För en månad sedan (19/2-18) handlade min text om ”Bilden av forskare och icke-binära robotar i julkalendern Jakten på tidskristallen och andra barnteveprogram”. I den dissekerade jag bland annat en bedrövlig debattartikel, av lektorn Marie Rådbo och professorerna Pernilla Wittung Stafshede och Anders Ynnerman, publicerad på DN Debatt (21/12-17).
De tre forskarna önskade förändra inte minst flickors syn på det som på engelska kallas STEM-ämnen (Science, Technology, Engineering, Mathematics), som kanske kan försvenskas till ”Nat-mat-dat-tek”. Science fiction-seriens virriga professor Styregaard ansågs inte vara någon bra ”förebild” för flickor, utan rent av utgöra en ”nidbild av forskare”…
Den bild av naturvetenskap och teknik som julkalendern påstods förmedla – som magi eller rena trolleriet – sades inte spegla hur forskning faktiskt går till. Trion skrev att ”barn är naturligt intresserade av naturvetenskap”, men att barnen redan före 12 års ålder av vuxna ”lär sig” att ämnena är tråkiga, svåra och ”manliga”.
Debattartikeln var närmast komisk men också andra, som arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen, Lunds Tekniska Högskola och Skolverket, har oroat sig för tjejers ”underrepresentation” på STEM-utbildningar. Som om det ”borde” vara 50:50... Vad beror det då på att män dominerar dessa utbildningar och yrken? Är ämnena alltför svåra för kvinnor? Fast svenska flickor gör ju i själva verket bättre ifrån sig i skolans naturvetenskapsämnen än vad pojkarna gör, enligt Skolverket 2016 och Eliasson (2017): Genomsnittligt betygspoäng (NO) var läsåret 2016–2017 för pojkar 12,2 och 13,8 för flickor 13,8.
Jämställdhetsparadoxen
Flickor som grupp överglänser pojkarna som grupp i STEM-ämnena – eller är åtminstone lika bra – inte bara i Sverige, utan i ett antal länder världen över. En purfärsk korrelationsstudie av två psykologiprofessorer från Storbritannien respektive USA (Stoet & Geary, februari 2018), med data avseende 475 000 ungdomar i 67 länder/regioner, visar att 15-16-åriga pojkars och flickors skolprestationer i ”Nat-mat-dat-tek” var i stort sett likartade i alla undersökta länder. Flickorna var bäst i 19 länder, pojkarna i 22, medan det i resterande 26 länder inte var någon skillnad mellan könens prestationer. Vad gör då tjejer och killar eventuellt av sina kunskaper? Fortsätter de att studera ämnena på högre utbildningsnivåer?
Det visar sig vara lite olika med den saken i olika rika länder, och det på ett förbryllande och oväntat sätt, visar det sig. I jämställda välfärdsländer som Finland, Norge och Sverige är det en mindre andel tjejer som tar en högskolexamen i STEM-ämnen (18-24%), än i länder med minst jämlikhet såsom Algeriet, Tunisien, Förenade arabemiraten och Turkiet (36-41%).
Vad beror då detta på, när det nu visar sig varken ha med kunskapsskillnader eller med olikartade attityder till ämnena att göra?
Är teknik och naturvetenskap ”manligt kodade” – uppfattade som manliga områden som kvinnor inte kan ”identifiera sig med”? Fast det borde väl i så fall även – eller i ännu högre grad – gälla i mer ojämlika länder? Och den länge manliga kodningen av medicinstudier och läkaryrket har ju inte hindrat att kvinnor numera är i majoritet bland de studerande till det yrket. Är det kanske fråga om den gamla inställningen av typen kvinnor intresserar sig för människor, män däremot för ting? Kvinnlig övervikt vad gäller tandläkarstudier är ett annat exempel, fast tänder är väl mer en fråga om ”ting” än om direkt omvårdnad av ”människor”?
Stoet & Geary (a a) lutar åt en annan förklaring och undersökte studenternas relativa styrka i matematik, naturvetenskap och läsning. STEM-ämnena var för 80 procent av pojkarna deras individuellt bästa ämne i alla utom 2 av de 67 länderna, medan hälften av flickorna var allra bäst i ämnen med fokus på läsande. Det vill säga: flickorna är ännu bättre (och likaledes överlägsna pojkarna) i andra ämnen, förutom lika bra i NO.
De båda psykologerna fann vidare att pojkar som personligen var bäst i STEM-ämnena just i mer jämställda länder också var de som fortsatte att utbilda sig i STEM-ämnen. Här drar pojkarna nytta av sitt bästa ämne, medan flickorna har andra valmöjligheter också. Men varför skulle duktiga tonårstjejer inte välja STEM, bara för att de är ännu bättre i ämnen som mer handlar om att läsa och skriva?
Stoet & Geary fokuserade nu på könsskillnader vad motivationen anbelangar: på de studerandes intresse för, självförtroende om och hur roligt man tyckte att ”Nat-mat-dat-tek” var. I 60 procent av länderna var pojkarna mer intresserade av NO-ämnen (oavsett om det handlade om energifrågor, sjukdomsförebyggande åtgärder etc) och könsgapet var särskilt stort i de mest jämställda länderna. Killarna hade också störst självförtroende beträffande sina förmågor i 39 av de 67 länderna och även här speciellt i de jämställda länderna. Tjejerna sade sig däremot gilla (enjoy) STEM-aktiviteter mer än vad pojkarna sade sig göra i två tredjedelar av länderna, fast killarnas ”enjoyment” var högre än tjejernas i mer jämställda länder.
Är idén om ”självförverkligande” alltså boven?
Men varför är killar mer intresserade, mer entusiastiska och med STEM som sina allra bästa ämnen just i mer jämställda samhällen? Forskarna tror att en förklaring är att studenterna i jämställda, rika och stabila välfärdssamhällen har möjlighet att ägna sig åt att förverkliga sin potential utifrån ett starkt intresse och med utgångspunkt från vad de är allra bäst i. Omgivningens tryck på dem är där mindre kvävande och individens eget intresse tillåts spela större roll.
Unga i mer repressiva kulturer tvingas däremot vara pragmatiska och prioritera försörj-ning framför ”självförverkligande”, för att försäkra sig om mat på bordet. Eftersom STEM-yrken är välbetalda och trygga skulle detta där kunna uppmuntra fler duktiga kvinnor att välja sådana utbildningar. Fler kvinnor valde denna bana i länder med (enligt FN-statistik) mindre ”life satisfaction”, som också visar sig vara ojämställda länder.
Forskarna påpekar dock att goda kunskaper i STEM även krävs exempelvis för läkar- och sjuksköterskeutbildningar, vilket kan vara en delförklaring till att färre specialiserar sig i STEM. I många länder utgör kvinnor majoriteten av de studerande inte bara på dessa och tandläkarutbildningar, utan även på veterinärutbildningar och flertalet av de biologistuderande.
I länder med större jämställdhet uppmuntras tjejer aktivt att delta i STEM, men ändå "förlorar" dessa samhällen de tjejer som är duktiga i dessa naturvetenskapliga och tekniska ämnen – på grund av att samma tjejer är lika eller ännu duktigare i andra ämnen som de föredrar. Kreativiteten, så omhuldad idag, ökar ju när man är starkt motiverad och får syssla med det man verkligen känner för. Och minskar i motsvarande grad om man ej brinner för uppgiften…
Slutsats? Ju säkrare och tryggare man känner sig i samhället, desto mer upplever man att man kan syssla med det man gillar och desto mindre drivs man av ensidigt ekono-miska skäl? Självförverkligande vs pragmatism? Är alltså välfärden – eller valfriheten – orsaken och ”boven”? Ska valfriheten minska – åtminstone för flickor – genom specialinsatser som får dem in på STEM-området? Varför då? För arbetsgivarnas skull? Hur lockar man i så fall det duktiga könet?
Teknikföretagen har de senaste åren ägnat sig åt specialsatsningar riktade mot tjejer. I tre-fyra år har de använt sig av ”influencern” Therese Lindgren, med uppemot halv-miljonen ”prenumeranter” på YouTube, för att försöka nå tjejer (Resume 11/9-17). Och Innovationsmyndigheten Vinnova har anordnat en tävling med fokus på att utveckla nya teknikområden och yrken utifrån unga kvinnors intresseområden och passion. Till exempel kombinera hästar och teknik: ”I stallet finns en rad möjligheter att tillämpa teknik, matte och ingenjörskap” (forskning.se).
”Intresset för teknik har visat sig vara ganska stort bland tjejer fram till högstadieåldern, då det ofta vänder. Den förändrade inställningen kan förklaras med att tjejer inte identifierar sig med teknik i lika hög grad som killar. Dessutom stängs det så kallade teknikfönstret för unga vid 12 års ålder, vilket gör att intresset för teknik måste väckas innan dess" (a a).
Skolans roll?
Hur påverkar man då tidigt tjejers intressen och personliga preferenser, om det nu är det som man ”bör”? Och varför bara tjejers? Och i så fall varför bara i STEM-ämnen? Det förekommer mig veterligt inga statliga eller privata satsningar för att få fler kvinnor att vilja bli rörmokare, snickare, elektriker, målare, lastbilschaufförer, asfaltläggare, sopåkare, slaktare. ”Bör” ekonomiska faktorer vara avgörande?
Hur får man tjejer att inte välja det ämne som de är bäst i och tycker bäst om? Genom att ge dem sämre betyg i ”läs- och skrivämnen”?!? Flickor påstås ju ibland få alltför höga betyg i dessa ämnen… Eller med en annan typ av undervisning? En studie från Mittuniversitetets (i samarbete med en dansk forskare) kom fram till att pojkar fortfarande tar mer plats än flickor på lektionerna i naturvetenskap, trots att flickorna som grupp får bättre betyg i åskurs 9 (Eliasson m.f.l 2016):
”Pojkarna i studien hade fortfarande ett större talutrymme på lektionerna i naturveten-skap. Studien stödjer därmed inte tanken att flickors bättre resultat i naturvetenskap skulle bero på att de numer tar större plats än pojkarna i klassrummet" (refererat efter Skolverket på
Beror då pojkarnas talutrymme på deras större intresse för ämnet? På att no-lärare oftare är män? Eller på att de oftare tilltalas av läraren, som dock för den skull inte ger dem bättre betyg? Hänger flickornas högre betyg samman med att de pluggar mer? Eller på den typ av frågor som ställs? Samma grupp forskare följde året därpå upp med en analys av huruvida NO-lärarnas sätt att ställa frågor spelade in (Eliasson m.fl. 2017). Ställde kvinnliga och manliga NO-forskare olikartade frågor? Nej! Var frågorna slutna (av faktakaraktär) eller öppna, det vill säga uppmuntrade de till reflektion?
Det visade sig att det främst vara fråga om slutna frågor och att pojkarnas respons rörde just denna typ, oavsett om läraren var kvinna eller man (56% respektive 64% av frågorna). Beträffande öppna frågor, visades sig inga könsskillnader varken beträffande lärarens eller elevens kön. Slutna NO-frågor utmanar inte precis tänkandet kring ämnet, men ger snabba svar. Öppna frågor har inget givet svar, är kognitivt mer krävande och på högre abstraktionsnivå och främjar inte minst diskussioner. Mindre utrymme för interaktion i klassrummet tros dessutom påverka tjejernas attityd till NO-ämnena (Eliasson et al 2017).
I sin egen avhandling (2017) utifrån videoanalyser av inspelat klassrumsmaterial framhåller Eliasson att detta att lära sig naturvetenskap handlar om att lära sig att tänka, tala och skriva naturvetenskap och elever lär sig att tala naturvetenskap i klassrummet. Deltagande i den gemensamma interaktionen under NO-lektionerna är centralt för den meningsskapande processen och därmed för lärandet. Man tränar sig i att värdera information, jämföra och dra egna slutsatser. Alla elever vinner på att lärare ställer mer öppna frågor, anser hon.
I avhandlingen (som inkluderar de bägge samförfattade studier jag nyss refererat till) undersöker Eliasson även högstadieelevernas skriftliga svar på naturvetenskapliga frågor på PISA 2006 och förstudien PISA 2015. De 15-åriga flickorna skriver längre svar och använder ett mer naturvetenskapligt språk än pojkarna, som visserligen presterar på samma nivå, men uttrycker sig sämre. I en provsituation har speciellt flickorna mer tid att fundera kring sitt svar, jämfört med att i klassrummet snabbt ropa ut ett faktasvar. Det tycks som att flickor uppskattar tid till eftertanke.
Förskolans roll?
Även om förskolan numera betraktas som en skola, borde rimligen större utrymme för reflektion och diskussion fortfarande finnas där, jämfört med under skolans korta lektioner. Den kommande läroplanen för förskolan (Skolverkets remiss 20/12-17) innehåller flera fina skrivningar om naturkunskaper, matematik och teknik, till exempel:
–”Utbildningen ska ge barnen möjlighet att tillägna sig ett varsamt förhållningssätt till natur och samhälle samt utveckla kunskaper om hur de olika val som människor gör kan bidra till en hållbar utveckling. Utbildningen ska även ge barnen möjlighet att använda matematik för att beskriva sin omvärld och lösa vardagliga problem. Därför ska utbildningen ta tillvara barnens nyfikenhet och ge dem möjlighet att utveckla sitt intresse för och kunskaper om natur, samhälle och teknik” (a a:6).
Barnen ska även få
–”förståelse för samband i naturen och för naturens olika kretslopp samt för hur människor, natur och samhälle påverkar varandra
• förståelse för naturvetenskap, kunskaper om växter och djur samt kemiska och fysikaliska fenomen
• förmåga att utforska, beskriva med olika uttrycksformer, ställa frågor om och samtala om naturvetenskap och teknik
• förmåga att upptäcka och utforska teknik i vardagen” (a a:11-12).
”Förskolläraren ska ansvara för att barnen
upplever att det är roligt och meningsfullt att lära sig nya saker
• utmanas och stimuleras i sin utveckling av språk och kommunikation samt för matematik, naturvetenskap och teknik
får använda digitala verktyg på ett sätt som stimulerar utveckling och lärande” (a a:12)
”Förskolläraren ska
• säkerställa att flickor och pojkar får lika stort inflytande över och utrymme i utbildningen” (a a:13).
Låter ju lovande... Riskerar månne ”(fakta)kunskaper om” att dominera över ”förståelse av”? Inser personalen vikten av ställa öppna frågor och låta barnen ställa sina egna frågor samt samtala om ämnet, för att på så vis öka intresset och göra det hela roligt?
Vad säger den forskning som finns om det faktiska arbetet i förskolan?
Låt barnens frågor vägleda!
En doktorsavhandling från 2011 av Susanne Thulin (Lärares tal och barns nyfikenhet: kommunikation om naturvetenskapliga innehåll i förskolan) kom fram till att det oftast är lärarnas frågor som styr samtalens struktur. Studien visar att barnens egna frågor ofta förblir obesvarade. Ett tämligen traditionellt mönster med en frågande förskole-lärare och ett svarande barn underminerar enligt henne lärandeprocessen. Thulin kommer således fram till en likartad slutsats som Eliasson gjorde beträffande 8-10 år äldre elever.
De frågor som barn ställer ger en antydan om deras intresse, uppmärksamhet och vilja att förstå det aktuella innehållet. Barns frågor kan också vara startpunkten för introduk-tionen av ett nytt innehåll och ett spännande såväl som roligt sökande efter svar på nya frågor.
Referenser
Eliasson, Nina: Att kommunicera skolans naturvetenskap – ett genusperspektiv på elevers deltagande i gemensam och enskild kommunikation, Sundsvall: Mittuniversitetet, Avdelningen för ämnesdidaktik och matematik (Doktorsavhandling) 2017
Eliasson, Nina, Karlsson, Karl Göran & Sørensen, Helene: The role of questions in the science classroom – how girls and boys respond to teachers’ questions, International Journal of Science Education 39 (2017):4, s.433-452
Eliasson, Nina, Sørensen, Helene, & Karlsson, Karl Göran: Teacher–student interaction in contemporary science classrooms: is participation still a question of gender?, International Journal of Science Education 38 (2016):10, s.1655-1672
Skolverket: Förslag till reviderad läroplan för förskolan, Dnr 2017:783, Stockholm 2017-12-20
Stoet, Gijsbert & Geary, David: The Gender-Equality Paradox in Science, Technology, Engineering, and Mathematics Education, Psychological Science (Feb 14, 2018)
Thulin, Susanne: Lärares tal och barns nyfikenhet: kommunikation om naturvetenskapliga innehåll i förskolan, Göteborg: Acta universitatis Gothoburgensis 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar