onsdag 6 december 2017

Visa de gamla normkritiska Åsa-Nisse-filmerna för barn! Rackar-gubbegenren har mycket gemensamt med rackarungefilmerna


Många barn menar att vuxna är tråkiga, eller har det tråkigt och jobbigt. För att ge det uppväxande släktet framtidshopp och insikter om att man inte alls behöver slita så värst när man blir vuxen, borde förslagsvis Svenska filminstitutets filmpedagogiska avdelning verka för att en förtalad del av det svenska kulturarvet visas i skolan. 

Denna SFI-avdelning har ju tagit fram pedagogiskt material till den sentimentala Chaplins pojke (1921), en film helt och hållet betraktad ur mannens perspektiv. Förhoppningsvis ställs i klassrummen även frågor om vad pojkens mamma tyckte och tänkte under tiden… Men varför inte hellre – eller också – i dessa dagar av förordad ”normkritik” visa en tidig och mer ovanlig svensk normbrytare i form av Åsa-Nisse-filmer? Visserligen också han en man, men intersektionalitet är ju inne: kön + klass + ålder kan här problematiseras!

Chaplins pojke om ”socialt ansvar” påstås passa alltifrån förskoleklass, men är ju inte alls av det slapstick-slag som vissa andra Chaplin-filmer, som onekligen gillas i denna ålder. Jag har dock aldrig sett ett barn som inte skrattat åt Åsa-Nisse. Skrattnivå är förstås inte avgörande för deras värde, men filmerna ger även insikter om klasskillnader och åldersnoja. Åsa-Nisse lever verkligen inte upp till den gängse bilden av ”mannen som norm”, utan är rätt ”omanlig”. Ändå framgångsrik och respekterad.

Det påstås ibland att 60-talsfeminismen medförde att män fick upp ögonen för hur fiktiva och begrän­sande gängse idéer om vinnande manlighet var. Av allt att döma hade Åsa-Nisse långt dessförinnan den insikten – och var således en tidig feminist? Kanske inte, men figuren överskred onekligen ett flertal normerande gränser. Han har också mer gemensamt med barn än vad Chaplins figur eller ”dennes” pojke har. Det rackarpojksaktiga inte minst.

Åsa-Nisse var den sven­­­­ska 1900-talsfilmens mest publikdragande figur och roade och roar fortfarande även barn. Det måste finnas en anled­­­ning, med andra ord antingen vara avhängigt av karak­­­tärens egenskaper eller av publikens egenart, fast mest troligt fråga om bäggedera. 

”Publiktill­ström­ningen var enorm. Åtminstone fyra av Åsa-Nissefilmerna (däribland de tre för­sta) och möjligen ytterligare någon eller några sågs av mer än en miljon männi­­­skor”, skrev professorn i filmvetenskap Leif Furhammar år 1979 (a a:56). Det efter­följande dussinet filmer uppskattades av dem i produk­tio­nen själva inblandade initialt ha setts av mellan 300 000 och 400 000, oräknat alla dem på matinébio­graferna i decennier där­­efter (Olsson 1971). 

Efter att tele­visionens förment röda kanal TV2 köpt rättigheterna till filmer­na och hösten 1971 inledde med att visa den första Åsa-Nisse (1949), sågs denna en­ligt Sveriges Radios publikun­­­der­­­sök­ningar av 3,84 miljoner tv-tittare. Flera av de andra filmerna nådde likaså över 40 procent av landets tv-publik. Samman­­­­ta­get har filmfiguren uppskattningsvis beskådats av minst 20 miljoner ögonpar. Fast inte av merparten av dagens barn…


Till glädje för miljoner efterblivna?


Spekulationerna om filmernas publiker var ofta nedvärderande, för att inte säga föraktfulla, när de kom från representanter för samhällets kulturbärande elit. Med andra ord: ungefär som många barnfilmsrecensioner idag är…

Stock­holms-Tidningens recensent och filmfostrare Bengt Idestam-Almquist (med Robin Hood som högst miss­vi­sande pseudo­nym) hävdade i sin filmkrönika ”Filmskott” (26/11-50) att testningar visat ”att en icke obetydlig del av svenska folket (och av alla folk) intellek­tuellt står kvar på 10-12-åringars nivå” och att man borde tänka på att inte ge denna pub­lik starkare andlig kost än den orkar med: ”Varför inte unna dessa efterblivna ele­ment ett oskyl­digt nöje också på bio? De är ju tillgodosedda både i radion [..] och i pressen (serierna).” 

Om Åsa-Nisse ordnar allt (1955) kunde recensenter uttrycka sig på det­ta vis: ”Alla med barna­­­­­sinne eller nedsatt intelligensnivå (stryk det som icke öns­kas!) roar sig hellre än retar sig” (”Filmson” i Aftonbladet 3/1-56). Morgon-Tidningens ännu 19-årige men senare vice statsminister, folkpar­­tis­ten Per Ahl­mark skrev (6/5-58) om stockholmspremiären för Åsa-Nisse i full fart (1957) föl­­jande: 
Tänk er en orgie i plumpheter och en ocean av dumhet! Komprimera detta på några tusen meter celluloid – och ni har ändå inte Åsa-Nisse. För dessa filmer måste upplevas i en fullsatt salong. Och man måste lyssna till vrålskratten när Åsa-Nisse gör sina grimaser åt ’käringen’ – som naturligtvis är spattig, gnatig, lomhörd och halvt imbecill. Då först inser man det verkligt beklämmande med denna filmsort. Den demonstrerar inte endast upphovsmännens tarvlighet – den förmår också frigöra vulgari­teten hos sin publik.
Recensenternas reaktioner kan sägas ha en sak gemensam: de begrep för sitt liv inte hur pub­li­ken kunde skratta eller ens småle åt den visser­­­ligen ”snälle” antihjälten. Var alltså också de ”efterblivna”? Njae, det är fullt förståe­ligt, efter­som kriti­kernas och publi­kernas erfarenheter var och är så totalt väsensskilda. Recen­senterna kände sig uppen­barli­gen utstötta ur gemen-skapen, trots att nästan alla av dem likt Nesse var män.

Jag jag tror inte att jag ens behöver ytterligare förklara karaktärens enorma publika popula-ritet även bland barn, efter att jag tecknat ett porträtt av figuren.


Lurifaxen Åsa-Nisse


Vårt original Åsa-Nisse är aningen svår att beskriva: både dum och smart, både pojke och gubbe, både lantlig och streetsmart, en man som då och då är utklädd till kvinna. Han är på en och sam­ma gång såväl vinnare som förlorare, finurligt mäk­tig och samtidigt till synes makt­­­lös. Kan­ske skulle man i honom kunna se en lurifax, en mer vardagsbetonad och mindre aggressiv motsvarig­het till mytens trickster, klok nog att age­ra dumhu­vud när det gagnar hans syfte. Men han är i grunden hjärtegod, hjälpsam och barn­vän.  

Lurifaxar har vi också i alla animerade serier som barn älskar: Jerry i Tom & Jerry, Hjulben i Gråben och Hjulben, Bugs Bunny/Snurre Skutt i relation till olika tröga antagonister (se Rönnberg 1983). Vi måste förstås fråga oss ”varför?”. Fast vi vet förstås redan svaret, om vi tänker efter.

Nisse är en lätt asocial regelbrytare, i ännu fjäderlättare anarkistiska berättel­ser. I det egna hemmet är det emellertid inte han som sitter inne med mak­ten. Den enda Åsa-Nisse fruktar är hustrun Eulalia. För Klabb­arparn bekänner Åsa-Nisse i Åsa-Nisse ordnar allt (1955), skraj likt ett barn, att han är rädd för Eula­lia (spelad av Helga Brofeldt som var 21 år äldre än John Elfström), men detta märktes tydligt redan i filmen från 1950. Klabbarparn är om möjligt ännu räddare för sin Kristin. 

Pre­cis som pojkar i nedre tonåren håller de bägge förvux­na buskil­larna sig helst borta från hem­­met och ”mor­san”. Re­dan om den första Åsa-Nisse skri­ver recensen­ten Sven Jan Hanson (”Film­son” i Afton­bladet 29/11-49) att huvud­­fi­gu­ren har ”sin ill­pariga tjuvpojkshumor”. Idag vet kan­ske någon fort­farande att det betyder ”illma­rig” och även vad det betecknar. Den fiktiva ”Smålandsbygdens tidnings” motsägelsefulla for­mu­lering, i den självmedvetna femte filmen Åsa-Nisse på hal is från 1954, om ”Herr Nilsson” som ett barn, är onekligen träffande. Åsa-Nisse beter sig mycket riktigt ofta just som ett barn. 

Genomgående kännetecken i dessa folklustspel är det som länge kallades för bondkomik eller buskis, med av och till kroppsligare eller mer fartfyllda farsin­­slag. Bondkomik har alltid slagit uppåt mot de mäktiga, när den lille mannen knäpper den store på näsan. Här är det lands­byg­dens folk som ger igen mot stadens, även om Nisse snabbt tar till sig alla nymodig­heter, som för att visa att lantisarna inte alls är så efter­blivna som påstås. Överlag övertrumfar ”Nesse” förment mer smarta stads­­bor, inte minst genom sina hyper­moder­na uppfinningar.

Fina titlar som direktör, disponent eller domare är inget som skrämmer eller imponerar på Nisse, utan han säger t.ex. ”Lugn, bara lugn, herr domherre!” till ordföranden vid Rådhus­rät­ten. De för­menta tjuvskyttarna Åsa-Nisse och Klabb­arparn bistår också ofta landsfiskal Klö­verhage i diverse privata uppdrag. Deras välmenta insatser resulterar här precis som i andra samman­hang visserligen inte sällan i raka motsatsen. Som i fallet med buspojkar som Emil i angränsande Lönneberga, är de miss­öden som parhäs­tarna förorsakar förstås ”inte meningen”…

De båda i realiteten lag­ly­diga kompisarna svär och super inte heller på annars sedvanligt buskis­manér. Det skulle ha stött bort delar av barnpubliken. Precis som i animerade filmer av det slag som ovan nämndes, är behållningen (inte bara för den unga) publiken de många jakterna – särskilt i form av olika motortävlingar och andra sportevenemang som Nisse alltid vinner.      


Fråga: Vad månde bliva av ”barnet herr Nilsson”?


Åsa-Nisse vinner ett antal fartfyllda motortäv­ling­ar på land såväl som på vatten. Ibland är Nesses vinster visserligen resultatet av prestationshöjande preparat både i bränsletanken och egna tanken, men utan att han själv eller någon annan medvetet är skyldig till regelbrottet.

I Åsa-Nisse ordnar allt får Åsa-Nisse av misstag av doktorn mot sitt rygg­onda en felexpedie­­­rad vätska avsedd för veterinärexperiment på hästar, som gör Nisse superstark och super-snabb – och gnäggande. Hästkuren leder till att 53-åringen vinner en löptävling långt före en grupp unga löpare som imponerade gratulerar farbrorn, som springer vidare mot kulringen och hivar iväg kulan 30-35 meter. Funktionären som upplyser om då gällande världsrekord i kula på 18,55 me­ter, svimmar när han inser vad han just bevittnat.

I Åsa-Nisse på hal is vinner originalet från Åsen både en motocrosstävling och en tävling för bilar. Dagen före bilracet är Nisse & Klabbarparn åskådare till en tävling för motorcyklar och hejar fram berättelsernas obli­ga­toriska unga kärlekspars manliga halva, som deltar med sin hoj i täv­lingen. Nisse blir på­körd av en förare och när han ska hjälpa denne resa upp motorcy­keln, håller han i gasre­gla­get och ”råkar” sedan följa med hojen, som han hoppar upp på och kör vidare. 

Motor­knutten Åsa-Nisse ses i super­­fart passera ett flertal kon­kur­­renter och till sist vin­na tävlingen. Nästa dag kommer gratulerande bybor fram till honom och Klabbarparn med lokaltid­ningen, som har rubriken ”Ny stjärna i Väx­jö motorcross”. Klabbarparn läser högt för Nisse ur tidningen: 

Nilsson från Åsen visade en förmåga som inte stod eliten efter. Han visade ingen rädsla ens i de besvärligaste situationerna. [..] herr Nilsson sysslar med en revolu­tionerande uppfinning för ny förgasare för bilmotorer. Med denna nya uppfinning ämnar herr Nilsson star­ta i junitävlingarna i Växjö. [..] Vad månde bliva av detta barn? 

Åsa-Nisse und­rar då: ”Står det, det? Va, står det barn?” Klabbarparn svarar ja­­­kan­de. ”Jaha!”, blir Nisses enda reaktion. Kanhända upplevdes Nisse redan från första början som en pojk-man. Och kände sig även så?


Svaret: Det blev en normbrytare av Nesse på Åsen!


Åsa-Nisse sätter dock inte bara fisförnäma överklassare på plats, utan även ungdomar. I Åsa-Nisse slår till (1965) organiserar fritids­le­da­ren Nisse bygdens ungdom. Ungdo­marna önskar sig en ishocke­yrink och Nisse lyckas enga­ge­­ra en rik direktör från Stock­holm (Håkan Wes-tergren), som säger sig vara hockey­­frälst, att stödja dem eko­no­miskt. I filmens finalmatch får 62-åringen visa både stockholmaren och ortens unga hockeyspelare hur rik­tig ishockey ska spelas. 

Nisse känner sig tvingad hoppa in när endast 10 minuter åter­står av matchen mellan Ylen och Viken och ställningen är 1-6. Inled­ningsvis åker Nisse på ganska vingliga ben, men lyckas sedan på kort tid göra fem mål och laget nå oavgjort. Åsa-Nisse vänder således uppochned även på folklustspelens ungdomliga framåtanda respektive åldriga bakåtsträ-vande.

Kritikerna har som sagt föreställt sig att enbart ”efterblivna” rimligen skulle kunna ha behåll­ning av Åsa-Nisse-filmerna: de med ”ned­satt intelli­gens­­­nivå”, vuxna svenskar ”intellek­tuellt kvar på 10-12-åringars nivå”. Nej, ingen recensent omnämnde ens barnen, men kanske även barn i åldern 7-12 kunde, och kan, befinna sig på 10-12-åringars nivå?

Kort sagt: människor i under­läge och av bedömarna ansedda som underlägsna. Själva har dock varken recen­sen­ter, fors­ka­re eller den förmodat ”snabbtänkta Stock­holms­­publiken” varit för­mögna att begri­pa Uppfinnar-Nisses attraktions­kraf­t. Begriper gjorde och gör däremot barn, som själva bemöts med samma överlägsenhet och svarar med samma normbrott.


Rackargubbegenren – en ”mognare” rackarungevariant



Samtliga Sveriges sex första barnfilmer mellan 1922-1929 var rackarungefilmer (se blogg-inlägget 27/3-17). En betydligt mognare version av busungarna är ka­­raktärerna i det som jag döpt till ”rackargubbegenren”, här av den skälmska Åsa-Nisse-sorten. John Elf­ström, som mellan 1949-1968 för­kropps­ligade Åsa-Nisse i 19 filmer, var – trots att han var yngst av filmernas fem centrala aktörer – under inspel­­nings­­tiden i åldern 47-66 år. Ändå upplevdes han redan i mitten av 50-talet ha barnlika egenskaper. De manliga överklassrecensenterna såg därför ned på denne normbrytare.

Åsa-Nisse är en uppsluppen kanalje och filur, men ingen inom filmens berättelseuniversum gör honom till åtlöje utan alla betraktar honom tvärtom med respekt och som en hjälpare i nöden. Han står för den lille och låge som pekar näsa åt alla höga och mäk­ti­ga. Han talar ogene­rat och utan överdriven respekt med förmenta aukto­ri­teter, visar inga som helst tecken på utan­­­­­för­­skap eller underdånighet. 

Exakt vad gör då ”dissidenten” och nonkonformisten Åsa-Nisse? Vilka idéer, vär­den och värde­ringar sätter den oliktänkande sig upp emot? Re­bel­­len ”Nesse” age­­rar mer i det lilla och nära, när han sätter överheten repre­sen­­­­terad av en alltid lika misstänksam lands­fiskal eller fjär­dings­man på plats, så­väl som direktörer, stadspoliser, hånfulla tjuvar, ungdo­mar och ”stock­holmare” i största allmänhet på pottan: de är alla under­lägsna i olika slags tävlingar, beträf­fan­­de tekniskt kunnande och brotts­bekämp­ning. Nisse bryr sig aldrig om hur man ”ska” vara eller göra, utan han bara är och gör – och det bra – trots att han är en fattig, outbildad 50-60-åring. 

Ännu mer potentiellt samhällsom­störtande är Åsa-Nisses arbets­ovillighet och fantasifulla mentala frihet. Att stre­ta dag efter dag i ett dike eller på en stenig åker är inget för honom. Han vill ha frihet och ha kul, vilket annars verkar vara förbehållet unga. Han tycks framför allt indirekt visa hur de stressa­de stadsborna frivil­ligt lurar sig själva, när de ver­kar tro att man måste ha ett slit­­­­samt, instängt och ofritt löne­­arbete.


”Den manliga normen” i dess prydno? Knappast!


Den komi­ske protagonisten kan ses som en attack mot olika ”identitetsnormer”, inte bara mot mansideal, utan även mot klass- och åldersnormer. Inte kan Nesse i vart fall sägas leva upp till något manlighetsideal. Här överskrids alla upplevda riktlinjer för genus, men även för ”ålders­adekvat” agerande och sam­hälls­klass. Redan namnet kan tolkas som en blandning av kvinno- och mansnamn, även om förledet egentligen härstammar från boplatsen Åsen. Man kan givetvis även i Åsa-Nisse-fallet tala om ”mannen som norm”, i den meningen att filmerna cirklar kring en manlig protagonist, som åtminstone kritikerna drev med. Femi-nister framför dock sällan krav på mer jämlik representation av driftkuckun. Åtminstone jag har ej hört röster höjas för fler korkade kvinnor på film.

Trots att pensionären Nesse inte är någon traditionell sportutövare, har han inga som helst problem att prestera på sportens område. Åsa-Nisse går sin egen väg, studerar inga hand-böcker, utan tillverkar egna ritningar. Hans pokaler kommer oftare tack vare motion av huvudet, än ge­nom kroppsansträngningar, d.v.s. med hjälp av överlägsna motor­upp­fin-ningar eller annat suveränt sportmaterial. Filmerna har potentialen att avslöja det fabri­ce­­rade i ålders- och mansroller, då Åsa-Nisse trots att han vinner alla möjliga sport­tävlingar svår-ligen kan sägas utgöra ett manlighetsideal eller bidra särskilt mycket till manlig överhöghet. Han driver närmast med spor­tens hege­­­­mo­niska ideo­logi och ingår rimligen inte i dess maskulina disciplinerings­­­projekt. 

Det är inte omöjligt att kome­dier som de om Åsa-Nisse understru­kit det som egentli­­gen alla vetat: män är sällan det de förväntas vara. Männen lyckas inte ofta leva upp till genusnor­mer­na, men det spelar ingen roll eftersom normerna i sig egent­ligen är komiska. Samtliga sportkomedier verkar säga att ett flertal normer mås­te skär­skå­das på nytt, betraktas som otill­freds­­­stäl­lan­de eller rent av dåraktiga.

Manlighets­­ideal är lika konstgjorda som kvinnoideal och att försöka leva upp till dem är menings­löst. Man klarar sig hyggligt ändå, visar inte minst Åsa-Nisse. Fast självklart är Nisse ingen femi­nist, även om han sätter ifråga diverse mansnormer, samtidigt som luri­­faxen skriver under på andra. Likt mytens tricksters är han en varelse i ut­kan­ten, en blandning av både subversiva och bekräftande livsstrategier. En luri­fax erbjuder på detta vis publiken att betrakta veder­bö­­­rande från flera perspek­­­tiv, utan att behöva ta klar ställning för något antingen-eller. 

När sociala konventioner inte längre är lika statusbemängda eller förknippa­de med samhäl-lets elitskikt, när det ”gemensamma” delas upp i allt fler under­grup­per och människor söker mer fin­stilta sociala gemenskaper börjar anpass­­­­ningen ifrågasättas. Inte bara traditionell femini­nitet blir skrattretande utan även dito maskulinitet. Åsa-Nisse, Stig-Helmer & Co är givetvis inga försvagade, omogna, feminina män som misslyckas med att vara auktoritativt manliga. Den som häv­dar det, tycks tro att det verkligen finns en idealisk maskulinitet. Det finns av filmerna att döma uppenbarligen många vinnande maskuliniteter. 

Figurernas im­pli­­cerade, men ifrågasatta, ”omanlighet” är alltså inte med­född. Den har också att göra med klass­trukturer och inte minst karika­tyrer av män innehåller sam­hälls­kritik. Den som före­­ställer sig i figurerna se av­vikelser från en idealisk mas­kulinitet, verkar dock mena att män ska vara på motsatt sätt. Judith But­ler an­ser att vi bör le åt förste­nade genusuttryck, alterna­tivt överdriva det genusmärkta agerandet enormt och då helst låta det vara utfört av ”felaktigt” kön, för att på så sätt bryta ned det. I filmerna med sport både överdrivs och underdrivs i vart fall maskulinitet, om än bara av män.


Underklasserfarenheter – en vuxenvariant av barnerfarenheter


Slutsats? Genus är komiska och att träna och tävla i sport har länge utgjort ett viktigt led i konstruk­tio­nen av supermaskulint genus. Fast sportande är – med tanke på den automa­tism och upprepning som repetitivt intränas och utageras – redan i sig ko­miskt. Och sportande män därmed dubbelt komiska? Inte om vinnaren som i komedierna är i 60-årsåldern, eller en på annat sätt otypisk sportman.

Vad den underordnade klasstillhörigheten anbelangar, är den enligt min mening jämförbar med underordnade barnerfarenheter. Detta är åtminstone en av förklaringarna till att barn alltid gillat Åsa-Nisse-filmer.




Not


Texten är ett kompilat av utsnitt ur Margareta Rönnberg: Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015, Visby: Filmförlaget 2015.




Referenser



Furhammar, Leif: Folklighetsfabriken. Porträtt av ett svenskt filmbolag, Stockholm: Pan/Norstedts 1979

Olsson, Gits: Folkets kärlek vår belöning, Se nr. 45/1971

Rönnberg, Margareta: Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015, Visby: Filmförlaget 2015

Rönnberg, Margareta: Råttans lek med katten. En studie i 200 tecknade kortfilmer, Filmhäftet nr 42-44 (1983), s.65-89


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar