckningarna ”respons” och ”reaktion”) som antas klinga ”passivt”, men det handlar ju helt enkelt om barns kritiska mottagande. När det gäller vuxenprodukter, är det ju ingen som oroar sig för att exempelvis kritikernas reception upplevs som för passiv, utan då talas det gärna om Det Kritiska Mottagandet.
Läsarresponsstudier för å sin sida lätt tankarna till pavlovska hundars respons på stimuli. Fast ”respons” kan ju lika gärna betyda ”feedback”. Och ”reaktion” kan även innebära opposition… Protest… Här krävs onekligen post-adultistiska studier! Barnmottagarnas, d.v.s. de reella användarnas, främsta möjlighet att utöva inflytande på texterna är ju just vid receptionen. Inte som ”medforskare” eller ”delaktiga”…
Så hur förklarar ni barnboksforskare och barnteaterforskare att ni i över 20 års tid struntat i att undersöka barnpublikernas tolkningar och uppfattningar? Varför studerar och värderar ni inte barnläsningar lika omsorgsfullt som ni gör beträffande verken eller produktionerna? Några barnfilmsforskare att ställa till svars, finns det som sagt knappt…
Vaddå ”ställa till svars”?, frågar någon kanske. Det är klart att även forskare måste tåla ifrågasättande och ta ansvar för sina val och fokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar