måndag 11 december 2017

Alice i ”Alice i Underlandet” är jag (fast först i tidiga tonåren…) – men utspelar sig besöket i Vuxenlandet eller i barns "fantasiland"?


Som jag tjatat om i 40 års tid nu, måste man kunna skilja mellan en barnfilm och en barnskildring, om man ska uttala sig om en films optimala publik. Har väl haft skiftande framgång därvidlag… Det senaste modeordet är ju ”grit”, för helt vanlig ihärdighet eller jävlaranamma. Så jag ger inte upp (än), utan insisterar: en barnfilm måste ha ett tema eller ämne som talar till den unga publikens egenupplevda problem, utvecklingsupp-gifter eller frågeställningar. 

Det gör varken boken Alice i Underlandet (1865), uppföljaren Alice i Spegellandet från 1871 eller Disneyfilmen om flickan Alice, förment 7 år gammal (i uppföljaren säger hon sig vara 7,5 år). Således ett barn, åtminstone i Lewis Carrolls fantasi. Ingendera historia är särskilt givande för barn under 10 år, ska jag nedan ihärdigt hävda.

Inte ens som bok blev Carrolls berättelse till en början särskilt populär bland barn, trots samtidens minimala konkurrens på barnboksmarknaden. De första åren efter Underlands-bokens utgivning var den inte särskilt uppmärksammad, även om såväl 11-årige Oscar Wilde som 66-åriga drottning Victoria tydligen tillhörde de tidiga läsarna. Boken fanns drygt två decennier senare till exempel inte med på listan över de populäraste barnberättelserna, i en omröstning 1888 (Carpenter 1985:68). Barn är onekligen sparsmakade.

Detta tänker jag än en gång inpränta med hjälp av den enda tecknade film som Walt Disney själv länge tvekade inför att verkligen göra: filmatiseringen av valda delar av Carrolls bägge böcker, som till slut ändå kom 1951: Alice i Underlandet. Walt tyckte inte att berättelsen hade något barntilltal och som vanligt hade han intuitivt rätt. Tyvärr lät han sig dock övertalas, efter flera års påtryckningar. Detta är mycket riktigt den enda av Disney-koncernens tecknade långfilmer som inte alls gått hem hos barn. Filmen resulterade i brakförlust och åt upp hela Askungens vinst från året innan (1950). Däremot ryktas Alice i Underlandet vid nylanseringen 1974 ha tilltalat vissa ungdomar, speciellt de på "Mushroom Trips”. 

Barn yngre än 10 år kan säkert skratta åt många av filmens scener, men filmens story är förbryllande och går över barns huvud. Det ska jag nu försöka visa. Disneys filma-tisering av nonsensboken är visserligen aningen begripligare, tack vare sina bilder och ett nedtonat verbalt vitsande, men även i fallet med filmen efterlyser barn förklaringar och undrar vad som egentligen är meningen.


Är Alice i barn-, tonårs- eller vuxenlandet?


Carrolls böcker och Disneyfilmen, baserad på särskilt den första Alice-boken, handlar alldeles uppenbart om vådan av att växa upp, om barns samtidiga strävan efter och motstånd mot vuxenvärlden. Vi får ta del av Alices upplevelser av att hela tiden köras med, kommenderas av de vuxna och tvingas acceptera de obegripliga men rigida regler som dessa lever efter. Möjligen var sådana strikta regler emellertid mindre hårresande för barn under den viktorianska tiden.

Alice har här ingen stabil identitet, utan ändrar storlek åtskilliga gånger som ett uttryck för sin osäkerhet. Hon har minst två jag: ett barnlikt, frågande, och en humörskiftande tonåringsidentitet – av och till även ett mera vuxet, fastlåst jag. Det är av berättelsen att döma uppenbarligen omöjligt att förena ens de två yngsta varianterna. Det är tydligen också otänkbart att vara liten och samtidigt rationell, om man ska tro böckerna och filmen. Alice och de unga åhörarna och hörskådarna tvingas hela tiden acceptera att hon/de ingenting begriper. 

”I verkligheten” försöker barn dock bringa mening i det obegripliga med hjälp av sina egna fantasier, men det är svårare att göra när man, som här, är fångad i någon vuxens hallucinationer. Barn anklagas ju ofta för verklighetsflykt, när de tar till fantasin för att begripa verkligheten. 

I boken Alice i Underlandet finns en ängslan inför fantasin som är typiskt vuxen: en ironisk flykt bort från den fiktiva världen, vilket också tycks vara filmens enda utväg. Barns fantiserande är här istället ersatt av en vuxen variant: nonsensartad, men högreflekterad föreställningsförmåga, som skryter med att veta mer och förstå bättre än barn. För barn är fantasin oreflekterad – eller snarare: deras specifika form av mer omedelbar, och ofta kroppsligt agerad, reflektion – och nonsens detsamma som dumheter. 

Logiker som Carroll och filosofer får däremot betalt för att använda sig av språkligt nonsens för att avståndstagande demonstrera sin djupsinnighet. Någon sådan rädsla för fiktionen eller språnget över till fantasin brukar vanligtvis inte känneteckna barnen själva eller barnkultur. Bara detta är i sig tillräckligt för att göra Carrolls ”barnboks-klassiker”, såväl som filmen, till typisk ”barnkultur för vuxna”.


Barns snusförnuftiga fantasi


För Carroll och flertalet vuxna är alltså detta att föreställa sig liktydigt med att medvetet expandera tänkandet, se på ett annat sätt än det invanda. För barn handlar fantasi istället om att äntligen se, det vill säga på sitt sätt förstå det ännu långt ifrån invanda. För den som inte fullt ut har begripit ”hur saker och ting är” eller ”ska vara” – och där-för ännu inte kan ifrågasätta och vara kritisk – är detta att fantisera vanligtvis detsam-ma som att försöka förstå en konstigt ”rationell” vardag, med hjälp av fantastisk logik. 

För barn är fantasierna alltid logiska, om än inte vuxet rationella. Därför blir den obe-gripliga fiktionsvärld som Alice möter i berättelsen skrämmande. Speciellt vissa karaktärers betoning av sin form av rationalitet gör filmen särskilt otillfredsställande. Den sjuåriga Alice tillskrivs här ibland ändå en logisk slutledningsförmåga av filosofers typ och ett ifrågasättande agerande som först en 12-13-åring är förmögen, förutom kunskaper i latin…

Vuxna kan betrakta fiktionen som en lustig parodi på sin egen värld, men barn vill att fantasin och fiktionen ska förklara, förbättra eller göra verkligheten mera uthärdlig. Barn kan inte bara betrakta en skrämmande galen fantasivärld som denna, som dessutom påminner en hel del om den ”verkliga världen”. Nej, de måste erbjudas roligt galna världar som tydligare signalerar att det som sker inte ska tas på allvar. Eller åtminstone få förklaringar till varför tillvaron är galen, samt förhoppningsvis hoppingivande löften om en vändning till det bättre. Inte som här: flykt därifrån.


Tycker barn att det kul när vuxna driver med dem?


För vuxna kan visserligen de figurer som Alice möter verka förlöjligade och komiska. För mindre barn är karaktärerna trots allt vuxna auktoriteter påminnande om lärare eller föräldrafigurer, vilket gör att barn lätt blir skrämda och förvirrade. De vuxna i Underlan-det är alla kyliga och arroganta, otrevliga och gemena – för att inte tala om fostrande och ”pedagogiska”.

Alice blir ständigt retad av Underlandets invånare för sin oförmåga att förstå deras absurda värld. Retad känner sig troligen även det läsande eller åskådande barnet, som hela tiden via Alice upplever sig som en mobbad utböling i denna vuxenvärld – många gånger ännu mer förbryllande än deras egen redan är. För åtminstone förskolebarn och lågstadiebarn ger berättelsen en alltför mörk och meningslös bild av tillvaron. 

Flickan möter aldrig någon jämnårig, utan tvingas hantera det hela helt ensam. Vuxenvärlden framställs som förljugen och förtryckande och inget tyder på att den kommer att förändras. Alice klarar sig bara genom att hals över huvud fly därifrån – och vakna upp ur mardrömmen. Är ”budskapet” att den reella vuxenvärlden trots allt inte är så hemsk, jämfört med den som barnmottagaren vistats i halvannan timme?

Carroll lockar hela tiden Alice (och de åhörande/hörskådande barnen) att ställa frågor, för att sedan göra narr av hennes/deras försök att med förnuftets hjälp finna svar. Varje ny sekvens får barnmottagaren att önska sig någon ledtråd, en meningsfull förklaring och upplösning av Alices möte med stadigt nya bekantskaper, men ingen ges. Carroll verkar driva med barnets tänkande, dess sätt att ta saker och uttryck bokstavligt, och förlöjliga barnets behov av klara regler, inklusive språkliga principer. 

Detta upplevs lätt som hotfullt, då det inte innebär någon lättnad för barn under 10 år att se att regler inte är till någon hjälp i tillvaron. Regler är nämligen de kryckor som samhälleliga nykomlingar behöver för att börja bringa reda i nya situationer. Barn kan visserligen själva leka med ord, smaka på språkligt ”nonsens” och ”sens”, men de uppskattar definitivt inte när vuxna gör det, som svar på barnens egna frågor och funderingar. I denna berättelse leker 7-åringen Alice överhuvudtaget aldrig.


Över huvudet på barn


Alice försöker hela tiden definiera, avgränsa och kontrollera kaos, men det visar sig vara omöjligt. Som jag ser det, är detta ett ironiskt spel mellan Carroll och vuxna, över huvudena på barnen, och uttryck för en nedlåtande attityd gentemot barn. Författaren, och i hans efterföljd manusförfattarna, visar hur språk, logik, tid och rum alla är relativa. Och att det i grunden är omöjligt att uppnå verklig kommunikation… Vissa vuxna kan uthärda och till och med njuta av sådana perversioner, däremot inte barn – annat än i den egna lekens form. Här ter sig dock för barn allt som oerhört ”verkligt” och själv-upplevt, trots det surrealistiska.

Enligt min mening är det inte särskilt lämpligt att till barn söka överföra idén att det är roligt att tillvaron är meningslös och att alla som man möter är fientligt inställda. Det är i vart fall ingen uppväxtuppmuntran, precis. Barn, inte minst förskolebarn som brukar vara animerade Disneyfilmers stampublik, vill ha något slags säkerhet och rygghet att ordna sin värld kring. I ”Underlandet” känner de sig just ”under”: kvävda, förtryckta och mobbade av de vuxna. Ska det kallas humor det?

Vill du ha konkreta belägg?


Undervisningsfilm i ämnet pubertetspsykologi?


Huvudproblemet med böckerna och filmen baserad på dem är att Charles Lutwidge Dodgson (Carrolls egentliga namn) uppenbarligen saknade kunskaper i utvecklings-psykologi. Hans 7-åriga Alice uppvisar nämligen en identitetsutveckling som inte alls är karakteristisk för så ung ålder, utan i själva verket kännetecknar tonåren, varför flickans ålder, utseende och barnlika agerande respektive självreflektion och upproriskhet skär sig. Flickan är i filmens början så ung att hon får böcker lästa för sig. Hon föredrar fortfarande böcker med bilder i, framför den tråkiga historiebok som storasyster läser för henne. Så tråkig är den, att hon somnar och sedan påstås ”äventyret” kunna börja...

Funderingar kring identiteten, såväl som den avancerade språkliga kompetens som Alice själv av och till tillskrivs, uppträder först i puberteten och gestaltas på givande sätt i Disneys tonåringssagor. Där reflekterar framför allt 14–17-åriga flickor över vilka de är och ska bli, samt förhåller de sig till beroendet av sina föräldrar (Snövit, Ask-ungen, sjöjungfrun Ariel, Pocahontas, Mulán och lika många till, se Rönnberg 2001). Dessa tonårsflickor går från osäkerhet beträffande sin identitet, till klarhet. I Alice i underlandet är riktningen däremot motsatt: flickan blir allt osäkrare.

Lilla Alice är inledningsvis inte alls osäker på sin identitet, utan tillfrågad om vem hon är, säger hon sig vara ”en liten flicka”. Hon hon blir emellertid allt mer förvirrad under resans gång. Till skillnad från Disneyfilmernas tonårstjejer, är det här inte Alice som frågar sig ”vem är jag?”, utan alla som hon möter vill veta ”vem är du?”. Det är inte Alice som tror sig vara ett monster, utan Vite Kaninen, ödlan Bill och fågeln Dodo. Hon vet själv att hon inte är någon orm, som fågelmamman i ”trädet Alice” menar, eller något ogräs, som blommorna påstår.


Art- och klassbestämd som simpel vulgaris


Efterhand blir Alice allt osäkrare, så på Kålmaskens fråga vem hon är, svarar hon ”Det vet jag inte min herre, jag har förändrats så många gånger sedan i morse, förstår ni”. Kålmasken: ”Nej, det förstå jag inte – förklara dig!” Alice: ”Jag kan inte förklara det bättre, för jag vet det inte själv.” En 7-årig ficka skulle helt enkelt ha sagt ”jag är Alice, förstås, som hela tiden blir förtrollad fram och tillbaka.”

Här vet Alice alltså inte längre vem hon är och det är tyvärr just det som alla frågar henne om. Inte bara Kålmasken som gör det fyra gånger, utan alla som Alice möter undrar nedlåtande samma sak – och kommer med förslag. Inte undra på, att hon själv börjar tveka. Blommorna till exempel, som undrar om hon är en vildblomma. ”Vilket släkte, eller art är du då?” Alice: ”Man skulle kanske kunna säga ”Genus Humanus Alice”, svara flickan. Blommorna inspekterar henne, tycker att hon är tanig, har för smala stjälkar, underlig färg. ”Men jag ÄR ingen blomma!”, ropar Alice halvt förtvivlad. En blomma skriker ”Hon är en vanlig Mobile Vulgaris! Ett ogräs!… Inga ogräs i våra rabatter!”


Förvirring snarare än uppklarad identitet


Alice får inte någon uppklarad identitet i Underlandet, utan en ännu diffusare. Hon måste med näbbar och klor kämpa emot andra karaktärers allt sjukare beteckningar för henne. Hon måste dessutom göra detta helt ensam, eftersom hon inte har några kamrater, hjälpare eller goda förebilder, heller inga beskyddare utan bara antagonister, hånare och frestare.

Precis som tonårsflickorna i Disneys undersagor tvingas Alice, fast nu alldeles för tidigt, fråga sig ”Är jag stor eller liten?”, ”Ful eller vacker?”. Likt Snövit hotas Alice av utplåning, nu inte av Den Onda Drottningen som vill åt hennes hjärta, utan av spelkortsdrottningen Hjärter Dams ständiga uppmaning till sina knektar ”Av med hennes huvud!”. Det är ju i huvudet som tänkande och reflektion sker och på de områdena vill ju vuxna inte utmanas.


I motsats till tonårsprotagonisterna i andra Disneyfilmer hävdar Alice envetet att hon fortfarande är en liten flicka. Hon framhåller dessutom mer sin goda hjärna, än som centralfigurerna i prinsessagorna: sitt goda hjärta. Klasstillhörigheten berörs som sagt också: är Alice en vanlig Mobile Vulgaris, det vill säga ett vandrande ogräs, eller en ung och fin planta av klass? Alice själv tvivlar dock aldrig i grunden på sin identitet, utan det är det bara omgivningen som hela tiden gör. Berättelsen ger henne goda skäl att göra det, inte bara genom andra karaktärers frågor utan exempelvis de ständiga storleksskiftningarna.

Alice somnar inledningsvis alltså och ser framför sig en stressad kanin i kostym och med fickur skynda ned i ett hål i marken, varpå flickan nyfiket följer efter. Hon faller och faller i slowmotion och reflekteras under fallet upp-och-ned i en spegel, som markör för att nu har hon kommit till upp-och-ned-vända världen. Hon blir beordrad av kaninen att gå in i hans hus och leta efter hans handskar, men hittar bara kakor som hon förstås smakar. De gör henne så stor att hon fastnar, inklämd i det lilla huset med benen och armarna stickande ut genom fönstren. Alice får dock tag i en morot från kaninens trädgård, äter av den och blir återigen liten.


Vem är DU?


Den tidiga puberteten är framför allt en fråga om biologi. Parad med de stora fysiska förändringar som äger rum är en ny och oklar identitetsuppfattning, som lätt medför en form av identitetskris. Är jag stor eller liten? Flicka eller kvinna? Man känner sig som tre meter hög ena dagen, en halv meter nästa. I symbolisk form står här uppblåst respektive krympt fysisk storlek för dess psykologiska motsvarigheter. Förändringarna i kroppsuppfattning sker så snabbt, att det är svårt att bibehålla känslan av att man är en och samma person.

”Identitet” är ju att uppleva sig som ett relativt avgränsat och sammanhållet jag. Alice ändrar i filmen storlek inte mindre än 12 gånger, alltid i enlighet med hennes skiftande självkänsla och hur ”hög” hon för tillfället känner sig. Hon är allt ifrån blomstorlek (7 cm) till hög som ett träd, beroende på vad hon just ätit eller druckit av. Hon sätter, på småbarns vis, helt tanklöst i sig innehållet i en flaska med etiketten ”Drick mig!”, en morot eller kakor på vilka det står ”Ät mig!”, ”Pröva mig!” eller ”Ta en!”, fast oftast är det ovan- eller undersidan på någon svamp som ger högst varierande effekter.

En pubertetsflicka (dito pojke givetvis likaså) blir till följd av den oklara kroppsuppfatt-ningen också känslomässigt labil, med även för henne själv oförklarliga lynnes-svängningar. Hon känner sig ömsom som vuxen och självständig, ömsom liten och beroende. Hon värjer sig samtidigt mot sin önskan att åter vara liten och blir därför ännu aggressivare. De vuxna i omgivningen är också motsägelsefulla: ibland förväntar de sig av barnet barnaktig lydnad och avhängighet, ibland en vuxens logik och självständighet.

Alice pendlar på sin färd mellan gråt och trots, artighet och oförskämdhet, rädsla och oräddhet, lydnad och olydnad. Hon vill exempelvis både hemifrån och hem. Fram tills nu har Alice trott sig veta vem hon är genom sitt utseende och genom det hon vet, men nu sviker plötsligt bägge dessa ”identitetstest” henne. Bådadera är nu föränderliga och instabila. Så vem är hon nu? Ett monster, en orm, ett ogräs? Eller ”bara en liten flicka”, som den för tillfället 20 meter höga Alice själv insisterar? Är hon vacker nog? Duger hennes sociala bakgrund? Kan man själv avgöra det?


Det sociala konstruerandet av identiteten


Är det alltså inte upp till Alice själv att bestämma vem hon är? Nej, det är tydligen den sociala omgivningen som bestämmer att hon bara är en vanlig simpel vulgaris, tillhörig ogräsfamiljen. Inte mycket värd, ingen orkidé, snarare maskros? Flickan blir nedlåtande behandlad av prästkragen, lejongapet och rosen, känner sig utanför, nedvärderad, sedd över axeln. Alice knuffas och skräms ut ur trädgården av dess fisförnäma damblommor och kan bara reagera på utestängningen med hot: ”Om jag bara hade min rätta storlek, skulle jag kunna plocka er allihop! Det skulle lära er en läxa!”

Alla som Alice möter undrar alltså ständigt ”Vem är du?”. Inte undra på att hon själv börjar tveka. Inte vet hon heller i vilken riktning hon ska gå. Hon kan inte välja en egen väg, eftersom alla vägar sägs vara Drottningens. Redan Solkatten i berättelsens början (också den med diffus identitet) upplyser Alice, när hon inte finner ”sin väg”: ”Det är klart! Det är för att alla vägar tillhör Drottningen!” När så flickan sent omsider står öga mot öga med drottningen Hjärter Dam, som frågar henne varifrån hon kommer och vart hon är på väg, svarar Alice: ”Jag försöker hitta min väg hem…”

”DIN väg?!”, skriker Drottningen, ”ALLA vägar är MINA vägar!”. Vanligtvis är det annars tonårsflickan som gör allt för att inte slå in på Drottningens väg, inte gå i dennas fotspår, inte bli som hon, utan finna sin egen väg. Nu vill begripligt nog lilla 7-åriga Alice hem dit varifrån hon kom, inte hitta vägen bort och ut. Här är det – snarare än prinsessans frigörelselängtan – Drottningens självupptagenhet och ”äganderätt” som betonas, samt dennas önskan att hålla barnet nere i fortsatt underdånig beroende-status.


Vuxenmobbing


Åskådaren får i filmen åtskilliga exempel på hur den vuxna välviljan mot lydiga, ”oskuldsfulla” barn övergår i hånfullheter, överlägsenhet och kritik mot tonåringen – en form av vuxenmobbning. Detta sker samtidigt som vi i bild i Alice ser en 7-åring... När flickan råkar komma förbi Hattmakarens och Marsharens ofödelsedagsparty sägs hon inte få plats, trots att där finns åtminstone tio lediga stolar. När hon till slut i alla fall bjuds in, blir hon kallad heltokig därför att hon inte vet vad en ofödelsedag är. Än kan hon inte riktigt ta upp den kognitiva kampen, inte behärska tävlingarna i abstrakt logik, men hon övar sig minsann.

De vuxna använder sig framför allt av språket i sitt förtryck av Alice. Ju obegripligare språket blir, desto hotfullare upplever hon Underlandet vara. Flickan ska få ytterligare en lektion av vuxna i logiskt tänkande: man kan alltid få mer än ingenting. Hon blir tillfrågad av Marsharen om hon vill ha mer te. Alice menar att ”jag har ju inte fått nåt än, så då kan jag ju inte få mer”. Marsharen: ”Du menar väl att du inte kan få mindre?!” Tokige Hattmakaren instämmer: ”Mer är mer än ingenting!” Alice blir till sist så arg över den fåniga festen, att hon avlägsnar sig. Men vart ska hon ta vägen?

Fast det spelar, som Solkatten säger, mycket riktigt ingen roll vilken väg man tar, om det inte spelar någon roll vart man ska eller vill. Alice vill framför allt bort. Hon söker ett rationellt fotfäste i ett osäkert kaos. Istället för att fly från den förryckta vuxenvärld som försöker kontrollera förnuftet, utmanar hon den ändå till en början i rationalitet och ifrågasätter hädanefter allting. 


Intellektuell svärdfäktning med junior tävlande i seniorklassen


I förpuberteten (10-12-årsåldern eller senare, beroende på tid och samhälle) sägs ju tänkandet övergå från konkreta till abstrakta operationer, vilket möjliggör hypotetiskt tänkande och komplicerad logisk argumentation, som tonåringen sedan älskar att excellera i. De unga drabbas inte sällan av så kallad kognitiv hybris och tror sig vara betydligt smartare än vuxna. Man pekar på felaktigheter och orimligheter i vuxnas argumentering och älskar intellektuell svärdfäktning.

Alice övar sig alltså i att vara smartast, med Kålmasken, Solkatten, Tokige Hattma-karen, Marsharen, Dodo, Tweedle Dee och Tweedle Dum, som samtliga är tjocka äldre (eller medelålders) män. De lyckas alla till en början fånga henne i olika logiska fällor, falska syllogismer eller nonsensdeduktion, när hon har lite väl bråttom eller uppvisar alltför stor övertro på sig själv. Hon lär sig efterhand att man inte kan vara vag, utan att det krävs större logisk precision för att ta hem en diskussion. Men blir hon bara bäst på att tänka, ska hon nog ta sig ut ur detta helvete till ”Underland” kallat Barndom.

Flickan revolterar också mot att det tydligen råder andra regler för vuxna än för barn. De vuxna tror sig ha rätt att kräva svar på sina frågor riktade till barn, men också privilegiet att själva vägra svara på barnens. De vuxna ställer frågor till Alice, men ger själva aldrig några svar på Alices funderingar. När hon till exempel vill fråga Drottningen om en sak, blir svaret ett alldeles för välbekant ”Här är det JAG som frågar!”.

Med större intellektuellt självförtroende kan Alice dock till sist ta sig an de vuxna auktoriteterna, utmana och krossa deras ologiska påståenden när de är godtyckliga, motsägelsefulla, orättvisa eller rent av sjuka. Nästan alla i Underlandet är visserligen heltokiga, som Solkatten uttrycker saken, men katten förutspår att särskilt Drottningen kommer att bli ”tokig på (eller i?) Alice”. Flickan blir dock allt klokare, säkrare och aggressivare, om än alltid i lugnt behärskad form, och vågar så slutligen konfrontera Drottningen, Hjärter Dam.


Vuxen maktutövning


”VEM ÄR DET DÄR?!”, skriker Drottningen ilsket. ”Det är ju en liten flicka”, säger hon sedan i vänlig ton, åtföljt av vrålet ”SE PÅ MIG! Tala ordentligt! Spreta med fingrarna! Ut med tårna! Nig! Öppna munnen… lite till…och säg ’Ja, ers majestät!!’” Alice lyder order och skriker imiterande  tillbaka ”JAA, ERS MAJESTÄT!”. Alice har dock redan övat sig i detta ordertagande med Vite Kaninen, Kålmasken, Solkatten och de övriga figurerna och börjar bli ganska immun.

Nu biter inte längre befallande röster eller nyckfull vuxen maktutövning. Barnet har tröttat ut sin skräck för vuxenmobbingen och de vuxnas berg-och-dalbane-terror. Ju mer skrämmande Drottningen blir, desto mer utmanande och trotsig blir Alice. Hon växer då också fysiskt, blir mindre barnlik i sitt språk och mindre underdånig. Här vill det till självhävdelse för att värna om barnets egenvärde och rättigheter, har hon förstått.

Hjärter Dam bjuder så in Alice till krocketmatch, men har satt skräck i ”bollen” (ett litet lurvigt djur) såväl som i ”portarna” – bestående av soldater ur Hennes Majestäts kort-lekshär – som samtliga gör allt för att Drottningen ska komma igenom portarna med sitt klot och för att Alice däremot ska missa. Flickan känner sig emellertid nu tidvis så överlägsen, att hon kan bjussa på lite överseende med Drottningens behov av att själv bestämma spelreglerna och fuska för att vinna. Alice vill förstås heller inte reta upp Drottningen i onödan, eftersom denna hela tiden hotar med att ”om jag förlorar tålamodet, så förlorar du huvudet! Förstått?!?”.

Hjärter Dam inser nu nämligen att Alice är henne jämbördig, eller till och med över-lägsen, vad logik anbelangar och inriktar sig därför just på att eliminera flickans intellekt. ”Huvudet av!” eller ”Av med hennes huvud!” är Drottningens allra kraftfullaste stående argument, när Alice irriterar henne. Hjärter Dam är motståndare till klart och logiskt tänkande – de egenskaper som Alice jobbat så hårt för att tillägna sig som överlevnadsstrategi i detta vuxenland kallat Underlandet.

Till grund för Alices rebelliska handlande och sanningssägande ligger också hennes numera avancerade moraliska utvecklingsnivå. Tidigare har flickan bara kunnat reagera med ett ”Det är orättvist!”. Nu är auktoritetens åsikter inte längre automatiskt de rätta, utan Alice propagerar för alla individers lika rättigheter, för regler som gäller för alla och för demokratiskt stiftade lagar. Att få bli hörd, innan man blir dömd, till exempel. Det är, som Alice påpekar, höjden av ologiskt resonemang att ge en anklagad straffet först, före rättegången och innan domen är avkunnad: ”Straff? Jag måstre väl dömas först?” Fast Drottningen insisterar och menar att ”Först straffet!”. ”Så går man inte tillväga!”, invänder flickan trotsigt.


Auktoritetsuppror


Alice tvingas här av överlevnadsskäl att äntligen göra auktoritetsuppror och får nu också viss assistans av den svage och betydligt mindre hotfulle Kungen (till storleken en femtedel så lång, eller ”hög”, som Drottningen). Denne svage fadersfigur tar flickan i försvar och vill åtminstone ge Alice en ”liten, liten rättegång” och höra åtminstone ett eller två vittnen innan avrättningen. Drottningen klappar Kungen på huvudet och menar att ”nåja…låt rättegången börja!”.

Hennes Majestät orkar dock inte lyssna på vittnena någon längre stund utan skriker snart, högröd i ansiktet, ”AV MED HUVUDET!”. Alice hittar samtidigt i förklädesfickan en bit av en svamp, äter av den och växer till drottning Hjärter Dams förskräckelse ända upp till domstolens tak. Flickan repar mod och ropar till Hennes Majestäts sol-dater ”Jag är inte rädd för er! Ni är bara en kortlek!”, varpå att alla kort flyger i luften. Riktat till Hjärter Dam skriker Alice att ”Du är ingen drottning, bara en fet, pompös, argsint, gammal… tyrann!”.

Men just som Alice uttalar ordet ”tyrann”, krymper hon igen och låter till sist ganska så ynklig. Flickan tar till flykten och soldaterna anförda av Drottningen sätter efter henne, hela tiden upprepande ”Av med hennes huvud!”. Innan lilla Alice blir upphunnen, vaknar dock den betydligt större, slumrande Alice upp ur mardrömmen. Hon befinner sig på ängen tillsammans med sin storasyster och de går hem och dricker te.

I de undre regionerna har sannerligen inte några underbara under ägt rum. Den blå-ögda Alices ”äventyr i Underlandet” är ända fram till de sista fem minuterna fråga om en underlägsen undersåtes underkastelse under de vuxnas underliga undervisning – allt under den falska beteckningen underfundig underhållning i undrens underbara land.

Alice har egentligen inte klarat av något enda test, inte bestått något prov, utan hela tiden varit tvungen att fly. Hon har dock lärt sig något som hon aldrig tänker glömma och som också kan vara andra barn (och vuxna?) till nytta. ”När jag kommer hem ska jag skriva en bok om det här stället… om jag nu nånsin kommer hem…”. (Det blev i själva verket hela 16 böcker.)


Underjordisk varningssaga om ett möjligt helvete ovan jord


Boken som ”flickan” skrev blev mycket riktigt en varningssaga, vilket visserligen inte alla vuxna – eller ens författaren själv – tycks ha begripit. Det som läsaren varnas för är både alltför fria fantasier och för distanserade logiker till föräldrar. Sjuåriga Alice är ett skolexempel på ”prinsessan” som inte ens som liten kunnat idealisera sin Drottning. Kungen och Drottningen fyller vanligtvis två funktioner men ingendera uppfylls i Alices fall. Förutom att låta sig beundras och vara några som barnet kan se upp till, ska de även beundra barnet.

Barn har ett idealiseringsbehov av att kunna dyrka och söka skydd och styrka hos goda och mäktiga figurer. Är föräldrarna föga beundransvärda – som här Drottningen, Kungen och alla de övriga gaggiga, impotenta fadersgestalterna och tanterna i släkten – och rent av känslokalla, skrämmande hotfulla eller nedlåtande och inte tar hänsyn till barnets behov, påverkas givetvis barnets självkänsla.

Ingen i hela filmen har bekräftat Alices positiva identitetsaspekter. De negativa hoten mot hennes identitet har vid berättelsens slut heller inte eliminerats, varken av henne själv eller av någon annan. Finns inte fadern i livet (som i så många av undersagorna) är det begripligt att flickan framställs stå ensam mot den regerande modern, men ännu värre är det om fadern som Kungen i detta fall lever, men är svag och inte tydligt tar hennes parti. Då är flickan verkligen utlämnad. Det enda som återstår är att lägga benen på ryggen. Alice ses i slutet mycket riktigt springa för livet.

Trots att detta är en barnskildring, kan man heller inte påstå att Alice (likt barnkarak-tärerna i så många icke-tecknade barnskildringar) utifrån förundrad betraktar den konstiga vuxenvärlden ”med barnets oförstörda blick”. Nej, hon är här själv indragen, i centrum och alltför involverad, för att kunna reflektera. För reflektion krävs betydligt större distans.

De flesta tolkningar av böckerna och filmen om Alice betraktar berättelsen som en mognadshistoria och anses handla om ett barns identitetsskapande. En del ser till och med Underlandet som barndomens härliga fantasiland! Personligen uppfattar jag Underlandet helt klart stå för Vuxenvärlden befolkad av en massa otrevliga typer. 

Alice mognar nämligen inte alls, hon vill bara bort från detta undermåliga rike och förbli i barndomen ovan jord åtminstone ytterligare en handfull år, för att eventuellt kunna vänja sig eller träna på sitt medvetna motstånd. Detta är en rysare om hur ett barn betraktar vuxenvärlden och försöker överleva i den. Åtminstone tills vidare orkar Alice vägra vara som alla dem hon mött och lovar sig själv att heller aldrig som vuxen bli sådan.

Barn borde få vänta med inblickar i adolescensens psykologi, till dess att de själva närmar sig tonåren. Det är onekligen synd att den annars så insiktsfulle Walt gick med på att berättelsen skulle kunna göras till en barnfilm.




Not


Texten är ett delvis omarbetat kompilat av framför allt Rönnberg (2001, sidorna 207-217) och Rönnberg (1989, sidorna 237-244) men även av Rönnberg (1982).



Referenser


Carpenter, Humphrey: Secret Gardens. A Study of the Golden Age of Children's Literature, Boston: Houghton Mifflin 1985

Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär? De tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv, Uppsala: Filmförlaget  2001

Rönnberg, Margareta: Skitkul! Om s.k. skräpkultur, Uppsala: Filmförlaget 1989

Rönnberg, Margareta: Är Alice i barn- eller vuxenlandet? Är ”barnklassiker” alltid för barn?, Barnfilm (1982):4, s.18-20







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar